Tvångstankesmedjan

Jag upptäckte Rihannas "S&M" efter att en facebook-kompis lagt upp den på sin wall med kommentaren "jag förstår inte, det här är ju bara porr". Någonstans fångar den kommentaren hur vi ser på sexualitet som går utanför det så kallat normala väldigt bra. Den visar på enorm okunskap och på vår vilja att avfärda allt vi inte förstår oss på eller äcklas av sexuellt som dåligt. För varken låten eller videon är porr.

Rihanna sjunger väldigt öppet om sex och hur hon blir upphetsad av tanken på kedjor och piskor. Det är inte porr. Sadomasochism är inte heller porr. Att spela in sadomasochistiska sexuella handlingar på film är porr. Men i sig är det bara en sexuell inriktning. Vi är ofta villiga att tillstå att folk attraheras av olika saker, men detta gäller bara när folk tänder på det som faller inom normen. Korta kjolar, höga läderstövlar, mulliga kvinnor och MILF:ar går bra. Men lackkläder, gummistövlar, gravt överviktiga kvinnor och GILF:ar är att gå alltför långt. Då har vi lämnat landet "sexuella preferenser" och hamnat i fetischer eller kanske till och med sexuella parafilier. Och hit når inte okej-stämpeln.

Själv tycker jag att det är fantastiskt sadomasochistiska böjelser kan bli radiopop med en av våra största kvinnliga artister. Jag hoppas att det betyder att vi klivit ur den trånga fållan av "normal sexualitet" och tagit oss ett steg närmare ett samhälle där allt (samtyckande) sex är bra sex.

Oldie but goldie, som man säger.

Videon ovan är till Patrick Wolfs senaste singel och den gör mig besviken. Jag har inget emot att Patrick är lycklig och kär och skriver glada kärlekslåtar om det. Det har han gjort förut ("The Magic Position", till exempel) och de utgör ofta en välkommen paus från rovfåglar, pojkar som aldrig gifter sig och räknandet av döda. Men videon. Vad hände?

Patrick är för mig en bättre variant av Lady GaGa, fast med mindre budget. Hans videor är oftast överdrivet dramatiska, bombastiska och/eller obegripliga. Det är en del av tjusningen med Patrick, han gör liksom ingenting halvdant och även när han gör något som lätt skulle kunna avfärdas som en lättviktare till pop-pärla förhöjs den ofta av det faktum att han spelar typ alla instrument själv eller att han klippt in ljudet av vinden som viner genom elledningarna i låtens sista skälvande ackord. Om inte annat så är hans fantastiska röst nog för att lyfta varenda låt han sjunger.

Utifrån denna synpunkt kan videon ovan inte bli annat än platt. Den ser ut som en JC-reklam och jag letar febrilt efter minsta lilla som kan tolkas subversivt. Men inte ens när jag försöker låtsas att de alltför perfekta ynglingarna som omger honom är hans polyamorösa familj kan jag lura besvikelsen. Jag har generellt ingenting emot att dela artisterna jag gillar med en hel drös andra människor med helt andra anledningar till att lyssna på och älska musiken än jag har, men jag drar någonstans gränsen när min all time favourite börjar göra videor som ser ut som jeansreklamer för att nå ut till de stora massorna. Patrick, jag kommer alltid att älska dig. Och jag är inte arg. Jag är besviken.

Daniel Radcliffe får mig att vilja ta fram skämskudden.

Jag läser igenom min dagbok och inser att jag en gång i tiden besatt en känsla för språket. En känsla som var ganska bombastisk och överdådig (eller var det där en tautologi, kanske?) på ett stundom kletigt sätt, men ändock en känsla. Och det gör mig glad och ledsen på samma gång. Ledsen för att jag känner att jag tappat det, att mina ord nu för tiden ofta blir platta och färglösa utan förmåga att förmedla det jag vill. Men glad för att jag kanske kan hitta tillbaka dit, ändå. Om jag försöker. För bloggen är ju trots allt inte bara min aggressionsventil. Den är mitt språks konstgjorda andning, ett sätt att tvinga mig själv att använda orden såpass mycket att de fylls med någon slags mening igen. Jag vill tro att det fungerar, och om inte är det i vilket fall en illusion jag gärna när. Så, jag fortsätter ställa ut min lingvistiska kamp till allmän beskådan. Håll till godo.

