Tvångstankesmedjan

Om ni undrar vad jag gör nu för tiden så kan jag hälsa att jag gror armhålehår för "No shave november". Bildbevis kommer när det hela är avklarat, än så länge ser det rätt klent ut. Jag håller också på att omorganisera mitt liv. Hittills innebär det dock mest att jag försöker undvika att mitt hem blir för stökigt samt att jag lyssnar mer på This American Life. Så, ja... Fanficen går bra, tackar som frågar, men den har gjort mig till en bekräftelsehora. Det är väl allt typ. Lejtur.

Ikväll fakking smäller det! Det kommer att bli awesome, har jag bestämt, och försöker förtränga trängsel, svettiga människor och kasst ljud till förmån för det enda som faktiskt är viktigt: Patrick. Så.jävla.pepp. Här kommer iallafall plats två och ett på listan över Patricks bästa låtar (glömde lägga upp plats två igår pga fanfiction, som vanligt).


Min näst bästa Patrick-låt är The Libertine från skivan "Wind in the Wires". Jag gillar pianot i början, ljudet som jag tror är hästhovar som följer genom låten, Patricks röst när han sjunger "Free", när Patrick spelar fiol (seriöst, alla gitarrkillar kan ju köra upp sina guror i röven, fiol is the shit och typ tusen gånger sexigare) och att den får mig att också vilja ta risken att vara fri.


Tristan, också från "Wind in the Wires" är min all time favourite Patrick-låt (något som jag tror jag delar med ganska många andra Patrick-fans). Det är en fantastiskt jävla låt, från ukulelen i början, till beatet, till texten, till hur Patricks röst går från det mörkaste djupa till den högsta falsett, till videon, till pianot i slutet ochsåvidare i all oändlighet. Om jag skulle lyssna på en enda låt i resten av mitt liv så skulle det vara Tristan.

Bloodbeat är från Patricks första skiva, "Lycanthropy". Jag lyckades dock gå och bli väldigt trött mellan förra inlägget och det här, så jag orkar inte förklara varför jag gillar den med mer än att jag älskar det märkliga ljudet vid 2.00, som känns alldeles för fånigt för den här låten men ändå perfekt, på något vis. Resten får ni lista ut själva.

Någon dag kanske jag också skriver något om Glee, vi får se.

Glömde visst att posta Patrick-inlägg igår pga fastnade i fanfiction och annat, så det får bli två inlägg idag.



Time of my Life kommer från senaste skivan "Lupercalia", och jag gillar den för att det är en fin låt om att komma över någon. Att man faktiskt kan vara lycklig utan någon trots att tiden man tillbringat med denna person var bland den bästa i sitt liv. Inget jävla sap om att man aldrig kommer bli hel utan den andra, utan bara "ja, det vi hade var fint, ja, det gör ont, men jag kan vara lycklig utan dig".

Under This Weather är från skivan "Wind in the Wires" och är ett fantastiskt litet stycke musik från början till slut. Radioljuden som följer igenom större delen av låten, starkt nog för att höras men för svagt för att kunna urskilja några egentliga ord, liknelsen mellan sprakande väderleksrapporter på radio och våt ved som brinner, vinden som viner i början av låten (samma ljud som hörs i slutet av Wind in the Wires som var nummer elva på min lista), pianoslingan som upprepas i början och slutet av låten, Patricks röst när han sjunger "weather", hur han andas in vid 3.13 innan alltihop exploderar i den sista refrängen, stråkinstrumenten. För mig är det perfektion.

Count of casualty från skivan "The Bachelor". Kombinationen fiol och trasig electro är fantastisk. Kören ger pampighet. Patricks förvrängda röst i delar av låten är obehaglig och oundkomlig. Låtslutet är ett klassiskt Patrick-slut med instrument som är lite all over the place men ändå passar perfekt ihop på något sätt. Jag gillar't.

Jag är skittrött och ska gå och lägga mig.

Don't Say No kommer från skivan "Lycanthropy", som är Patricks första skiva från 2004. Jag älskar den för det smutsiga elektrosoundet och för att den utstrålar att oavsett vad du följer för ideologi/idéströmning/filosofi så kommer den leda till fuckshit, så det är lika bra att bara skita i alltihop och flyta med i det som händer. Livet är en kamp, och kämpar du emot kommer du få kämpa för evigt. Don't say no to it, helt enkelt. Plus att ljuden i slutet av låten är fruktansvärt obehagliga, de låter som att en jättestor best är på väg mot dig, och det finns ingenting du kan göra för att komma undan.

