Tvångstankesmedjan

Snälla tåget, kom fram till Stockholm i tid, så lovar jag att aldrig smäda SJ igen.

Ägnar förmiddagen åt att läsa bloggkommentarer, där av irritationen.
Människor som tror att bara för att man blir irriterad över ett puckouttalande de gör så är det de säger sant (ilska är ju, som vi alla vet, en vanlig reaktion på sanningssägande. Not.) borde förbjudas från att uttrycka en åsikt om annat än gardiner under en månad. Seriöst. Nej, jag blir inte arg för att det du säger är sant. Jag blir arg för att det du säger är DUMT I HUVUDET. Skillnad. Lär dig.

Jag har kommit underfund med att jag har väldigt svårt att gilla personer/företeeelser/saker/företag/whatever som från alltför entusiastiska anhängare. Där dyrkan går in går förnuftet ut, skulle man väl kunna säga. Just nu visar sig detta i en lätt känsla av äckel inför hela Wikileaks/Julian Assange-grejen (idiotanhängarna verkar inte kunna skilja på sak och person, så då gör inte jag heller det. "Människor som blir alltför starkt förknippade med vad de pysslar med" är för övrigt något som också irriterar mig). Jag vet att det tjatats spaltmeter om att det är olyckligt att Julian Assange blivit synonym med Wikileaks och att folk tror att de måste stödja allt han gör för att de stödjer Wikileaks syfte, men det illustrerar min poäng så fint. Folk ser Assange som någon jävla messias, och tror därmed att hela världen är ute efter att sätta dit honom. Klart att svenska rättssystemet är korrupt och konstigt, klart att kvinnorna som anmält honom har kopplingar till CIA (eller är det FBI? Jag lär mig aldrig skillnaden) och/eller är rabiata feminister som hatar män i allmänhet och Assange i synnerhet eftersom han råkar vara ett alldeles utmärkt exemplar av en alfahanne, klart att man borde låta honom vara bara för att vi låter andra misstänkta våldtäktsmän gå fria. Det blir liksom bara hjärnblödningsgegga av alltihop när man bestämmer sig för att "vi tror på det här, vi tror på det så mycket att vi har bestämt oss för att företeelse X och alla som har koppling till det aldrig kan göra fel. Och om de gör fel är det inte deras eget fel. Så det så". Inget bra kan någonsin komma ur fanatism. Samma känslor jag har för Wikileaks/Assange (i ärlighetens namn är jag väl lite mer förtjust i wikileaks än Assange, men det är marginellt) har jag inför Apple-produkter och de människor som tycker lite för mycket om dem samt LCHF-dieten. Anhängarna förstör liksom en grej som i grunden säkert kan vara bra med sin kletiga fanatism och det gör mig provocerad och jävligt anti, trots att jag egentligen inte borde vara det. Var lite mer nyanserade i ert dyrkande, people!

Hemma i Småland är livet lite långsammare. Jag vaknar runt elva, ligger och drar mig, går upp och äter frukost, läser tidningen, tittar på TV, går och duschar och klär på mig, tittar lite mer på TV eller ser på när systrarna spelar Fable 3, äter alldeles för mycket mat, tittar kanske lite mer på TV eller läser Constantineseriealbumet jag fick av yngstasyster i julklapp, är vaken lite för länge och går och lägger mig. Då och då passerar en tanke på att jag kanske borde plugga, men den försvinner hastigt. Just nu är det mest ansträngande jag gör att fundera på vad jag ska ha på mig på nyårsafton. Jag funderar på att gå som rysk konståkerska.

Jul med Fröken E:s familj:
Pappa sitter och halvsover framför TV:n med mammas sprillans nya iPad, som han använder främst till att uppdatera oss alla om hur försenade tåg ingen av oss planerat att ta är.
Resten av familjen försöker förgäves lista ut hur man spelar ett spel med regler som övergår allas förstånd, med kollektiv hjärnblödning som resultat.
Mellansyster övergår sedan till att försöka förstå sig på sin nya mobil, med ytterligare hjärnblödning som resultat.
Sagda syster tar sedan i protest med sig min nya Xbox ner i källaren för att försöka få igång kinect (med ytterligare hjärnblödning som möjligt resultat).
Jag lägger in en till snus och tar en julöl.
Mamma går ut och röker.
Yngsta systern läser serier.
Allt detta tonsätts av en julspellista som gått på repeat de senaste tre timmarna samt sorlet från en TV ingen tittar på.
God jul från helt vanlig jävla svensk familj.

En Xbox 360 med kinect är nu i min ägo. Woop woop!

Tja, god jul ska man väl säga.

Kära Tomten.
Jag önskar mig en icke-försenad tågresa till Stockholm på nyårsafton i julklapp. Tack på förhand.

Jag har stått på ett par längdskidor för första gången på 13 år. 40 minuter och en silvertejpad pjäxa senare hade jag och syster yster staplat oss igenom en och en halv kilometer. Yay us!

Jag har för övrigt skrivit min första egna fic. Dock inte postat den på fanfiction.net än. Men jag ska. Kanske. Eller så blir det som alltid, jag läser igenom vad jag skrivit igen, tycker det är skit, låter den vara, läser om ett halvår igen, tänker att "meh, det här var ju faktiskt ganska bra" men har inte längre kvar viljan att göra de där sista finputsningarna, och den blir för evigt liggande i en mapp betitlad "övrigt" under mina dokument. Om jag postar den kommer jag nog inte att länka från bloggen. Jag är alldeles för självmedveten för att låta människor jag känner läsa vad jag skrivit (så länge det inte handlar om nonsensblogginlägg, vill säga). Därtill är jag högst tveksam till om ni vill läsa en slashfic om Blaise Zabini och Draco Malfoy.

Viktigt och bra: prataomdet.se
För att vi någonstans måste sluta skämmas och börja prata om sexuella övergrepp. Även de som inte innebär att man blir överfallen av en grupp okända män på väg hem från krogen i en mörk park. För att även berättelser som befinner sig i gråzonen mellan lagstiftning och samliv kan vara kränkande, obehagliga och faktiskt vara övergrepp. För att så länge vi inte pratar om det så kan det fortgå i det tysta. Så länge vi inte pratar om det kommer människor att fortsätta tro att sex är något som man i vissa situationer måste ha oavsett om man vill eller inte, att den egna kroppen inte alltid är just din och att samtycke inte alltid är nödvändigt i sexuella relationer.

Det finns otroligt få låtar som öppet handlar om homosexuell kärlek, men det här måste vara en av de sötare.

Samlar på mig luddiga, varma känslor innan det är dags att ge sig ut och tampas med snön igen:

Nu får det fan vara slut på snöandet. Jag har varit så himla foglig i år. Följt alla vinterns nycker. När det blev 20 minus suckade jag lite, men anpassade mig och tog bussen istället för cykeln. Jag har tajmat promenader till det där två timmars solljusfönstret för att riktigt njuta av den vitgnistrande vintern och sucka lite hänfört över hur vackert allt är. Jag har bitit ihop och lagt skulden på mig själv och min brist på långkalsonger när jag förlorat känseln i lår och kinder under alltför långvariga utevistelser. Jag har gjort det bästa för att lära mig sluta ängslas och älska vintern, och vad är tacken? Intensivt snöfall i dagarna två, som omöjliggör cykling, försenar bussar och får mina skor att läcka. Du får en dag på dig, vinterjävel. Om det inte slutat snöa imorgon blir jag officiellt vinterhatare igen.

Har efter moget övervägande beslutat mig för att skjuta mitt val av pensionsbolag på framtiden (läs: tills jag får en inkomst). Men för att kasta åt vuxenhetsarnazisten i hushållet ett litet köttben har jag valt ny elleverantör. Så: vuxenpoäng till mig och husfriden räddad.

Dagens föreläsningshållande gick för övrigt väldigt bra. Tur att man är awesome även när man är osugen.

Saker jag har enormt liten lust att göra:
1. Tarmsköljning.
2. Hålla föreläsning imorgon.
3. Laga tänder.

I den ordningen.

Jag är generellt ett fan av "fucking google it"-mentaliteten. Har vi all världens information och felinformation några missriktade sökningar bort (för let's face it, man hittar aldrig rätt på första sökningen) så ska man väl också utnyttja detta. Men, är det någonstans denna uppmaning inte hör hemma så är det i politiska diskussioner. Om du argumenterar för att det minsann är så att 73,5% av alla kvinnor, överallt, alltid är manipulerande slynor som bara vill ha alfahannar med mycket pengar och aldrig skulle få för sig att ens titta efter fina snälla killar som, tja, till exempel du själv så får du minsann uppge källa också. Det duger liksom inte att bara "meh, du får väl googla det själv, det finns ju på teh interwebz" när folk börjar undra varifrån du fått denna information. Är du ett pucko får du banne mig backa upp det med information också, annars har du ingen rätt att lacka när dina mindre puckade medmänniskor påpekar att du minsann är naken. Med detta sagt är det likaledes irriterande när folk ställer frågor som "åh, hur många biologiska barn är det nu Brangelina har? Om det bara fanns ett elektroniskt, världsomspännande nätverk där man kunde få omedelbara svar på denna fråga". Extra fint är det när folk statusuppdaterar på facebook med "Hallå, klassen, var ska vi vara imorgon? Jag har facebookat så mycket att jag glömt att det finns ett internet utanför denna fiskdamm av farmville och partybilderna som gud glömde där man till exempel kan få information om föreläsningar och salar eftersom varje liten byskola med självrespekt har en hemsida med just denna information och allt annat jag vill och inte vill veta".

