Tvångstankesmedjan

Jag är inte tjock. Det säger jag inte för att skryta, det säger jag för att det är sant. Jag är 163 centimeter lång och väger 60 kilo. Jag ligger mitt i normalspannet för BMI. Ändå känner jag mig tjock. Jag hatar min mage och mina lår, så mycket att jag för några år sedan drog på mig en ätstörning och gick ner 10 kilo genom att skära ner mitt matintag till ett minimum. Jag var 163 centimeter lång och vägde 50 kilo. BMI-mässigt var jag underviktig. Men jag kände mig fortfarande tjock. Jag gick upp alla kilo igen, och jag märkte att när jag inte äter på svältnivå så ligger min vikt ganska stadigt kring 60 kilo, oavsett vad jag stoppar i mig. Kan det vara så att 60 kilo är så mycket det är meningen att jag ska väga? Att det är mina gener, snarare än min viljestyrka och förmåga att förvägra mig själv mat. som avgör hur mycket jag väger?

Videon ovan gör mig glad. Den får mig att för en stund känna att jag inte är tjock, att det inte är mig det är fel på, utan omvärlden. Tyvärr kommer den insikten att försvinna så fort jag går utanför dörren och stöter på reklampelare, bantningstips och tjejer som bara äter halva portioner för att de inte tycker så mycket om att äta/blir mätta snabbt/inte var så hungriga. Men just nu kan jag tycka om mina 60 kilo, min putmage och mina runda lår. De är inte fula. De är fan inte ens feta. De är helt normala. Och om du tycker något annat är det dig det är fel på, inte mig.