Tvångstankesmedjan

Systerkollektivet har slagit igen, och plötsligt känns mina tjugosex kvadrat rymliga igen. Helt utan förtjänster har ju dock inte deras vistelse här varit. Att komma hem till nybakta kanelbullar, ett städat kök och lunchlådor till dagen efter hör till fördelarna med att upplåta sitt hem till les soeurs.

Tänkte för övrigt lägga till Torchwood till min lista på tv-serier att se. Mest för att James Marsters bjuder på den man-on-man-action jag aldrig fick, men alltid ville, se honom involverad i i Buffy.

Jag hade lyckats glömma bort att min kropp reagerar med korta stunder microsömn på långa föreläsningar som föregåtts av alltför tidiga morgnar. Nya lärosalar innebär dessutom minskat avstånd till föreläsaren, vilket gör det än svårare att dölja mina svårigheter att hålla mig vaken. Helt plötsligt har delar av glädjen över den nya terminen försvunnit.

Jag gillar inte ens Adam Lambert, men OMG, hawtness!

Gif-hångel

Ännu mer gif-hångel

Och ännu mer

Pyjamasefterfest i hembyggd koja med kanelbullar och singalong till Disneyfilmer är bannemig den bästa efterfesten.

Nu jävlar blir det fölsedagsmiddag för hela slanten. Later!

(Sommarens sista arbetspass avklarat, för övrigt. Dessutom löningsdag. Hurra!)

Det fina med att ha systrar på besök är att de erbjuder sig att åka och köpa frukost åt en när man ingen har. Det lite sämre med systrar är att de duschar så sjukt länge att man hinner hungra ihjäl innan de ens kommit iväg.

Har en ny frisyr som påminner om Darth Vaders hjälm. Eller om valfri prins från back in the days. Hur eller hur så är jag nöjd. Det går för övrigt att inhysa fyra människor i en etta på tjugosex kvadrat, förutsatt att man själv har paxat en sängplats. Häpp!

Interestingly disturbing.

Synd att det måste vara så tråkigt att jobba. Annars hade man kunnat göra det hela tiden och då hade man tjänat massvis med pengar.

För övrigt får hantverkarna i mitt hus som drar igång sina borrar klockan halv åtta varje morgon gärna sluta upp med detta. Tack.

Systerpensionatet har nu slagit upp dörrarna. Vi erbjuder frukost, sovplats i flerbäddsrum och Sims 3.

Har träningsvärk i ben och armar efter alldeles för många lyft med litet barn under helgens kräftskiva, där jag för övrigt lyckades få i mig två kräftor och fyra kräftstjärtar innan jag föll till föga för mat som inte tar längre tid att komma åt än att äta upp.

Idag kommer för övrigt syster nummer ett till U-town, syster nummer två kommer på onsdag. Det ska bli trevligt.

Man måste älska Buffy.

Jenny: You kids really dig the library, don't you?
Buffy: We're literary.
Xander: To read makes our speaking English good.

Giles: Quite. And it, uh, acts on-on pure instinct. No conscience, uh, uh, predatory and-and aggressive.
Buffy: In other words, your typical male.
Xander: On behalf of my gender, hey!
Giles: Yes, let's not jump to any conclusions.
Buffy: I didn't jump. I took a tiny step, and there conclusions were.

Buffy: So, something ripped him open and ate out his insides?
Willow: Like an Oreo cookie, well, except for, you know, without the... chocolatey cookie goodness.

Spike: A bear? You made a bear!
Buffy: I didn't mean to.
Spike: Undo it! Undo it!

Ny lägenhet, som är dubbelt så stor som den nuvarande men också ligger dubbelt så långt bort från stan. Att man aldrig kan få allt.

Jag är för jävla lycklig, ändå.

Är härligt irriterad efter att ha plöjt mig igenom kommentarer på diverse blogginlägg och nyhetsnotiser, och har återigen fått bekräftat att folk är retards. Inte alla. Men 95% av internetkommenterarna. De är alla antingen främlingsfientliga, homofober, antifeminister eller D) all of the above. Och jag gillar't, för att det kan få mig att pendla mellan förakt, förtvivlan, hånskratt, irritation, ilska och uppgivenhet (vilket också råkar vara hela mitt känsloregister, förutom skadeglädje). Internetkommentarer är en outsinlig källa till glädje, och trots att jag blir irriterad känner jag mig ändå som en bättre människa efteråt. Inte bättre som i mer medkännande eller förstående, utan bättre som i högre stående. Och det kan man fan behöva, ibland.

Nu ska jag dricka öl. Toodles.

Ganska ofta lägger jag mer tid på att försöka fiska upp posten genom brevinkastet än den tid det skulle ta att helt enkelt låsa upp brevlådan och ta ut posten på det sätt det är menat att man ska göra. Jag gör det för att jag gillar tillfredsställelsen de gånger jag faktiskt ganska raskt lyckas få ut posten den vägen och därmed slipper rota runt i väskan efter nyckel, leta upp rätt nyckel och låsa upp brevlådan. Och jag fortsätter gräva för att det skulle kännas som ett nederlag att kapitulera och inse att min hand faktiskt är lite för stor för att kunna få plats i brevinkastet och det där brevet ligger faktiskt lite för långt bort. Jag märker att jag för varje gång väntar lite lite längre med att ge upp och plocka fram nyckeln. En vacker dag kommer jag nog att fastna med handen i brevlådan, och det känns nästan lika snöpligt som att fastna med skägget i brevlådan.

