Tvångstankesmedjan

Jag är väl sist på bollen vad gäller den där toalettbilden, men här är anledningen till varför jag tycker att bilden suger och ska bort: för att bilden visar verkligheten.

När jag gick i högstadiet satt jag ofta och höll i låsvredet medan jag satt på toaletten, eftersom det allt som oftast hände att någon kille låste upp dörren från utsidan. När jag duschade på gympan behöll jag trosor och handduk på, och liksom stack in kroppsdelarna bäst det gick under duchstrålen (tänk avancerad raggardusch), eftersom det då och då hände att killarna helt sonika klev rakt in i tjejernas omklädningsrum.

Att låta en bild som den nedan pryda skolväggen och kalla det humor sanktionerar det beteendet.

Jag läste det här inlägget hos Kvinnopartaj och kände att det satte fingret på något jag har gått och irriterat mig på ett tag.

Såhär: Jag älskarälskarälskar verkligen att (över)analysera populärkultur, då särskilt ur ett genusperspektiv, eftersom det är det jag kan bäst. Och jag vet att kvinnorepresentationerna i diverse filmer, tv-serier, böcker etc suger extremt mycket. Men ibland känns det som att folk anstränger sig så hårt för att hitta stereotypa drag i kvinnoporträtt och liksom trycker in kvinnoroller i sin mall över "stereotyp kvinna" för att sedan kunna utbrista "titta vad jag hittade! En trope!" att det gör lite ont i mig.

För om man hela tiden har inställningen "detta är en populärkulturell skildring av en kvinna, vad är det för fel med den?" så missar man lätt 1) att det faktiskt finns bredd i kvinnorepresentationerna och 2) de icke-stereotypa drag som karaktären kan besitta.

Det känns ibland som att det inte går att göra en kvinnokaraktär utan att någon ropar stereotyp. Är kvinnan för manlig så anklagar man henne för att vara patriarkal, är kvinnan kvinnlig är hon förtryckt, är kvinnan snygg och smart så är det så tyyyypiskt att man inte kan göra en kompetent kvinnokaraktär utan att göra henne till objekt, är hon snygg och dum så är det så tyyyypiskt att man gör henne till en korkad bimbo, är hon ful och smart så är det så himla tyyyypiskt att man inte kan göra smarta kvinnor som också får vara snygga, och är hon ful och dum så är det så tyyyypiskt att fula kvinnor inte kan få vara den smarta och kompetenta. Du kan bara förlora, helt enkelt. (Och visst, det är tråkigt att det inte görs mer komplexa kvinnoporträtt, men hur komplexa är manskaraktärerna inom populärkulturen, egentligen?)

Ta Hannah från Girls till exempel, en serie som många hyllar för att den visar tjejer "som de är" (OBS! Jag älskar Girls. Och Hannah. Och anser också att det är en bra serie ur feministisk synpunkt). Hannah är fan inte komplex. Hon är egocentrisk, barnslig och sjukt irriterande. Hon har knappast något större djup, men det hon faktiskt gör är att tillåta brudar vara fåniga och omogna, på ett sätt som oftast är förbehållet just män. Hon är fortfarande rätt endimensionell, men det spelar inte så stor roll, för hon är en ball tjej.

Och så kan vi ta Blair från Gossip Girl (mest för att jag tittar på den serien mycket just nu). Hon är en klassisk "stackars lilla rika flicka"/bitch-trope, i mångas ögon. Hon konspirerar, snackar skit, köper designerkläder och flyger privatjet som om det vore den mest naturliga sak i världen, och har (såklart) bulimi eftersom hennes föräldrar inte uppmärksammar henne nog. Hon hamnar helt enkelt i det där "det är så himla tyyyypiskt"-facket. Men, hon är också stenhård, cool, någon som många ser upp till, vass, smart och rolig, och har alltså en hel radda karaktärsdrag som gör henne till en intressant person. Hon är fortfarande rätt endimensionell, men det spelar inte så stor roll, för hon är en ball tjej.

Jag tänker att om man lyfter blicken från stereotypträsket inser man att det faktiskt finns en bredd i hur kvinnor porträtteras inom populärkultur. Om man nagelfar varenda karaktär så är det såklart alltid möjligt att hitta något som kan tolkas som typiskt kvinnligt eller väldigt stereotypt och förenklat, men jag tycker att man gör sig själv en björntjänst om man inte ser hela karaktären, utan bara det som passar ens egen tolkning av verkligheten.