Tankar den här helgen:
1. Julian Assange ser ut som en douchebag, och jag misstänker starkt att han är det också (innebär denna åsikt att jag har kopplingar till CIA?)
2. Att utropa "äntligen" i anslutning till ett eventuellt terrordåd är osmakligt, oavsett hur sverigedemokratisk man är.
3. Jag börjar starkt misstänka att människor försöker vara intellektuella för att dölja att de är ointelligenta.

Bubblare:
Cold winter is cold

Bilden nedan höll nästan på att falsifiera mitt tidigare inlägg. Men bara nästan (jag tror jag är trött):

Från damnyouatutocrrect.com

Insikt: jag har aldrig skrattat så mycket att jag har gråtit.

Är så spyless på allt vad studier heter att jag okynneskollar på Bonde söker Fru i prokrastrineringssyfte. Grisbonden från Billinge är värsta manshoran.

Jag irriterar mig något enormt på 15-16-åringar som refererar till sig själva som intelligenta. Det ligger så mycket tonårshybris i det, och de inser det inte ens själva. De tror att de är sjukligt intellektuella för att de funderar över tillvaron och varandet och ser ner på andra för att de inte gör det. De missar dock att tonåren är en enda stor existentiell kris och att alla funderar över samma saker. Bara det att vissa inte kallar sig intelligenta för att de gör det. Dessutom brukar självutnämnt intelligenta tonåringar vara outhärdligt pretentiösa och klä sig därefter, fast dåligt, för 98% av alla 15-16-åringar saknar stil.

Ja, jag var själv sådan när jag var 15-16. Varför tror ni att jag avskyr det så?

Del två i följetongen "Fröken E blir påprackad Viasat Guld i 24 månader" gick förvånansvärt smidigt. Efter att ha fått ångestpåslag i fredags då beställningsbekräftelsen damp ner i brevlådan beslöt jag mig illa kvickt för att skiten skulle sägas upp redan måndagen därpå. Efter ett smärre missöde då jag i min naivitet fick för mig att Tele2 skulle vara anträffbara på samma tider som de ringer och trakasserar mig på lyckades jag för en stund sen komma fram till en trevlig tjej vid namn Kicki. Jag förklarade mitt ärende och väntade mig tandagnisslan, ifrågasättande av mina motiv samt vidarekoppling in absurdum. Men icke sa Nicke, en minut senare var kanalpaketet jag aldrig riktigt ville ha uppsagt. Nu känner jag mig smått skeptisk, och ser framför mig hur jag istället för att stå framför flanellografen i Lyxfällan får mina fakturor från Tele2 slängda i teveprogrammets Plus soptunna (av Sverker Olofsson, givetvis. Vad gäller de nya programledarna sluter jag mig till Sveriges enade pesnionärskår och hävdar bestämt att det minsann var bättre förr. Nej, jag har inte sett nya Plus) efter 20 vändor med telefonsamtal, betalningsanmärkningar och "vänta, jag ska koppla dig vidare". Den som lever får se.

Jag klarade mig igenom veckan och åt och drack mig igenom helgen och nu är det måndag igen och jag har klippt av mig håret. Häpp!

Det kliar överallt. Jag tror jag är allergisk mot kyla.

Jag hatar telefonförsäljare (och ja, jag vet att den frasen är ungefär lika utsliten som "alla busschaufförer är sura". But it's still true!). De ringer och prackar på mig saker och allting låter jättebra, för bra för att vara sant, och utan att jag ens riktigt insett vad som pågår har jag blivit med nytt tv-abonnemang, och fastän telefonförsäljaren med den fåniga rösten försäkrar mig om att jag kan säga upp det inom två veckor om jag inte vill ha det känner jag mig ändå lurad och ser framför mig hur jag står med Lyxfällans filttavla framför mig och de backslickade ekonomerna ser bekymrat besvikna ut och säger "42 000 på TV-abonnemanget, trots att du inte har någon inkomst. Det ser inte bra ut det här". Och jag kommer skratta nervöst och säga "oj, var det så mycket? Det trodde jag inte" och sen kommer jag få leva resten av mitt liv i misär och dö i förtid på grund av kol eller övervikt eller något annat som bara utarmade arbetarklasskvinnor dör av. Fan också.

Kära väder. Du får välja: antingen 10 minusgrader eller snö. Både och ingår inte i avtalet. Tack på förhand.

Varenda gång det blir lite extra kallt på vintern känner sig vissa människor nödgade att påpeka att "den där växthuseffekten, den var det ju inte så mycket med". Jag har hört det på gatan, läst det i insändare, på bloggar och hört programledare säga det på Fox News. Det är så tröttsamt när människor så till den mildra grad missförstår saker, och jag tänker som så ofta att de är dumma i huvudet. Sen tänker jag att de kanske bara är rädda. De kanske bara är så fruktansvärt ängsliga över det här med global uppvärmning och växthuseffekten, så fort någon nämner det ser de liksom framför sig hur deras hus svämmas över och deras möbler flyter iväg och kanske ligger de på en garderobsdörr med sin älskades hand i sin och säger att de båda kommer klara det, men egentligen vet de att de kommer behöva släppa taget och se sin livspartner sjunka till botten av det som tidigare var gågatan i stadens centrum (ja, exakt så som Rose gör med Jack i "Titanic"). Eller kanske ser de hur deras trädgård långsamt torkar ut, hur träden dör, hur marken blir snustorr och dammig och stora sanddyner drar förbi utanför fönstret. De ser familjens älskade hund dö av svält och mår illa vid tanken på att de säkerligen kommer behöva äta upp Fido, för vid den tidpunkten finns ingen mat längre kvar. De ser uttorkade, spruckna läppar pudrade med ett tunt lager sand och hur familjen slutligen dör i en sandstorm, utspridda och ensamma i sökandet efter vatten. Kanske känner de inför den globala uppvärmningen samma skräck man kände som liten när någon vuxen förklarade att solen skulle explodera och omsluta jorden och att alla skulle dö. Det spelade liksom ingen roll att de vuxna förklarade att det var först om flera miljoner år, för man hade ingen tidsuppfattning och var, trots vad de vuxna sa, inte helt säker på att man inte skulle leva då. Kanske är det därför människor vill slå ifrån sig koldioxidutsläpp och höjda havsnivåer, kanske är det därför de desperat griper efter det snötäckta grässtrået och triumferande utropar "ha! Snö! Take that, evil global uppvärmning!". Och sen så tänker jag att de är dumma i huvudet igen.

Veckan som kommer gör mig stressad. Inte för att jag har så mycket att göra, utan för att det jag faktiskt har att göra helt plötsligt är ansvarstyngt. Det är jobbigt att ha ansvar för andra än sig själv. Till helgen väntar dock andrum och högt i tak i det stora huset i skärgården. Bara en evighet av saker som kan gå fel tills dess.

Jag har glömt bort. Förlåt.

Plan för dagen: träning, plugg, ÖL! Later.

Ibland roar jag mig med att slänga ett getöga på vilka annonser facebook väljer ut åt mig, för att så vis få reda på vilken slags person jag är. Just nu är jag gravid, sugen på tomteunderkläder och har dåligt hår. Bra att veta.

Tänkte träna idag. Tittade på Glee istället. Rätt prioriterat enligt mig, men den delen av mig som hatar min kropp skäller på mig just nu.

Morgnar är sämst. Man är sur och missnöjd och är man två börjar sannolikheten för bråk närma sig 1.0. Dessutom måste jag gå till föreläsningen idag. Hujedamig.

Tänker att varje gång en i övrigt väldigt smal tjej visar minsta antydan till putmage så är det alltid några som känner sig nödgade att påpeka att personen i fråga ser gravid ut (och nu talar jag om den pirayafyllda avgrunden som är internetkommentarer, folk är lyckligtvis sällan så elaka i verkliga livet). Jag tänker att det bara är ett av många sätt att säga till en tjej att "haha, du är ful!", för att på så vis försöka förminska och förtrycka. Jag tänker att det är tröttsamt och att jag själv isåfall måste ha gått över tiden med närmare tre veckor i dessa människors ögon. Och jag tänker att jag skiter fullkomligt i det.

För övrigt tycker jag att det är dags att släppa den här "korta klänningar är slampigt och slampor är äckliga"-attityden. Såååå himla 1900-tal.

Dagens:

Latmaskar mig efter en helg som skulle bestått av trevlig middag och häng med fina vänner men som istället kom att bestå av väntan på akuten i Borås för att fina I skulle få sin urhoppade axel ihoppad igen. Tur att bitterhet är mitt grundtillstånd, annars hade det blivit jobbigt.