Sämst dag. Jag hoppas på morgondagen istället.


Bildkälla

Två ersättningsgenererande tågförseningar på en helg. Personligt rekord (men gissningsvis vardagsmat för de som reser med x2000 till vardags). Gårdagens försening innebar dessutom att jag inte var framme i U-town förrän klockan tolv på natten. Lägg därpå en halvtimmes promenad från stationen till hemmet. Jag somnade gissningsvis vid ett-tiden. Och eftersom jag börjar jobba halv åtta idag, och därmed måste gå upp klockan 6, har jag lyckats skrapa ihop hela fem timmars sömn. Hurra.

Alltså, det är så himla klyschigt att hata SJ, men: jag hatar SJ!

Drar till föräldrahemmet i Småland för en helg av varierad kost och ansvarsfrihet.

Säsong två av Glee kommer inte alls sändas 2011 utan börjar sändas den 21 september!!!!111ett Det är typ bara en månad dit. I is so happy!

Någon som säger det jag vill säga, men gör det utan att vara passivt aggressiv. Hurra!

Och för er som missade vad "it's almost a triple standard" syftar på: ni bor uppenbarligen under en sten. Dock så känns det ju ibland som att det här är en god populärkulturell gärning för de av mina vänner som är än mindre populärkulturellt bevandrad än undertecknad, så:



Här är klippet som hittills har setts av över 10 miljoner människor på youtube. Har ni inte sett det är ni ohjälpligt ohippa. Save thyselves.

Ibland undrar jag hur länge jag skulle sova om väckarklockan inte slet mig ur sömnens grepp vid en viss tid varje morgon. Någon gång ska jag testa. Resultatet lär bli skrämmande.

Åh Lisa, varför är du så bra?

"För när han i sin debutroman berömmer sig själv med att aldrig kalla kvinnor för horor så implicerar han ju samtidigt att han skulle kunna ha gjort det. Att det normala är att kalla kvinnor för horor, och att kvinnorna liksom borde vara honom tacksamma för att just han aldrig gjort det. Och när han beskriver hur den han var förtjust i spydde, och hur han var så fin att han höll undan hennes hår och hjälpte henne; då finns där också en underton av allt han skulle ha kunnat göra istället.

Det är inte synd om Ronnie Sandahl. Han har missförstått: Han är inte en bra kille. Han tror att han är schysst, men han har ingen jävla aning. Ronnie Sandahl är snarare den som man råkar på när man svettig och lycklig går hem efter en krognatt av dans, han som sinistert säger: Tur för dig att det var mig du mötte och inte en våldtäktsman. Han är mannen som ler med blottade tänder medan han tyst hotar en med en osynlig kniv."

Hela Lisa Magnussons krönika här.

Många anti-feminister är mycket upprörda över de falska våldtäktsanmälningar de påstår förekommer i horder. Enligt dessa är detta givetvis feministernas fel, eftersom de har skapat ett så mansfientligt klimat att en kvinna bara behöver viska våldtäkt för att hela rättsväsendet ska gå bananer och avrätta den misstänkte, men oskyldige, våldtäktsmannen på alla möjliga sätt utom det rent fysiska (vi har ju trots allt inte dödsstraff i Sverige. Men det är väl bara en tidsfråga innan vi feminister inför obligatoriskt dödsstraff för alla män. Gärna föregånget av en gnutta tortyr). Att sedan enbart runt en tiondel av alla våldtäktsanmälningar som görs i Sverige leder till åtal är kanske lite konstigt, men det måste ju bara innebära att resterande 90 procent av de som påstår sig ha blivit våldtagna ljuger. Right?

Så, eftersom hotet om den falska våldtäktsanmälningen hänger över alla män vill jag ge några råd, i största välmening. Kära män: akta er för att gå hem med okända tjejer från krogen. Drick er inte berusade, för då ökar risken att ni ska få med er någon hem på ett one night stand och då vet vi ju alla vad som kan hända. Undvik klubbar och andra ställen där sexsugna tjejer kan tänkas uppehålla sig, detta ökar risken för att ni ska bli falskeligen anklagade för våldtäkt. Nu menar jag så klart inte att det är killens fel om han blir anklagad för våldtäkt, absolut inte. Men eftersom ni känner till riskerna är det väl bäst att ni är försiktiga, eller hur? Undvik också utmanande kläder, det ökar risken för att en tjej ligga med er och sedan anklaga er för våldtäkt. Kanske är det bäst att ni håller er borta från mörka platser också, och gå för allt i världen inte hem ensamma. Ensamhet ökar risken för raggningsförsök från kåta brudar, och sen vet man ju hur det slutar. Om ni bara vidtar dessa försiktighetsåtgärder så kan vi kanske få ner antalet falskanmälda våldtäkter, och det skulle ju gynna oss alla, eller hur?