Vi har en lång väg att gå innan den kvinnliga representationen inom populärkulturen är lika varierad och nyanserad som den manliga, men att skjuta varenda kvinnoporträtt i sank för att de inte är exakt så komplexa och mångfacetterade som verklighetens kvinnor gör att man missar en hel del fantastiska brudar.

 (Här skulle jag egentligen vilja lägga till en hel uppsats till om att det är så himla synd att många av de balla kvinnor som faktiskt florerar i tv, på film, i böcker, inte får egna historier, utan ofta bara finns till för att driva den manliga huvudkaraktärens historia framåt, men tyvärr känns det här inlägget redan tl;dr, så det får bli en annan gång.)

Ibland flyr man från vardagen lite väl effektivt och upptäcker att man tillbringat hela eftermiddagen med Gossip Girl. Så kan det gå.

XOXO

Netflix är bra på många saker, men att texta sina serier är inte en av dem. Även om "om jag inte brutit ryggen på henne..." är en fullkomligt fantastisk felhörning, och sedermera också felöversättning, av "if I hadn't brought her back...", så blir det lite mycket när de i samma avsnitt äversätter "letter" till "bokstav", fastän sammanhanget tydligt pekar på att det var ett brev som åsyftades. Kanske borde Netflix köpa en ny hörapparat till sin översättare, eller bara sluta använda Babelfish.

I övrigt är det måndag, vilket innebär generell opepp på allt. Återkommer imorgon, förhoppningsvis med mer rafflande historier än "höhö, folk kan inte engelska".

Idag har all skrivarenergi gått åt till fanfiction. Det känns bra. Efter att ha haft dåligt samvete över min fic i ett halvårs tid hittade äntligen lite inspiration in i min hjärna och jag har idag skrivit nästan två kapitel. Jag har inte heller gått utanför dörren. Det stör mig inte så mycket. Tids nog blir det vardag och man traskar till bussen på morgonen igen och voila, frisk luft.

Jag vill hemskt gärna ha vår. Typ snart. Helst nu.

Jag ska ut och ägna mig åt Socialt Umgänge och Öldrickande ikväll. Som pausunderhållning får ni en Dean/Castiel-fanvid.



(Jag har insett att jag gillar mina slash-pairings hypermaskulina. Har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om detta faktum än.)

Ibland när folk börjar diskutera dieter eller taggar foton på tråkig mat med #smalmat (seriöst, jag har en facebookvän som gör det), eller länkar till forskningsrapporter om hur svält är bra för hälsan, så vill jag bara skrika VISSTE DU ATT 95 TILL 98 PROCENT AV ALLA SOM GÅR NER TIO PROCENT ELLER MER AV SIN KROPPSVIKT GÅR UPP ALLT IGEN INOM FEM ÅR, OCH ATT ÖVER EN TREDJEDEL AV DESSA GÅR UPP SÅPASS MYCKET ATT DET SLUTAR MED ATT DE VÄGER MER ÄN DE URSPRUNGLIGEN VÄGDE? Men jag gör inte det, för det skapar tydligen "dålig stämning". Men att smalhetsa och hela tiden understryka att tjockt är dåligt, det skapar visst inte dålig stämning. Det är att vara duktig och ha karaktär.

Har jag nämnt att jag hatar världen ibland?

Jag är yngst på mitt jobb. Eller, inte på hela mitt jobb, men på min avdelning, som är de jag hänger mest med. Det märks, i alla fall, yngstheten. Inte så att jag tror att mina kollegor skulle respektera mig mindre för att jag är yngre, för det tror jag inte att de gör, men jag har lagt märke till vissa generationsskillnader.

För det första så kollar de på TV, hela bunten. Vanlig hederlig gammal TV. De bänkar sig framför apparaten varje kväll, inväntar tålmodigt det program de vill se, och sen ser de på hela programmet, och diskuterar det på jobbet dagen efter. Jag har inte sett på TV på flera månader. Jag ser på netflix, laddar hem, tittar på SVT Play, men jag tittar inte på TV. Detta gör att jag hamnar lite utanför i konversationerna på jobbet, ty jag såg inte Debatt igår, eller Vetenskapens Värld, eller den senaste SVT-produktionen. Ibland funderar jag på att titta på deras program, bara för att kunna hänga med i konversationerna, men vem fan orkar kolla på Debatt bara för att kunna kallprata på lunchen?

För det andra har de pappa-humor, hela bunten. Vilket gör att jag blivit väldigt bra på att skratta på kommando åt ordvitsar, fräckisar och diverse vitsar, samtidigt som jag förtvivlat försöker förflytta mig mentalt till ett ställe där det fnissigaste som finns inte är ekivokt vitsande om otrohet.