Alltså, det här med att så fort någon uppmärksamma modevärldens skeva kroppsideal så kommer det alltid en hel drös med tjejer som blir så jävla kränkta för att de faktiskt bara råkar vara sådär överjävligt smala så att revbenen syns heeeelt nurligt, och deklarerar att de faktiskt blir ledsna över att folk rackar ned på deras kroppstyp. Kan ni inte bara lyfta blickarna från ert eget martyrskap i typ tre sekunder och inse att det inte handlar om att det specifikt är något fel på er kroppstyp? Det handlar om att varenda jävla kvinna i varenda jävla reklamkampanj ser ut på exakt samma sätt: smala, formlösa, med tydliga rev-, höft- och nyckelben. Det finns exakt noll variation i modevärlden. Det handlar därtill om att det finns jävligt många kvinnor som inte ser ut sådär naturligt, att många svälter sig och späker sig och kräks upp måltider för att få den där kroppstypen som du minsann har naturligt. Det handlar om att inte ens de flesta modeller ser ut sådär naturligt, de tuktar sina kroppar ner till ministorlek för att hålögda kunna vandra ner för catwalken i vinterns hetaste klädesplagg.

Såhär va: människor som kommenterar smala människors kroppar med ord som att "du är äcklig" eller "du borde äta ordentligt" ger jag ingenting för. Ingen har rätt att kommentera en annan människas kropp (undantaget är väl om man misstänker att någon har en ätstörning, men då gör man det knappast med de orden). Men det är jävligt tråkigt att det bara är den trådsmala kroppen som får plats i det offentliga rummet. Tycker inte alla ni, naturligt smala, det också?

Många försvarar sig dessutom med att "om det hade varit en överviktig tjej hade ingen vågat kommentera hennes kropp". Puh-lease. Överviktigas människors kroppar är nog de minst fredade kropparna i västvärlden idag. Överviktiga kvinnors kroppar särskilt så. Saxat från #thingsfatpeoplearetold som trendade på twitter för ett tag sedan:
"Your body sends a bad message to your children.", "Fat people are stupid. If they were smart, they wouldn't be fat.", "You have such a pretty face..." (underförstått: "men din kropp ser förjävlig ut"), "Would you even feel my touch through all your fat?", From my doc, when I explain how healthy my lifestyle is: "well obviously you're doing SOMETHING wrong.", "He didn't get you candy for Valentine's Day, did he? You don't need it", In the back of an ambulance, by a police officer: "Who would rape you?", "Oh, it's so great you're allergic to gluten - not eating it is supposed to help you lose weight!".

Tycker du att det är jobbigt att ha en idealenlig kropp och kritiseras för detta? Prova att ha en kroppsform som alla föraktar.

Hard Times är från skivan "The Bachelor" från 2009. Jag gillar den för att den är så pampig och dramatisk, för att jag älskar hur Patricks röst låter vid 1.24, den extradramatiska tempohöjningen vid 2.45 och för att jag också tycker att nu är det väl revolution på gång. Blont hår får honom för övrigt att se ut lite som Draco Malfoy, vilket ju inte är helt fel.

Jag publicerade nyss, nervös så jag trodde att jag skulle spy, första kapitlet av min fanfic på fanfiction.net. Resultat hittills: en recension ("omg amazing! please update soon :)") och två personer har börjat prenumerera på min fic! Små små pip fastnar i min hals hela tiden för att jag är så förbannat jävla lycklig. Jag har länge misstänkt det, men nu vet jag säkert: fanfiction är min drog.

Jag gillar den här låten för att den är så glad. Typ varenda jävla ton han tar och varenda instrument som används är bara sjukt glatt. Jag gillar sjukt glada saker. Och att han är hemskt söt i videon (jag sa ju att jag gillar när han har rött hår). Låten är från skivan "The magic position" från 2006, som också råkar vara den Patrick-skiva jag tycker sämst om, för att den helt enkelt inte berör mig särskilt mycket. Det här är den enda låten från den skivan som är med på min topp elva-lista över Patricks bästa låtar.

"House" får egentligen vara med på listan främst på grund av textraden "Oh I love the curling of your hip // gives me the greatest peace I've ever known". Plus att han är jävligt het i videon, jag gillar honom i rött hår. Låten finns med på senaste skivan "Lupercalia", som släpptes tidigare i år.

Jag ska gå och se Patrick Wolf på Debaser den 11 och är jävligt stoked inför detta, så som en nedräkning inför denna monumentala händelse i mitt liv tänkte jag posta Patricks elva bästa låter på bloggen, en om dagen. Jag ska försöka göra det i så mycket inbördes ordning som jag kan, men det är svårt för jag gillar ju alla typ lika mycket. Oh well.

Den första är Wind in the Wires, från skivan med samma namn som släpptes 2008. Jag brukar generellt gilla Patricks fartiga låtar mer än de lugna, men det finns så mycket att gilla med denna. Som de insamplade ah:na i början, den låga tonen i Patricks röst, vinden som viner, hur han sjunger "aviary" vid 2:53, det lite random plinkandet på instrumenten i låtens slut. Dessutom gillar jag tanken på elektricitet som något slags vilt väsen vi har fångat och tämjt och burat in i industrier.

