Tvångstankesmedjan

För övrigt är det Harry Potters födelsedag idag. Jag firar med att läsa om första Harry Potter-boken (jag tänkte sedan fortsätta med samtliga sju i turordning. Ska det vara så ska det vara). Grattis Harry!

Människor med fruktansvärd känsla för inredningsstil som bor i moderna och minimalistiska hus. Varför köper ni ett jättesnyggt hus om ni ändå tänker anstränga er till det yttersta för att göra det så fult som möjligt? Jag förstår inte.

Såg nyss den sista Harry Potter-filmen. Den var mycket bra. Jag grät. För att försöka intala mig själv att Harry Potter-sagan inte är slut på riktigt (trots att den för mig tog slut i samma stund jag läst klart sista sidan i sista boken, filmerna har mest varit halvtaskiga substitut) har jag skrivit upp mig på pottermore.com. Vi får se vad det ger.

Jag har massa tankar kring braiga blogginlägg jag vill skriva, men latheten tar liksom överhanden och inget blir gjort. Men nu drar jag söröver för att hänga med familjen, kanske kommer inspirationen då.

Det har känts lite småaktigt och osmakligt att raljera över människor och företeelser som irriterar mig till vardag med tanke på helgens händelser. Och eftersom just raljerande över irritationsmoment utgör ungefär hela den här bloggen har jag liksom inte haft något att skriva. Och jag har aldrig varit bra på det finstämda, så jag håller hellre tyst. Därtill har jag jobbat alldeles för många timmar i helgen. Jag gissar att jag kommer vara tillbaka i sadeln nästa vecka. Lejtur.

Såhär va: Cosmopolitan och askmen.com gör tydligen årligen någon slags "great female survey" och great male survey" för att få reda på vad kvinnor och män tycker om saker. "The great female survey" handlar dock mest om vad kvinnor tycker om män. Gölligt. Och såhär: jag vet att det är jobbigt att klicka på länkar, men Pervocracy skriver roligt om hur Cosmopolitans så kallade undersökning om vad kvinnor gillar och gör visar på hur jävla o-långt vi faktiskt kommit vad gäller jämställdhet och uppluckrandet av könsroller. Läs!

Tillåt mig att presentera: Antifeministrobotkartongmannen! Hans superkraft är att han förklarar exakt hur feminism och kvinnor har förstört det västerländska samhället genom att bara vilja ligga med alfahannar och inte med Snälla Killar (tm), som till exempel Antifeministrobotkartongmannen själv. Genom att rata de Snälla Killarna (tm), aka Riktiga männen (tm), för bad boy-rockartister (för alla vet ju att vi kvinnor bara släpper till om du har stripigt hår, alkoholproblem, läderjacka och hatar kvinnor. Duh) kommer kvinnor oundvikligen leda det lämmeltåg vi kallar den västerländska civilisationen i fördärvet, och sen återstår bara domedag och förödelse. Så mansrättsaktivister världen över, förenen eder! Förenen eder och agera innan det är för sent, för guds skull!

Det här med att Thomas Gylling har ett program på SVT som är exakt likadant som Mosquito som han var programledare för på 90-talet, är det för att SVT nyss har upptäckt fenomenet "virala videor", eller? De bara "asså, vi var kanske lite tidiga med det där med internetvideor, lite väl heta på gröten, men jag har hört att nu för tiden är det vad kidsen vill ha. Vi kan väl köra med Thomas Gylling igen? Han var ju så himla bra sist, varför ändra på ett vinnande koncept". Och så bara får man en gratistripp tillbaka till 90-talet i 30 minuter efter bästa sändningstid, fast med videor som nådde en miljon views på youtube för ett halvår sedan. Det är därför jag betalar TV-avgift (OBS! Inte ironi!).

Jag har inga kategorier som jag sorterar mina blogginlägg i, eftersom jag anser mina blogginlägg vara så irrelevanta att de förmodligen alla skulle hamna i någon slags "allmänt blaj"-kategori. Dessutom så tänker jag mig att den lilla läsarskara jag har, bestående mestadels av min familj och mina närmaste vänner, sällan tänker "hm, fröken E skrev något sjukt smart om det här för ett tag sedan, det inlägget måste jag leta upp".