För det tredje så är de sexister, hela bunten. Inte så att de klappar mig på rumpan och kallar mig lilla gumman, men i att de tycker att ett av de intressantaste samtalsämnen är skillnaden mellan män och kvinnor, och att mycket av vitsandet går ut just på att män är från mars och kvinnor från venus. Och om man råkar vara bara tjejer på en lunch så skämtar man om hur sämst män är en stund, innan man tar på sig sitt seriösa ansikte och undrar "men vore inte livet rätt trist utan män ändå?". Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det, för jag har aldrig känt ett behov av att utradera hälften av mänskligheten för att jag stör mig på att min sambo aldrig slänger sina smutsiga strumpor i tvättkorgen (true story, bro). Sen så fnissar tjejerna lite och konstaterar att det visst blev en riktig tjejlunch, och jag dör lite inombords.

Men utöver det trivs jag bra, och jag har lärt mig att även Debatt-tittande, humorbefriade sexister kan vara trevliga människor.

Vad jag lyssnar på just nu:


Soundtracket från BBC:s Sherlock, då främst första säsongen. Över huvud taget lyssnar jag mycket på sånglös musik just nu eftersom jag behöver musik som stänger ute övrigt ljud men samtidigt inte distraherar mig när jag läser på jobbet. Det här soundtracket är ganska perfekt för det syftet, då det varierar mycket i tempo, vilket gör att jag håller mig vaken, men också är väldigt repetitivt, vilket gör att jag inte fångas av det och glömmer vad jag borde göra. Att det påminner mig om Sherlock gör inte saken sämre. Introt till den här låten är för övrigt min nya ringsignal.


Musiken från Doctor Who. Ty BBC gör ju inte bara fantastiska serier, de gör fantastisk musik också. Låten i youtubeklippet ovan är min favorit och är från säsong fem, och spelasi en helt fantastisk scen som på introducerar den nya doktorn. Också en del av min "musik på jobbet"-repertoar. Jag älskar att den är så dramatisk, och får seriöst rysningar varje gång jag hör den. Att den påminner mig om Doctor Who gör inte saken sämre.


Jag såg Searching for sugar man häromnyssens, sist på bollen som vanligt, och Rodriguez låtar matchar mitt vinterdystra humör väldigt bra just nu.


När jag är på fredagshumöret lyssnar jag på Maskinens "Boys II Men" från 2009 och tycker att de har roliga texter. Här med någon video som studenter som är för talanglösa för att komma in på konstfack har gjort.



Det finns en utmaning som går runt i diverse bloggar som är större än mina som går ut på att man ska skriva ett inlägg om dagen i hundra dagar. Jag tänkte pröva det, för jag vill verkligen skriva men hittar alltför sällan motivation, så nu får motivationen komma utifrån. Framåt och uppåt!

Jag trodde ett tag att jag kunde ha allt. Ett jobb. Ett trivsamt samboliv. Ett vilt helgliv med vänner, pubar och alltid en öl för mycket. Nya fina kläder och en frisyr som klär mig. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, och allt är kanske omöjligt att ha. Som det blev så blev det det galna helglivet och vännerna som fick stryka på foten. Jobbet fanns i en ny stad och utan jobb blir det inte så mycket annat heller så man får helt enkelt slita upp sig med rötterna och börja om.

Det är inte så illa, egentligen. Jag gillar jobbet. Jag tolererar de flesta av mina kollegor, tycker till och med om en del av dem. Jag har ett trivsamt samboliv, nya fina kläder och en frisyr som kanske inte passar mig, men som jag gillar. Men jag är ganska ensam. Jag är lyckligtvis bra på att vara ensam, klarar av det, får min lilla dos umgänge med jämna mellanrum och kan leva på det ett tag, tills mätaren behöver fyllas på.

Det jag inte kan försonas med är tanken på att glömmas bort. För så blir det ju. De finns kvar i mitt medvetande, för det är ju jag som har lämnat, jag som är ensam och jag som saknar. Men de har ju kvar allt sitt liv, med bara en liten jag-formad bit som saknas i deras universum, och som lätt kan fyllas med annat. De är inte ensamma, de har ju alla som inte är jag. Och så måste det ju vara. Deras liv upphör ju inte för att jag försvinner, och mitt liv upphör för den delen inte heller, det är bara ekande tomt för tillfället.

Men det löser sig. Det gör ju alltid det. Rycka upp och börja om. Samma procedur som alltid. Vissa enstaka finns alltid kvar, andra blir väl glada minnen. Jag blir till gräs, circle of life och så vidare. Rätt var det är så är det inte ekande tomt längre. Jag önskar bara att rätt var det är kunde komma snabbare.