Tvångstankesmedjan

Ibland känns det som att mitt liv är en ständig jakt på nya distraktioner. Jag vet inte riktigt vad det är jag vill distrahera mig från, för det är ju knappast så att jag vantrivs med min tillvaro (förutom under vintern). Kanske är det tristessen jag undviker, jag vet inte.

Mitt senaste tillskott bland distraktionerna är tv-serien "Supernatural". Den handlar om övernaturliga saker och jag är egentligen för räddhågsen för att se den, men det spelar ingen roll. För den handlar också om två bröder, som är sådär operfekt snygga som personer i halvdana amerikanska serier är (det vill säga de är egentligen ganska felfria, men det finns ändå något litet som stör det perfekta intrycket). Det handlar om deras relation till varandra och till sin pappa och bröderna måste hela tiden rädda varandra och det är så fint för det är något med emotionellt handikappade män som försöker visa känslor men inte lyckas riktigt. Inte så att jag vill ligga med dem, jag föredrar mina män emotionellt utvecklade tack, men jag tycker om att titta på dem och hålla tummarna för att de ska ligga med varandra.

Ja, det gäller även "Supernatural". Incest är inget problem för mig i fantasin, och jag har heller aldrig haft svårt att läsa in sexuella undertoner i mäns relationer till varandra (detta gäller bara i tv-serier, dock, mina verklighetsanknutna manliga vänner behöver inte oroa sig för att jag sitter i hemlighet och önskar att de ska hångla. Jag skulle inte bli ledsen om det hände, men det är inget jag tänker på till vardags direkt). "Supernatural" är guld för en fangirl som jag. De enda kvinnliga karaktärer som förekommer flyter ihop i någon slags allmän, blond, "hjälp mig"-massa som fladdrar förbi varje avsnitt men aldrig blir särskilt varaktig, för bröderna sätter alltid varandra främst. Just nu vill jag bara ha plöjt igenom hela serien, för jag vet att det ligger en massa fanfiction och väntar vid Supernatural-regnbågens slut och jag behöver en ny fandom som kan sluka mig (distraktion, jag sa ju det).

Nej, det finns ingen poäng i det här inlägget, annat än att understryka att fangirlen är stark inom mig. Nu ska jag titta på "Supernatural".

Just nu undrar jag hur länge jag skulle sova, om jag skulle sova så länge som min kropp önskar. Jag vågar inte prova, dock, för jag har en känsla av att det skulle vara Törnrosa-länge.

December gör mig trött. Trött och oinspirerad. Mörker och grått fyller huvudet med bomull och all min ork följer med snöslasket ner i gatubrunnen.

Det enda jag gör om dagarna är att distrahera mig, från min trötthet, från min olust, från min oförmåga. Jag gör bara det jag måste, för jag kan inte göra något annat.

Jag hatar december. Hatar vintern, den är för lång och för kall och för mörk, men det enda jag kan göra är att böja huvudet i resignation och vänta in våren.

Det blir bättre snart.

När jag var sjutton insåg jag att jag nog hade det lättare för mig än många andra i skolan. Jag hade lätt att lära mig saker, när jag skrev flöt det för det mesta på och blev sällan fel, jag kunde stava bra, läsa snabbt och även om jag inte var tokbra på något kunde jag ganska snabbt lära mig att åtminstone klara av det såpass väl att jag fick hyggliga till bra på betyg i det. Samtidigt började jag umgås med människor som uppskattade att ha intellektuella diskussioner (vi var seriöst så jävla jobbiga, tur att vi hade varandra). Allt detta gjorde att jag antog att jag var intelligentare än andra, att jag hade en IQ som var högre än genomsnittet.

Det tror jag inte längre. Inte för att jag tror att jag är dum. Jag är lika intelligent nu som jag var då. Jag tror bara att det är vanskligt att dra slutsatser om sin intelligens utifrån att man presterar bra i skolan och intresserar sig för saker som andra människor anser vara intelligenta. Det handlar om så mycket mer; uppfostran, hemförhållanden, uppmuntran, självbild, bemötande och så vidare och så vidare. Att tro att betyg och intressen enbart beror på intelligens är dumt. Dels så missar man mycket förändringsmöjligheter om man tror att hur folk presterar i skolan och vad de intresserar sig av beror på en statisk egenskap som till stor del är medfödd, och dels så leder det till en del obehagliga slutsatser, som t.ex. att folk från så kallade utanförskapsområden skulle vara mindre intelligenta för att de får sämre betyg än medelklasskidsen.

Den insikten är dock inte hela förklaringen till att jag slutade se mig själv som intelligentare än genomsnittet. Den synen på mig själv gjorde mig dessutom jävligt självgod och överlägsen. Jag kunde avfärda människor som korkade och obildade för att de inte intresserade sig för samma saker som mig, och det är fan ingen trevlig egenskap.

Jag har aldrig gjort ett intelligenstest, men nu för tiden tänker jag att jag nog skulle hamna någonstans kring snittet. Och det gör mig ingenting. För det är ju fan strunt samma. Jag har fortfarande lätt för mig och kan fortfarande ägna mig åt intelligenta diskussioner, men jag gör det utan att bli odräglig.

Ibland tänker jag såhär: det finns för många ord därute som vägrar bli fångade. Jag har för mycket att uttrycka men för lite språk. Jag har för mycket kärlek men för lite känslor. Jag har en mun men för lite att säga.

De säger att jag har någon slags gåva. Ibland vill jag kalla det en förbannelse.

(Ibland vill jag förklara att nej, jag tror inte att jag är så bra, men orden kommer lättare för mig än för andra, och kanske är det bra, kanske är det fint, men att säga så vore förmätet och fel så jag raderar allt jag skriver och låtsas som ingenting istället.)

Föreställ dig följande: Du är på väg hem med cykeln. Det är mörkt och kallt och snön är regnblandad. Du hör hög musik från ett hus i närheten, höjer blicken för att lokalisera källan och då, då ser du det. Köket i huset badar i ljus, och i köket står ett tiotal smärta ynglingar med bar överkropp. De dansar till musiken och det är som ett könskonverterat playboy mansion. Du vill stanna och titta, bara en liten stund, likt flickan med svavelstickorna och det förtrollade skyltfönstret. Men det är folk omkring dig och du fortsätter cykla, och snart har minnet bleknat till en avlägsen hallucination. Men du tänker för dig själv: detta är i sanning ett julens mirakel.