Å ena sidan. Å andra sidan kan bitterheten få fritt spelrum på theoatmeal.com, där irritation är något vackert som kan omvandlas till finurliga serier. Exempel:

Det är som att ha hittat en vän som alltid förstår hur man känner.

Ikväll!

Sista Buffy-avsnittet ever avklarat. För andra gången. Kändes nästan lika sorgligt som första gången. Dränker mina sorger i sömn. God natt.

Himlans bra text:
http://www.hannafriden.com/allmant/oppet-brev-till-antifeminister/

"I am standing on the mouth of hell. It will swallow me whole. And it will choke on me."

Sjuk. Så himla olämpligt.

Så trött att jag inte orkar gå och lägga mig. Men hey, produktiv dag. Duktig flicka-pokalen är så gott som min.

Jag har kollat på det här klippet om och om och om igen. Jag menar, först bara två Glee-avsnitt på fyra veckor, och sen slänger de åt mig världens saftigaste köttben. De vet sannerligen hur man drar ned mig i fördärvet.

Iiiih. New Glee-episode makes inner fangirl happy.

Jag hoppas jag är på väg att bli sjuk, annars finns det ingen rimlig förklaring till varför min hjärna fortfarande är på semester.

Uppsala, staden där snön faller horisontellt.

ÄR DET INTE VÅR SNART??

Å andra sidan vet man att man är trött när man har druckit en liter energidryck men fortfarande vill sova.

Kroppen är full med energidryck men hjärnan fylld med snömos. What to do?

För att jag tyckte den var kul. Och sann. Skamlöst snodd från Lisa Magnusson.

Facebookstatusuppdateringar jag kan vara utan:
- Folk som uppdaterar om vad de lagar för mat. Känns mest som att de vill skryta med sina kulinariska kompetenser, alternativt vill att världen ska se hur oerhört nyttigt de äter, så att man själv ska sitta där med sin fryspizza från ICA och skämmas.
- Människor som skriver om hur oerhört mycket de pluggar eller jobbar. Oftast tjejer med duktig flicka-komplex. Sjukt tröttsamt.
- Uppdateringar om hur underbar partner man har. Jöjö, du har en pojk-/flickvän. Big fucking deal (när man själv har partner kan man tycka så utan att uppfattas som bitter).
- "Kopiera den här statusen om du har världens finast mamma/syster/flickvän/hund/något annat som ska uppfattas som gulligt men mest är kräkframkallande"-uppdateringar. Man bara "men åh vad fint att du visar hur mycket du uppskattar dina nära och kära GENOM ATT KOPIERA EN MASSPRODUCERAD STATUSUPPDATERING". Retards.
- Över huvud taget tycker jag att folk som mest använder sina statusuppdateringar för att framstå som duktiga, präktiga, rejäla och fina människor lika gärna kan skita i att uppdatera. Jag skulle förvisso kunna blocka alla dessa människors statusuppdateringar, but alas, då skulle det inte bli några kvar och vad skulle jag då irritera mig på?

Dagen hittills: vaknar av att en ram lossnar från sitt högst undermåliga fäste, ramlar i backen, går sönder och gör golvet till ett minfält av glasbitar. Sedan: frukost, fast inte förrän jag torkat ur all julmust ur kylskåpet, eftersom julmustflaskan någon gång under morgonen fått för sig att ejakulera sötsliskig vätska över ungefär allt som finns i kylskåpet. Står just nu vid ett vägval. Det kan antingen bara bli bättre, eller så blir det julafton för i-landsproblemen (jag tror fullt och fast på "en olycka kommer sällan ensam"). Den som lever får se.

Man vet att det är lyhört när man vaknar av att grannens mobil vibrerar (förmodligen för att denne har satt den på väckning för egen del). Fortfarande bättre än syskonbråk på daglig basis, dock.

Min hjärna har tagit semester. Till slut orkade den inte ta in fler forskningsrapporter och föreläsningsslides och meddelade att den nu tar ledigt ett tag. Troligtvis är den tillbaka på måndag. Tills vidare tar levern över. Kanske är det därför jag är så sugen på öl.

Just nu är den enda musik jag egentligen vill lyssna på soundtracket till Rocky Horror Picture Show. Maybe it's the jolly Halloween spirit.

Jag har aldrig varit rädd för döden, men Torchwoods beskrivning av den är otäckare än diverse helveten världsreligionerna kan framkalla:
"There is no life after death, there is only darkness. And there is something moving in the dark."

För många bollar i luften är svårt om man aldrig lärt sig jonglera. Men om jag tidsramar in dem ska det nog gå.

Glee inställt även denna vecka. Varför gör de så här mot mig?

Kämpar med andens seger över köttet. Det går hittills vägen, men jag funderar över om det verkligen höjer min livskvalitet. Å andra sidan kanske inte det är meningen. Det ska kosta på att vara en duktig flicka.

Favorit-TV-program parat med favoritmusikal = fucking awesome.

Jag inser att jag har alltför lite ny musikalisk input i mitt liv. På min nyskapade spellista är väl cirka 2 låtar från 2010. Dåligt.

Är sjukligt nervös och har drömt nervositet-drömmar hela natten, samtidigt som jag försöker intala mig själv att allt blir bra, det kommer gå vägen. Synd bara att jag tror att jag ljuger.

På tal om ingenting: TV ska det minsann bli i Fröken E-Fina I-hushållet. Effektiviteten och motivationen att göra något vettigt står med färdigpackade väskor i hallen, beredda att ge sig av.

Ibland tror jag att jag kan sjunga. Det är bra stunder.

Jag funderar på om man borde ha med sig ett litet block för jämnan, där man kan skriva upp allt bra man någonsin hör eller ser eller läser. För att kompensera min brist på fotografiskt minne. Som att alltid ha en backup-oneliner i bakfickan för de tillfällen (ganska ofta) då man inte själv kommer på något smart och kvickt och roligt att säga (egentligen skulle det ju räcka med kvickt, eftersom det innefattar både smart och roligt, men jag är svag för treordsrytmen). Och så kan man skita i att det vore ohyggligt pretentiöst och poserande att ständigt gå omkring med sitt block i högsta hugg. Jajaja.

Jag blev full med mina Uppsala-bäztizar igår. Det var fint och högt i tak och grammatikfel och hallonöl och ni kommer bli min död och människor som borde fatta att de är bra men inte gör det. Jag tänkte att jag inte ville att kvällen skulle ta slut någonsin fast sen blev jag trött och Palermo stängde och jag cyklade hem medan jag nyktrade till och kom på att det var mörkt och att jag faktiskt är mörkrädd så jag cyklade snabbare än jag egentligen orkade. Alla torsdagskvällar borde vara så.

Är man fånig om man går in på facebook var tionde minut för att kolla om någon mer sagt att de kommer på min inflyttningsfest? Alltså, förmodligen, men det är så himla fint att se att folk faktiskt vill komma på mitt kalas och jag blir liksom bara "tihihihi, jag har vänner". So sue me.

Kära granne: vi kan väl enas om att sju på morgonen är en olämplig tid att spela musik på hög volym? Okej?

För övrigt: Glee-besvikelse till viss del uppvägd av att Den Svenska Björnstammen numera finns på Spotify.

Proof of concept.


Justin Timberlake goes gregorianska munkar


Lady GaGa goes "det är något i dimman"-musik.

Senaste internetfenomenet (eller ja, senaste och senaste. När jag känner till saker är de aldrig de senaste): sakta ner musikvideor några hundra procent och resultatet är fucking scary.

Läskiga ungar:


"Whipped cream pouring like waterfalls"

Besvikelse stavas "inställt Glee-avsnitt".

Jag hatar att borsta tänderna. Jag älskar känslan av minty freshness efteråt, men jag hatar känslan av äckligt tandkrämsskum och tänder som sitter för långt bak i munnen och åh gud jag kommer att kräkas.

Fina I visar efter snart fyra år att han faktiskt kan laga mat. Hej då halv- och helfabrikat och grattis till hemmafru-rollen, I.

Åh, finaste Kurt. (Hade jag inte haft amputationsfobi hade jag gett min högra hand för din röst. Eller okej, kanske vänster då.)

Tentor, varför finns de? Jag hade verkligen tänkt plugga idag. Verkligen verkligen. Men så dök en annan, mer akut, arbetsuppgift upp och sen ville jag kolla klart på Eddie Izzard-showen jag började kolla på igår och sen borde man ju kanske äta lite och sen ville fina I se en SVT-dokumentär om övergivna platser och sen blev det liksom inget mer av den här dagen. Tänk att det alltid lyckas bli på det viset. Om jag var lika effektiv på att plugga som jag är på att undvika att plugga hade jag spikat alla tentor.

Morgnar. Varför finns de? Det börjar bli för mycket disk. Kanske borde man sluta äta.

Idag har jag den här låten på hjärnan. Det är rätt irriterande, då texten är en aning enformig:
http://www.youtube.com/watch?v=ZFxWkUkUsQA&feature=related

Bwahahaha.