Nu funderar jag dock på att börja sortera mina inlägg i kategorier, för min egen skull. Då och då händer det nämligen att jag kommer på något jag vill blogga om när jag befinner mig på ett blogg-ovänligt ställe, typ på jobbet eller i skogen. Jag tänker då att jag ska försöka komma ihåg detta tills jag kommer hem, vilket jag extremt sällan gör (kommer ihåg det alltså. Hem kommer jag för jämnan) eftersom mitt korttidsminne är lätt defekt. Däremot så händer det ibland att det jag tänkt på faktiskt fastnar i långtidsminnet, som är mer välfungerande, och dyker upp igen några dagar eller veckor efter att jag initialt tänkt tanken "åh, det här ska jag bannemig skriva ett blogginlägg om". Problemet som uppstår då är att jag inte minns om jag redan har bloggat om det, eller om jag bara tänkt göra det. Jag har också vissa problem med tidsrymd, varför jag inte minns om det var för två dagar eller två veckor sen jag kom på detta briljanta och bloggvärdiga ämne, vilket försvårar tidsbaserat sökande i mitt eget bloggarkiv. Den uppmärksamme har också märkt att alla rubriker till mina inlägg är låttitlar eller citat ur låtar, som kan vara mer eller mindre (oftast mindre) kopplade till det jag faktiskt skriver om. Sammantaget gör detta att jag, såvitt jag vet, har en massa kloka saker att skriva om som aldrig blir skrivna eftersom jag inte kan hitta det inlägg där jag eventuellt skulle ha skrivit om det. Hädanefter kommer jag därför kategorisera mina blogginlägg.

Jag har lärt mig hela intro-sången till Phineas and Ferb utantill. Min inlärningskvot för sommaren är därmed fylld.

Läser en krönika av Katrine Kielos som handlar om hur det inte är ett tecken på osäkerhet att läsa på inför debatter och liknande, utan ett tecken på på att man faktiskt vill kunna sin grej. Och jag tänker att ja, precis så är det! Vi sätter liksom det manliga självlärda geniet på en piedestal för att dyrka honom och tycker att det är sjukt coolt att han liksom bara kan saker, bara sådär, och jag blir så jävla less.

För det första så känner jag inte ett enda så kallat "manligt geni" som inte har läst spaltmeter efter spaltmeter kring sitt specialområde. Det enda han gör är att få det att verka som att han bara slänger ur sig en massa fakta och kloka åsikter till höger och vänster, eftersom han inte tillägger "har jag läst" efter allt han säger eller börjar googla saker på mobilen för att nervöst dubbelkolla att han har fått faktan rätt. Det enda som får det manliga geniet att verka självlärd är den air av självsäkerhet med vilken han uttalar allt, även om han har fel. (Här kan man med fördel läsa Hanna Hellquists krönika om allvetande män.)

För det andra: när blev det någonsin fel att vilja läsa på så mycket som möjligt kring ett ämne man ska uttala sig om? Sen när blev kunskapssökande fult och ett tecken på att man inte kan något egentligen? Visst, jag tycker att man har all rätt i världen att uttala sig om något man bara har halvbra koll på, men det kan ju aldrig vara fel att faktiskt vilja ha koll på det man uttalar sig.

Nej, bort med alla självsäkra och självlärda Harry Potters och fram för fler Hermione Grangers.

Jag brukar ofta sucka och himla ögonen över "but what about the menz"-inlägg, för att de oftast brukar vara skrivna av bittra antifeminister som gråter över mansförtrycket i samhället, men nu tänkte jag själv bege mig in i lejonets kula.