Den förlorade cykeln har återvänt! I något sämre skick än innan jag blev av med den, men ändå. Det är nästan så att man borde köpa en trisslott.

Efter en väldigt trevlig helg i Stockholm hos världens bästa Anna och J med ölprovning och bästa bakisdagen men som dock bara innehöll tre timmars sömn för undertecknads del så är jag nu redo att krascha i sängen och sova som om det inte fanns någon morgondag.


Bakisdagen bestod bland annat av finaste filmen "Harold and Maude".

Lena Andersson skriver klokt och bra om otrohet och tvåsamhetsnormen:
http://www.dn.se/ledare/signerat/karlek-eller-parliv

Idag har Uppsala visat sig från sin sämsta sida. För det första har det blåst för jävla mycket, och för det andra har min cykel blivit stulen. Men när jag väl tänker att Uppsala kan suga min kuk så dyker det upp en massa Harry Potter-kopior på Upplands och helt plötsligt är alla agg som bortblåsta. Uppsala, I wish I knew how to quit you.

Ikväll blir det visst inget inlägg om Patrick Wolf, däremot middag och öl på Kalmars (och ja, mor lilla, jag ska ta det lugnt med alkoholen) med fina I och systrarna. Imorgon blir det Stockholm, kultur och mer öl.

Folk som trivs bäst i öppna landskap är dumma i huvet. Visst, man kan tycka att det är lite gölligt och pittoreskt med åkrar och ängar och kor, men det innebär också snålblåsten från helvetet som liksom bara ligger och lurpassar på dig bakom varenda husknut du passerar. Mil efter mil av åkrar innebär bara mil efter mil där vinden kan plocka upp fart och nå orkanstyrka. Om svensk mjölk ger öppna landskap tänker jag fan sluta dricka svensk mjölk.

Dock, med det sagt, så är att cykla i medvind en så fantastisk känsla att den borde användas som synonym till att vara lycklig.

Om jag hade vågat blogga på jobbet, jävlar vad mycket spännande, roliga och välformulerade inlägg ni hade fått då. Men nu vågar jag inte det, så ni får nöja er med uppdateringar om hur trött och stressad jag är.

Idag har jag druckit nästan en och en halv liter påskmust. Imorgon kanske jag skriver ett inlägg om att Patrick Wolf har blivit en sell-out. Om jag orkar.

Awesome! (Förutom på slutet, "When you wish upon a star" är min sämsta Disneylåt någonsin.)

Fick precis en paniktanke: måste man anmäla sig till omtentor? Isåfall kommer jag att gråta tills de släpper in mig.

Dagen har i vilket fall varit bättre än gårdagen. Sol har en tendens att locka fram glädje man inte visste fanns där.

Trött, stressad och oinspirerad. Återkommer när jag funnit någon slags livsglädje igen.

Man vet att man är student när:
- Värdinnan frågar om man vill ha med sig den nästan tomma BiB:en hem.
- Det tar en halvtimma att cykla hem, och man tycker att det är helt rimligt trots att klockan är halv fem på morgonen och man är märkbart berusad.
- Ingen tycker att det är konstigt att leka lekar där "vad är din vanligaste sexfantasi?" är en standardfråga.

Matt Mulholland tolkar veckans mesta internetmeme.

Vad jag har lärt mig av GTA 4:
1. Broken english (primärt att bryta på ryska. Jag vill kalla det Russlish)
2. Om man kör på fotgängare kommer bara kvinnorna att skrika.
3. Man kan köra på fotgängare utan att någon bryr sig nämnvärt, men försöker man gå upp på scenen på en strippklubb bryter helvetet lös.
4. Billiga sneakerskopior och en motorcykel kan få vilken kvinna som helst på fall.

