Tvångstankesmedjan

Jag önskar att evolutionen kunde ta ett litet hopp framåt vad gäller att få insekter att förstå hur fönsterrutor fungerar. Ljudet av "surr, plonk, surr, plonk, surr, plonk" när getingen/humlan/fjärilen/whatever försöker forcera det magiska kraftfält som separerar dem från utomhus ("men, jag kan ju se gräset och trädet, det ska gå") är bara roligt en liten stund. När man så bestämmer sig för att det faktiskt får vara nog nu och lite försiktigt försöker fösa insekten i fråga mot det fönster som faktiskt är öppet så får de panik och blir ännu ihärdigare i sina försök till självskada medelst fönsterruta. Kan inte någon bara odla fram intelligenta insekter som fattar att "ja, fast om det inte funkade de första hundrasjuttiotvå gångerna kommer det kanske inte funka nu heller, jag kanske ska försöka någon annanstans" och släppa ut dem i naturen? De skulle ju ta över på nolltid, medan alla deras mindre utvecklade artfränder går en stillsam och huvudvärksfylld död till mötes på världens alla fönsterbrädor.

Vi pratade idag om hur dålig man är på att säga "jag älskar dig" till de som faktiskt förtjänar det. Jag har varit bättre på det förut, men på senare år har detta försämrats och förfallit (förutom vad gäller partners, fina I, du vet att jag älskar dig mucho). Detta måste genast avhjälpas, och därmed: söta C, världens bästa Anna, min vän N, Marty, mellansystern och yngstasystern, kära mor och käre far - jag älskar er. Ni är det bästa mitt miserabla liv har gett mig, och det kan inte sägas nog hur mycket jag uppskattar er. Ni är finast.

När jag var och drack öl häromdagen stötte jag på två exemplar av den manssort jag tycker minst om: den intellektuella skitstöveln. De började konversationen med att prata länge och omständligt om olika bokhandlar där de letar obskyra böcker, och övergick sedan till det obligatoriska "vad pysslar ni med då?". De var givetvis litteraturvetare, och efter att ha fått reda på vad vi gjorde gav de sig in i en lång monolog om där de förklarade för oss vad vi gjorde, varför vi gjorde det fel och vad vi borde göra istället. När vi protesterade (eller snarare när Marty gjorde det, jag gav upp rätt snabbt och satt och stirrade ner i min telefon i protest) försvarade de sig bara med "men det är så jag uppfattar det" och fortsatte.

Jag vet inte vad det är som gör att den här sortens män har ett ständigt behov av att överglänsa andra. Kanske är det vetskapen om att det förmodligen aldrig kommer att bli något bevänt med den där "nyskapande" romanen som ligger och marineras i skrivbordslådan. Kanske är de bara den värsta sortens sexister i kvasi-intellektuell förpackning med ett konstant behov av att bevara den fina gamla regeln "kvinnor tiga i församlingen". Kanske är de bara idioter. Hur eller hur så skulle mitt liv bli väsentligt mycket bättre om jag slapp dem i min omgivning. Tyvärr tror jag att detta är för mycket begärt, då de är extremt vanliga inom akademin och därtill ofta beundrade, av någon outgrundlig anledning. Så tills vidare får jag fortsätta att ignorera dem bäst det går.

Inlägget innan producerades i berusat tillstånd under natten. Språket kan därför vara en aning undermåligt och självömkan en aning överväldigande, men jag låter det stå kvar (utan korrektioner, därtill) för det är inte desto mindre sant.

Peace out.

