Tvångstankesmedjan

Rätt låt vann väl, i någon mån. Det var den musikaliskt starkaste låten i finalstartfältet i vilket fall. Mitt hjärta klappade också lite extra för Ralf Gyllenhammar och hans eldinferno, Yohios hela uppenbarelse (dock snarkig låt), och Anton Ewalds ah-ooh:ande samt dans, som gör mig lite tolvårsfnissig. Nu blir det till att rulla tummarna fram till Eurivision-finalen i maj.

Gissa vem som har fått influensan? En ledtråd: det är jag. FML.

Jag har ju uppenbarligen förlorat "blogga i 100 dagar i sträck"-utmaningen (om det nu någonsin var en tävling), och inte av något vettigt skäl heller, utan enbart på grund av gammal hederlig glömska.

I vilket fall: Idag har jag funderat på varför man säger till folk att de ser trötta ut. Vilket syfte fyller det, egentligen? Är man trött så vet man troligen om det, och behöver inte att någon påpekar att det dessutom syns på en. Att se trött ut är dessutom inte något som jag tror att folk säger för att vara snälla. Det är knappast så att "trött" är looken man satsar på när man spacklar på sig sminket på morgonen. Om det nu är så att folk är oroliga för en eftersom man ser så sliten ut och de kanske undrar om något har hänt, så funkar ett "hur mår du?" eller "mår du bra?" minst lika bra som ett "vad trött du ser ut". För mig verkar det som att trötthetskommentaren är det enda socialt accepterade sättet att påpeka att någon är ful. Och behöver vi verkligen en socialt accepterad ursäkt för att vräka ur sig "du ser osedvanligt ful ut idag"? Är det inte bättre att hålla sig till devisen att inte säga något alls om man inte kan säga något snällt?

Jag har nu sett nästan alla avsnitt av Joss Whedons serie Firefly (tänkte setill att titta mig igenom alla Whedons serier. Härnäst: Dr Horribles sing along blog. Fasar inför Angel dock. Gillade aldrig Angel som karaktär i Buffy). En fråga har infunnit sig: är captain Malcolm Reynolds en Mary Sue eller inte? Tacksam för svar.

(I övrigt är det en bra serie. Definitivt inte lika bra som Buffy, men det är en orättvis jämförelse eftersom Firefly bara fick en säsong på sig att utveckla karaktärer och story lines, medan Buffy fick sju.)

Det borde vara fler samkönade duetter i melodifestivalen. Det skulle kompensera för alla ölmagade gubbar, urtråkiga pojkband och Erik Saade-kopior.


Låttexten får helt plötsligt en annan innebörd (för folk som inte följer mello: låten sjungs alltså egentligen av en tjej och en kille, men tjejen kunde inte vara med på genrepet så en bandkompis till killen som sjunger fick hoppa in istället).

Eftersom föräldrabesök oftast är lika med mat i överflöd, är jag för tillfället såpass mätt att hade det gällt alkohol, så hade jag legat på akuten med en slang i halsen vid det här laget. Med andra ord: allt är som det ska.

Morsa och farsa är här i helgen, så eventuella uppdateringar kommer att vara sparsmakade. Ungefär som vanligt, med andra ord.

För att väga upp gårdagens allvar får ni här: Besvikna djur!

Jag är en sucker för vackra youtube-kampanjer för saker som alla är för, och emot saker som alla är emot. Men eftersom jag vet hur det känns uppmanar jag ändå alla att se denna, för den ringar in något viktigt och pillar upp gamla sår.

Som tidigare nämnt klämde jag nyss hela första säsongen av Veronica Mars på Netflix, och jag tyckte mycket om vad jag såg. Varför?

Jo, för att Veronica Mars är något så ovanligt som en serie som kretsar kring en high school-tjej, utan att för den delen handla om kärleksintriger eller svekfulla vänner. Visst, kärlekshistorian finns med, och likaså vännerna som sviker, men dessa klyschiga ingredienser lyckas med konststycket att vara en viktig del av handlingen utan att det för den delen blir ytligt, klichéartat eller övertydligt, eller ens särskilt framträdande. Veronica är seriens huvudperson, och en person med agens. Det är hennes handlande som driver handlingen framåt, hon är inget viljelöst offer för intriger eller komplotter.