Jag hatar dieter. Alla dieter. Det är inte för att jag inte tror att vissa dieter inte kan vara bra för dig. Det kan de säkert. LCHF funkar säkert asbra för vissa som vill gå ned i vikt, medelhavskost funkar säkert för andra. Jag hatar dieter för att de ökar fixeringen kring vad vi stoppar i oss.

Vi lever i ett extremt matfixerat samhälle, där allting handlar om vad vi stoppar i oss och i vilka kvantiteter. Nya alarm om mat som ger dig cancer och mat som gör dig beroende kommer varje vecka. Och då ska vi inte tala om hela "mat gör dig tjock!"-diskussionen. Ja, mat kan göra dig tjock. Mat är också något vi alla behöver för att överleva. Det är något som gör oss mätta och belåtna och glada. Mat är gott. Och att hela tiden fixera vid näringsvärdet i det vi stoppar i oss förtar fan poängen med mat. Jag äter för att må bra. Om jag varje gång jag äter måste tänka på vad för slags mat jag stoppar i mig, och i vilka mängder, får jag mest bara ångest.

Jag tror att min kropp är rätt smart. Jag tror att den kan säga åt mig, alldeles på egen hand, vad jag behöver. Om jag bara orkar lyssna. Problemet är bara att om allting handlar om Dieten slutar man lyssna på kroppen. Man struntar i signaler om vad kroppen behöver. Och jag tror fan inte det gynnar någon.

Inställning att kroppen bäst vet vad kroppen behöver är numera såpass ovanlig att den fått ett namn: intuitivt ätande. Just det. Vi är så fixerade vid dieter och att gå ned i vikt att bara att äta vad man mår bra av har fått ett eget namn, och en egen liten grupp anhängare.

Jag är rätt kass på att lyssna på min kropp. Jag äter ofta för snabbt, ibland äter jag saker som kroppen inte alls mår bra av, ibland äter jag inte för att jag är hungrig utan för att ätandet går på slentrian. Men jag jobbar på det. Jag jobbar på att inte tänka "ju mindre mat jag stoppar i mig, desto bättre" och sluta tänka att hunger är bra, att min kropp behöver tuktas (jepp, ätstörningar gör galna saker med ens sätt att tänka kring mat). Min kropp behöver näring. Den säger dessutom till mig vilken sorts näring, det vi kallar "sug". Vi ser ofta suget som något dåligt, men suget är din kropp som säger till den vad den behöver. För det mesta. Om du dock går på diet kan suget vara ett uttryck för en fixering vid den mat du förvägrar dig själv. Vilket också är förklaringen till att folk ofta får "återfall" när de går på diet. Du fokuserar så mycket energi på att undvika vissa sorters mat att det blir en fixering, och ju mer du tänker på det du förvägrar dig, desto svårare blir det att motstå. Simple as that.

Vissa tror att om man släpper på alla restriktioner så kommer man bara sitta på soffan och trycka i sig choklad hela dagarna. Då har man missat poängen lite. För jag tror inte att min kropp skulle må bra av att trycka i sig choklad hela dagarna. Min kropp mår nog bäst av en varierad kost. Mår jag dåligt av vissa saker utesluter jag dem, mår jag bra av andra saker inkluderar jag dem. Vissa saker kanske jag mår skit av, men andra mår bra av. Så kan det vara. Ett annat problem med dieter är nämligen att de hävdar sig vara en universallösning. Att alla kommer må bra av att äta enligt just deras restriktioner. Jag tror att kroppar är olika.

Såhär: jag är inte mycket av en biologist till vardags. Jag tror inte att våra kroppar är någon slags mystisk kraft som styr över livets alla göranden. Min kropp är inget jävla tempel. Men jag tror att den någonstans vet vad den själv behöver. Så jag tänker lyssna på den. (Den här texten är också väldigt dualistisk. Jag tror inte att kroppen och det vissa vill kalla själen är väsensskilda. Jag tycker bara att vi ska sluta se ner på vår kropp.)

Vill man läsa mer om intuitivt ätande rekommenderar jag Fat Nutritionist. Hon är klok. Till exempel:

"You also have the unconditional right to eat. Eating is a human right, no matter how fat you are, no matter how screwed up around food you think you are, no matter how much you know or don’t know about nutrition, no matter what your concerned family or friends say, no matter who harasses you on the street.

You have the right to eat, because you are a human being.

You also need to eat, because you are a human being. There is no person out there, fat or thin, who can live a healthy, functional life without eating a reasonable amount of food.

There is a misconception that somehow being fat beyond a certain arbitrary line drawn in imaginary BMI sand means you have the superhuman ability, and the moral obligation, to live without food. Which is total bullshit."