Helgen var en påminnelse om att jag inte fungerar i större sammanhang. Jag sitter oftast tyst i mitt hörn när antalet festdeltagare överstiger tio. Jag har svårt att ta ordet i diskussioner som omfattar mer än tre personer. Jag har svårt att fokusera på en konversation när det pågår två andra runt omkring mig. Allt detta gör att jag lätt blir avståndstagande när jag har en massa folk omkring mig. Detta i sin tur gör att folk har svårt att minnas mig. Jag tror att jag i helgen fick presentera mig för runt fem personer som jag träffat tidigare. Även folk som mindes mitt ansikte hade svårt att komma ihåg mitt namn. Jag inser att jag i detta enbart har mig själv att skylla, eftersom jag bara har blivit den blyga tjejen i hörnet för dessa personer, om de ens minns mig. Samtidigt så gör det mig ledsen. Jag känner mig oerhört ointressant och som att det jag faktiskt säger försvinner i ett sorl av allmänhet. Jag förstår att detta är den blyga flickans lott, men det gör mig ändock gråtfärdig att samma människor som glatt hälsar på mina vänner inte ens minns att jag existerat. Och jag vet att jag borde jobba på min sociala kompetens. Jag vet att jag borde veta vad jag ska säga efter att jag frågat vad folk gör. Men det är svårt. Och jag tror att människor som har lätt för det glömmer bort det ibland, men samtal flyter inte alltid på av sig själv. Ibland kommer man av sig, och man betalar för det med evig anonymitet och en evig undran om vad man gör fel. För det är jag som gör fel. För alla andra vet. Men jag har ingen aning.


Låt oss kalla det mitt soundtrack

"Four letter word just to get me along
It's a difficulty and I'm biting on my tongue and I
I keep stalling, keeping me together
People around gotta find something to say now

Holding back, everyday the same
Don't wanna be a loner
Listen to me, oh no
I never say anything at all
But with nothing to consider they forget my name"

Det är ju som bekant lätt att vara efterklok. I morse plockade jag bort en fästing från mitt högra knäveck. I eftermiddag bär det av till vaccinationsbyrån. Nu hoppas jag på "bättre sent än aldrig".

Dagen har gått ut på att konstatera att svenska slott sällan ser ut så som slott bör se ut, fotograferande av slott som egentligen inte ser ut som slott, att leta toalett i Öregrund, frustration över mina obefintliga kartläsarskills, irritation över humlor som misstar mitt hår för blommor i behov av pollinering, en jävla massa bilåkande samt att smörja in de runt tio myggbettsbölder jag har på mina ben med hydrokortison i den något naiva förhoppningen att det ska rädda benen från att bli sönderkliade. Nu är klockan halv elva och jag tänkte gå och lägga mig, för jag har helt klart överstigit min gräns för antal aktiviteter jag orkar med under en dag, God natt.

Finaste midsommarfirandet får man i skärgården med Klanen och vänner. Idag: sömnunderskott deluxe.

Jag borde lära mig att lämna festen i tid.
Nu: Midsommar. Typ.

Asså, folk som säger att feminismen idag strävar efter att alla ska vara likadana. Ni tror inte att det snarare är så att folk skulle bli mer olika varandra om man slapp att konstant anpassa sin personlighet efter vad som anses vara könsmässigt korrekt? Att vi i större utsträckning skulle vara individer snarare än mer eller mindre lyckade kopior av någon slags schabloniserad bild av vad det innebär att vara kvinna respektive man? Inte det? Nähä, men då kan ni suga min kuk tycker jag. (Ja, jag har läst kommentarer på Newsmill idag och ja, det var ett misstag. Irritationen vägrar lägga sig.)

Blodgivningen på Akademiska skickade idag ett fint litet brev för att upplysa mig om att jag har järnbrist. Jag vet inte vad som är mest bittert: att behöva åtgärda en järnbrist eller att jag har skänkt en halvliter blod helt i onödan.

Vakna klockan sju, börja jobbet klockan nio, jobba elva timmar, åka hem, äta mat, pussa på fina I, uppdatera blogg, gå och lägga sig klockan tio eftersom man ska gå upp klockan sex imorgon och jobba. Så går en dag från våra liv och kommer aldrig åter.