Att flytta innebär skräp i mängder. Skräp i mängder innebär ett stort antal soppåsar. Et stort antal soppåsar innebär en soppåsbelamrad lägenhet. Kanske är det dags för mig att gå på soprumsjakt. Om jag inte gett ifrån mig ett livstecken inom 24 timmar: skicka ut en skallgångskedja. Önska mig lycka till.

Tristess, ditt namn är tentaplugg. Ditt mellannamn är flyttstädning. Så nu skiter jag i det här och tar en öl istället.

Flyttstatus: jag börjar sakta men säkert (och med hjälp) lära mig de snabbaste vägarna till och från mitt nya hem, jag minns dock fortfarande inte om lysknappen på toaletten sitter till höger eller vänster om dörren. Men jag sover förvånansvärt bra.

Idag lyssnar jag på Winnerbäck, mest för att jag kan alla texter utantill.

Srsly? "Let's not confuse our children"? Sen när blev det ett giltigt argument för något?

Flytthelg. Jag är mentalt och fysiskt urlakad och det hem jag från och med nu ska kalla mitt ser inte alls ut som det hem jag föreställde mig innan. Men man biter väl ihop och fortsätter orka, antar jag.

Emo-musik. Varför fanns inte det när jag var ung? Obegripliga och tungsinta texter som får en att verka djup, kombinerat med ett dansvänligt beat och melodier man faktiskt kan sjunga med i. Synd bara att emo-stilen får ögonen att värka. Nu är jag dessutom för gammal för att med någon slags trovärdighet ägna mig åt denna musikgenre (titta bara på Greenday), så istället lyssnar jag på min emo-lista på Spotify i smyg och stampar takten med foten samtidigt som jag ångrar att jag aldrig vågade färga håret svart som ung.


Sångaren i My Chemical Romance ser lite ut som en manlig version av en granne från min barndom. Jag gillade aldrig riktigt henne.

Aaaaaargh! Fanfiction.net är en sån jävla amatörsida. Den funkar typ inte hälften av gångerna och det är sjukt frustrerande när man försöker klicka sig framåt i en fic och det enda som dyker upp är en blank sida. Hur fan ska jag nu få veta hur det går för House och Wilson? Lär er göra hemsidor, fangirls!

Efter att ha fyllt fyra flyttkartonger med böcker samtidigt som bokhyllan fortfarande är halvfull förstår jag det här med läsplattor mycket mer.

Dum jävla dag. Ångest och flyttpackning. Glee tar för lång tid att ladda hem. Buffy känns torr och fadd, hon ligger med Spike och jag tycker inte att det är det minsta kittlande. Grå jävla höst som egentligen inte är så grå utan solstrålande och färgsprakande, men jag vill tro att den är grå så jag låter gardinerna vara fördragna. Det löser sig alltid, men tiden fram tills dess är alltid outhärdlig. Hur fan ska man prata när självföraktet stockar sig i halsen och pop-ångesten är omnipotent. Men visst blir det bättre. Det blir alltid bättre.

Flyttångesten har flyttat in i mina drömmar och blandar sig friskt med de Buffy-avsnitt jag såg innan jag somnade. Resultatet är mycket märkligt och framkallar om möjligt än mer ångest. Jag har mer att göra än jag skulle vilja och jag har bara mig själv att skylla. Jag avskyr när det blir så.

Jag undrar vem grannen med musiksamlingen bestående av en enda låt, med den enformigaste takthållning jag någonsin stött på, är. Autist vars inrutade värld skulle implodera om inte varje morgon ackompanjeras av ett monotont "dunk, dunk, dunk, dunk"? Tvångsmässig personlighetsstörning som har den så kallade musiken som en del av sin enormt utdragna morgonritual? Meditationsfantast som använder musik i sin mest nedbantade form för att försätta sig i någon form av trans? Kanske är det inte alls musik jag lyssnar på, utan en person som startar upp dagen med att slå på en upp-och-nervänd plasthink med ett ihåligt papprör? Vad eller vem det än är så är det en av de saker jag kommer sakna minst när jag flyttar härifrån. Det, och barnen i lägenheten bredvid som inte har förstått att man kan kommunicera med sin familj annat än genom ilskna skrik.

Saktmodig söndag, precis som det ska vara. Men jag ska försöka att inte ignorera alla mina åtaganden. Bara de flesta.

Ikväll ska jag på hemmafest med alldeles för mycket folk. En sådan fest där jag tappar bort mig bland alla kroppar och konversationer och slutligen inte ens orkar nicka med i samtalen runt omkring mig för att det surrar för mycket i mitt huvud och min blick är grumlig av alkohol och parfym. Men det ska bli roligt, bestämmer vi.

Åh, Säkert! Du är så bra. "Facit" på Spotify. Det är fint.

Min Duktig Flicka-image får sig en rejäl törn då jag nu på allvar funderar på att stanna hemma och vänta på att nedladdningen av första avsnittet i säsong två av Glee ska bli klar så att jag kan kolla på det. Tusan också.


And I think this kinda settles it... Dubbel-tusan.

Skryt: jag gick upp klockan åtta idag, trots att jag hade kunnat sova till klockan 11, för att plugga och städa. Dessutom ska jag träna idag. Omvandlingen till Duktig Flicka sker sakta men säkert.

Lisa Magnusson skriver som vanligt bra. Den här gången om Sverigedemokraterna: "Vilka är ni som röstar på Sverigedemokraterna?".

Avsnittet "The Body" från Buffy - the Vampire Slayer säsong fem är nog den sorgligaste och mest finstämda bit tv-historia jag någonsin beskådat. Avsnittet ensamt borde vara nog för att övertyga alla om att Buffy inte bara är en serie om en blond tjej som har ihjäl vampyrer, utan en serie med mer djup än man först anar. En vän bad mig förklara varför jag gillar Buffy så mycket, och "The Body" är en del av svaret på den frågan.

Världen och Sverige går visst vidare som vanligt, trots främlingsfientliga krafter i riksdagen. Själv borde jag plugga, men inser att det är svårt att bryta sig ur gamla hjulspår. Och jag som ville tro att jag var bättre än så.

Jävla Sverigedemokrater.

Jag måste för övrigt städa lägenheten. Den ser för jävlig ut. Jag hatar att det inte går att lämna något framme utan att det genast ser stökigt ut, och när det väl redan blivit stökigt går det käpprätt åt helvete därefter. Det ska bli så skönt att slippa, att ha en lägenhet med det antal kvadratmeter som gör att hemmet inte ser ut som en katastrof för att det ligger ett par skitiga strumpor på golvet eller en tidning på bordet.

Nu: valvaka.

Vad är grejen med människor som ska klä upp sig i tid och otid? Har folk bara en massa festblåsor som hänger i garderoben och bidar sin tid och som de känner ett tvångsmässigt behov av att plocka fram vid första bästa festliga tillfälle? Kan man liksom inte bara vara lite lagom snygg både till fest och vardag? Eller är det hemskt viktigt att skapa största möjliga kontrast mellan måndag till torsdag-klädseln och partyoutfiten? Kan någon förklara för mig?

Ska för övrigt se fina Billie the Vision & the Dancers live ikväll.

En annan fördel med att valet snart är över: jag slipper att via mina facebookvänners statusuppdateringar bli kallad dum i huvudet eller ond på grund av att jag har en annan politisk inriktning än dem. Hurra!

Jag önskar att jag hade en ärkefiende, fast jag skulle säga min nemesis. Vi skulle inte vilja döda, bara skriva elaka saker om varandra i våra statusuppdateringar på facebook och sprida lite rykten om varandra. Och i smyg skulle vi respektera varandra och vilja vara varandra. Det vore fint.

Imorgon är det för övrigt val, och tack gode gud för det. Jag skulle inte stått ut länge till med att bli visuellt attackerad av fula valaffischer och mina politikervänners peppiga uppdateringar på facebook. Hujeda mig.

Det är nog bra att barnmorskan inte vet exakt hur många fler än fyra standardglas jag dricker vid ett och samma tillfälle. Jag vet inte om jag vill veta själv, lyckligtvis tappar man ju räkningen någon gång efter det femte.

Här hittar man sin sprillans nya TV-serieförälskelse, och så bara går han och dör. Jävligt dålig stil, textförfattarna.


Jag hjärta Ianto Jones

Den uppmärksamme borde dessutom kunna notera en viss trend i vilka TV-seriekaraktärer jag fastnar för. Tips: att ha utbytt saliv med en annan man är ett stort plus (faktiskt en förutsättning).

Jag grät till avslutningen på säsong två av Torchwood. Jag gråter inte så ofta. Typ aldrig. Kanske är det därför det inte riktigt känns som att det är jag som gråter, trots allt. Tårarna råkar bara rinna nerför mina kinder, de skulle lika gärna kunna vara någon annans. För inuti är jag lika tom som vanligt.

Är man förresten en hemsk människa om man gråter mer när fiktiva personer i TV-serier dör än när folk man faktiskt känt dör? Jag tänker att man nog är det. Så nu vet ni.