I grunden handlar serien om hur Veronica löser olika brott eller mysterier genom att vara intelligent, klurig och uppmärksam (samt ha tillgång till diverse register om folk via hennes fars privatdetektivbyrå). Ibland görs det en poäng av att Veronica charmar personer omkring sig till att göra det hon ber om, men även igenom detta får hon vara ett aktivt subjekt, det är hennes personlighet snarare än hennes utseende som får folk att följa hennes nycker. Hon är dessutom väldigt påklädd genom hela serien, inga svepande kameror över urringningar eller långa ben i korta kjolar, vilket känns uppfriskande i en populärkultur som gärna objektifierar unga kvinnor (obs att jag inte tycker att det är något fel med avkläddhet per se, jag tycker bara det är skönt att det inte är det enda sättet en ung kvinna kan porträtteras på idag).

Veronicas bästa vän är en kille, och åtminstone första säsongen är helt befriad från någon som helst sexuell spänning mellan dem (jag hoppas att det fortsätter så). Vidare så är Veronica inte den som tvekar inför att utnyttja personer för att få det hon vill ha, hon gör det hela tiden och får bara ibland dåligt samvete över det. Och även om det inte figurerar alltför många större kvinnliga karaktärer i serien, förutom Veronica, så klarar den med lätthet Bechdeltestet. I sammanhanget high school-serie känns den dessutom väldigt lågmåld, befriad från alltför många överdrivna karaktärer och överspelade emotioner. Dessutom finns det två icke-vita skådespelare i framträdande roller, vilket tyvärr inte ses alltför ofta i liknande serier.

I korthet: Veronica Mars är en serie väl värd att se. Även om andra säsongen hittills gjort mig lite besviken, för att kärleksintrigerna ges ett större utrymme i den, har jag fortfarande höga förhoppningar. Och om inte annat är säsong ett briljant.

Trött. Sover. Hörs imorgon.

Om någon har bra tips på hur man slutar vara sjuk så tar jag tacksamt emot dem. Jag har nu varit lite sådär nästan-sjuk i en månads tid, och emellanåt passerat gränsen till sjuk på riktigt. Symptomen varierar mellan nästäppa, huvudvärk, extrem trötthet och halsont. Jag har försökt kurera mig själv genom att ta det lugnt och stanna inne med förhoppningen om att detta skulle få sjukheten att gå över, inte ta det lugnt och vara ute och ränna i förhoppningen att detta ska få sjukdomen att bryta ut på riktigt, äta vitaminer, dricka mycket vatten, träna, inte träna, sova så mycket kroppen vill och försöka vara ute i solen åtminstone en halvtimme om dagen. Ingenting hjälper. Jag blir bättre emellanåt, för att sedan bli sämre igen. Jag börjar bli desperat. Vad kan man göra? Vitlök? C-vitamin? En droppe urin i örat? Jag är villig att prova vad som helst.

MVH
Sjukling

Eftersom jag har bestämt mig för att försöka knyta an mer till svenska folket och den svenska folksjälen (så att Jimmie Åkesson inte ske se mig som en del av ett "parallellsamhälle"och kräva att jag assimileras in i den svenska kulturen) så är lördag kväll numera schlagerkväll.

Ikväll hejade jag på Army of Lovers, Adele-kopian och hårdrockaren.

Idag har jag varit sjuk, och sålunda inte gjort något av värde över huvud taget. Vad jag har gjort är kolla på Veronica Mars, tittat på Nostalgia Chick-videor på youtube samt sett senaste Supernatural-avsnittet.

