Tvångstankesmedjan

Det kommer för alltid att vara koscher att slå mot den ytliga unga kvinnan. Du kommer inte att stå utan mothugg, men du kommer ha ryggen fri, för ingen gillar ju bortskämda flickor som lever på pappas pengar. Särskilt inte om de utöver det tjänar egna pengar på något så ytligt och menlöst som mode. Senast gjordes det av Ann Charlotte Altstadt när hon kallade 80- och 90-talisterna för blåsta, i bemärkelsen lurade och korkade, och exemplifierade med Blondinbella och Elin Kling. Nu råkar det vara den generation jag själv tillhör, så jag är väl på något vis part i målet, men börjar det inte bli lite jävla gammalt hur de äldre generationerna förfasar sig över att de efterföljande är så skamlöst mycket sämre än deras egen? Även de gamla grekerna, som man säger.

Jag tänkte inte bemöta henne i sak, bara länka till andra människor som gör det bra. De bloggar dock alla på rodeo.net, ett tillhåll för modebloggande 80- och 90-talister, men eftersom de äldre generationerna är alltför upptagna med att nicka instämmande åt Altstadts krönika och förfasa sig över dagens ungdom är det väl upp till oss själva att försvara vår förslappade livsstil och ogenerade hyllande av nyliberalismen. Ergo: Johan Wirfält om den uppblåsta generationen, Lisa Ehlin om en generation som är allt annat än bortskämd, Hanna Johansson om överlappningen mellan veganska queerteoretiker och ELLE.

Jag har eventuellt blivit blodfobiker. När fina I började blöda näsblod helt oprovocerat häromdagen blev jag yr och illamående och var tvungen att gå därifrån. Jag tycks ha en fallenhet för att samla på mig fobier. Innebär det att jag är neurotiker?

Det är något högst ocharmigt med tenta på en måndagsmorgon, som bara trumfas av tenta på en helg. Önska mig lycka till.

Jag är extremt dålig på att ta och bibehålla ögonkontakt. Särskilt med människor jag inte känner så väl. Detta kommer sig från att jag var ett väldigt blygt barn som sällan vågade möta någons blick, och sen har det liksom bara hängt med. Det är bara det att när jag undviker ögonkontakt samtidigt som jag inte längre är blyg framstår jag mest som socialt märklig, alternativt ointresserad. Jag har dessutom en tendens att fästa blicken snett bakom den jag pratar med, vilket får denne att vända sig om för att se vem jag pratar med/om, något som egentligen bara är okej om man är skelögd. Jag är inte skelögd, och det händer mig cirka en gång om dagen.

Jag försöker tänka på att ta ögonkontakt med folk, men det är a) svårt att hela tiden komma ihåg att "justja, man ska se folk i ögonen när man pratar med dem" och b) ganska obehagligt att stirra folk i ögonen när man inte riktigt är van vid det. Detta gör att jag fortsätter stirra på icke-existerande människor bakom folks ryggar, alternativt ned i mitt eget knä, när jag pratar med folk. Så därför undrar jag: hur gör man för att hålla ögonkontakt med folk medan man pratar med dem? Och hur får man det att bli naturligt?

Mvh
Tacksam för svar.

Asså, jag vill typ ligga med Jonatan Unges röst. Bästa radiorösten ever.

Inatt drömde jag att en kvinna sa något om att jag var gravid, och att jag äntligen fick möjlighet att säga "näh, jag är bara tjock" och se hennes ansiktsuttryck ändras från "åh så gölligt" till "kuken, hur fan ska jag ta mig ur det här nu då". Det var awesome, och när jag vaknade var jag besviken över att det inte hade hänt på riktigt.

10 anledningar till varför du inte vill att jag ska vara din flickvän:
1. Jag kommer vid flertalet tillfällen varje vecka prioritera mina tv-serier framför dig, och irriterat snäsa "jag kollar faktiskt på Glee" när du försöker prata med mig.
2. Jag ogillar att vara självuppoffrande, och självuppoffrande för mig är allt mellan att ge dig min njure till att se den där pretentiösa filmen du hyrt och jättegärna vill se men som jag absolut inte är sugen på.
3. Jag ser inget självändamål i att lära känna dina vänner.
4. Jag kan inte föra mig socialt, utan kommer ständigt glömma att tacka för senast, inte förstå att man ska ha med sig present när man ska hem till någon på middag och inte tänka på att man ska vänta tills alla fått mat innan man tömmer sin egen tallrik. Detta kommer vara särskilt pinsamt eftersom jag är kvinna och förväntas vara den som har koll på och tar ansvar för sådant.
5. Jag dricker för mycket.
6. Jag är asocial och har endast en begränsad förståelse för varför jag måste ägna mig åt småprat med människor jag finner ointressanta. Min lösning på detta brukar oftast vara nummer 5 på listan.
7. Jag tycker att irritation är en härlig känsla och klagar ofta och gärna på vad övriga människor skulle benämna som "i-landsproblem".
8. Jag kommer endast sporadiskt att vara intresserad av det du gör, och enbart då det på något sätt sammanfaller med mina intressen.
9. Jag kommer alldeles för ofta prioritera att gå ut med mina vänner framför mysiga hemmakvällar. Och jag kommer sällan fråga om du vill följa med.
10. Dina föräldrar kommer som bäst tycka att jag är tystlåten och lite avståndstagande.