Nu jävlar ska jag bli en duktig flicka. Till mina nuvarande fritidsintressen öldrickande, Buffy-maraton och fanfictionläsande skall fogas träning, körsjungande och plugg. Jag funderar också på att bli en sån flicka som gör saker med måtta, som håller igen och unnar sig saker lite då och då (förutom vad gäller öldrickandet, där får måttlösheten härja fritt även fortsättningsvis). Jag ska bli så sablans präktig att jag utklassar självaste kronprisessan. Sanna mina ord!

Jag bryter idag den ordningssamhet jag hittills uppvisat den här terminen och skippar dagens föreläsning. Det känns okej.

(Men jag lovar att jag ska sköta mig framöver, for real).

Idag är jag inte så glad. Förhoppningsvis kan det sovas bort.

Jag älskar smink. Man kan vakna på morgonen, bakis och vrakig med utseendet därtill, men tio minuter och lite puder och concealer senare ser man helt plötsligt ut som en människa igen. Naturligt är inte bättre.

Nu: huvudstad och fina A.

Idag kommer fröken C hit, och vi ska dricka alkohol och kolla på Idol och snacka skit. Himla fint ska det bli.

Orka konflikter och stormar i vattenglas, orka människors perspektivlöshet, orka politik, orka umgås med människor hela tiden, orka något annat än att titta på Idol med systrarna och äta pastasallad.

Hantverkarna har för övrigt lämnat ett hål genom väggen ut mot gatan. De återkommer imorgon och fixar resten. Screw you.

Idag skulle egentligen ha varit någon slags sovmorgon, men på grund av hantverkare med oklara arbetstider har jag varit vaken sen halv sju. Hittills syns inget spår av dem, dock. Jag är väldigt bitter.

Det var längesen jag kände mig ensam. Kanske måste man göra det ibland. Kanske måste jag göra det ikväll.

Ett styck på tok för dyrt träningskort inhandlat idag, så nu blir det till att lyfta skrot med syster yster och M. Jävlar vad deffad jag ska bli.

Sjukdomen verkar nu ha nått sin mest kritiska punkt och idag kan jag återigen prata. Erfarenheten säger mig dock att det är bäst att ignorera öl-impulserna och stanna hemma ikväll. Med tre säsonger av Buffy kvar och Torchwoods andra säsong på nedladdning ska jag nog lyckas underhålla mig själv även denna dag.

Sjukdag, vilket innebär Torchwood-maraton och tappad röst. Helgen ser helt plötsligt lite mindre händelserik ut än planerat. För övrigt har mina drömmar börjat bli tråkigare än mitt vardagsliv. En av nattens (mar)drömmar bestod i att jag hade för mycket gammal mat i kylen. Det hela vägdes förvisso upp av att en senare dröm innehöll lite hett homohångel (för visst räknas det som gayhångel om båda parterna är av samma kön men den ena parten är människa och den andra en kentaur?), men ändå...

Är sjuk. Vill ha medömkan. Vill inte gå på föreläsning klockan åtta imorgon. Vill inte!


Måste.

Systerkollektivet har slagit igen, och plötsligt känns mina tjugosex kvadrat rymliga igen. Helt utan förtjänster har ju dock inte deras vistelse här varit. Att komma hem till nybakta kanelbullar, ett städat kök och lunchlådor till dagen efter hör till fördelarna med att upplåta sitt hem till les soeurs.

Tänkte för övrigt lägga till Torchwood till min lista på tv-serier att se. Mest för att James Marsters bjuder på den man-on-man-action jag aldrig fick, men alltid ville, se honom involverad i i Buffy.

Jag hade lyckats glömma bort att min kropp reagerar med korta stunder microsömn på långa föreläsningar som föregåtts av alltför tidiga morgnar. Nya lärosalar innebär dessutom minskat avstånd till föreläsaren, vilket gör det än svårare att dölja mina svårigheter att hålla mig vaken. Helt plötsligt har delar av glädjen över den nya terminen försvunnit.

Jag gillar inte ens Adam Lambert, men OMG, hawtness!

Gif-hångel

Ännu mer gif-hångel

Och ännu mer

Pyjamasefterfest i hembyggd koja med kanelbullar och singalong till Disneyfilmer är bannemig den bästa efterfesten.

Nu jävlar blir det fölsedagsmiddag för hela slanten. Later!

(Sommarens sista arbetspass avklarat, för övrigt. Dessutom löningsdag. Hurra!)

Det fina med att ha systrar på besök är att de erbjuder sig att åka och köpa frukost åt en när man ingen har. Det lite sämre med systrar är att de duschar så sjukt länge att man hinner hungra ihjäl innan de ens kommit iväg.

Har en ny frisyr som påminner om Darth Vaders hjälm. Eller om valfri prins från back in the days. Hur eller hur så är jag nöjd. Det går för övrigt att inhysa fyra människor i en etta på tjugosex kvadrat, förutsatt att man själv har paxat en sängplats. Häpp!

Interestingly disturbing.

Synd att det måste vara så tråkigt att jobba. Annars hade man kunnat göra det hela tiden och då hade man tjänat massvis med pengar.

För övrigt får hantverkarna i mitt hus som drar igång sina borrar klockan halv åtta varje morgon gärna sluta upp med detta. Tack.

Systerpensionatet har nu slagit upp dörrarna. Vi erbjuder frukost, sovplats i flerbäddsrum och Sims 3.

Har träningsvärk i ben och armar efter alldeles för många lyft med litet barn under helgens kräftskiva, där jag för övrigt lyckades få i mig två kräftor och fyra kräftstjärtar innan jag föll till föga för mat som inte tar längre tid att komma åt än att äta upp.

Idag kommer för övrigt syster nummer ett till U-town, syster nummer två kommer på onsdag. Det ska bli trevligt.

Man måste älska Buffy.

Jenny: You kids really dig the library, don't you?
Buffy: We're literary.
Xander: To read makes our speaking English good.

Giles: Quite. And it, uh, acts on-on pure instinct. No conscience, uh, uh, predatory and-and aggressive.
Buffy: In other words, your typical male.
Xander: On behalf of my gender, hey!
Giles: Yes, let's not jump to any conclusions.
Buffy: I didn't jump. I took a tiny step, and there conclusions were.

Buffy: So, something ripped him open and ate out his insides?
Willow: Like an Oreo cookie, well, except for, you know, without the... chocolatey cookie goodness.

Spike: A bear? You made a bear!
Buffy: I didn't mean to.
Spike: Undo it! Undo it!

Ny lägenhet, som är dubbelt så stor som den nuvarande men också ligger dubbelt så långt bort från stan. Att man aldrig kan få allt.

Jag är för jävla lycklig, ändå.

Är härligt irriterad efter att ha plöjt mig igenom kommentarer på diverse blogginlägg och nyhetsnotiser, och har återigen fått bekräftat att folk är retards. Inte alla. Men 95% av internetkommenterarna. De är alla antingen främlingsfientliga, homofober, antifeminister eller D) all of the above. Och jag gillar't, för att det kan få mig att pendla mellan förakt, förtvivlan, hånskratt, irritation, ilska och uppgivenhet (vilket också råkar vara hela mitt känsloregister, förutom skadeglädje). Internetkommentarer är en outsinlig källa till glädje, och trots att jag blir irriterad känner jag mig ändå som en bättre människa efteråt. Inte bättre som i mer medkännande eller förstående, utan bättre som i högre stående. Och det kan man fan behöva, ibland.

Nu ska jag dricka öl. Toodles.

Ganska ofta lägger jag mer tid på att försöka fiska upp posten genom brevinkastet än den tid det skulle ta att helt enkelt låsa upp brevlådan och ta ut posten på det sätt det är menat att man ska göra. Jag gör det för att jag gillar tillfredsställelsen de gånger jag faktiskt ganska raskt lyckas få ut posten den vägen och därmed slipper rota runt i väskan efter nyckel, leta upp rätt nyckel och låsa upp brevlådan. Och jag fortsätter gräva för att det skulle kännas som ett nederlag att kapitulera och inse att min hand faktiskt är lite för stor för att kunna få plats i brevinkastet och det där brevet ligger faktiskt lite för långt bort. Jag märker att jag för varje gång väntar lite lite längre med att ge upp och plocka fram nyckeln. En vacker dag kommer jag nog att fastna med handen i brevlådan, och det känns nästan lika snöpligt som att fastna med skägget i brevlådan.

Sämst dag. Jag hoppas på morgondagen istället.


Bildkälla

Två ersättningsgenererande tågförseningar på en helg. Personligt rekord (men gissningsvis vardagsmat för de som reser med x2000 till vardags). Gårdagens försening innebar dessutom att jag inte var framme i U-town förrän klockan tolv på natten. Lägg därpå en halvtimmes promenad från stationen till hemmet. Jag somnade gissningsvis vid ett-tiden. Och eftersom jag börjar jobba halv åtta idag, och därmed måste gå upp klockan 6, har jag lyckats skrapa ihop hela fem timmars sömn. Hurra.