Detta har lett till följande, relaterade slutsatser: 1. Andra säsongen av Veronica Mars tycks ha gjort sig av med allt jag gillade i första säsongen av Veronica Mars (vad det är tänkte jag försöka formulera i ett eget inlägg). 2. Hur coola Disney-skurkarna är står i direkt proportion till hur ointressant och generisk protagonisten i samma film är, i det att ointressanta huvudkaraktärer = coola skurkar. Point in case: Lilla Sjöjungfrun, där Ariels enda karaktärsdrag är att hon är en hoarder och blir blixtkär i första bästa människopojke, medan Ursula är en urskön, tjock bläckfiskkvinna som förleder stackars sjöjungfrur och...vad nu den manliga motsvarigheten till sjöjungfrur heter i nöd för att sedan förvandla dem till någon slags alger som växer i hennes fiskskelettgrotta. Plus att hon har ett härligt rasp i rösten (se också: Pongo och de 101 dalmatinerna, i Cruella De Vil vs. vilka nu protagonisterna är där. Pongo och Perdita? Deras ägare? De 101 dalmatinerna?). 3. Jag kollar numera enbart på Supernatural för att kunna hänga med i den fanfiction som skrivs om serien. Det är himla irriterande när man hittar en intressant Destiel-fic och den innehåller en massa händelser som tydligen är canon, men som man själv inte har någon som helst koll på.

Detta har alltså varit min dag. Här får ni Ursula när hon är som bäst för att runda av fredagskvällen.

Insåg just att gårdagens blogginlägg inte blev skrivet. Jag skyller på Veronica Mars (väldigt bra serie för övrigt, finns på Netflix, se den!).

Jag har en hel del liberala vänner på facebook, främst eftersom jag en gång i tiden räknade mig till de liberalas skara (vart jag räknar mig nu för tiden är höljt i dunkel och något värdigt ett mastodontblogginlägg jag aldrig kommer skriva).

Dessa liberala vänner roar sig emellanåt med att indignerat beklaga sig över vad "deras" skattepengar går till. Stundom görs detta på ett sätt som ger en känslan av att de anser att min offentliganställda arbetskraft är deras privata egendom, då de med darr på underläppen gnäller loss i bästa prins John-stil, "Mina skattepengar! De smiter med alla mina skattepengar!".

Point in case: en facebookvän la idag upp en Harlem Shake-video från polisen i Södertälje (se nedan) samtidigt som hen raljerade över Sveriges skattetryck och polisens brottsuppklarningsgrad.

Min tanke är nu att jag ska starta en facebookföljetong som jag kallar "fröken E slösar med dina skattepengar", där jag med jämna mellanrum publicerar bilder på gem-tåg, post it-lappsfigurer, färgkodade bokhyllor och annat matnyttigt jag ägnar mina arbetsdagar åt. Det är ju trots allt inte mer än rätt att de får insyn i vad deras skattepengar går till.

Fridens liljor!


Jag ser en ganska kass Harlem Shake-version, andra ser vårdslöst användande av deras surt inbetalda skatteslantar. Det är så olika sånt där.

Som arbetande inser man att helger är väldigt korta, måndagar väldigt långa och att ens veckor för alltid framöver kommer bestå av frågan "är det fredag än?".

Dagens insikt: the Big Bang Theory (tv-serien, inte universums början) blir mycket mindre kul när man inser att den mestadels kretsar kring sexism, rasism, homofobi och heteronormativitet samt en olidligt irriterande man med aspergers syndrom. Plus att den enda intressanta relationen i hela serien är den mellan Raj och killen som äger serietidningsbutiken. Synd bara att skaparna oftast använder deras relation för att peka ut hur himla gay det är med två misslyckade singelkillar som gillar varandra. Varför gör du mig alltid besviken, populärkulturen?

Har ägnat delar av kvällen åt Nostalgia Chick, och eftersom torsdagslistan är lagd på is för en obestämbar tid framöver så tänkte jag dela med mig av en av hennes, nämligen topp tio sätt att dö i Disneyfilmer. Ha kul!

En av mina favoritkanaler på Youtube just nu är TheFineBros, som främst är kända för att de låter barn, tonåringar, äldre etc titta på och sedan analysera olika youtube-videor. Dels är detta ett sätt för mig att hålla mig åtminstone marginellt uppdaterad kring vad som händer på youtube, eftersom jag är för lat och icke-sexistisk/-rasistisk/-homofobisk/-alla fördomar man kan ha för att palla hänga på typ Reddit dagarna i ända. Dels tycker jag att konceptet är intressant, för att man belyser hur saker som internetgenerationen uppskattar uppfattas av personer som är antingen yngre eller äldre än den generationen, eller befinner sig mitt i den.

