Tvångstankesmedjan

Jag har fått över hundra reviews på min fic! Och alla är positiva! Seriöst, om ni någon gång vill bli på riktigt uppskattade för det ni skriver, börja skriva fanfiction. Visst, det kanske inte är den mest raffinerade av alla litterära genrer, och läsarna kanske inte är de mest kräsna, men fy tusan vilken självförtroendeboost det är. Jag brukar gå runt och vara lite hög på alla fin fanfictionfans och deras oreserverade entusiasm för det jag skriver i flera dagar efteråt. I övrigt är jag extremt jätteförkyld, och är osäker på om jag gillar bloggers nya utseende.

Jag läste för någon månad sen "Lost souls" av Poppy Z Brite på inrådan av min syster, och jag gillade den väldigt väldigt mycket.

"Lost souls" är väl någonstans en vampyrroman, fast också en roman om mänskliga relationer och hur förbannat svåra och röriga de är. Jag brukar tänka på den som "Twilight"-seriens antites, för förutom vampyrtemat upphör likheterna. För där Twilight består av platta karaktärer som är alltför perfekta eller menlösa för att någon med ett själsliv mer avancerat än en fjortonårings ska kunna knyta an till dem på riktigt, består Brites roman av karaktärer som är så kantstötta och moraliskt korrupta att man inte kan annat än älska dem. De centrala karaktärernas snedsteg börjar vid otrohet, går via våldtäkt till incest, mord och slutligen någon form av kannibalism. Men trots allt detta falnar inte sympatin och empatin för de vilsna huvudkaraktärerna. Visst, där finns de karaktärer man snarare än sympati känner en skräckblandad förtjusning inför, men det är ändå ett fascinerande persongalleri Brite målar upp.

Brite gör sig också besväret att förklara den evolution som gör att nutidens vampyrer numera saknar huggtänder och klarar av att röra sig ute i solsken (vampyrevolution, bara en sån sak), där Meyers helt enkelt bara förväntar sig att läsaren ska nöja sig med att vampyrer gått från huggtandade nattvarelser till övernaturligt sexiga high school-elever som glittrar i solen. Visst, Brites beskrivningen av övergången från Dracula till emokids kanske inte är den mest trovärdiga, men den finns ändå där.

Och "Lost Souls" är fylld med sinnliga beskrivningar av lukter och texturer i ett degraderat dekadent New Orleans, den är fylld till bredden av sex och sexualitet och kroppsvätskor, medan Twilight bara är en relativt steril skildring av en tonårig tjejs sexuella uppvaknande, något så skamligt att de måste kläs i metaforer av vampyrer och vampyrbett. Brite testar moraliska gränser, och läsaren följer med vid övertramp efter övertramp.

Om man dessutom ska drista sig till att jämföra författare, så identifierar sig Brite numera som man, homosexuell sådan därtill, och heter inte alls Poppy Z Brite längre utan Billy Martin. Stephenie Meyers är mormon. Nuff' said, om man är lagd åt mitt håll.

Dessutom ger mig Brite något som Meyers aldrig skulle komma på tanken att ge mig: unga män med vassa höfter och stripigt hår som hånglar, ligger och älskar varandra.

Jag har tidigare skrivit om hur det, i varje diskussion om skeva ideal, dyker upp någon som bara "meh hallå, jag är faktiskt smal naturligt och jag blir ledsen när ni säger så här". Det näst vanligaste, och som ett sammanträffande också det näst mest irriterande, argumentet som kommer upp när någon börjar prata om att bredda idealen är att "det är ju faktiskt inte nyttigt att vara tjock heller".

För det första: det har absolut ingenting med saken att göra. För det mesta i den här diskussionen så förespråkar folk bara att media ska spegla kvinnokroppar som de faktiskt ser ut, det vill säga i storlek 38-40, med putmage, höfter och så vidare, utöver det väldigt smala ideal som finns idag (för ja, jag vet att det finns tjejer som är väldigt smala naturligt också, men det känns inte som någon överhängande risk att de skulle förlora sin representation i media). Att börja ta upp hälsoaspekter är så himla goddag yxskaft att jag inte ens vet vad jag ska börja.