Vissa av dessa punkter är aktuella även om du bara är min vän. Lyckligtvis finns det ju flertal personer som tycker jag är värd att umgås med ändå, och en person som mot bättre vetande kallar mig sin flickvän. Tur att jag är awesome på så många andra sätt.

Efter två spelningar med Philip Glass inser jag att han är den artist (om man nu får säga så om en kompositör) jag sett live flest gånger. Detta trots att det är fina I snarare än jag som gillar honom. The things you do for love. Men visst, det är trevlig musik. Han har en känsla för det dramatiska, den där Glass.

Min vän N postade nyss världens vagaste festinbjudan på den gemensamma klassidan på Facebook: "det är dethär med avslutningshäng som vore trevligt eftersom det finns en risk att man inte träffar på så många klasskompisar i sommar. någon föreslog onsdagen efter tentan som en dag för sådant häng".

Jag tänker mig att det kan gå på två sätt nu: antingen kommer kommentarsfältet fyllas med en massa "fast jag kan inte på onsdag, kan vi inte köra tisdag istället?", "nej, tisdag är jättedåligt, fredag är bättre", "jag tycker vi kan ses i parken iallafall, så kan vi grilla", "nej, det ska regna på onsdag, det är bättre om vi är hemma hos någon", "hos vem då?" och ridå, för ingen kommer vilja ha sitt hem invaderat av ett gäng alkoholsugna studenter som lämnar ett slagfält av flaskor (för studenter vill ha bra öl, inte fulburköl), vinfläckar och chipssmulor efter sig. Kanske ännu troligare är dock scenario två: det helar inner ut i sanden för att ingen orkar ta tag i det.

Jag vill inte kalla dig amatör, N, men alla vet att festinbjudningar måste innehålla klara direktiv för att inte ge upp hov till massiv förvirring alternativt logistiskt kaos. Jag bara säger.

Tillbringar en förmiddag jag egentligen borde ägna åt plugg med att sluka alla trailers och spottar för X-Men: First Class som jag kan hitta, och peppar nästan lika mycket som inför sista Harry Potter-filmen. Därtill ser jag många fanfiction-möjligheter i relationen mellan en ung Charles Xavier och en likaledes ung Magneto.

Kalashelg i Stockholm av både den överraskande och räkbetonade arten. Dock känner jag mig en aning ur fas just nu. Hjärnan får ta ledigt ett tag, och från och med nästnästa vecka kan den ta ledigt på heltid fram till slutet av augusti.

Idag skänkte jag bort min skraltiga cykel till en klasskamrat/granne i nöd. Jag känner att det är en gärning så god att jag med gott samvete kan tacka nej nästa gång de ber mig runda upp till förmån för Östersjön/Rädda Barnen/Röda Korset/whatever. Jag kommer inte göra det, för min godhet drivs mestadels av ångest över att andra ska tycka att jag är en hemsk hemsk människa. Men jag skulle kunna.

Man hör ofta att man ska vara personlig, men aldrig privat när man lägger ut valda delar av sitt liv på internätet. Jag undrar hur det skulle vara om man var privat, men aldrig personlig? Om man bara helt lakoniskt berättade om de mest intima detaljer?

"Igår låg jag med min pojkvän. Det var inte så skönt, men han blev ju glad i alla fall"
"Idag hetsåt jag fem snickers och en påse chips. Sen kräktes jag upp allt igen"
"Grannens femåring är rätt het"
"Jag brukar sparka på hundar som sitter fastbundna utanför butiker"

Jag skulle läsa.

Råkade slå tån i Xboxen. Det var inte populärt.

Så spektakulärt ointressant, tänker ni. Men nu handlar ju inte den här bloggen om er utan om mig, och jag är väldigt fascinerad av skadorna min kropp ådrar sig i tid och otid (gillar särskilt att sätta på plåster på sår och trycka på blåmärken) samt ser detta som ett tillfälle för lite fotexponering, då jag hatar fötter i allmänhet och mina egna i synnerhet.

Mitt och systrarnas senaste projekt är att lära oss double dream hands-dansen. Kommer rocka på dansgolvet.

Pappa är söt, töntig och obegriplig, apropå Eurovision Songcontest: " jag tycker att det var riktigt bra! Sällan har ett starkare startfält skådats. Saknade bara Norges lålådilådilålålådilåa!"

Blogger.se har legat nere, jag har varit lat och oinspirerad och därtill har upunet varit på sitt tjurigaste humör hela helgen (det är så gölligt att man liksom bara förväntas att nöja sig med förklaringen "driftsavbrott" för att man är student och därmed inte bör ha högre krav på sin tillvaro än att pengarna ska räcka till några öl när räkningarna är betalda), därav skamligt lång bloggpaus.