TheFineBros har på senare tid börjat med ett nytt react-tema, nämligen youtubers react. I den får man se olika youtube-stjärnor reagera på diverse virala videor. Det är intressant för att det blir väldigt meta, och det är kul att se folk som själva är kända just för att de lyckats göra roliga videor som trängt igenom youtube-bruset analysera varför vissa videor blir kända på youtube. Har ni tid tycker jag gott att ni kan klämma er igenom åtminstone youtubers react-delen, det finns hittills bara fyra avsnitt, och det är som sagt intressant att lyssna på.

Just nu peppar jag som fan på Kill Your Darlings, en film om Allen Ginsberg, mord, och beat-författarna. Sådär jättemycket mer vet jag inte om filmen, förutom att den innebär att jag kommer att få se Harry Potter (alltså Daniel Radcliffe, same same, han har yvigt hår och tjockbågade glasögon även här, så det är typ Harry Potter) hångla med andra killar, vilket är lika med inspirationsmaterial för en fangirl som gillar Harry Potter-slash. Jag googlar på filmfan en gång om dagen, cirka, för att se om det kommit ut någon trailer än, och blir lika gruvligt besviken varje gång det visar sig att nej, jag måste vänta ytterligare dag på min Harry Potter-slash. Så för tillfället får jag stilla min hunger genom bildgooglande, vilket inte alls är lika tillfredsställande.






På tal om Harry Potter så fangirlar jag just nu även Rupert Grint (som spelade Ron i filmerna) jävligt hårt. Jag har en soft spot för rödhåriga män, om  man nu får säga så i det här jävla landet längre, och sökte häromdagen helt random på Ed Sheeran, eftersom det härjades om honom på någon blogg, och hittade följande video:

Det är lite pinsamt hur exalterad jag blev.

Jag och le boyfriend har införskaffat ett ljus som inte bara brinner och sprider en härlig väldoft av chai, utan som också skiftar färg. Mitt liv är nu komplett.

Mina fötter är mycket kalla, så bloggen är tyvärr inställd idag. Försök igen imorgon.

Det här med att blogga regelbundet är fan svårt. Jag har ingen inspiration alls, och om jag kommer på något intressant att skriva om så sitter jag oftast på jobbet och har glömt det tills jag kommer hem. Plus att jag är lat och hellre tillbringar mina lediga timmar med att slötitta på Gossip Girl istället för att svettas ur mig intressanta texter på en blogg som bara mina föräldrar läser, typ.

Jaja, skit samma, imorgon snor jag väl nån sån där lista som riktiga bloggare alltid använder sig av när de inte kommer på något vettigt att skriva. Tills dess får ni hålla till godo med Lady Gaga (komplett med amatörvideo).

1.
I say, ‘I am fat.’
He says ‘No, you are beautiful.’
I wonder why I cannot be both.
He kisses me
hard.

2.
My college theater professor once told me
that despite my talent,
I would never be cast as a romantic lead.
We do plays that involve singing animals
and children with the ability to fly,
but apparently no one
has enough willing suspension of disbelief
to go with anyone loving a fat girl.
I daydream regularly
about fucking my boyfriend vigorously on his front lawn.

3.
On the mornings I do not feel pretty,
while he is still asleep,
I sit on the floor and check the pockets of his skinny jeans for motive,
for a punchline,
for other girls’ phone numbers.

4.
When we hold hands in public,
I wonder if he notices the looks —
like he is handling a parade balloon on a crowded sidewalk;
if he notices that my hands are now made of rope.

5.
Dear Cosmo: Fuck you.
I will not take sex tips from you
on how to please a man you think I do not deserve.

6.
He tells me he loves me with the lights on.

7.
I can cup his hip bone in my hand,
feel his ribs without pressing very hard at all.
He does not believe me when I tell him he is beautiful.
Sometimes I fear the day he does will be the day he leaves.

8.
The cute hipster girl at the coffee shop
assumes we are just friends
and flirts over the counter.
I spend the next two weeks
mentally replacing myself with her
in all of our photographs.
When I admit this to him
we spend the evening taking new photos together.
He will not let me delete a single one of them.

9.
The phrase “Big girls need love too” can die in a fire.
Fucking me does not require an asterisk.
Loving me is not a fetish.
Finding me beautiful is not a novelty.
I am not a fucking novelty.

