Tvångstankesmedjan

Människor som med bestämdhet hävdar att det är texten, inte dem själva, det är fel på om de inte fattar ironin i en uppenbart ironisk text. Belysande exempel: kommentarerna till Viktor Barth-Krons krönika om masscyklismen.

Citat ur Viktors text:
"Cyklisterna visar inte respekt för de rutiner och sociala konventioner som stockholmska fotgängare och bilister tillsammans byggt upp under generationer. Kraven på identitetstrafikpolitik och särlagstiftning, från särskilda cykelbanor på tidigare normalt fungerande gator till extra framskjuten position vid rödljus, är diskriminerande mot majoritetstrafikanterna och hotar själva fundamentet för vår trafikkultur. Purtrafikanterna, till fots och bakom ratt, har en tradition av att söka samförstånd genom ömsesidig respekt och ljusreglering. Att jag däremot skulle söka fredlig samexistens med Jocke, 39, som iförd limegröna tights och sportsolglasögon av svängd cykloptyp susar snett över Norrmalmstorg i kraft av sitt inbillade företräde? Nej, det går inte. Överallt där cykelkulturen stöter på majoritetstrafikkulturen uppstår konflikter."

Exempel på kommentar:
"Är den en parodi är den en sällsynt dålig sådan, eftersom majoriteten inte förstått det "roliga". Är det på allvar så - ja, var ska man börja? Jag nöjer mig med att möta argumentet att cyklisterna slösar arbetstimmar med att
1. Många (inklusive undertecknad) "stämplar in" först när man duschat och sitter på sin plats
2. Jag skulle tippa på att orörlighet och ohälsa kostar samhället betydligt fler arbetstimmar i form av sjukskrivningar..."

Och jag undrar återigen hur denna sorts människor kan överleva i dagens samhälle.

Jag har på sistone läst en hel del om att man måste ha rätt att få kalla människor för fula. Det är främst Lady Dahmer som argumenterar för rätten att få kalla andra för fula (för själv är hon ju snygg), men jag har sett det hos flera son inspirerats av henne. Och jag fattar verkligen inte. Varför är det så viktigt att få kalla folk för ful? Enligt Lady Dahmer är det bara ett neutralt sätt att beskriva en persons utseende, men jag håller inte med alls. För mig är det ungefär samma sak som att säga att snäll och elak är neutrala beskrivningar av folks personlighet. Det är det inte.

Lady Dahmner vill hävda sin rätt att kalla andra för fula eftersom hon vill ha bort utseendefixeringen i samhället. Det spelar ju faktiskt ingen roll om folk är snygga eller fula, alla ska behandlas med samma respekt och utifrån vilka de är, inte hur de ser ut. Jag håller med. Men jag tror inte att man uppnår det genom att säga att folk är fula. För det första anser jag att det bara upprätthåller dagens utseendeideal, för de som döms ut som fula är de som inte passar in i idealet. Kanske är de tjocka, kanske har de en stor näsa, kanske har de tunt och stripigt hår. Genom att kalla dessa människor fula tycker jag att man säger att det är okej att de här idealen finns, att det är lugnt att man gör skillnad på snygga och fula människor utifrån en existerande skönhetsnorm. Vissa människor hävdar att det är biologiskt vad människor tycker är attraktivt, att evolutionen har gjort det omöjligt för oss att tända på vissa utseenden. Jag tycker för det första att det är bullshit och för det andra att det är märkligt att en feminist som motsätter sig liknande biologistiska argument vad gäller könsroller tycker att exakt samma evolutionspsykologiska crap är a-ok när det gäller utseenden. Hej hej, bjälken i det egna ögat.

För det andra tror jag att det går alldeles utmärkt att lära folk att utseendet inte spelar roll utan att för den sakens skull behöva kalla folk för fula. Lady Dahmer, som är så mån om att inte använda ord som flicka, pojke, hon och han för mycket inför sina barn borde inte ha några större problem att komma på andra ord än ful eller snygg för att beskriva folk. Rödhårig, lång, rund eller storfotad är ord jag själv märkt fungerar alldeles utmärkt i deskriptivt syfte. Därtill tror jag att det kommer dröja jävligt länge tills ful blir ett neutralt beskrivande ord (om någonsin), så tills dess kan man ju faktiskt undvika att vara uttalat elak mot folk som inte uppfyller det rådande skönhetsidealet. Jag bara säger.