Varför nämns aldrig den manliga prostitutionen när likhetsfeministerna 1.0 diskuterar prostitution och/eller sexköpslag? Antalet prostituerade mään och pojkar överstiger antalet prostituerade kvinnor, men ändå så ignoreras de i debatten, för att de inte bekvämt går att placera in i teorin om patriarkatet och bilden av mannen som tycker att det är kvinnans plikt att ständigt vara tillgänglig för honom sexuellt och som ser kvinnors kroppar som handelsvaror. Jag är också feminist, jag ser också att vi har en könsmaktsordning, men det innebär inte att man kan ignorera delar av verkligheten som inte passar ens världssyn. Ibland är jag rädd att den manliga prostitutionen ignoreras för att även feministerna går på myten om mannen som alltid vill ha sex. Att de inte tycker att män förnedras på samma sätt när de säljer sex, för man vet ju att män vill ha sex med alla, alltid. Kan man få betalt är det bara en bonus, liksom. Medan för kvinnor är det den yttersta kränkningen att få betalt för att ligga. Jag är kanske lite elak nu, men det är svårt att skaka av sig den sunkiga känslan när den manliga prostitutionen avfärdas med en axelryckning för att den inte passar in i teorin om patriarkatet som förhärskande världsordning.

För övrigt är jag inte alls säker på att den manliga prostitutionen inte också är en del av könsmaktsordningen, men det är en helt annan diskussion.

Dåligt-väderdagar ägnas nu för tiden åt Phineas and Ferb, ett Disneychannelprogram som dels handlar om Phineas och Ferb, två bröder som tillbringar sommarlovet med att bygga tidsmaskiner, berg-och-dalbanor, u-båtar och driva sin storasyster till vansinne. Men det handlar också om deras husdjur, Perry the platypus (eller näbbdjuret Perry, som han heter på svenska), ett näbbdjur som inte verkar mycket för världen men som i hemlighet är hemlig agent som har vigt sitt liv åt att förhindra den onde doktor Doofenshmirtzs onda planer, som alla på något vis inkluderar "the tristate area".

Det är ett sjukt roligt program, med tanke på att det är ett barnprogram, med karaktärer som faktiskt är roliga på riktigt. Bäst är såklart doktor Doofenshmirtz, men även Phineas och Ferbs syster, Candace, är stundom riktigt roligt, vilket är ovanligt för kvinnliga karaktärer i Disneyprogram (Disney har ofta svårt att komma undan Smurfan-syndromet, men de lyckas faktiskt delvis i Phineas and Ferb). Har ni inget att göra en dag rekommenderar jag att leta upp några avsnitt på youtube.



"He's a semi-aquatic, egg-laying mammal of action".

Jag inser att jag inte skrivit någon reseskildring efter mitt och fina Is kringflackande i Dalsland. Detta måste åtgärdas.

Detta har jag sett:
- Akvedukten i Håverud, Dalslands största turistattraktion enligt turistinformationen. Dalslands enda turistattraktion, skulle man kunna säga om man vill vara elak. Men det vill inte jag.
- Halmens hus i Bengtsfors. Haussades stort på Dalslands tursithemsida, men var en stor besvikelse. "Var det alltså ett hus av halm?2 frågade någon. Nej, så kul ska vi inte ha det. Det var ett museum om halm. Man kan till exempel göra hattar av halm. Det ni! Kanske resans största antiklimax.
- Ett naturreservat där Ronja Rövardotter enligt uppgift ska ha spelats in. Delvis, iallafall. Detta var dock svårt att verifiera, eftersom skog och sten ser ganska mycket likadant ut överallt i Sverige. Men fint var det, och mycket blåbär fanns det.
- Not Quite, ett modernt museum i anti-metropolen Fengersfors. Resans positiva överraskning. Bra utställningar i en fin gammal fabrik. Om ni någonsin har vägarna förbi Dalsland (vilket man förvisso aldrig har), ta en titt. Lätt värt.