Kära queerrörelsen,
Har ni plats för mig? En heterosexuell, monogam, lagom kvinnlig cis-person som jag? För jag gillar er. Ni glittrar och sprakar och verkar veta hur man festar till man får blodsmak i munnen. Ni ogör kön och gör feminism långt bortom min "det är viktigt att vi delar på hushållssysslorna"-vardag. Jag har ledsnat på att leva i en verklighet där kvinnorna står i köket på festerna och skojar om odugliga män för att försöka visa att vi visst är medvetna och dölja det faktum att vi i allt vi gör reproducerar våra mödrars och mormödrars könsroller. Jag har tröttnat på att leva i en verklighet där DN tar in Eric Amarillo som expert för att slå fast att kvinnor tänder på testosteron. Jag har tröttnat på att leva i en verklighet där det förväntas av mig att min partner ska vara mitt allt och mitt största och den första i alla sammanhang. Och jag erkänner, kombinationen spetsbustier och lösmustasch känns främmande för mig, men jag är villig att ge det en chans, för er skull. Så, vad säger ni? Får jag vara med och leka?

Med vänlig hälsning
Fröken E

P.S. Eric Amarillo, jag förbjuder dig att någonsin uttala dig om mig och/eller mitt kön igen, i sångform eller i intervjuform. D.S.

Jag tycker den här ungen är fantastisk, men jag inser samtidigt att om det hade varit en tjej i samma ålder i videon hade jag nog ansett den både moraliskt och feministiskt tveksam. Åh dubbelmoral, I wish I knew how to quit you.

Jag har lyckats förtränga sommarinsomnian, där jag ligger och vrider och vänder på mig i ett långsamt ljusnande rum med en klocka som obönhörligt tickar mot "snart dags att gå upp". Inatt lyckades jag övervinna den med påtvingat lugn djupandning och slocknade någon gång framåt två, med en klocka som obarmhärtigt slet mig ur sömnen klockan sex. Hur det kommer gå på jobbet idag vill jag inte tänka på.

Det är ändå lite gölligt när ens klasskamrater bara "du, har du hört den här? Asrolig jue", och så spelar de Jizz in my Pants. Och man bara "2008 ringde och vill ha tillbaka sin nya fräscha humorvideo".

På vägen hem från jobbet såg jag en höggravid kvinna med två barn som såg ut att vara runt två och fyra år gamla, och allt jag kunde tänka var "gud vad jag inte vill hamna där". Det enda jag ser i barn är begränsningar. Om jag skaffar barn kommer jag inte kunna jobba som jag vill, utan behöva anpassa mig till tiderna på dagis. Jag kommer inte kunna resa hur jag vill, utan måste antingen hitta långtidsbarnvakt eller ta med mig ungar som gissningsvis inte kommer uppskatta att resa på samma sätt som jag själv och därtill vara tjuriga och besvärliga. Jag kommer inte kunna hitta på vad jag vill på kvällar och helger utan att först ha ordnat barnpassning. Att ha barn känns lite som att ha ett jobb, fast ett som är heltid på riktigt och som man aldrig aldrig kan koppla bort eller säga upp sig från. Kanske låter jag lite ego och "jag måste få ha min frihet, faktiskt", men om jag ska ge upp allt detta måste det vara för något som ger mig mer än jag förlorar. Just nu är de enda fördelarna jag ser att man får något slags mini-jag med mitt efternamn, mina gener och som jag kan forma efter min egen vilja (till viss del). Om någon har några andra fördelar på lut får ni gärna dela med er. Saker som "inre tillfredsställelse" eller "meningen med livet" gills dock inte.

Jag börjar jobba klockan sju imorgon, ergo: sova nu. Godnatt.

Too many dicks with enorma fallossymboler till vapen in the tv-spel.

Det är lite för varmt för att fungera, och jag vaknar varje morgon bland svettklibbiga lakan till ytterligare en dag av passivitet och tvärdrag. Men det är synd att klaga, säger de och bränner sig i solen. Själv glömmer jag bort att njuta när svetten pärlar sig i pannan och jag iakttar glada soldyrkare genom fönstret. Sommaren är kort, men regnet kommer aldrig.

Igår när jag låg utslagen i bara trosor på soffan i vardagsrummet och ansträngde mig till det yttersta för att inte svettas ser jag att grannen på balkongen intill lutar sig ut över sitt balkongräcke för att väldigt odiskret glo rakt in i mitt vardagsrum, och därmed också på mig, genom mitt balkongdörrsfönster. Min första reaktion är "guuuu va pinsamt, han såg mina boobies" och att snabbt skyla mig med en morgonrock. Nästa reaktion är att det är väl för fan han som ska skämmas, som står och smyg-glor in i mitt vardagsrum. Någon-jävla-stans måste man väl få vara fredad och få ligga mer avklädd än påklädd som en strandad val och kippa efter luft, och var ska det vara än i min egen soffa i mitt eget vardagsrum? Jag bara säger. Så nu är jag förbannad istället för generad och funderar på vad en lämplig hämnd skulle kunna vara. Några förslag?