För det andra: Vi har redan ett extremt ohälsosamt ideal. Dagens modeller är av den storlek som bara ett litet litet fåtal uppnår rent naturligt, utan självsvält. Vi har redan godkänt ideal som gör oss sjuka, och därtill är risken att dö i förtid lika stor hos underviktiga som hos feta personer (jag gör en distinktion mellan övervikt och fetma, eftersom det är tveksamt hur negativa effekter lättare övervikt faktiskt har på hälsan, medan ett BMI på över 30 ofta för med sig hälsomässiga nackdelar, då ofta kopplat till en livsstil som leder både till övervikt och ohälsa). Om vi nu tycker att det är helt okej att tjejer i storlek 32 har ett överflöd av förebilder i media och i skyltfönster, vore det då så fruktansvärt att även ge tjejer i storlek 56 förebilder? Det handlar ju trots allt om samma ohälsoeffekter i båda fallen.

För det tredje: Det är för forskarna väldigt svårt att hitta ett direkt samband mellan övervikt och ohälsa. Men detta är en helt annan diskussion, och en som absolut inte borde dras upp varje gång man försynt frågar sig varför det vore så fruktansvärt fel med skyltdockor i storlek 38. Kan folk bara släppa sin fettpanik i tre sekunder och inse att det kanske är lite märkligt att bara ett litet fåtal av alla kvinnor ska få se hur kläder skulle kunna se ut på deras kroppar innan de provar dem? Jag bara säger.

(Jag tar upp kvinnor här, för det är oftast det diskussionen berör. Det finns utseendeideal för killar också och blablabla, ni fattar poängen.)

Jag har bestämt mig för att jag inte ska radera något från min blogg, vilket gör att mega-emo-inlägget från gårdagen får stå kvar. Dels för att jag faktiskt gillar mina fylleinlägg, trots att de kan vara lite pinsamma dagen efter, och dels för att jag faktiskt mådde rätt crappigt igår, och sånt måste ju också få vara med. Jag kan inte bara gnälla över folks dumhet och posta fanvids.

Men idag mår jag bra, trots att snön faller.

Jag kan inte påstå att jag vet hur det känns, för det vet jag inte.


Men jag har känt antydan. Klor mot dörren. Svärta som fastnar vid allt man gör. Glädje som flyr. Självkänsla som klöses till intet.

Desperationen över att ingenting längre känns värdefullt. Livslusten som förtvinar.

Jag har aldrig velat dö. Inte på riktigt. Men jag har ifrågasatt livet.

För att giftiga klor har rivit sönder allt som var värdefullt. För att Något har synat mig, och kastat mig åt sidan. För att allt mitt värde långsamt runnit undan.


Jag kan inte påstå att förstår, för det gör jag inte.


Men en skugga har åkt snålskjuts på min axel, och andats sot på allt jag vidrört.

Förstört allt som en gång var mitt.

Och den gör sig påmind. Då och då. Då och då hälsar den på.

Svärtan är numera grådask, och dödsönskan bara en viskning. Men ändå.

Ibland hälsar den på.

Som för att påminna om att vissa saker går inte att glömma. Oavsett hur många lager jord man begraver den under. Oavsett hur många skratt som försöker betvinga.

Och jag ska aldrig glömma.


(Men förtvivla icke. Jag vet numera hur man slåss tillbaka.)

Jag läste för ett tag sen ett blogginlägg av en monogam person, som hade ledsnat på polyamorösa personers missionerande om de stora fördelarna med den icke-monogama livsstilen. Bloggaren menade på att de flesta, hon själv inkluderad, faktiskt gjorde ett medvetet val att vara monogama med sin partner, och att polysar därför borde backa lite och låta henne leva sitt monoliv i fred.