Häromdagen började jag prenumerera på typ fem nya fics (mest Draco/Ron, någon Draco/Blaise också) och tänkte förnöjt att nu kommer uppdateringarna bara trilla in och jag kommer kunna läsa nya kapitel varje dag. Men hittills har inte en enda fic uppdaterats. I am disappoint.

Jag insåg nyss att det är kursstart imorgon. Jag insåg också att jag inte alls ser fram emot det. Lika mycket som tanken på att behöva söka jobb och komma ut i Verkligheten skrämmer mig, lika lite är jag sugen på att plugga just nu. Kanske dags att söka socialbidrag.

Igår tittade jag på det här:


Videoklippet gör dem dock inte rättvisa, det var riktigt awesome.

Ibland undrar jag om det finns någon större kulinarisk upplevelse än att äta två cheeseburgare från McDonald's klockan två på natten, efter en kväll som innehållit alltför mycket öl och snus. Jag tvivlar.

Den här låten får mig att rodna, men jag kan inte sluta lyssna. Friggin' awesome.

Hittade hos Pussy Made of Gold

Alla kanaler utom ettan och tvåan hävdar att de har "svag eller ingen signal", så nu är jag utlämnad till en kriminalkomedi från 1983 och UR. Gud hatar mig uppenbarligen.

Rolig tjej rantar om Underbara Clara och "gör det själv"-hetsen och schamantrummor. Se för tusan. Och se hela, den blir liksom bäst på slutet.

Bruden har en blogg också. Den är också kul: hejsonja.se

Jag förstår inte hur människor som har 9-5-måndag-fredag har någon som helst kreativitet kvar. Jag sitter bara av tiden på mitt jobb, försöker att inte somna, det mest kreativa jag gör är att läsa mina medhavda böcker fast det får man egentligen inte för chefen. Jag får inga nya intryck och det mest intellektuellt utmanande jag gör under dagen är att läsa om de nya planerna för Dragarbrunnsgatan i UNT. När jag kommer hem är jag för trött för att orka med mycket mer än tv och helgen försvinner på en blinkning. Ska det vara så här resten av livet och kära lilla krumelur jag vill fan inte bliva stur.

Jag är för trött för det mesta just nu, men idag är det iallafall fredag och imorgon ska jag äta spindeldjur i skärgården. Kanske slinker det ner en och annan öl också. Woop woop!

Då och då dyker det upp gamla bilder på mig från tiden då jag var smal som en räka och knappt åt något. Och då och då tänker jag att jag vill bli så smal igen. Att jag är villig att göra alltalltallt för att bli så smal igen och att det är det viktigaste i världen. Att det är värt att vara konstant hungrig, frysa jämt, vara trött jämt och ha ett näst intill icke-existerande immunförsvar får att vara så smal igen. Sen tänker jag: fuck that shit. Jag mår bra. Min kropp mår bra och fungerar skitbra för det mesta. Jag är mer vältränad nu än vad jag var då, trots de femton extra kilona min kropp snabbt sög åt sig när jag äntligen började mata den ordentligt igen. Jag är lyckligare nu än vad jag var då. Det enda som egentligen var "bättre" då var att jag var smal (och därmed rimligtvis snyggare i allmänhetens ögon, eftersom smal=snygg, men de kan suga min kuk, allihopa). Visst, ibland vill jag vara smal igen. Men sen skiter jag det. För Kate Moss har fel när hon säger att "nothing tastes as good as thin feels". För att vara smal känns som ständig ångest och rädsla för att inte längre vara smal. Och inte sällan tycker man alltid att man kan vara lite smalare. Bara några kilon mindre, sen är det perfekt. Men man når aldrig perfekt. Så fuck it. Mat är gott. Ett liv som kretsar kring vad man väger är ett fattigt jävla liv. Jag är färdig med att ha ett fattigt liv.

Catch you on the flip side.

Jag önskar att jag gillade rap och r'n'b, så att jag liksom kunde suga åt mig alla tips på grymma kvinnliga rappare som Pussy Made Of Gold spottar ur sig och bli lika cool som henne. Men nu gör jag ju inte det. Hopplöst popsnöre till själ och hjärta (även om min definition av pop är rätt vid). Livet är hårt.

Jag börjar förstå varför vanliga måndag-till-fredag-nio-till-fem-knegare vill helgonförklara helgen (nu kommer ju begreppet helg från ordet "helig", så en helgonförklaring hade kanske varit lite tårta på tårta, men ni fattar). Efter bara en arbetsvecka (som dessutom inkluderade en sjukdag) förbannar jag CSN för att de försvårar för mig att plugga för alltid.