Alltså, det är så himla klyschigt att hata SJ, men: jag hatar SJ!

Drar till föräldrahemmet i Småland för en helg av varierad kost och ansvarsfrihet.

Säsong två av Glee kommer inte alls sändas 2011 utan börjar sändas den 21 september!!!!111ett Det är typ bara en månad dit. I is so happy!

Någon som säger det jag vill säga, men gör det utan att vara passivt aggressiv. Hurra!

Och för er som missade vad "it's almost a triple standard" syftar på: ni bor uppenbarligen under en sten. Dock så känns det ju ibland som att det här är en god populärkulturell gärning för de av mina vänner som är än mindre populärkulturellt bevandrad än undertecknad, så:



Här är klippet som hittills har setts av över 10 miljoner människor på youtube. Har ni inte sett det är ni ohjälpligt ohippa. Save thyselves.

Ibland undrar jag hur länge jag skulle sova om väckarklockan inte slet mig ur sömnens grepp vid en viss tid varje morgon. Någon gång ska jag testa. Resultatet lär bli skrämmande.

Åh Lisa, varför är du så bra?

"För när han i sin debutroman berömmer sig själv med att aldrig kalla kvinnor för horor så implicerar han ju samtidigt att han skulle kunna ha gjort det. Att det normala är att kalla kvinnor för horor, och att kvinnorna liksom borde vara honom tacksamma för att just han aldrig gjort det. Och när han beskriver hur den han var förtjust i spydde, och hur han var så fin att han höll undan hennes hår och hjälpte henne; då finns där också en underton av allt han skulle ha kunnat göra istället.

Det är inte synd om Ronnie Sandahl. Han har missförstått: Han är inte en bra kille. Han tror att han är schysst, men han har ingen jävla aning. Ronnie Sandahl är snarare den som man råkar på när man svettig och lycklig går hem efter en krognatt av dans, han som sinistert säger: Tur för dig att det var mig du mötte och inte en våldtäktsman. Han är mannen som ler med blottade tänder medan han tyst hotar en med en osynlig kniv."

Hela Lisa Magnussons krönika här.

Många anti-feminister är mycket upprörda över de falska våldtäktsanmälningar de påstår förekommer i horder. Enligt dessa är detta givetvis feministernas fel, eftersom de har skapat ett så mansfientligt klimat att en kvinna bara behöver viska våldtäkt för att hela rättsväsendet ska gå bananer och avrätta den misstänkte, men oskyldige, våldtäktsmannen på alla möjliga sätt utom det rent fysiska (vi har ju trots allt inte dödsstraff i Sverige. Men det är väl bara en tidsfråga innan vi feminister inför obligatoriskt dödsstraff för alla män. Gärna föregånget av en gnutta tortyr). Att sedan enbart runt en tiondel av alla våldtäktsanmälningar som görs i Sverige leder till åtal är kanske lite konstigt, men det måste ju bara innebära att resterande 90 procent av de som påstår sig ha blivit våldtagna ljuger. Right?

Så, eftersom hotet om den falska våldtäktsanmälningen hänger över alla män vill jag ge några råd, i största välmening. Kära män: akta er för att gå hem med okända tjejer från krogen. Drick er inte berusade, för då ökar risken att ni ska få med er någon hem på ett one night stand och då vet vi ju alla vad som kan hända. Undvik klubbar och andra ställen där sexsugna tjejer kan tänkas uppehålla sig, detta ökar risken för att ni ska bli falskeligen anklagade för våldtäkt. Nu menar jag så klart inte att det är killens fel om han blir anklagad för våldtäkt, absolut inte. Men eftersom ni känner till riskerna är det väl bäst att ni är försiktiga, eller hur? Undvik också utmanande kläder, det ökar risken för att en tjej ligga med er och sedan anklaga er för våldtäkt. Kanske är det bäst att ni håller er borta från mörka platser också, och gå för allt i världen inte hem ensamma. Ensamhet ökar risken för raggningsförsök från kåta brudar, och sen vet man ju hur det slutar. Om ni bara vidtar dessa försiktighetsåtgärder så kan vi kanske få ner antalet falskanmälda våldtäkter, och det skulle ju gynna oss alla, eller hur?

Det är fint att få några timmars extra sömn för att ens pojkvän erbjuder sig att ta på sig (den normalt delade) sysslan att tvätta tjugo kilo tvätt på egen hand och för att han vet att sömn tillhör favoritsysselsättningarna. Då blir man lite extra övertygad om att man valt rätt.

Mitt högerben har förklarat krig mot mig. Igår väckte det mig med kramp i vaden. I morse hade höften låst sig så att jag inte kunde böja på benet ordentligt utan ordentlig smärta som resultat. Och när jag skulle cykla och köpa lunch vred jag till knät med liknande resultat som morgondagens höftlåsning. Rätt var det är så ramlar det väl av, och då dör jag för jag har amputationsfobi deluxe och skulle inte stå ut med mig själv.

Fylla gör mig känslig och känslor gör mig kletig. Lyckligtvis är det inget som inte en lång dusch kan råda bot på.

I can has folköl. Och vara socialt awkward. Hurra!

Saker jag lärt mig av att kolla på "Buffy - the vampire slayer":
- Om du är ensam i ett omklädningsrum kommer du, undantagslöst, att bli överfallen och/eller hitta ett lik.
- Du är aldrig i såpass stor fara att det inte finns tid för en oneliner.
- Bakom dig!
- Vampyrer glittrar inte i solljus. De dör.
- Föräldrar kommer inte ta sina barn ur skolan oavsett hur många lik som hittas i skåpen och/eller omklädningsrummen.
- Även skrattretande 90-talsdatoranimeringar och stora mängder teatersmink kan ge dig mardrömmar.

Man vet att man är bakis när ens frukost består av chips och choklad.

Det är svårt med bra blogginlägg när man är berusad, men: jag har fina vänner som av någon outgrundlig anledning tycker om mig. Det är bra. Och för att upprätthålla överraskningsfaktorn:

Ibland undrar jag om jag för simpel och för grund som ser lösningar i alla problem. Praktiker in i själen. Känslolös, skulle kanske någon säga. Oempatisk och utan hänsyn till andra människors upplevelser.

Ibland undrar jag om det kanske är så att folk inte vill lösa sina problem. Att svårigheterna är välkomna, att de skänker dem ett djup de annars inte skulle haft, att de finner tillfredsställelse i smärtan för att den är den enda konstant utifrån vilken de kan definiera sig.

Ibland tänker jag att jag skiter i vilket. Jag är i alla fall lycklig. Är du?

När man ibland lessnar på alla trasiga par och empatin falnar efter ett par öl kan man dra till Stockholm (trots att man hatar stan) och fira en fars födelsedag och samla energi i en relation som fungerat, år efter år efter år, så att man sen orkar sitta med huvudet på sned och nicka. Så det ska jag göra nu. Hej då.

Too early to function. Vill helst somna om. Men nej, här ska borstas tänder. Jag kommer dö när jag måste börja jobba på riktigt.

Spillde kokande vatten över halva min vänsterhand idag. På jobbet dessutom, så jag kunde varken skrika könsord eller be någon ömka mig. Istället fick jag dra in luft genom tänderna sådär stoiskt och skölja handen i kallt vatten. Inte alls tillfredsställande. Ensam hemma är jag också, så inte ens här får man någon tjeerleck. Life is harsh, man.

Efter fulwhisky och ugnsbakade chips med fina I blir det lite Ratatouille (filmen, inte maträtten) innan sömnen får bana väg för morgondagens tidiga jobb. Sommarvardag (trots att det är helg) är den bästa vardagen.

Kommentar tagen från Kenzas blogg:
"men jag skulle vilja önska en sak om man får önska i din blogg? :) jo jag är en rätt kurvig tjej typ stlk 38/40. jag undrar om du har något tips att dela med dig av hur man ser bättre ut? går inte att träna bort höfterna och det är alltid lite lite av magen kvar även om jag tränar stenhårt i flera månader. kan man se snygg ut ändå? behöver akut hjälp med stiltips! ser man bättre ut om man satsar på att dra blicken till hår och ansikte? kram, du är bäst!"

Jesus fucking christ. Storlek 38/40 säger du? Ja, då måste du ju vara stor som en elefant. Eller inte. Vad är det för fel på folk? Varför tror tjejer att de måste dra uppmärksamhet från kroppen bara för att de inte är plankplatta? Det är jävligt gammalt att gnälla över knasiga kroppsideal, men det händer ju inget. Modellerna har inte blivit bredare och antalet kroppstyper som får godkänt av modeindustrin har inte blivit fler. Så då får man väl ta saken i egna händer. Sluta tycka att ni är tjocka, people. Det gör ingen ledsen gladare. Och det är inte din kropp det är fel på när kläderna inte passar. Kanske borde det göras kläder efter hur folk faktiskt ser ut, snarare än hur de "borde" se ut? Bara en tanke, vetni.

Dagens lärdom: det är roligare att se på prajdparaden än att gå i den.