10.
I say, ‘I am fat.’
He says, ‘No. You are so much more’,
and kisses me
hard

Rachel Wiley heter tjejen som har skrivit och framför texten, hon har en tumblr.

Kvällens DIY-projekt. Känner mig lite som Underbara Clara, fast utan ginger-barnet och downshiftandet.

Lyssnar just nu mycket på den här, pga den är awesome:


Dessutom, söstrarna, en ny dans vi kan lära oss. Let's have a kiki!

Ibland tänker jag att nästa gång de börjar prata om vikt eller dieter i lunchrummet på mitt jobb så ska jag bara resa mig upp och gå.

Problemet är bara att jag aldrig skulle hinna sätta mig.

Har precis publicerat ett nytt kapitel av min fic (äntligen!) och knarkar nu positiv förstärkning. Det finns inget finare än fanfictionfans.

Jag vet, den här har delats in absurdum på fejsbox idag,men jag lägger upp den här pga tycker fenomenet är så fruktansvärt vidrigt, vilket gör det viktigt att det uppmärksammas.

Glee har sina skavanker, och ibland undrar jag varför jag fortsätter titta. Men så dyker det upp en plot-twist som faktiskt intresserar mig, eller så introducerar de en karaktär som inte är 50 nyanser av Gäsp, och så fortsätter jag. Bara ett avsnitt till.

Just nu är den främsta anledningen till att jag fortsätter titta Unique. Unique heter egentligen Wade, och är en ganska blyg och osäker kille. Men så fort han ålar sig i ett glittrigt fodral och får på sig höga klackar förvandlas han till Unique, en självsäker, fabulous brudjävel som är rapp i käften och har en sångröst att dö för. Och jag dör lyckodöden över att det får plats en crossdresser i ett amerikanskt program som sänds på Fox och riktar sig till tonåringar i åldrarna tretton till sjutton.

Därför fortsätter jag kolla: för att mitt bland alla moralkakor, aptråkiga kärleksintriger och ostiga ballader så är ändå Glee lite radikalt. Och jag gillar't.

Det enda jag fick med mig från gårdagens deltävling i Melodifestivalen, förutom att Yohio är en riktigt gullig liten pojk, var en återupptäckt: Jay-Jay Johanson. Back in the days då jag hade koll på musik var Jay-Jay poppis en period, och jag minns att jag gillade honom, men sen glömde jag bort honom, som så mycket jag en gång tyckt om. Men hans låt igår tyckte jag om på riktigt riktigt, vilket är ovanligt för mig i Melodifestival-sammanhang. Jag gillar Melodifestivalen, men det är sällan något bidrag som känns som att "det här kommer jag frivilligt lyssna på även efteråt. Förutom nu då.

Så, här njut av lite Jay-Jay.


Bidraget från igår. Gillar mycket, särskilt att den slutar helt abrupt.


Om folk känner igen Jay-Jay gör de det förmodligen från The Knife's låt Marble House.


Så här såg han ut och lät när jag först hörde talas om honom.

Hejar på Jay Jay Johansson.

Upptagen. Återkommer.

Jag är väl sist på bollen vad gäller den där toalettbilden, men här är anledningen till varför jag tycker att bilden suger och ska bort: för att bilden visar verkligheten.

När jag gick i högstadiet satt jag ofta och höll i låsvredet medan jag satt på toaletten, eftersom det allt som oftast hände att någon kille låste upp dörren från utsidan. När jag duschade på gympan behöll jag trosor och handduk på, och liksom stack in kroppsdelarna bäst det gick under duchstrålen (tänk avancerad raggardusch), eftersom det då och då hände att killarna helt sonika klev rakt in i tjejernas omklädningsrum.

Att låta en bild som den nedan pryda skolväggen och kalla det humor sanktionerar det beteendet.

Jag läste det här inlägget hos Kvinnopartaj och kände att det satte fingret på något jag har gått och irriterat mig på ett tag.

Såhär: Jag älskarälskarälskar verkligen att (över)analysera populärkultur, då särskilt ur ett genusperspektiv, eftersom det är det jag kan bäst. Och jag vet att kvinnorepresentationerna i diverse filmer, tv-serier, böcker etc suger extremt mycket. Men ibland känns det som att folk anstränger sig så hårt för att hitta stereotypa drag i kvinnoporträtt och liksom trycker in kvinnoroller i sin mall över "stereotyp kvinna" för att sedan kunna utbrista "titta vad jag hittade! En trope!" att det gör lite ont i mig.