Helt orelaterat: Imorgon ska jag klippa luggen. Den börjar bli för lång och har varit provocerande rak alldeles för länge. Dessutom är ljudet av en sax som klipper i hår ett av världens bästa ljud. Häpp.

Kära Gillette Venus rakblad.

Det bor ingen gudinna i mig som kommer fram när jag rakar mig. Där bor en sur liten tant dock, men hon är alltid där, rakade ben eller ej.
Sluta sprida falska rykten om mig, det är elakt.

Vänligen
Fröken E

Min yngstasyster skickade ett argt mejl till mig idag angående hur fel jag hade i min kritik av Feminist Frequency. Eftersom hon från början tänkt skriva den i en kommentar (det går för övrigt visst att kommentera på min blogg, jag måste bara godkänna kommentarerna först) så publicerar jag mejlet i sin helhet här (minus avslöjande detaljer, det här är ju trots allt en anonym blogg):

"eftersom någon har tagit bort kommentarsfuktionen på sin blogg... så får jag å alla filmnördars vägar ranta här över ditt inlägg om homofiler på vita duken. Först och främst är Norman Bates inte gay, han är knappt fjollig ens, han är inte transvestit eller transexuell (detta är tyvärr en vanlig missuppfattning) han är så straight man kan bli, i princip. Han är bara jätte-schizad, jag tycker det är tråkigt när någon väljer att se hans problematiska relation till hans morsa som ett tecken på att han är gay eller fjollig, för allvarligt förstärker inte det endast fördomar? för det andra är Tom Ripley bisexuell, han är inte alls extremfjollig som karaktär heller, han lider av tvångstankar och han är ganska personlighetsstörd dessutom, vilken är anledningen till att han mördar. Han kan inte kontrollera sig helt enkelt, filmen ger faktiskt en ganska fullständig psykologisk bild av Tom Ripley, så han är ett dåligt exempel eftersom han faktiskt är en mördare som bara råkar ha en viss sexuell läggning, men den har inget med hans karaktär i stort att göra, bara hans val av offer. (btw i filmen finns en äkta fjollig karaktär som det ofta skämtas om, så Tom Ripley är inte ens fjolligast eller ens ondast i sin egen film) Scar är baserad på en Hamlet karaktär, så det får du ta upp med Shakespeare. jag stör mig faktiskt på hela videon eftersom det verkar som att han inte ens har sett filmerna han pratar om. Karaktären i maltese Falcon är en rånare och inte en mördare (han är inte särskilt sneaky heller för den delen) jag kan hålla med om strangers on a train, eftersom den faktiskt ÄR stötande. men jag visste inte ens att man fick ranta över saker mer än femtio år gamla (eftersom samhället förändras etc) Vilket faktiskt alla karaktärer har gemensamt. Ja, jag förstår att det här handlar om att se vissa tendenser som följer ett historiskt mönster. Men då får man faktiskt se till att läsa på lite mer!"

Som ni ser är min syster en filmnörd av rang (och jag menar detta i ordets mest positiva bemärkelse), så jag kan inte slå henne på fingrarna vad gäller detta. Dock har jag aldrig hävdat att Norman Bates är gay, det är det inslaget i That's Gay som gör, i alla fall indirekt. Jag sa förvisso att han var fjollig, och det var slarvigt av mig. Jag tänkte snarast utifrån vad kreti och pleti räknar som fjolligt och i den kategorin ingår troligtvis att klä sig i klänning, även om man gör det för att man är schizofren. Jag har heller inte dragit paralleller mellan hans eventuella fjollighet och hans problematiska relation till sin mor.

Jag minns Tom Ripley som fjollig, men det är längesen jag såg filmen och mina egna fördomar kan nog ha överdrivit hans fjollighet, så I stand corrected. Att Scar är baserad på en karaktär i Hamlet fråntar ju honom dock inte sin fjollighet, och här står jag nog fast vid att Scar är en aning feminin i sitt sätt att föra sig. Hamlet-karaktär eller ej.

Vad gäller de äldre filmerna i klippet så har jag ej sett dessa, och som man kan se i mitt tidigare inlägg refererar jag inte heller till dessa specifikt. De finns bara med i That's Gay-klippet. För övrigt blir saker och ting aldrig för gamla för att ranta över. Hanna Fridén exemplifierar detta på ett ypperligt sätt när hon i ett nyligen publicerat inlägg rantar över Ayn Rand och hennes kvinnosyn.