Jag förnöjer mig stundom med att läsa igenom debatter på feminetik.se, ett feministiskt diskussionsforum. Jag har varit registrerad där i ett antal år, men jag deltar sällan i debatterna. Av två anledningar; det är inte ett särskilt konstruktivt forum att diskutera i och jag skulle troligen inte ses som riktig feminist av de radikalfeminister som huserar där och tror sig veta bättre, eftersom jag ser annorlunda på sexualitet än vad de gör. I tråd efter tråd hävdar de att diverse sexuella praktiker är anti- eller ickefeministiska. Gillar du eller tycker du att folk ska få gilla BDSM? Då har du missat att BDSM bara sexualiserar maktstrukturer och är således anti-feminist. Tycker du att porr är helt okej (även fast du ser vissa problem med industrin och likriktning inom porren)? Då är du anti-feminist, för porren är bara ytterligare ett sätt att objektifiera och förtrycka kvinnor, oavsett hur den ser ut. Tycker du att folk får klä sig hur de vill? Har du kanske till och med själv ibland kort kjol och/eller högklackade skor? Då är du anti-feminist, för dessa kläder finns bara till för att bibehålla den strukturella underordningen av kvinnor. Tycker du att prostitution är okej, så länge det sker mellan samtyckande vuxna och helt frivilligt? Då är du den värsta sortens anti-feminist som vill att fjortonåringar ska importeras i dröser från östeuropeiska stater. Och sådär fortsätter det. Debatt in och debatt ut. Det de misslyckas med att se är att deras syn på sexualitet innebär att vaniljsex är det enda sex som är feministiskt godkänt. Och hur jävla radikalt låter det? Ibland tror jag att om det är något som skulle få mig att sluta kalla mig feminist så är det mina medsystrar inom feminismen, som ständigt förklarar för mig att jag inte är riktig feminist för att jag inte tycker som dem.


Hej mina radikalfeministiska systrar. Spana in den här kartan, jag är säker på att ni har sett den förr, och fundera över var ni hamnar. Kom sen tillbaka och påstå att ni inte är moralister.

Bildkälla

För att knyta an till föregående inlägg: Barnporr? Gränsfall? Eller bara osmakligt?

Tur för mig att skriven text inte faller under barnpornografilagen. Man snubblar över en hel del tveksamma fall när man tar klivet in på den erotiska fanfictionens område och enligt nuvarande lagstiftning skulle jag alltså kunna dömas för barnpornografibrott, om texterna hade ackompanjerats av bilder. Men just nu kan jag dra en lättnadens suck och fortsätta läsa min twincest.

Läs mer:
Mangaserier klassade som barnporr
Seriekännare sågar svensk lag om barnporr


Barnporr in the making? Eller är de kanske byxmyndiga på bilden? The jury is out on that one...

Bildkälla

För att allt blir bättre när man är full. För utan nykterhetens begränsningar kan man forcera även kyrkans stängsel. Och dess containrar. Men inte huvudvärken. Tyvärr.

Jag är så less. På den kletiga värmen. På att inte ha några pengar. På människor i allmänhet och idiotjävlar i synnerhet. På för små lägenheter. På att leva upp till andra människors förväntningar. Helst vill jag ligga under min fläkt och stänga ute världen ett tag. Men det är svårt, den pockar ständigt på uppmärksamhet. Istället lyssnar jag på musik som går in genom ena örat och ut genom andra och läser berättelsedrivna böcker. See ya (wouldn't wanna be ya).

Alkohol är lustigt. Det hämmar ens förmåga att uttrycka sig och tänka klart, ändå tycker man att det man säger är det vettigaste man sagt på länge. Minnesluckor är ingen bestraffning, det är barmhärtighet.

I U-town går ingen cykel säker. Inte ens kedjan, fick jag lära mig den hårda vägen. Efter att ha sparkcyklat mig hem med Coolio i öronen är jag äntligen i säkert förvar. Damn you, evil kedje-tjuvar, I will hunt you down and kill your mother.

"Många irriterar sig på hipsters, varför då?

– För att de klär sig som clowner och beter sig som idioter men förväntar sig att bli behandlade som intellektuella. Det är väldigt irriterande."

DN intervjuar Joe Mande.

Se också: Look at this fucking hipster

När folk ringer upprepade gånger klockan tre på natten tror man lätt att det har hänt något. En olycka, någon som har dött. Men ibland är det bara pojkvännens dyngraka juristkompis som ringer för att upplysa nämnda pojkvän om att han har kommenterat dennes facebookstatus. Och ibland tar det en kvart att förmedla detta.

Gårdagens lärdom: man kan äta en matsked kanel. Det är bara inte särskilt trevligt. Alls.

Hurra, öl! Skulle man kunna säga om man tänkte på öl så gott som dagligen och blev lycklig som ett barn så fort man fick dricka öl. Inte för att jag är sån, nej, nej, men rent hypotetiskt. Alltså. Öl.

Sedan jag hittade kylknappen på min hårfön har hårtorkningen blivit dagens bästa stund. Nu: mat. Sedan: jobb.

Det känns inte som att jag svettas, det känns som att jag smälter och små hinder blir till höga berg inte värda ansträngningen. Istället ligger jag under fläktens vänliga brummande och flämtar i väntan på bättre tider (fast så får man inte säga, när det är svensk sommar och allt). Catch you on the flip side.


Gröna tröjor gör lökisarna mer framträdande. Gammalt djungelordspråk.

Bildkälla

Det är för varmt för att göra något annat än svettas. Så länge, en bild:


Bildkälla

Spanien vann, fastän jag hejade på Holland. Shocker. Det är varmt som fan och tanken på att krypa ner under ett duntäcke och försöka sova lockar inte. Så det blir en kvälls-cykeltur istället.

Kanske inte en svensk sommarplåga, men väl en europeisk. Yolanda Be Cool & DCUP "We no speak americano".



Även om jag gillar originalet bättre. Renato Carosone "Tu vuò fà l'americano".

Gudrun Schyman eldar upp 100 000 kronor i Almedalen, och folk tycker att det var onödigt, omoraliskt och översittaraktigt- Folk tycker att pengarna skulle kunna användas till något bättre, till att hjälpa barn i fattiga länder, kvinnor som lever under förtryck, kvinnor som faktiskt upplever den löneskillnad som Schyman pratar om. Och de har inte fel. Men hur mycket kostar egentligen jippot Almedalen partierna? Hur mycket kostar en helsidesannons i DN? Hur mycket kostar affischering? Hur mycket kostar valarbetare? Är inte detta pengar som skulle kunna "användas bättre"? Eller har vi helt enkelt en större tolerans för att pengar "förslösas" på faktisk PR med tveksam utkomst, än att de fysiskt bränns framför våra ögon? Jag tror att Schymans brännande av pengar kommer göra F! mer ont än gott i slutändan, trots all publicitet det har gett dem. Och därtill tror jag tyvärr att det också kommer spilla över på den svenska feminismen i stort, eftersom folk av någon anledning ser Gudrun Schyman som feminismens stora ledare. Men jag blir inte mer upprörd av Schymans tilltag än jag blir över alla andra hundratusentals kronor partier lägger på att synas. Det är politik, liksom. Lev med det.


Bildkälla

På fyra jobbdagar har jag plöjt mig igenom två och en halv böcker. Vem visste att lönearbete skulle vara nyckeln till intellektualism och förkovrande?

Eller, 14 to 22 om vi ska vara petnoga. Mitt jobb är händelselöst, men jag får ju turligt nog inte betalt efter hur mycket som händer, så det gör inte så mycket. Jag hinner läsa mycket böcker, om inte annat. Nu: sömn. Det tär på krafterna att inte längre ingå i den tärande sektorn.

Jannejakan, 39 år, kommenterar Lisa Magnussons senaste krönika om våldtäktsanklagade länspolismästaren Göran Lindberg såhär:
"Bland de män som gapar högst om feminism finns de fulaste fiskarna. Detta har jag alltid misstänkt, att det bara är en mask de visar upp för allmänheten eftersom det är politiskt korrekt att vara feminist idag. Nu har vi fått bevis på att min misstanke är dagens sanning!"

Okej, mr Mister, så alla de manliga vänner jag har som kallar sig feminister, och därtill försöker agera efter sin feministiska övertygelse i vardagen, är bara hycklare? Egentligen vilar det en våldtäktsman även i dem, som bara väntar på att få spotta kvinnor i ansiktet, ta stryptag på dem under sex och kalla dem hora och luder? De kallar sig bara feminister för att få komma till (och sedan våldta)? Eller kan det vara så att just den här mannen är en hycklare av värsta sort, just den här mannen använde sig av ett feministiskt jämställdhetssträvande utåt för att kunna pyssla med sina sjukt misogyna vidrigheter i hemlighet?

Återigen, det här med nyanser verkar inte vara antifeministernas starka sida.