Och visst, det kan man ju tycka. Alla har rätt att leva sina liv och göra sina val utan ständigt ifrågasättande. Men jag upplever inte att monorelationer blir ens i närheten så ifrågasatta som de kanske borde bli.

Jag tror nämligen inte alls att de flesta som lever i monogama förhållanden gör detta utifrån något slags medvetet och informerat val. De gör det för att inget annat alternativ har presenterats för dem. Vårt samhälle är i mångt och mycket uppbyggt kring att man ska vara två och två, inte minst normmässigt.

Detta gör att personer som ständigt misslyckas med att bibehålla sina tvåsamma relationer nog snarare tänker att de inte hittat den rätta, eller att det måste vara något fel på dem, snarare än att nå slutsatsen att de kanske skulle passa bättre i en annan förhållandekonstellation.

Därtill så tror jag att många av dem som påstår sig ha gjort ett informerat val att vara monogama tänker att det räcker att känna till att det finns polygami för att deras val ska kunna kallas just ett val. Det gör det inte. Först när du funderat kring vilka för- och nackdelar din nuvarande livsstil för med sig, samt vilka för- och nackdelar att leva på något annat vis skulle innebära, så kan man väl börja prata om faktiska val. Det bästa vore väl om man kunde prova på.

Tyvärr gör nog inte särskilt många detta. För det är bekvämt att följa normen, inte ifrågasätta, inte tänka efter kring vilka problem det faktiskt kan föra med sig att bara viljelöst flyta med tvåsamhetsströmmen, svälja alla förväntningar kring vad det ska innebära att vara just ett par. Jag gör det inte själv, till exempel. Inte egentligen. Lite för att jag tror att mitt levnadssätt kanske inte skulle tåla att granskas ordentligt i sömmarna.

Men jag försöker. Analyserar och omvärderar hur min tvåsamhet ser ut, och hur jag vill att den ska se ut. Ibland med le boyfriend, ibland i mitt eget huvud. Jag tror att vår relation blir bättre av det, för ju mer vi drar ut i ljuset, desto mindre är underförstått och på så vis minskar risken för missförstånd, bråk och misstänksamhet. Och om en relation faktiskt kan förbättras av att man petar lite på ställen där man inte vanligtvis petar, tänk då vad mycket bättre den skulle kunna bli om man vände uppochner på hela relationslådan, verkligen synade vad som finns där, vad man vill behålla och vad man lika gärna kan slänga bort.

Men jag gör det inte. För det är för jobbigt. För att jag är för rädd. För att det är bekvämare att följa med strömmen. Och för att jag trivs bättre här, där jag kan lukta på blommorna och ignorera bina som surrar runt mig, så länge de inte sticker mig.

Bakgrundshistoria: Jag har så gott som alltid varit rädd för ormar och ormliknande varelser och ting.

Historia: När jag var åttaniotio så grävde jag och vännerna på samma gata i en jordhög, för att det är sånt man gör när man är ung och hoppfull. Vi stötte då på en abnormt lång daggmask, vars slingersnokiga sätt snabbt försatte mig i panik, varpå jag flydde. Mina vänner på samma gata uppsökte sedan mitt hem för att förklara att de hade huggit ihjäl daggmasken. Jag såg på deras blickar att de ljög.

Nutida fundering: Borde jag vara tacksam för att mina påsammagata-vänner hade förstått att ormliknande varelser försatte mig i ett sådant ångesttillstånd att de kände att det var värt att ljuga ihop en historia om hur de modigt hade dräpt denna enorma mask, eller borde jag vara arg för att de ljög för mig och knappt orkade bry sig om att dölja att de ljög?

Konsekvenser: De spädde på min tidigare vetskap om att det inte går att lita på en endaste person utöver sig själv, samtidigt som de lugnade min rädsla för att jättelika maskar kravlade omkring i mitt kvarter.