Även om "skum på ölen" heter "head" på engelska, kan det ändå missförstås om man ber den brittiska bartendern att "give it head", vilken yngstasystern lärt sig den hårda vägen.

Sitter och läser fangirl-kommentarer till videon där Kurt och Blaine kysser varandra, och tänker att det är fint att så många kan enas över att det är sjukt hett när två tonårspojkar i skoluniform hånglar. Men då och då ploppar kommentarer som "meh, hallå, är inte handendär killen straight? Hur kan han då hångla med en annan kille? *hjärnan kortsluts*" upp. Och det irriterar mig så mycket att folk fortfarande tror och tycker att det är mycket hemskare för en heterosexuell kille att hångla med en kille än att hångla med en tjej han inte är intresserad av. Jag vet inte om de här människorna har missat vad skådespeleri går ut på eller om de bara är förblindade av sin egen idioti, men hur eller hur så önskar jag att de höll sig borta från mina fetischer. Tack på förhand.

Fight or flight känner nog de flesta till. Det där som gjorde att vi överlevde på stenåldern, när vi utsattes för typ sabeltandade tigrar och vi bara "Fyfan vilka stora tänder han har, jag tror jag drar". Typiskt bra grej. Och evolutionen tenderar att gynna sådana typiskt bra grejer med en arts överlevnad, vilket gör att den typiskt bra grejen följer med arten i många generationer. Så även med människan. I vissa situationer är det fortfarande väldigt bra att ha en "slåss eller fly"-impuls som bara "shit vilken stor kniv hon har, jag tror jag drar". Men ibland är det dumt. Till exempel så kickar samma reflex in när vi blir stressade, vilket är mindre bra eftersom hotet då inte är en sabeltandad tiger utan våra tankar och det är svårt att fly eller slåss emot sina egna tankar. Vilket gör att vi med tankar som "gud vad jag har mycket att göra på jobbet, och så måste jag ta det där jobbiga mötet med chefen, dessutom ska jag till tandläkaren i eftermiddag, hujedamej" sätter igång en uråldrig respons som bland annat innebär att hjärtat slår snabbare, för att snabbare kunna pumpa runt blodet till relevanta delar av kroppen, såsom benen (fly) eller armarna (slåss). Och just här upphör liksom det praktiska med den där reflexen.

Här till det spexiga: Många (undertecknad inkluderad) har en tendens att ligga i sängen och stressa upp sig över morgondagens jobbiga saker innan de ska somna. Detta leder ofta till att man ligger och spänner armarna eller benen, helt i onödan och ofta helt omedvetet. Tänk på det nästa gång. Sen kommer du inte kunna sluta tänka på det.

Äntligen!

Det är lite mycket nu, med pluggpluggplugg, huvudvärk och halsvärk, soligt väder som aldrig hinns utnyttjas, vänner jag aldrig hinner träffa och det ständiga hotet om misslyckanden. Men snart, snart ska jag göra allt det där jag aldrig hinner med.

Tiotusenkronorsfrågan: ironi eller inte?

Jag tycker nästan lika mycket om Stephen Fry som tjejen i videon.

För lite mer än ett år sedan tog först en barndomsvän och senare en klasskamrat livet av sig med mindre än en månads mellanrum. De led båda av depression och hade efter ett antal försök med olika terapiformer och mediciner slutligen gett upp hoppet. Deras historia är en historia som berättas så ofta att den har blivit en klyscha. Men likt förbannat måste den berättas igen. Deras historia skulle kunna användas för att peka på en bristande psykiatri, där långa köer och avmätta psykiater med receptblocket i högsta hugg banar vågen för långt många fler, liknande tragedier. Den skulle kunna användas som slagträ i en debatt om hur samhället sviker sina svaga och låter dem förtvina i sin egen ångest. Jag vill använda den för att rikta ett anklagande finger mot mig själv, deras vänner och bekanta, lärare och alla andra som kom i kontakt med deras lidande och valde att göra ingenting. När en människa tar livet av sig ska man egentligen förklara att ”det var inte ditt fel, du kunde inte göra något, det var personens eget val i slutändan”. Det finns en sanning i dessa och liknande uttalanden, för när en person nått så långt i sin depression att självmord framstår som den enda möjliga utvägen är det för det mesta redan för sent. Men innan dess?