För om man hela tiden har inställningen "detta är en populärkulturell skildring av en kvinna, vad är det för fel med den?" så missar man lätt 1) att det faktiskt finns bredd i kvinnorepresentationerna och 2) de icke-stereotypa drag som karaktären kan besitta.

Det känns ibland som att det inte går att göra en kvinnokaraktär utan att någon ropar stereotyp. Är kvinnan för manlig så anklagar man henne för att vara patriarkal, är kvinnan kvinnlig är hon förtryckt, är kvinnan snygg och smart så är det så tyyyypiskt att man inte kan göra en kompetent kvinnokaraktär utan att göra henne till objekt, är hon snygg och dum så är det så tyyyypiskt att man gör henne till en korkad bimbo, är hon ful och smart så är det så himla tyyyypiskt att man inte kan göra smarta kvinnor som också får vara snygga, och är hon ful och dum så är det så tyyyypiskt att fula kvinnor inte kan få vara den smarta och kompetenta. Du kan bara förlora, helt enkelt. (Och visst, det är tråkigt att det inte görs mer komplexa kvinnoporträtt, men hur komplexa är manskaraktärerna inom populärkulturen, egentligen?)

Ta Hannah från Girls till exempel, en serie som många hyllar för att den visar tjejer "som de är" (OBS! Jag älskar Girls. Och Hannah. Och anser också att det är en bra serie ur feministisk synpunkt). Hannah är fan inte komplex. Hon är egocentrisk, barnslig och sjukt irriterande. Hon har knappast något större djup, men det hon faktiskt gör är att tillåta brudar vara fåniga och omogna, på ett sätt som oftast är förbehållet just män. Hon är fortfarande rätt endimensionell, men det spelar inte så stor roll, för hon är en ball tjej.

Och så kan vi ta Blair från Gossip Girl (mest för att jag tittar på den serien mycket just nu). Hon är en klassisk "stackars lilla rika flicka"/bitch-trope, i mångas ögon. Hon konspirerar, snackar skit, köper designerkläder och flyger privatjet som om det vore den mest naturliga sak i världen, och har (såklart) bulimi eftersom hennes föräldrar inte uppmärksammar henne nog. Hon hamnar helt enkelt i det där "det är så himla tyyyypiskt"-facket. Men, hon är också stenhård, cool, någon som många ser upp till, vass, smart och rolig, och har alltså en hel radda karaktärsdrag som gör henne till en intressant person. Hon är fortfarande rätt endimensionell, men det spelar inte så stor roll, för hon är en ball tjej.

Jag tänker att om man lyfter blicken från stereotypträsket inser man att det faktiskt finns en bredd i hur kvinnor porträtteras inom populärkultur. Om man nagelfar varenda karaktär så är det såklart alltid möjligt att hitta något som kan tolkas som typiskt kvinnligt eller väldigt stereotypt och förenklat, men jag tycker att man gör sig själv en björntjänst om man inte ser hela karaktären, utan bara det som passar ens egen tolkning av verkligheten.

Vi har en lång väg att gå innan den kvinnliga representationen inom populärkulturen är lika varierad och nyanserad som den manliga, men att skjuta varenda kvinnoporträtt i sank för att de inte är exakt så komplexa och mångfacetterade som verklighetens kvinnor gör att man missar en hel del fantastiska brudar.

 (Här skulle jag egentligen vilja lägga till en hel uppsats till om att det är så himla synd att många av de balla kvinnor som faktiskt florerar i tv, på film, i böcker, inte får egna historier, utan ofta bara finns till för att driva den manliga huvudkaraktärens historia framåt, men tyvärr känns det här inlägget redan tl;dr, så det får bli en annan gång.)

Ibland flyr man från vardagen lite väl effektivt och upptäcker att man tillbringat hela eftermiddagen med Gossip Girl. Så kan det gå.