Det är fint att få några timmars extra sömn för att ens pojkvän erbjuder sig att ta på sig (den normalt delade) sysslan att tvätta tjugo kilo tvätt på egen hand och för att han vet att sömn tillhör favoritsysselsättningarna. Då blir man lite extra övertygad om att man valt rätt.

Mitt högerben har förklarat krig mot mig. Igår väckte det mig med kramp i vaden. I morse hade höften låst sig så att jag inte kunde böja på benet ordentligt utan ordentlig smärta som resultat. Och när jag skulle cykla och köpa lunch vred jag till knät med liknande resultat som morgondagens höftlåsning. Rätt var det är så ramlar det väl av, och då dör jag för jag har amputationsfobi deluxe och skulle inte stå ut med mig själv.

Fylla gör mig känslig och känslor gör mig kletig. Lyckligtvis är det inget som inte en lång dusch kan råda bot på.

I can has folköl. Och vara socialt awkward. Hurra!

Saker jag lärt mig av att kolla på "Buffy - the vampire slayer":
- Om du är ensam i ett omklädningsrum kommer du, undantagslöst, att bli överfallen och/eller hitta ett lik.
- Du är aldrig i såpass stor fara att det inte finns tid för en oneliner.
- Bakom dig!
- Vampyrer glittrar inte i solljus. De dör.
- Föräldrar kommer inte ta sina barn ur skolan oavsett hur många lik som hittas i skåpen och/eller omklädningsrummen.
- Även skrattretande 90-talsdatoranimeringar och stora mängder teatersmink kan ge dig mardrömmar.

Man vet att man är bakis när ens frukost består av chips och choklad.

Det är svårt med bra blogginlägg när man är berusad, men: jag har fina vänner som av någon outgrundlig anledning tycker om mig. Det är bra. Och för att upprätthålla överraskningsfaktorn:

Ibland undrar jag om jag för simpel och för grund som ser lösningar i alla problem. Praktiker in i själen. Känslolös, skulle kanske någon säga. Oempatisk och utan hänsyn till andra människors upplevelser.

Ibland undrar jag om det kanske är så att folk inte vill lösa sina problem. Att svårigheterna är välkomna, att de skänker dem ett djup de annars inte skulle haft, att de finner tillfredsställelse i smärtan för att den är den enda konstant utifrån vilken de kan definiera sig.

Ibland tänker jag att jag skiter i vilket. Jag är i alla fall lycklig. Är du?

När man ibland lessnar på alla trasiga par och empatin falnar efter ett par öl kan man dra till Stockholm (trots att man hatar stan) och fira en fars födelsedag och samla energi i en relation som fungerat, år efter år efter år, så att man sen orkar sitta med huvudet på sned och nicka. Så det ska jag göra nu. Hej då.

Too early to function. Vill helst somna om. Men nej, här ska borstas tänder. Jag kommer dö när jag måste börja jobba på riktigt.

Spillde kokande vatten över halva min vänsterhand idag. På jobbet dessutom, så jag kunde varken skrika könsord eller be någon ömka mig. Istället fick jag dra in luft genom tänderna sådär stoiskt och skölja handen i kallt vatten. Inte alls tillfredsställande. Ensam hemma är jag också, så inte ens här får man någon tjeerleck. Life is harsh, man.

Efter fulwhisky och ugnsbakade chips med fina I blir det lite Ratatouille (filmen, inte maträtten) innan sömnen får bana väg för morgondagens tidiga jobb. Sommarvardag (trots att det är helg) är den bästa vardagen.

Kommentar tagen från Kenzas blogg:
"men jag skulle vilja önska en sak om man får önska i din blogg? :) jo jag är en rätt kurvig tjej typ stlk 38/40. jag undrar om du har något tips att dela med dig av hur man ser bättre ut? går inte att träna bort höfterna och det är alltid lite lite av magen kvar även om jag tränar stenhårt i flera månader. kan man se snygg ut ändå? behöver akut hjälp med stiltips! ser man bättre ut om man satsar på att dra blicken till hår och ansikte? kram, du är bäst!"

Jesus fucking christ. Storlek 38/40 säger du? Ja, då måste du ju vara stor som en elefant. Eller inte. Vad är det för fel på folk? Varför tror tjejer att de måste dra uppmärksamhet från kroppen bara för att de inte är plankplatta? Det är jävligt gammalt att gnälla över knasiga kroppsideal, men det händer ju inget. Modellerna har inte blivit bredare och antalet kroppstyper som får godkänt av modeindustrin har inte blivit fler. Så då får man väl ta saken i egna händer. Sluta tycka att ni är tjocka, people. Det gör ingen ledsen gladare. Och det är inte din kropp det är fel på när kläderna inte passar. Kanske borde det göras kläder efter hur folk faktiskt ser ut, snarare än hur de "borde" se ut? Bara en tanke, vetni.