Vi lever i ett samhälle där antidepressiva medel skrivs ut på löpande band och förstå-sig-påare slentrianmässigt häver ur sig ”sanningar” om att ungdomar som skär sig gör det bara för att det är trendigt, där ätstörningar bland tjejer i tonåren snarare är regel än undantag och människor med personlighetsstörningar är huvudpersoner i TV-serier som visas på bästa sändningstid. Trots det har vi svårt att stå ut med det psykiskt sjuka i vår vardag. Visst, vi har kommit långt ifrån institutionalisering, lobotomi och tvångssterlisering. Men i våra medvetanden utgör den som faller utanför mallen för vad som ses som psykologiskt normalt och accepterat något störande. Vi klarar inte av att härbärgera känslor av hopplöshet, ärr på underarmen eller neuropsykiatriska störningar. Vi vänder bort blicken, mumlar något, byter samtalsämne eller går därifrån. En pappa till en deprimerad vän förklarade för henne att hon nog bara åt för dåligt och att det var brist på vitaminer som gjorde att henne nedstämd. Min ovan nämnda barndomsväns mor förklarade enligt en liknande logik att det nog var bäst för min vän att flytta hemifrån, det var inte nyttigt att bo kvar hemma när man gått ut gymnasiet, det var nog därför hon mådde dåligt. Mina egna tårar avfärdades från vissa håll med att jag bara ville ha uppmärksamhet. Själv slutade jag höra av mig när ledsnaden i min väns röst blev allt för överväldigande.

Stigmat kring psykiska sjukdomar finns fortfarande kvar. Cirka 40 procent av de som söker sig till vården idag lider av psykosomatiska symtom. De genomgår långdragna utredningar för att hitta vad som är fel och tar mycket av vårdens resurser i anspråk. Jag tror att en delförklaring till att denna situation har uppstått och fortgår är människors ovilja att se sina problem som psykologiska. Många tror att förklaringen ”det sitter i huvudet” är samma sak som att bli anklagad för att bluffa, eller som att säga att deras svårigheter inte är verkliga. Vi tror inte längre att personer med psykologiska störningar är besatta av demoner, men fortfarande har vi svårt att ta till oss vad dessa störningar faktiskt innebär. Fortfarande ses personer med aspergers syndrom som egoister på grund av sin neuropsykologiskt grundade svårighet att kunna se världen från något annat perspektiv än sitt eget. Fortfarande kallas barn med ADHD för skitungar. Fortfarande tror många att personer med dyslexi visst skulle kunna stava om de bara ansträngde sig lite. Fortfarande tycker en del att ”det är väl bara att gaska upp sig? Inte konstigt att du mår dåligt när du bara ligger här och deppar hela dagarna?”. Det finns en oförståelse för att synapser och transmittorsubstanser kan ha så stor inverkan på våra liv att de kan göra oss fysiskt sjuka, få oss att höra röster eller till och med att vilja ta vårt eget liv. Kanske också en rädsla, både inför psykets enorma inflytande över individen och för det lidande detta inflytande kan skapa. Jag kan förstå den rädslan. Men jag vill inte förstå och inte acceptera att vi på grund av detta struntar i andra människors personliga helveten. Man säger sig inte vilja lägga sig i, personen i fråga verkar ju inte vilja ha någon hjälp, man kan ju faktiskt inte tvinga någon att prata. Detta är argument som ses som helt giltiga skäl för att slippa försöka nå och hjälpa en person som är deprimerad. Skulle samma argument vara lika giltiga om personen i fråga led av cancer? Det minsta man kan göra är att finnas där. Inte försöka bortförklara med vitaminer eller att det är dags att klippa navelsträngen, inte skylla på uppmärksamhetsbehov och inte sluta ringa bara för att det känns lite jobbigt. Om vi bara lyfte blicken från vårt eget obehag inför andras lidande skulle det inte behöva vara så svårt. Det handlar om att finnas till hands och att finnas kvar även när hjälpen är ovälkommen eller inte får det gensvar man hade hoppats på. Ett mejl, ett telefonsamtal, ett ”hur mår du egentligen?” kan tyckas vara små insatser i sammanhanget, men de visar en vilja att förstå och en omtanke som kan vara livsnödvändig för personen i fråga.