XOXO

Netflix är bra på många saker, men att texta sina serier är inte en av dem. Även om "om jag inte brutit ryggen på henne..." är en fullkomligt fantastisk felhörning, och sedermera också felöversättning, av "if I hadn't brought her back...", så blir det lite mycket när de i samma avsnitt äversätter "letter" till "bokstav", fastän sammanhanget tydligt pekar på att det var ett brev som åsyftades. Kanske borde Netflix köpa en ny hörapparat till sin översättare, eller bara sluta använda Babelfish.

I övrigt är det måndag, vilket innebär generell opepp på allt. Återkommer imorgon, förhoppningsvis med mer rafflande historier än "höhö, folk kan inte engelska".

Idag har all skrivarenergi gått åt till fanfiction. Det känns bra. Efter att ha haft dåligt samvete över min fic i ett halvårs tid hittade äntligen lite inspiration in i min hjärna och jag har idag skrivit nästan två kapitel. Jag har inte heller gått utanför dörren. Det stör mig inte så mycket. Tids nog blir det vardag och man traskar till bussen på morgonen igen och voila, frisk luft.

Jag vill hemskt gärna ha vår. Typ snart. Helst nu.

Jag ska ut och ägna mig åt Socialt Umgänge och Öldrickande ikväll. Som pausunderhållning får ni en Dean/Castiel-fanvid.



(Jag har insett att jag gillar mina slash-pairings hypermaskulina. Har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om detta faktum än.)

Ibland när folk börjar diskutera dieter eller taggar foton på tråkig mat med #smalmat (seriöst, jag har en facebookvän som gör det), eller länkar till forskningsrapporter om hur svält är bra för hälsan, så vill jag bara skrika VISSTE DU ATT 95 TILL 98 PROCENT AV ALLA SOM GÅR NER TIO PROCENT ELLER MER AV SIN KROPPSVIKT GÅR UPP ALLT IGEN INOM FEM ÅR, OCH ATT ÖVER EN TREDJEDEL AV DESSA GÅR UPP SÅPASS MYCKET ATT DET SLUTAR MED ATT DE VÄGER MER ÄN DE URSPRUNGLIGEN VÄGDE? Men jag gör inte det, för det skapar tydligen "dålig stämning". Men att smalhetsa och hela tiden understryka att tjockt är dåligt, det skapar visst inte dålig stämning. Det är att vara duktig och ha karaktär.

Har jag nämnt att jag hatar världen ibland?

Jag är yngst på mitt jobb. Eller, inte på hela mitt jobb, men på min avdelning, som är de jag hänger mest med. Det märks, i alla fall, yngstheten. Inte så att jag tror att mina kollegor skulle respektera mig mindre för att jag är yngre, för det tror jag inte att de gör, men jag har lagt märke till vissa generationsskillnader.

För det första så kollar de på TV, hela bunten. Vanlig hederlig gammal TV. De bänkar sig framför apparaten varje kväll, inväntar tålmodigt det program de vill se, och sen ser de på hela programmet, och diskuterar det på jobbet dagen efter. Jag har inte sett på TV på flera månader. Jag ser på netflix, laddar hem, tittar på SVT Play, men jag tittar inte på TV. Detta gör att jag hamnar lite utanför i konversationerna på jobbet, ty jag såg inte Debatt igår, eller Vetenskapens Värld, eller den senaste SVT-produktionen. Ibland funderar jag på att titta på deras program, bara för att kunna hänga med i konversationerna, men vem fan orkar kolla på Debatt bara för att kunna kallprata på lunchen?

För det andra har de pappa-humor, hela bunten. Vilket gör att jag blivit väldigt bra på att skratta på kommando åt ordvitsar, fräckisar och diverse vitsar, samtidigt som jag förtvivlat försöker förflytta mig mentalt till ett ställe där det fnissigaste som finns inte är ekivokt vitsande om otrohet.

För det tredje så är de sexister, hela bunten. Inte så att de klappar mig på rumpan och kallar mig lilla gumman, men i att de tycker att ett av de intressantaste samtalsämnen är skillnaden mellan män och kvinnor, och att mycket av vitsandet går ut just på att män är från mars och kvinnor från venus. Och om man råkar vara bara tjejer på en lunch så skämtar man om hur sämst män är en stund, innan man tar på sig sitt seriösa ansikte och undrar "men vore inte livet rätt trist utan män ändå?". Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det, för jag har aldrig känt ett behov av att utradera hälften av mänskligheten för att jag stör mig på att min sambo aldrig slänger sina smutsiga strumpor i tvättkorgen (true story, bro). Sen så fnissar tjejerna lite och konstaterar att det visst blev en riktig tjejlunch, och jag dör lite inombords.