Helgen har ägnats åt dans till åttiotalsmusik, bakfylla, jobb, ESC och Jedward, utrotningshotade djurarter och att svära åt upunets allmänna oduglighet. Veckan som kommer är fylld med jobb av både betald och studierelaterad art och nedräkning till helgen som bjuder på båtnöje av den mindre borgerliga sorten. Woop woop!


I'd hit that. Eller, ja, those.

Jag har lessnat på de kvinnliga lyckobloggarna. De där som bara bloggar om hur fint deras liv är, som lägger upp bilder på sig själva i skira klänningar och koketterar med hur de njuter av livets små glädjeämnen (facit: niotillfem, UnderbaraClara). Jag kikar in på dem med jämna mellanrum, men inser att de mest ger mig ångest över att mitt eget liv mest består av slentrian, tv-serier och öl. Men egentligen är det inte mitt liv som är problemet. Det är hur de väljer att porträttera sitt liv. De säger ofta själva att de väljer att bara publicera de positiva delarna i sitt liv, och utelämna vardagen, för att de vill ha en glad och positiv blogg. För mig känns det ungefär som när modetidningarna motiverar att de bara har anorektiskt smala, anatomiskt perfekta modeller med att kvinnor inte vill se sig själva på de glossiga sidorna, de vill ha någon att se upp till, något att sträva efter, något perfekt.

Fuck that. Hädanefter ska jag bara läsa bloggar som inte bara skriver om hur fint det är att bli överraskad av en plötslig regnskur, utan som också skriver om hur jävla jobbigt det är när rullatorspesnionären framför en på trottoaren rullar fram i snigeltakt, att de är alldeles för bakis för att orka gå ut och njuta av solskenet och att partners faktiskt inte bara är en källa till glädje och hångel utan också en källa till irritation. Lika lite som jag vill bli tillsagd av modemagasinen att min kropp knappt duger till att hänga kläder på så vill jag bli tillsagd av tillrättalagda "lyckobloggar" att mitt liv är otillfredsställande och inskränkt.

Det är fint att ha vänner som sitter med en i skuggan när det är soligt, för att de vet att man (eller snarare ens hud) inte trivs så bra i solen.

En annan dag, när mina fötter inte dör skavsårsdöden, när mina ögon är mindre grusiga, när mina axlar inte känns som att de tillhör ett fyrtiosjuårigt vårdbiträde, när soffan är mindre bekväm, när min kropp tillåtit mig att få en god natts sömn, då ska jag skriva ett jättelångt och jätteintressant och jättesmart inlägg om fat acceptance eller tvåsamhetsnormen eller varför Glee är coolt och bra. Pråmmis. Men just nu tänkte jag ägna mig åt lite självömkande och kanske pesnionärstidig sömn.

Det är alltid härligt när ens kollegor måste ringa och påminna en om att man ska jobba idag, cirka en halvtimme efter att man borde ha varit på jobbet.

För övrigt: skoskav

Har en dag då jag hatar mitt utseende och då allt av mig som fastnar på foto känns monstruöst.

Lördagspepp och ölprovning.

Människor som inte kan planera sin tid är undermänniskor!

There, I said it.

Den som köpte ett sånt här halsband till mig skulle bli min vän för evigt, samt göra mig till världens lyckligaste fangirl:

Källa

Dagens sju timmar på jobbet ägnades åt facebook, fat acceptance-bloggar, bananätande och inför eurovision-programmen på SVT Play. Lite konståkning lyckades jag klämma in där emellan också (Sveriges herrar fejlade stort, vilket såklart är åld news för alla som följer konståkning men om man tänker sig konståkningsfantaster och personer som läser min blogg i ett venndiagram så ligger ena cirkeln här och den andra på Island, typ, så jag tänkte att en upplysning kan vara på plats ändå). En bra dag, på det stora hela. Inser dock nu att jag kanske borde raderat internethistoriken innan jag gick, de kan ju åtminstone få leva i föreställningen att jag gör något marginellt vettigt på jobbet.

Personer som tror att man är en mindre falsk person om man påpekar för andra att de är falska eftersom de inte ständigt säger vad de tycker och tänker om allt (för illustration, se alla Americas Next Top Model-deltagare, någonsin). Det gör dig inte till en mer genuin människa, det gör dig bara otrevlig.

Klockan är kvart i sex och jag ligger vaken med försenad bakisångest. Eller bara vanlig "det är för jävla tidigt, jag borde verkligen sova"-ångest, det är svårt att avgöra. Valborg blev lyckad i vilket fall, trots några minustecken. Men man kan inte få allt. Gårdagen blev mindre lyckad (för förklaring, se "valborg"). I övrigt funderar jag på om det är möjligt för grannar att inte vara störiga. Nu: sömnförsök.