Men, jag vill ju gärna vara den som kan erkänna att jag har fel och kanske är detta ett fall där ett sådant erkännande är på sin plats. Den enda gemensamma nämnaren mellan de mördare som nämns i That's Gay-klippet (samt den Caprica-karaktär som tas upp i Feminist Frequency-klippet) är kanske att de inte passar in i en traditionellt heterosexuell manlig könsroll. Detta gör ju faktiskt mitt argument ogiltigt, till viss del, för att om den minsta gemensamma nämnaren för de karaktärer som går att passa in i gayskurksfacket är bristande heterosexualitet och/eller bristande manlighet så går också Caprica-karaktären att placera i detta fack, varför delar av min argumentation faller.

Med detta sagt vill jag dock tillägga att trope-tänkandet har vissa brister. Att en karaktär går att placera in i ett fack innebär inte att karaktären är platt, eller att de egenskaper som är typiska för stereotypen är de enda egenskaper karaktären har. Enligt mitt egna ovanstående resonemang (samt enligt That's Gay-klippet som Feminist Fequency-kvinnan hänvisar till) passar till exmepel Tom Ripley från The Talented Mr Ripley in i gayskurksfacket, i egenskap av "inte helt och hållet heterosexuell skurk". Dock så är han en utvecklad karaktär, med flera andra personlighetsdrag förutom att han är icke-hetero och ond, och därtill har en skickligt skildrad framväxande psykologisk problematik. Detsamma gäller exemplet Kurt från Glee, som jag nämnde i originalinlägget. Han är förvisso en "fjolla", men hans karaktär är mycket mer komplex än så. Det går inte bara att missnöjt skrika "trope" varje gång man stöter på en populärkulturell karaktär som råkar besitta några av de egenskaper som ingår i en viss trope. Då missar man den större bilden.

För övrigt så är jag påläst. Dock inom feminism och genus snarare än filmvetenskap. Då blir det ibland såhär. My bad.

Justja: Jag ska på Patrick Wolf på Debaser den elfte november. Någon som ska med?

På youtube finns en kanal som heter Feminist Frequency, som går ut på att dissekera hur kvinnor och kvinnlighet framställs inom populärkulturen, ofta i inslagen "Tropes vs. Women", som handlar om hur kvinnor ofta förekommer i serier eller filmer enbart i egenskap av vissa tröttsamma stereotyper (här gillar jag särskilt förklaringen kring Manic Pixie Dream Girl, en trope jag ofta stört mig på). Jag har ett ganska dubbelt förhållande till Feminist Frequency, eftersom de är traditionella likhetsfeminister 1.0 och jag inte är det men samtidigt är fostrad i likhetsfeminismen 1.0:s anda, vilket gör att jag ibland nickar instämmande och ibland sliter mitt hår över vad jag anser vara deras tunnelseende vad gäller feminism och kvinnosaksfrågor.

Till exempel den här videon:


De första sekunderna är bra, jag håller fullkomligt med henne om att det behövs fler odramatiska outings av gay-karaktärer i tv-serier och filmer. Vi har kommit såpass långt nu att det inte alltid måste vara värsta grejen att vara gay och komma ut (även om det stundom fyller sin funktion, för det är fortfarande inte i allas ögon helt koscher att vara gay och även detta bör skildras) och det är bra att detta avspeglas även i populärkulturen. Men det som följer sedan i videon blir inledningen till ytterligare ett slita-mitt-hår-i-frustration-tillfälle.

För det första: jo, visst är det bra att det finns gay-karaktärer som inte är så kallat fjolliga, för även homosexuella män är ju individer. Men jag ogillar hennes avfärdande av fjolliga homokaraktärer som enbart stereotypa och därmed per automatik dåliga. För mig är den fjolliga bögen inte en stereotyp (inte enbart i alla fall), utan subversiv i det att han tydligt pekar på det påklistrade i våra könsroller. Att som man bete sig på ett sätt som normalt förknippas med kvinnor visar att det inte finns något "naturligt kvinnligt" i att shoppa och vara emotionellt utlevande, utan att detta är en roll som även är möjlig för män. Jag inser att man genom att klistra på just bögar dessa bespottade kvinnliga egenskaper (för det är oftast det "sämsta" i kvinnligheten de lyfter fram) försöka förlöjliga och skapa komiska poänger på homosexuella män, men jag vägrar gå med på det synsättet eftersom jag inte anser att det är degraderande att ha typiskt kvinnliga egenskaper. Ett bra exempel på när "fjolligheten" fungerar på just ett subversivt sätt är karaktären Kurt i Glee, som är stolt över sin person och vägrar böja sig för allmänhetens syn på hur en man ska bete sig för att räknas som riktig man. Han hävdar helt enkelt benhårt sin rätt att vara just fjollig. Att avfärda den feminina bögen som enbart en negativ trope tycker jag är grovt felaktigt i det att man missar den subversiva potential som finns i att en man beter sig sterotypt kvinnligt. Det är att vandra in i samma fålla som de som tycker att det är okej att vara homosexuell så länge man beter sig heterosexuellt.