Detta har jag lärt mig:
- Att Sveriges en gång mest förorenade plats fanns i Bengtsfors. Under saneringen skyfflade man exemplevis bort 15 ton (ja, ton) kvicksilver från platsen. Idag är platsen helt sanerad och omgjord till miljörum för att påminna efterlevande att det är dumt att dumpa rent kvicksilver på marken.
- Att man inte ska jaga måsbebisar, även om de råkar traska omkring på en parkeringsplats. Måsbebisarnas föräldrar finns nämligen alltid i närheten, villiga att med sikte på ens huvud jaga en därifrån. Detta är dock inte självupplevt, utan något en okänd man på Chalmers parkering bittert fick erfara (ja, vi tog oss ända till Göteborg), jag stod en bit bort och pekade och skrattade (till mitt försvar så jagade han faktiskt den stackars måsbebisen, så jag tycker att han får skylla sig själv).

Detta har jag ätit:
- Hotellfrukost!
- Pannkakor på vad som kan vara Sveriges mest otillgängliga pannkakscafé.
- Pizza i Åmål. Det är en skitstad.

Jag har varit uppe sedan klockan kvart i sex i morse, och hittills har jag inte velat dö av trötthet en enda gång. Detta har inte inträffat sedan jag blev tonåring. Gissningsvis inte innan dess heller.

Jag börjar jobba klockan sju imorgon. Funderar nu på vad som är mest värt: att sätta klockan på halv sex och snooza en stund, eller sätta klockan på kvart i sex och få en kvarts extra ostörd sömn. Alla dessa beslut.

Imorgon är det för övrigt fredag och jag skulle vilja dricka öl, men har ingen att dricka öl med. Buhu.

Två amerikanska forskare har satt sig för att slå sina kloka hjärnor ihop och analysera folks porrsurfande. Gott så. Här är anledningarna, utifrån en intervju i DN, till varför jag är skeptisk till deras forskning.

1. En av forskarna, Ogi Ogas (ett heeeelt vanligt namn), säger "Först tyckte jag mycket av vad jag såg bara var äckligt. Sedan vande jag mig och surfandet blev som att titta på schimpanser i djungeln. En objektivitet växte fram och jag började göra användbara observationer. Tredje steget inträffade när porren blev vettig för mig. Jag började inse hur spännande människans naturliga fantasi och kreativa förmåga är.". Tanja Suhinina uttrycker det egentligen bättre, men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite ofräscht att forskare, som jag tycker åtminstone ska eftersträva någon slags objektivitet i det de gör, beskriver folks sexuella preferenser eller fetischer som "äckligt". Jämförelsen med att studera schimpanser känns inte heller helt klockren. Lite som att de sexuella preferenser som uttrycks i porren är en främmande art som man låser in i en bur och studerar på håll med sin "men gud så fascinerande"-blick påslagen, men som absolut inte har något som helst med en själv att göra, för sådana perversiteter pysslar man ju inte med.

2. I studien har det visat sig att det är vanligt att män tittar på andra mäns snoppar, och detta har man givetvis hittat en Naturlig Förklaring(tm) till: " Vi har kommit fram till att det finns ett biologiskt svar, att män fungerar som primater där penisen är ett socialt verktyg som indikerar aggression, sexuellt intresse samt markerar revir. Därför bevakar djur andras penisar. Schimpanser tänds av att se en annan hane para sig, och vill då själv vara mer rigorös, menar Ogi Ogas.". Jag skulle gissa att för varje mänskligt beteende finns motsvarande beteende hos primaterna, eller åtminstone hos något annat däggdjur. Detta innebär dock inte att det mänskliga beteendet fyller samma funktion som det gör hos primaterna. (Gissningsvis kan vi inte ens veta säkert vilken funktion beteendet fyller hos primaterna, men det är en helt annan diskussion.) Ett enklare sätt skulle kunna vara att fråga de män som gillar att titta på andra mäns snoppar varför de gör det, snarare än att dra godtyckliga paralleller mellan deras beteende och schimpansernas. Om det sedan skulle visa sig att även människohanar tittar på penisar för att kontrollera aggression, sexuellt intresse eller revirmarkerande hos den andra hanen så kan vi börja fundera i ap-termer. Tills dess ska man nog vara försiktig med liknande kopplingar. I övrigt hänvisar jag till artiklarna jag länkade till igår.

