Tvångstankesmedjan

Saker jag lyssnar på just nu:


Cut chemist feat. Hymnal - What's the altitude
Älskar gitarrslingan, och den tillbakalutade rappen.


Hela soundtracket till Koyaanisqatsi av Philip Glass
Om man vill se en riktig konstfilm, och inte bara halvmesyrer som "Tree of Life", ska man titta på "Koyaanisqatsi". Jag tycker själv den är lite långsam, men så är jag ju också en ivrig konsument av den moderna tidens snabbfotade och fördärvade populärkultur. Soundtracket tycker jag dock är awesome, och jag brukar lyssna på det på regniga och gråa dagar, för att göra dem lite mer dramatiska. Vill man se hela filmen finns den här.


Cosmo Jarvis - Gay pirates
Jag vet att jag har postat denna tidigare, men jag återupptäcker den med jämna mellanrum och den är ju så himla söt.


Fun - We are young
Jag vet att den här var poppis typ i somras, men jag tyckte inte så mycket om den då, men jag tycker om den nu.

Det här var egentligen förra veckans tema, och söstrarna la upp sina listor redan i tisdags, men jag har ju som sagt varit lite busy med livet och så vidare, så min kommer först idag, när det egentligen skulle varit en annan torsdagstopp. Tecknade tv-serier är dock något som ligger mig varmt om hjärtat, och därför inte ett tema jag ville skippa (däremot tänker jag högaktningsfullt strunta i veckans tema, som är svenska filmer, då jag inte ser svensk film som inte är baserad på barnböcker). Anledningen till att tecknade serier ligger mig varmt om hjärtat är dels nostalgi, då jag tittade på absurda mängder tecknat som barn, och dels en uppskattning av den tecknade serien som sådan, då det tecknade formatet innebär ett större svängrum för tv-serier och innebär att de inte lika ofta kör fast i gamla hjulspår pga brist på idéer eller nya infallsvinklar (typexempel: the Simpsons). Här kommer i alla fall min topp fem.

Plats fem: My Little Pony
Jag väljer här att klumpa ihop alla generationers MLP (ja, det finns flera). Detta för att de tidiga MLP är nostalgi. Det var vad jag tittade på som liten, och jag älskade de färgglada ponnysarna med sina fina manar och sina speciella krafter, jag älskade landet de bodde i och jag älskade allt i den där kitschiga estetiken som enbart kan tilltala barn. Jag har dock som vuxen tittat på nutidens MLP-serie, My Little Pony - Friendship is magic, och jag gillar den skarpt. Där det i min generations ponny-serie fanns kassa dubbningar, avsnitt som var klippta i fel ordning och lama intriger, finns det i dagens MLP väl utvecklade karaktärer, intressanta handlingar och humor som inte bara går ut på att comic relief-karaktären trillar. Jag kan verkligen rekommendera Friendship is Magic, inte minst för den intressanta subkultur som omger den.


Plats fyra : Babar
Babar = nostalgi för mig, på samma sätt som My Little Pony. Men till skillnad från MLP så är det också en oerhört välgjord och fin serie, som därtill lyckas med att vara väldigt rolig emellanåt. Med tanke på hur mycket dåligt tecknat man såg som liten (läs: allt av Hannah Barbera), så var Babar en frisk fläkt i jämförelse. Jag lärde mig dock aldrig att riktigt accptera att Babar var en elefant i en människovärld som helt plötsligt bara lärde sig prata och ha på sig kläder. WTF, liksom? Serier där alla karaktärer var djur var ju en sak, där utgjorde de människorna, men i Babar fanns både djur och människor, och elefanterna var dessutom djur från början som sen blev mer som människor, och någonstans där fick min stackars barnhjärna kortslutning. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur det hänger ihop, men serien var bra i vilket fall, och jag rekommenderar särskilt i princip alla scener med noshörningen Rataxes, Babars nemesis, som är en bra motvikt till vuxen-Babars präktighet.