Men utöver det trivs jag bra, och jag har lärt mig att även Debatt-tittande, humorbefriade sexister kan vara trevliga människor.

Vad jag lyssnar på just nu:


Soundtracket från BBC:s Sherlock, då främst första säsongen. Över huvud taget lyssnar jag mycket på sånglös musik just nu eftersom jag behöver musik som stänger ute övrigt ljud men samtidigt inte distraherar mig när jag läser på jobbet. Det här soundtracket är ganska perfekt för det syftet, då det varierar mycket i tempo, vilket gör att jag håller mig vaken, men också är väldigt repetitivt, vilket gör att jag inte fångas av det och glömmer vad jag borde göra. Att det påminner mig om Sherlock gör inte saken sämre. Introt till den här låten är för övrigt min nya ringsignal.


Musiken från Doctor Who. Ty BBC gör ju inte bara fantastiska serier, de gör fantastisk musik också. Låten i youtubeklippet ovan är min favorit och är från säsong fem, och spelasi en helt fantastisk scen som på introducerar den nya doktorn. Också en del av min "musik på jobbet"-repertoar. Jag älskar att den är så dramatisk, och får seriöst rysningar varje gång jag hör den. Att den påminner mig om Doctor Who gör inte saken sämre.


Jag såg Searching for sugar man häromnyssens, sist på bollen som vanligt, och Rodriguez låtar matchar mitt vinterdystra humör väldigt bra just nu.


När jag är på fredagshumöret lyssnar jag på Maskinens "Boys II Men" från 2009 och tycker att de har roliga texter. Här med någon video som studenter som är för talanglösa för att komma in på konstfack har gjort.



Det finns en utmaning som går runt i diverse bloggar som är större än mina som går ut på att man ska skriva ett inlägg om dagen i hundra dagar. Jag tänkte pröva det, för jag vill verkligen skriva men hittar alltför sällan motivation, så nu får motivationen komma utifrån. Framåt och uppåt!

Jag trodde ett tag att jag kunde ha allt. Ett jobb. Ett trivsamt samboliv. Ett vilt helgliv med vänner, pubar och alltid en öl för mycket. Nya fina kläder och en frisyr som klär mig. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, och allt är kanske omöjligt att ha. Som det blev så blev det det galna helglivet och vännerna som fick stryka på foten. Jobbet fanns i en ny stad och utan jobb blir det inte så mycket annat heller så man får helt enkelt slita upp sig med rötterna och börja om.

Det är inte så illa, egentligen. Jag gillar jobbet. Jag tolererar de flesta av mina kollegor, tycker till och med om en del av dem. Jag har ett trivsamt samboliv, nya fina kläder och en frisyr som kanske inte passar mig, men som jag gillar. Men jag är ganska ensam. Jag är lyckligtvis bra på att vara ensam, klarar av det, får min lilla dos umgänge med jämna mellanrum och kan leva på det ett tag, tills mätaren behöver fyllas på.

Det jag inte kan försonas med är tanken på att glömmas bort. För så blir det ju. De finns kvar i mitt medvetande, för det är ju jag som har lämnat, jag som är ensam och jag som saknar. Men de har ju kvar allt sitt liv, med bara en liten jag-formad bit som saknas i deras universum, och som lätt kan fyllas med annat. De är inte ensamma, de har ju alla som inte är jag. Och så måste det ju vara. Deras liv upphör ju inte för att jag försvinner, och mitt liv upphör för den delen inte heller, det är bara ekande tomt för tillfället.

Men det löser sig. Det gör ju alltid det. Rycka upp och börja om. Samma procedur som alltid. Vissa enstaka finns alltid kvar, andra blir väl glada minnen. Jag blir till gräs, circle of life och så vidare. Rätt var det är så är det inte ekande tomt längre. Jag önskar bara att rätt var det är kunde komma snabbare.