3. Ogi Ogas (återigen, inget märkligt med att ha ett namn som låter som kompet i "Hooked on a feeling") avslutar intervjun med att förklara att människor i England har lite märkliga porrpreferenser, men att vi i Skanidnavien minsann är helt normala (phew!): "Där väntade inga stora överraskningar. Underligheter som smisk och mormorsporr är populärt i England, men vår undersökning har visat att ni i Skandinavien i större utsträckning konsumerar mainstreamporr.". Återigen: är det verkligen så himla bra att beskriva folks preferenser som "underligheter"? Särskilt om man i början av intervjun uttrycker att "Jag tror att den här forskningen kan hjälpa bokens läsare att bli mer bekväma och lyckliga med sina sexuella preferenser och begär.". Blir man verkligen mer bekväm med sina sexuella preferenser om en av studiens upphovsmän anser dem vara underliga? Tillåt mig tvivla.

En fjärde anledning till att jag ställer mig skeptisk till Ogi Ogas och Sai Gaddams (studiens andra upphovsman) forskning är att de för ett par år sedan genomförde en enkät för att undersöka slash (man-on-man-action) inom fanfiction-världen. Inte nog med att den enkät de hade konstruerat var högst tvivelaktig som forskningsinstrument (med ledande frågor samt märkliga och ibland stötande svarsalternativ som visade på en bristande förståelse för fenomenet och de som skriver slash-fics), de använde även svaren för att dra märkliga kopplingar till underliggande hjärnstrukturer, som i mina ögon framstod som helt godtyckliga eftersom inga indikationer på att man faktiskt genomfört studier på hjärnan i relation till sexuella preferenser framkom. Hos Pervocracy kan man läsa mer om detta.

Slutligen vill jag rikta ett litet "WTF?" åt Malena Ivarsson, som i sin kommentar till artikeln och forskningen bland annat säger följande: "Att heterosexuella tjejer skulle gå i gång på gayporr har jag inte heller stött på". Jag inser att den typen av tjejer som gillar bögporr nog är ganska så överrepresenterade på Fanfiction.net, men de existerar i allra högsta grad och att en sexolog aldrig skulle ha stött på detta fenomen känns för mig högst otroligt. Antingen så vågar folk inte berätta om sina egentliga sexuella preferenser för Malena, eller så har hon dålig koll. Kanske träffar hon bara på en viss typ av tjejer genom sitt jobb, vad vet jag, men märkligt är det hur eller hur.

Lång historia kort: Göteborgs kommun anlitar sedan 1977 några som kallar sig för "patriotiska studentförbundet" för att flagga på diverse högtider. Hittills har detta funkat bra (även om det tydligen grymtats lite om romer och samer inom studentförbundet när dessa fått flagga), men när kommunen vill flagga med regnbågsflaggan under HBTQ-festivalen i juni tyckte förbundet att nu var måttet rågat, och patriotiska studentförbundets kansler Torsten Persson satte ned foten, bland annat med följande citat:
"– Jag har inget emot homosexfestivalen, det här handlar om ett ogenomtänkt beslut om flaggning på alla kommunala inrättningar. Det är också pedagogiskt misslyckat. Hur ska man förklara som förskollärare för små barn vad det är för flagga och vad den symboliserar och vad det är för människor. Barnen kan ju få mardrömmar om förskoleläraren berättar om vad homosexualitet handlar om, säger Torsten Persson till GP. "

Här funderar jag över några saker:
1. Varför anlitar Göteborgs kommun denna förening över huvud taget? Själv tycker jag att varningsklockor bör ringa när en förening anser att ordet patriot är det ord som bäst beskriver dem, men det kanske bara är jag.
2. Barn kan säkert få mardrömmar om man nu väljer att förklara vad homosexualitet är genom att ingående beskriva en sexakt mellan två personer av samma kön. Å andra sidan skulle nog barnen få mardrömmar om man förklarade vad heterosexualitet är genom att ingående beskriva en sexakt mellan två personer av motsatt kön. Personligen så tycker jag att om det första man tänker på så fort någon nämner homosexualitet är sex så bör man nog se över sina egna associationer innan man börjar skrika om traumatiserade barn.
3. "Homosexfestivalen"? Seriously? 50-talet ringde och ville ha tillbaka sina skällsord.