Plats tre : The Simpsons
The Simpsons är som sagt ett bra exempel på hur det faktum att serien är tecknad innebär att man kan ta ut svängarna mer. Just eftersom Simpsons är tecknat kan serien varieras i oändlighet, då man inte behöver förhålla sig till saker som "verkligheten" eller "det fysiskt möjliga". I Simpsons kan vad som helst hända, och det gör det också. Eftersom det därtill är en tecknad humorserie behöver inte heller särskilt mycket tid läggas på karaktärsutveckling, utan fokus ligger istället på händelseförvecklingar, där det tecknade formatet dessutom bidrar till en möjlighet att börja om från början i varje avsnitt, och agera som att föregående avsnitt i princip inte hänt, eftersom folk inte förväntar sig att tecknade serier ska följa samma logik och tidsföljd som icke-tecknade serier, vilket bidrar ytterligare till variationsmöjligheterna. Jag tycker därtill att Simpsons är väldigt roligt, och anledningen till att det inte hamnar högre på listan är för att det, trots möjligheten till alla sorters handlingar man kan tänka sig, har gått lite för länge och börjar kännas lite gammalt.


Plats två : Phineas and Ferb
Phineas och Ferb är en serie som går på Disney Channel, och som jag och le Boyfriend på en ingivelse började titta på, vilket visade sig vara ett av de bättre tv-seriemässiga val vi gjort på sistone (helt klart mer värt än Game of Thrones). Jag har skrivit om serien tidigare, och i sitt grundutförande handlar serien om bröderna Phineas och Ferb, som har ett IQ på klart över genomsnittet för sin ålder, och som ägnar sitt sommarlov åt att uppfinna allt från hjärtstilleståndsinducerande berg- och dalbanor, till hopprepshoppande robotar. Men det handlar också om deras husdjur, näbbdjuret Perry, som i smyg är en hemlig agent som ägnar sina dagar åt att försöka bekämpa dr Doofenshmirtz, som med lika delar briljans som uppfinningsrikedom försöker förgöra irritationsmomenten i sin vardag, och/eller ta över "the entire tristate area", med misslyckanden som enda resultat. En annan viktig karaktär är brödernas storasyster Candace, som är besatt av två saker: att sätta dit sina bröder genom att skvallra för mamma om alla deras galna projekt, och sin pojkvän Jeremy, som är djupt förälskad i henne trots att hon är i det närmsta erotomanskt fixerad vid honom, och jagar sina bröder med en aspergares envishet. Serien i sig är väldigt självmedveten, och förmodligen gjord för att tilltala både en yngre och äldre publik, vilket den lyckas väldigt bra med (om man nu anser att jag och le Boyfriend är representativa för den vuxna befolkningen). Kuriosa i sammanhanget är att jag kan hela introlåten utantill.


Plats ett : I Mumindalen
Någonstans här började min livslånga romans med finlandssvenskan, också känd som Sveriges bästa dialekt. Men Mumindalen tillhörde också en av de där tv-serierna jag tittade på som ung inte bara för att den var tecknad, utan också för att den var välgjord och spännande. Jag gillar att de till viss del också har lyckats överföra det finstämda allvaret och en del av vemodet från Tove Janssons böcker. Dessutom finns det en viss queerhet i Mumindalen som jag uppskattar som vuxen, i den manhaftiga Too-ticki (som jag som barn var övertygad var man pga barn är kristdemokrater och tänker att män är män och kvinnor kvinnor), Hemulen som går runt i sin fasters gamla klänning, det lesbiska paret Tofslan och Vifslan som lever i sin egen lilla värld, och såklart den uppenbara crush Mumintrollet har på Snusmumriken. Jag önskar att fler av mina barndomsserier var såhär.

Mumin är sjuk och vaknar upp till Snusmumrikens munspelande, plötsligt helt frisk. "Bara vänner", jo tjena (även om jag tror att Snusmumriken ser Mumin mer som en förälskad skolpojke, åtminstone i tv-serien)

Asså såhär. Jag är mitt uppe i en flytt, så mina dagar består uteslutande av jobb och uppackande av flyttkartonger. Jag ska läggaupp en försenad torsdagstopp från förra veckan, plus en ny torsdagstopp, om snart. Men just nu har jag fan knappt tid att andas och existera, och prioriteringarna blir därefter.