Jag har gått in i sommarlovsläge, och dagen har bestått av oanständiga mängder fanfiction och säsong två av Mad Men. På det stora hela är jag mycket nöjd.

En av de bättre grejerna med sommaren, förutom de uppenbara, är alla lättklädda fina pojkar. Jag skulle vilja smygfota dem alla och spara till en regnig dag.

Bildkälla: Secretguystuff

Jag läste igenom min bloggpost om vikt igen, och inser att den kan uppfattas lite som att "du kommer inte gå ner i vikt så du kan lika gärna ge upp, tjockis". Det var inte riktigt syftet. Det jag vill göra är att försöka luckra upp den självklara kopplingen smal = hälsosam och attraktiv. Naturligt smala som äter ostbågar till frukost och Ben&Jerry's till lunch och tycker att träning är onödigt för "de är ju redan smala" är ohälsosammare än en överviktig person som rör på sig och äter varierat. Det är egentligen självklart, men jag tror att om man skulle ställa den naturligt smala, ohälsosamma personen bredvid den naturligt överviktiga, hälsosamma personen så skulle folk fortfarande peka ut smalisen som den hälsosamma, eftersom vi har blivit pepprade med budskapet "tjockt = farligt" under hela vår uppväxt.

Just tanken "om jag redan är smal behöver jag inte träna eller äta nyttigt" visar också en annan inställning, nämligen att viljan att vara smal inte enbart, eller ens primärt, handlar om att vara hälsosam, även om det ofta framställs så av diverse nyfrälsta bantare. Det handlar om att vara attraktiv. Jag tror att många i vårt samhälle, främst tjejer, är villiga att ägna sig åt den konstanta kalorirestriktion jag nämnde i mitt tidigare blogginlägg, och därmed vara konstant hungriga, för att vara smala. Och då är det inte för hälsans skull, för hälsan har ju som sagt inte med vikten att göra. Man gör det för att man vill vara attraktiv, för att attraktivitet i vårt samhälle är såpass högt värderad att vi inte ens höjer på ögonbrynen när människor använder sig av varierade former av självspäkelse för att nå dit. Det är först när människor som redan är smala börjar svälta sig själv som vi reagerar, men då sätter vi en sjukdomsstämpel på det hela och håller det på så vis på behagligt avstånd från vår skönhetsnorm.

Märk väl att det som skulle skattas som gravt ätstört beteende hos en redan smal person istället ofta hyllas och uppmuntras om det anammas av en överviktig person som vill gå ner i vikt. Då är det helt plötsligt positivt att skära ner sitt kaloriintag till svältnivå, ständigt förvägra sig mat, rasa i vikt och ta till metoder som "dricka två liter vatten för att mota bort hungern". När man är överviktig ses hunger ofta som något som ska stävjas, snarare än ett tecken på att kroppen behöver näring, som att det vore hungern som gjorde folk överviktiga.

Jag skulle önska att vi kunde frikoppla smalhet från hälsa och attraktivitet, och inse att man kan vara både hålsosam och attraktiv oavsett vikt. Men det är en väldigt, väldigt lång väg dit.

X-men: First class = jävligt bra film. Tack fina I och J för sällskapet.

Nu: sömn i någorlunda vettig tid och mer eller mindre nykter för typ första gången sen i tisdags.