För det andra: att sen göra en helomvändning och hävda att visst, den här karaktären är bra för att man inte gör en stor poäng av hans sexualitet och för att han beter sig heterosexuellt manligt, men den suger ändå för han är dessutom (entré dramatisk musik) mördare, och detta gör honom ändå till en dålig karaktär i slutändan för ondskefulla gaykaraktärer är också en trope och därmed dåligdåligdålig. Hon hänvisar här till ett klipp från Infomania-inslaget That's Gay (se klippet nedan), där det radas upp en lång rad fjolliga ondskefulla karaktärer. Nyckelordet här är just "fjollig", för karaktärerna som radas upp är inte nödvändigtvis gay, de flesta passar bara inte in i den traditionellt heterosexuella mansrollen. Här används fjolligheten som ett sätt att få tittarna att känna avsky inför karaktären. Just fjolliga skurkar är en faktiskt trope, och en tråkig sådan därtill eftersom den förstärker tanken att de enda bra männen är manliga män. Utöver det faktum att de är fjolliga brukar även denna sorts skurkar karaktäriseras av en viss feghet. Om de dödar själva gör de det på sätt vi anser tarvliga, till exempel genom att hugga ihjäl en oskyldig kvinna när hon står i duschen (Norman Bates i Psycho), slå ihjäl någon i något slags känsloutbrott (det vill säga typiskt kvinnligt/fjolligt, som mr Ripley i The Talented Mr Ripley) eller genom att utnyttja någons hjälpsökande i en farlig situation för att ha ihjäl denne (Scar i Lejonkungen). Grejen är att gay-karaktären i Caprica, som Feminist Frequency-inslaget handlar om, varken är fjollig eller har ihjäl folk på det typiska gay-sättet (låta någon annan göra jobbet eller vara tarvlig), han är precis i sitt tillvägagångssätt och mördar folk kallblodigt. Han passar alltså inte in i den klassiska fjolliga skurk-stereotypen, men ändå placeras han där eftersom han är homosexuell. Det sätts alltså någonstans ett likhetstecken mellan gay och fjollig, för att karaktären sedan ska kunna puttas in i trope-facket, på ett sätt som jag tycker är rätt fördomsfullt.

Och det här med fallosliknande knivar? Ibland är en kniv bara en kniv.



Möjligtvis blir detta en "to be continued", för det är ofta jag inte håller med Feminist Frequency's analyser och de tydligt illustrerar varför jag gått vidare från likhetsfeminismen 1.0 till någon mer queer-aktig feminism. Men vi får se om jag orkar.

Jag har sjukdag idag och ligger i soffan i morgonrock och snorar och snorar och snorar. Jag vill vara produktiv men mitt huvud är bomull och allt jag orkar göra är att slösurfa runt på bloggar som ändå skriver det jag vill skriva bättre än vad jag någonsin kommer kunna, så what's the use, liksom. Jag har tre idéer på fics i mitt huvud varav åtminstone en faktiskt skulle kunna skrivas ner, men jag kommer aldrig till skott på grund av osäkerhet, självmedvetenhet och lathet. Så jag snorar och slösurfar om vartannat istället. För något måste man ju göra.

Nej, jag är inte död. Jag har varit på familjesemester. I Tyskland. Där har jag badat i havet (kallt som fan), ätit halvbra tysk mat, sett ett tvåochenhalv kilometer långt skrytbygge signerat herr Hilter som skulle ha gjort vilken östeuropeisk kommunist som helst grön av avund, sett fler alléer än under min samlade livstid, blivit påmind om att man aldrig blir för gammal för att uppskatta äventyrsbad och slagit mig halvt fördärvad i en vattenrutschkana som inte skulle passera svensk äventyrsbadssäkerhetsstandard, småbråkat med familjen samt ätit kopiösa mängder hotellfrukost. Nu har jag dragit på mig en dunderförkylning som höll mig vaken hela natten och ikväll ska vi tillbaka till U-town, fina I och jag.