Källa: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/regnbagsflagga-uppror-patrioter_6312102.svd

Bra artiklar som ogiltigförklarar "det är naturligt"-motiveringen av könsskillnader utifrån en biologisk och evolutionär ståndpunkt. De är ganska långa, men lättbegripliga. Läs, läs, läs!

Why do women shop and men hunt?
"And, I'm afraid, the validity from an individual's perspective of the various arguments that men and women are genetically programmed to be different (in ways that make biological sense) is normally determined by the background and politics of the observer and not the science. I am trained in behavioral biology, I was taught by the leading sociobiologists, I've carried out research in this area, and I was even present, somewhat admiringly, at the very birth of Evolutionary Psychology, in Room 14A in the Peabody Museum at Harvard, in the 1980s. So, if anyone is going to be a supporter of evolutionary psychology, it's me.

But I'm not. Let me 'splain..."

The natural basis for gender inequalities.
"A review of our evolutionary context is interesting to me (it is what my professional research life is entirely about) and this context is causative. But a realistic look at our evolutionary biology does not give any simple answers, and never, ever does it provide justification for unfairness or violence.

There is a reason they call it the Naturalistic Fallacy."

Pausmusik

En bra sak med att ha varit bortrest ett tag är ett det finns en massa damnyouautocorrect att ta igen. Som denna:

Nu när Apoteksmonopolet har fallit efterlyser jag ett apotek där allt som säljs har vetenskapligt bevisad effekt. Jag vill ha ett Apotek där jag slipper konfronteras med tuggummin som ska göra mig snygg, piller som ska minska min aptit och diverse örtdekokter som ska hjälpa mot förkylning. Ge mig hårda fakta och aktiva ingredienser jag inte kan uttala. Jag tror det skulle bli en succé.

Jag och fina I roadtrippar i Dalsland. Eller Mellansveriges Norrland, som jag vill kalla det. Jag har idag hört mer mopedknatter än jag gjort under alla mina år i U-town.

Nu har jag inga planer på att skaffa barn än på ett tag, men om eller när jag gör det vill jag ha barn som är trygga i sig själva och inte behöver känna att de måste prestera något för att få uppmuntran och uppmärksamhet. Jag tror att vi är på tok för vana vid att utbrista "vad duktig du är" eller "vad söt du är" (det sistnämnda mest till flickor) när vi på något sätt vill uppmuntra dem. Problemet är att jag tror att detta skapar barn som känner att deras värde till stor del sitter i deras prestationer och/eller utseende. Jag vill ha barn som gör saker för att de tycker att det är kul eller för att de känns bra för dem själva, inte för att tillfredsställa mig eller andra personer i deras närhet. Jag vill också ha barn som klär sig i det de själva tycker är fint och känns bra, och ser ut som de själva vill, snarare än att hela tiden försöka vara söt utifrån någon slags allmän måttstock. Jag tror att om mitt barn ropar "titta mamma!" så kommer hen bli lika tillfreds av ett "ja, jag ser" som ett "vad duktig du är!", och i det förstnämnda exemplet slipper jag dessutom uppmuntra någon slags tanke om att mitt gillande är avhängigt barnets prestationer. Det går att uppmuntra barn utan att använda "duktig" eller "söt", och jag tror att vi skulle få tryggare barn om vi varierade duktigandet med annan uppmuntran, eller kanske slutade med duktigandet helt.

För vidare förklaring kring hur jag tänker, och bra exempel på vad man kan använda för uppmuntringsmetoder istället för duktig eller söt hänvisar jag till det här inlägget på Lady Dahmers blogg (Lady Dahmer har för övrigt mycket vettigt att säga om barnuppfostran. Läs!).