Lite fakta om vikt:
- Hur mycket du väger är till mellan 30 och 70 procent genetiskt. Studier på adopterade har exempelvis visat att de adopterade barnen ligger BMI-mässigt närmare sina biologiska föräldrar än sina adoptivföräldrar.
- 90 procent av de som går ner väsentligt i vikt går upp alla denna vikt igen inom tre år. En tredjedel av dessa kommer dessutom att gå upp mer i vikt än de ursprungligen gick ner. Att banta kan alltså leda till att du i slutändan väger mer än vad du gjorde inledningsvis, och dessutom är det hälsofarligt att jojo-banta.
- Förklaringen till att det förhåller sig som ovan går delvis att hitta i en studie från 50-talet, där man lät ett antal överviktiga människor gå på en diet om 600 kalorier om dagen. Dessa gick ned i vikt (rimligtvis, eftersom 600 kalorier om dagen är samma sak som att svälta), men gick sedan upp all vikt igen. Detta visade sig sedan bero på att deras metabolism saktats ner, så att de förbrände upp till 24 procent färre kalorier per kvadratmeter kroppsmassa än normaliviktiga personer, och detta trots att deras metabolism varit normal i utgångsläget. Deras kropp arbetade alltså aktivt för att de skulle behålla den vikt de hade från början.
- Det finns inget kausalt samband mellan övervikt och sjukdom. Om man rör på sig och äter varierat är övervikt inte farligare än normalvikt. I vissa fall kan övervikt till och med vara gynnsamt, till exempel har man sett att överviktiga som behandlats för hjärt- och kärlsjukdomar på sjukhus efter större ingrepp har bättre överlevnadschanser än smala patienter.
- BMI är ett skitmått som först skapades av en fransman på 1800-talet som ville hitta konstanter i universum, så även för människors vikt och längd, och som sedan plockades fram igen av ett amerikanskt försäkringsbolag på 1950-talet, som bestämde att ju längre BMI-mässigt man låg från en genomsnittlig 22-åring, desto troligare var det att du skulle dö i förtid och därmed skulle du också betala högre försäkringspremie. Ursprungligen var BMI enbart tänkt att användas på befolkningar, inte för att avgöra enskilda individers hälsa. Därtill så säger BMI ingenting om relationen fettvävnad - muskler, eller om din livsstil i övrigt för den delen.
- Om du vill gå ned i vikt mer permanent har du två alternativ: magsäcksoperation eller konstant kalorirestriktion. Magsäcksoperationer innebär ofta en mängd komplikationer, exempelvis matstrupsinflammation, kräkningar, brist på viktiga näringsämnen och svårigheter med att över huvud taget få ner fastare föda. Därtill så ska man lida av markant fetma för att få göra en sådan operation, och de flesta av oss är ju bara lite missklädsamt lösa i hullet. Då kvartstår alltså konstant kalorirestriktion. Konstant eftersom om du börjar äta normalt igen är det högst troligt att du kommer gå upp allt du gått ner (se ovan). Konstant kalorirestriktion innebär alltså att du för resten av livet kommer behöver kontrollera och begränsa allt du äter till ett kaloriintag som är lägre än det antal kalorier du gör dig av med på daglig basis. Begränsat kaloriintag leder också till konstant hunger, vilket man konstaterat i studier av råttor. Kroppen vänjer sig aldrig riktigt vid att inte få den näring den behöver.

Några källor: http://www.nature.com/oby/journal/v17/n5/full/oby2008636a.html, http://junkfoodscience.blogspot.com/2006/11/obesity-paradox-1.html, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/sites/entrez?cmd=Retrieve&db=pubmed&dopt=Abstract&list_uids=15175588, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16580531?dopt=Abstract, http://kateharding.net/faq/but-dont-you-realize-fat-is-unhealthy/, http://junkfoodscience.blogspot.com/2006/12/obesity-paradox-2-how-can-it-be.html, http://www.nytimes.com/2007/05/08/health/08iht-snfat.5614611.html?_r=1, http://junkfoodscience.blogspot.com/2007/12/part-two-what-does-evidence-reveal-can.html, http://junkfoodscience.blogspot.com/2008/02/how-weve-came-to-believe-that.html samt Fettpaniken av Marie Carlsson

För vissa kommer orden lättare vid berusning, för mig är det inte så. Men faktum kvarstår: berusning är trevligt. Och berusning med Marty är extra trevligt. Släng in en syster son sjunger "Kalla mig" med Vapnet från toalettbåset utan bajs på dörren, så kan vi kalla det en kväll.