Varannan kvinna och var fjärde man i Sverige riskerar att någon gång under livet drabbas av depression. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland personer mellan 15 och 24 år. Det är statistik som rabblats till leda. Det är statistik du bör memorera och plocka fram nästa gång du funderar på att strunta i att ringa på grund av din egen ångest över att rösten i andra änden ska vara tonlös eller gråttyngd. Det är statistik som angår oss alla och som vi måste kunna förhålla oss till, för medvetenheten om den och viljan att göra något åt den kan i bästa fall rädda ett liv.

Inleder den nya veckan som den förra slutade: med jobb, jobb och åter jobb. Förhoppningsvis återgår tristessnivån från outhärdlig till hanterbar från och med imorgon. Inte för att jag håller andan.

Efter en dag som inleddes med dålig självkänsla och ångest är jag nu fredagspepp i en datorsal och inväntar ivrigt kvällen som bjuder på bio och drinkar. Dessutom är det bannemig vår i luften efter mycket velande fram och tillbaka och jag har plockat fram mina converse ur garderoben. TGIF.

Jag har inte insett det förrän nu, men bäbisar och väldigt väldigt fulla människor har mycket gemensamt vad gäller kroppsspråk och beteende.

Jag borde egentligen städa, plugga, tvätta, läsa en bok, se något vettigt program på SVT (istället för streamade high school-serier), skriva något smart, tänka något smart, ringa en vän, träna, bli frisk. Men allt jag kan tänka är att det snöar och att jag hatar det.

Jag tror det stavas oinspiration.

Fotbollsspelaren Anton Hysén (Glenn Hyséns son) har kommit ut som homosexuell. Det gör mig så glad men i kommentarsfälten på sportsidor och bloggar frågar sig folk varför Anton känner sig nödgad att stoltsera med sin sexuella läggning, det spelar väl ändå ingen roll för hur bra fotboll han spelar. Det man glömmer bort är att heterosexuella fotbollsspelare, och heterosexuella människor i allmänhet, stoltserar med sin läggning i parti och minut. En heterosexuell manlig fotbollsspelare behöver aldrig tveka inför att plita dit "flickvän" på civilstatusraden i tidningens faktaruta. En heterosexuell manlig fotbollsspelare behöver inte tveka inför att ge sin fru en kyss efter avklarad match. Går han hand i hand med sin kvinnliga partner på stan kommer tidningsrubrikerna handla om hans nya tjej, inte om hans sexuella läggning. För alla förutsätts vara heterosexuella och vi provoceras inte av att folk jämt och ständigt runt omkring oss manifesterar sin heterosexuella läggning, för vi ser det inte som manifestationer. Vi ser det som känsloyttringar, gulligt och sött och hjärtevärmande. Om någon hånglar lite för ivrigt på en parkbänk kan vi höja på ögonbrynen, men vi ser det inte som att de trycker upp sin sexuella läggning i ansiktet på oss. Fastän det är exakt vad de gör.