De som hävdar att feminism är könsrasism har uppenbarligen inte spanat in hur världen ser ut idag. Där kan man snacka om könsrasism. Men det är klart, det är ju värre att feminister bränner pengar i Almedalen än att kvinnor stenas till döds Iran för att de misstänks för otrohet. Såklart. För övrigt måste antifeministerna någon gång släppa tanken på att Gudrun Schyman är alla feministers ledare och att SCUM-manifestet är vår främsta politiska skrift. Någonstans övergår det tydligen antifeministernas förnuft att feminister kan ha olika ideologiska inriktningar. Och jag har aldrig hört någon feminist hävda att vi bör genomföra Valerie Solanas visioner. Men det är klart, det är ju jobbigt att ha en nyanserad världsbild, lättare att bara dra alla över den könsrasistiska kammen. Retards.

Dagen: sovmorgon efter en natts stocksovande, hej då till fina I för några dagar, jobb, Holland spöar Uruguay, öl och snus, hem, redo för sängen. Panschisliv, här kommer jag.

Plötsligt vill jag se om alla säsonger av "Buffy - the vampire slayer". Men det skulle dock vara det sista solen såg av mig denna sommar. Oh, the choices one has to make.

Ett arbetspass och en blodgivning senare är jag helt slutkörd, men ett paraply och ett mobilsmycke rikare. Plus the warm fuzzy feeling man får efter att man varit Godhjärtad (tm). Ge blod, kidz. Man får gratis renklämmor.

På grund av överdriven värme ville sömnen inte riktigt inställa sig inatt, vår nya fläkt till trots. Så med cirka tre timmars sömn i bagaget ska jag nu bege mig mot sommarjobbet och försöka göra ett bra intryck. Ryktet och väderleksrapporten utlovar dessutom än mer värme.

"Inbäddning inaktiverad på begäran", så:
Fatboy Slim - Weapon of choice

(Christopher Walken skrämmer skiten ur mig även när han dansar)

Dagen har gått ut på att läsa Glee-fanfiction med Glee-musiken i hörlurarna, en svettig promenad som inkluderade inhandlandet av en välbehövd fläkt, titta på senaste Mythbustersavsnittet och att balansera på gränsen till värmeslag. Imorgon börjar jag jobba på riktigt. The horror.

Bästa versionen av Lady GaGa's pokerface:

Letar vidare efter sommarplågor. Näst på tur står Fanta & Rosé med DJ Mangoo feat. Deadline. En sommarplåga med temat "har vi bara tre textrader i hela låten kommer det gå ännu snabbare för folk att lära sig låten utantill" Och det funkar tyvärr alldeles ypperligt. Alors on danse gissar jag kommer vara bratsens sommarfavorit, det här tror jag kommer vara den som spelas flitigast på för- och efterfester.


(Ja, de sjunger "alla brudar ner på kne")

Jagar sommarplågorna. Inte för att jag gillar dem, men för att det känns synd att missa dem. Som att missa en väsentlig del av sommaren: irritationen man känner över att ständigt tvingas lyssna på samma, oftast stötande dåliga, låtar på radion och fasan när man upptäcker att man kan dem utantill. Först ut: Alors on danse med Stromae. En låt som jag faktiskt tycker är ganska svängig. Jag skyller på franskan.

Jag har sjukt tråkigt. Internet tycks inte ha mer att ge mig. Jag saknar att ha TV. Det kanske finns färre kanaler än vad det finns hemsidor, men det finns alltid en repris av "Fresh prince in Bel Air" att titta på. Kanske borde jag bara gå och lägga mig.

Efter idogt letande kan jag inte annat än sluta mig till att nästa säsong av Glee kommer börja sändas först 2011. 2011, goddammit! Livet är orättvist.

Avgör Bella och Edwards öde! Klicka på vad du vill ska hända i slutet av varje youtube-klipp och se vad det leder till. (Spoilervarning: they all die).

Tanken svindlar när man inser att vi i dagens Sverige fortfarande pysslar med tvångssterilisering. För oh the horror om en kvinna som en gång varit man skulle skaffa ett biologiskt barn.

Jag hoppas man lyssnar på Socialstyrelsen.

Personer som säger sig inte ha något emot bögar, men undrar om de måste vara så himla fjolliga. Det du egentligen säger är "jag tycker det är okej att män tycker om att leka med andra kukar än sin egen, så länge de agerar heterosexuellt framför mig". Och det innebär att du inte är särskilt accepterande alls, mr Mister (eller Ms Miss, jag har hört kommentaren från både tjejer och killar), du är ungefär lika homofobisk som resten av smygböghatarna där ute. För let's face it: oavsett hur "heterosexuellt" bögar än beter sig, kommer du ändå att tycka att kukenifittan är lite bättre. Och sätter du upp regler för hur folk ska bete sig om de vill leka i din sandlåda, och sen när de väl följer din tråkiga regler ändå låter dem sitta med hink och spade medan du har ensamrätt på grävskopan, kommer någon till slut att lessna och skapa sig en egen sandlåda med egna regler. Det enda jag kräver är att du då håller dig till din egen jävla sandlåda och sluta försöka förklara för de andra barnen hur de ska leka "rätt" i sina. Det är inte "ditt sätt eller motorvägen". Det är "ditt sätt eller någon annans sätt så håll käften och håll dig på din del av körbanan, douchebag".

För att illustrera min poäng:

Det bästa med fotbolls-VM är när nickningar återspelas i slow motion. Särskilt missade nickningar.

Till yngstasystern (och lite till Johnnyboy också).

Till mellansystern. Enjoy.

Berusningen slår hårt mot de högre mänskliga funktionerna och kvar blir bara sympatin för allmänheten. För det är bannemig svårt att vara människa ibland. Fast det blir enklare med alkohol i blodet.

P.S. När någon börjar prata invandringspolitik är det dags att gå hem. D.S.

Nu blir det öl. Business as usual, alltså. Ses senare, alligator.

Back in U-town efter två veckor av skamlöst billig öl och lika billigt vin, fotboll, bilåkande, kartläsande, solkrämande, svett, turistande och hotellboende. Det är skönt att vara tillbaka, att förstå och bli förstådd, samtidigt som det är tråkigt att lämna den osvenska sommaren. Men nu är det uppåt och framåt som gäller, än återstår två månader av sommar och ganska lite jobb och sönderbrända axlar. Nu ska jag bara hitta en snygg baddräkt, sen jävlar.

Länder är sällan så stora som man tror. Särskilt inte om man har bil.

All is good.

Jag är inte tjock. Det säger jag inte för att skryta, det säger jag för att det är sant. Jag är 163 centimeter lång och väger 60 kilo. Jag ligger mitt i normalspannet för BMI. Ändå känner jag mig tjock. Jag hatar min mage och mina lår, så mycket att jag för några år sedan drog på mig en ätstörning och gick ner 10 kilo genom att skära ner mitt matintag till ett minimum. Jag var 163 centimeter lång och vägde 50 kilo. BMI-mässigt var jag underviktig. Men jag kände mig fortfarande tjock. Jag gick upp alla kilo igen, och jag märkte att när jag inte äter på svältnivå så ligger min vikt ganska stadigt kring 60 kilo, oavsett vad jag stoppar i mig. Kan det vara så att 60 kilo är så mycket det är meningen att jag ska väga? Att det är mina gener, snarare än min viljestyrka och förmåga att förvägra mig själv mat. som avgör hur mycket jag väger?

Videon ovan gör mig glad. Den får mig att för en stund känna att jag inte är tjock, att det inte är mig det är fel på, utan omvärlden. Tyvärr kommer den insikten att försvinna så fort jag går utanför dörren och stöter på reklampelare, bantningstips och tjejer som bara äter halva portioner för att de inte tycker så mycket om att äta/blir mätta snabbt/inte var så hungriga. Men just nu kan jag tycka om mina 60 kilo, min putmage och mina runda lår. De är inte fula. De är fan inte ens feta. De är helt normala. Och om du tycker något annat är det dig det är fel på, inte mig.

Med reseväskan från helvetet packad återstår bara resenerver och mentala checklistor som kommer hålla mig vaken halva natten. Imorgon är det hej då regn och moln och blåst och opålitlig sommar och hej sol och värme och atlantkusten. It's gonna be mighty fine, I tells ya.

...livsnjutare är alltid män. Livsnjutande kvinnor kallas alkade eller tjocka. Eller både och.

Hej, du kille som hävdar att du gillar "alternativa tjejer": det gör du inte. Du gillar precis samma tjejer som alla mainstreamkillar gör, bara mörkhåriga med bruna ögon (de ser mycket mer intellektuella ut). Kanske har tjejen också någon lite "udda" egenskap eller ett "annorlunda" intresse, som till exempel stickning eller att hon tycker om att ha tyllunderkjol på sig. Helst är hon som ett stort barn, och hon ska vara så smal att det känns som att hon ska gå sönder när du kramar henne. Du vill ta hand om henne, för hon är så snäll och naiv och hon behöver någon som visar henne världen, fast på ett försiktigt sätt, så hon inte blir rädd.



Kan ju passa på att hälsa till killen som gillar "kurviga tjejer" också: det gör du inte. Du gillar smala tjejer med tits and ass.


Så här ser kurviga tjejer ut. Men henne kommer du ändå aldrig få ligga med, hon är långt över din liga.