Tvångstankesmedjan

Efter fyra säsonger av Supernatural dyker de äntligen upp: änglarna. Eller, mest en ängel. Men vilken ängel sen! Team Castiel för evigt och evigt.




Det är nånting med plågade män, alltså.

En skillnad i bemötande jag har märkt sen jag blivit tjock (ja, jag får säga tjock om mig själv, för att det är sant) är hur folk reagerar på att jag inte tränar. När jag var smal var det fan ingen som brydde sig om att jag inte tränade, drack enorma mängder öl och rökte ett halvt paket cigaretter om dagen. Jag var ju smal, så folk utgick ifrån att jag gjorde något rätt, alternativt så sket de i vilket, för min kropp gjorde dem inte obehaglig till mods då den passade in i idealet. Nu när jag är tjock, däremot, finns det en del människor som börjar skruva obekvämt på sig när jag säger att jag inte tränar. Och då tränade jag ändå någorlunda regelbundet till för bara några månader sedan, då jag insåg att jag tycker att det är aptråkigt att gymma och hellre gör något bättre med min tid. Folk tycker att det är lite jobbigt att jag inte tränar och det märks tydligt att de anser att jag borde, för jag är ju tjock. Dessutom verkar folk tycka att det är jobbigt att prata om sin egen träning, som att det på något vis skulle vara att håna tjockisen att berätta att man själv minsann tränar fem gånger i veckan.

Jag vet att jag sagt det förut, men det tål att sägas igen: jag är friskare nu än jag någonsin varit. Jag blir i princip aldrig sjuk, jag känner mig sjukt mycket starkare och tåligare än vad jag gjorde när jag vägde 52 kilo och knappt åt. Visst, min kondition är inte vad den borde vara, men jag har aldrig haft bra kondition, och den är åtminstone bättre nu än när jag täppte till lungorna med tjära varje dag. Det är klart att jag skulle kunna må bättre, det kan man alltid, men jag vet inte om jag är villig att ägna tid åt något jag faktiskt tycker är tråkigt för att göra det. Min nya träningsform of choice är promenader, för det är trevligt och jag kan lyssna på podcast. Många tycker säkert att jag borde röra på mig mer, på grund av min vikt, men jag skiter faktiskt i vad folk tycker. Jag har liksom ingen lust att lyssna på folk som tycker att bland det viktigaste i livet är att vara smal.

Mitt nyårslöfte för 2011 blir således att bli ännu mer bekväm i min kropp, ägna mig mer åt sådant jag tycker är trevligt, och skita i vad alla fetthysteriker tycker.

Människor som säger "men asså, det är ju bara att äta normalt och motionera lite, så går man genast ner i vikt". Ät bajs. Eller lär er åtminstone lite om näringslära, samt kroppar, förbränning och genetik. Dessutom: sluta att få alla försök till en sundare livsstil (gud vad jag hatar det uttrycket, men ni fattar vad jag menar) att handla om vikt. Som om att äta normalt (whatever that means) och att motionera inte vore värt om man inte gick ner i vikt. Morons.