Men när en (1) manlig fotbollsspelare i en intervju förklarar att han, tvärtemot vad folk förutsätter, inte attraheras av kvinnor provoceras vi. Då tycker vi att han visar upp sig, skriker ut sin sexuella läggning, att det är något som bör hållas privat och ingen vill väl veta vad folk gör i sängen. Men vi ser inte att vi inte ställer samma krav på alla icke-homosexuella fotbollspelare. De får vara hur hetero de vill, ingen säger till dem att de borde hålla sitt privatliv för sig själv bara för att de berättar att de har tjej i en tidningsartikel. Ingen blir äcklad och konstaterar att de inte vill veta vad folk gör i sängen när heterosexuella manliga fotbollsspelare pryder tidningssidorna hand i hand med sin flickvän eller fru. Ingen skulle hävda att de skriker ut sin läggning. Och det, kära vänner, gör oss alla till hycklare.

Glees minst hemliga flatpar bestämde sig i senaste avsnittet för att bekänna sina känslor för varandra, med gråt och tandagnisslan som resultat. Brittany och Santana har egentligen sedan början av serien haft ett väldigt intimt förhållande som hela tiden balanserat på gränsen mellan den sorts fysiska relation tonårstjejer normalt har med varandra och någonting mer än så. Avsnittet "Duets" inleds med att de båda ligger i en säng och Santana överöser Brittany med "sweet lady kisses". Det har alltid varit uppenbart att bandet mellan dem är något alldeles särskilt, och Santana är försvarar ständigt Brittany mot de som kallar henne korkad.

Men i senaste avsnittet valde serieförfattarna alltså att avlägsna all tvetydighet och klargöra att ja, Brittany och Santana har mer än vänskapliga känslor för varandra. I avsnittet bekänner Santana att hon varit rädd för hur folk kommer att prata om och behandla henne om de fick veta att hon inte är heterosexuell. Hon har sett tidigare hur homosexuella elever behandlas på skolan och det är inget hon själv vill genomgå, men trots detta berättar hon för Brittany att hon älskar henne och vill vara med henne. När hon gråtande ber Brittany att säga att hon älskar henne tillbaka, säger Brittany att det är klart att hon gör, men hon älskar sin pojkvän också och det vore fel av henne att lämna honom för Santana. En sårad Santana uttrycker att Brittanys pojkvän "is just a boy" och låter tittaren förstå att hon anser att deras relation är så mycket mer värd än alla relationer som kan fås med killar. Men Brittany står fast vid sitt beslut och Santana får nöja sig med ett krossat hjärta.

Avsnittet innebar också en övergång för Santanas del, från bitchig cheerleader/latina till en karaktär med djup och ett komplext känsloliv. Över huvud taget skulle jag vilja ge Glee-författarna cred för att de faktiskt lyckas ge sina kvinnliga karaktärer personlighet och för att de inte nöjer sig med token-minoriteter. Santana och Brittanys kliv ur garderoben innebär att de blir seriens tredje och fjärde större karaktärer med icke-heterosexuell läggning. Inte illa pinkat för en high school-serie.

Alltså, kan folk sluta låtsas att de ogillar plastikkirurgiska ingrepp för att de är mycket mer invasiva än till exempel smink eller frisyrer? Med dagens teknik tar det kortare tid att förstora läpparna än att färga håret. Plastikkirurgi har blivit en mer allmänt tillgänglig teknik för att förändra sitt utseende än vad det tidigare varit, och det är inte längre ovanligt att förminska näsor, släta ut rynkor eller framhäva kindben med kirurgiska metoder. Jag skulle säga att motståndet mot plastikkirurgi handlar om två saker:
1. Vad som är fint vs vad som är fult. Det är socialt accepterat att förändra sitt utseende med hjälp av smink, kläder och hårfärg, så länge det sker inom ramen för det som kan passera för relativt "naturligt". Plastikkirurgi faller utanför det "naturligas" område och är därmed fult, och det är också alltför överdriven sminkning, alltför blonderat hår och alltför utmanande kläder. Lagom är kung och är du inte lagom är du en sämre människa.
2. Människor som argumenterar emot plastikkirurgi som acceptabel metod för utseendeförbättring använder ofta själv smink, snygga kläder och diverse frisyrförändringar för att se bättre ut. Därmed blir det nödvändigt för dem att distansera sina egna metoder från kirurgins för att de inte ska framstå som hycklare.

Jag tycker det är fullt rimligt att tycka att plastikkirurgi är knasigt, för det visar på att vi lever i ett samhälle som, åtminstone om man är kvinna, är så extremt utseendefixerat att personer är villiga att gå långt för att uppnå det eftersträvade utseendeidealet. Men att låtsas som att ens egna ansträngningar för att uppnå samma ideal inte ingår i exakt samma struktur som får tjejer att operera brösten är bara dumt, och dessutom ett ganska sunkigt von Oben-perspektiv där allt jag gör bli rätt medan allt du gör är fel (så länge du inte gör som jag). Den synen gynnar ingen, och kommer troligtvis inte heller leda till ett mindre utseendefixerat samhälle.

Människor som grattar kvinnor på internationella kvinnodagen. Vi fyller inte år, puckon. Vi kämpar lite extra för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män och tänker lite extra på alla de kvinnor som inte har det. Vi behöver inget "öh, öh, ha den äran", vi behöver lite jävlar anamma och genuin förändringsvilja. Den som ser internationella kvinnodagen som ett tillfälle att ge en blomsterkvast till sin mamma eller sin flickvän får se sig över axeln när den feministiska revolutionen kommer.

Det är internationella kvinnodagen idag.

Idag har varit en sån där inte-så-bra-dag, så jag ska nog däcka i sängen inom en snar framtid och förpassa den här dagen till ett mörkt hörn av mitt undermedvetna.

Trevlig fest igår, men idag har man ju mått som man förtjänar. Hjärnan har fått en välbehövlig paus i alla fall, och jag fick sett Despicable me, så bakisdagsmässigt är jag ändå nöjd.

Fest för faen!

(Tack J för den nya designen, jag gillar't)

Att handla när man är sjuk är en utmaning. Allt känns lite dimmigt, det är svårt att hålla strukturen trots inköpslista och det enda man egentligen kan göra är att hoppas att allt går vägen ändå. Undrar om det är så det känns att vara dement?

Nu har jag sminkat mig till någon slags friskhet rent utseendemässigt. Förhoppningsvis fattar resten av kroppen vinken och hakar på.

Men vafan... Nu bestämmer jag att från och med imorgon är jag inte sjuk längre. Så är det med det.

Tystnaden som uppstår när man inser att låten man gått runt och nynnat på och tyckt om i snart en vecka är en Katy Perry-låt...


(Men den är jävligt peppig)

Hanna Fridén skriver bättre än jag skulle kunna om varför det är konstigt att folk tycker att det är konstigt med tjejer som gillar bögporr. Check it out:
http://www.hannafriden.com/politik-samhalle/det-ar-val-inte-sa-javla-konstigt-att-tanda-pa-heta-killar/

Cred också till Dvärghundhundspossens klockrena kommentar:
"Det är väl just så folk tänker, att heterosexuella kvinnor EGENTLIGEN inte tänder på mäns kroppar. Dom tänder bara på… tja… vigselringar och levande ljus. Typ."

Jag sitter och panikpluggar, fast egentligen utan panik, inför morgondagens åttapåmorgonen-tenta, och funderar väl mer på om jag ska våga använda mascara imorgon och hoppas på att ögoninflammationen inte flammar upp igen än på Scheins modell över organisationskulturer. Försöker skapa en vettig att göra-lista över helgen men tänker mest på att jag vill shoppa kläder och dricka öl med fina vänner. Lever någonstans i vetskapen att det mesta brukar lösa sig ganska bra om man bara inte stressar upp sig för mycket.

Misär, ditt namn är tentaplugg.

Jag tror jag har pluggpausat i sammanlagt sex timmar idag. Hade jag skippat pauserna hade jag kanske varit färdigpluggad på typ tre timmar. Max. Men det gäller att prioritera. Dessutom är jag sjuk, så då får man ta det lite lugnt. Så att man inte överanstränger sig.