Tvångstankesmedjan

Valborgspeppar.Enbart en alldeles för tidig morgon komplett med tråkig redovisning ligger mellan mig och en helg jag tror kommer bli awesome. Om bara tiden tills dess kunde gå lite snabbare vore min lycka gjord.

Såg senaste Glee-avsnittet i morse, och lyckligtvis, efter förra veckans stora besvikelse, var det ett friggin' awesome avsnitt. Temat för avsnittet var att Glee-kidsen ska lära sig tycka om sig själva som de är, med skavanker och allt. Jag gillade det för att:
- De tar upp psykologiska störningar. Emma Pillsbury, skolans kurator/studievägledare, fick slutligen komma ut som OCD:are (obsessive compulsion disorder, en kombination av tvångstankar och tvångshandlingar). Tidigare i serien har hennes problematik mest behandlats som något lite småtokigt, som det så ofta bli när man ska skildra kvinnlig galenskap på tv. Som tittare har man kunnat sitta och fnissa lite åt att hon inte kan äta frukt om hon inte först noggrant gnuggat den ren med en pappersnäsduk samtidigt som konsekvenserna detta rimligtvis borde få för hennes vardagsliv helt har förbisetts. På sistone har hennes problematik dock fått större utrymme i serien och i senaste avsnittet uppsökte hon en psykolog och vågade slutligen benämna sina problem som OCD. Jag ser detta som ett litet, litet steg framåt mot ökad acceptans för psykiska störningar i samhället.
- I slutet av avsnittet uppträder Gleeklubben med Lady Gagas "Born this way" iklädda t-shirtar med den egenskap hos sig själva de har haft svårast att acceptera, men nu lärt sig leva med. En enkel väg att gå hade varit att låta vikten vara det som någon av de två större tjejerna i klubben tampats med, men istället låter manusförfattarna deras t-shirts bestå av "No weave" (fråga mig inte varför) samt "bad attitude". Jag blir liksom glad i hela kroppen av seriens ständiga vägran att låta personer med olika kroppsformer och utseenden reduceras till sina "avvikelser". Lika glad blir jag av att det på rullstolskillen Arties tröja inte stod något om att vara funktionshindrad, utan att det istället stod "Four eyes" eftersom han har glasögon.
- Santana. För att hon är awesome genom typ hela avsnittet.

Det som gör mig mindre glad i att även Glee tycks ha fastnat i "inga kyssar om du är homofil"-träsket. Förutom kyssen då Blaine erkände sina känslor för Kurt består kroppskontakten dem emellan mest av klappar på axlar och en liten kram då och då, samtidigt som de heterosexuella paren glatt hånglar loss i var och varannan scen. Så behandlas gay-par i princip i varje tonårstillvänd serie, men det gör mig extra ledsen när Glee, som annars är väldigt progressivt sett till genren, gör så. Skämmes.

Katy Perrys Peacock är bästa låten just nu. Här i formen av en chattroulettevideo som jag som fittbärare aldrig skulle komma undan med, men som är pretty darn funny. Men låt inte mannen i bikini distrahera er alltför mycket från låten och fantabulösa textrader som:
Are you brave enough to let me see your peacock?
Don't be a chicken boy, stop acting like a beeotch
I'ma peace out if you don't give me the pay off
Come on baby let me see
What you're hiding underneath
Are you brave enough to let me see your peacock?
What you're waiting for, it's time for you to show it off
Don't be a shy kinda guy I'll bet it's beautiful
Come on baby let me see
Whatchu hidin' underneath

Om ni tror jag är ironisk känner ni mig inte tillräckligt bra.

Jag har under en längre period passivt ägnat mig åt något som kallas "The Game". Det är väldigt enkelt, men ganska menlöst när det enbart är en själv som känner till det. Därför tänkte jag dra med mig er, mina kära vänner, i The Game-träsket.

Här är reglerna:
Though The Game is very simple, it can be difficult to comprehend initially. A new player usually has to lose The Game once or twice to fully understand it.

Rules

1) When you think of The Game, you lose The Game.
2) When you lose The Game, you announce it to those around you.

Game Play

The first thing a new player needs to know is that when someone loses The Game (i.e. when someone thinks about The Game), game play temporarily stops for that person and for those around that person (since he must announce his game-loss aloud). The Game then restarts on a person-by-person basis when each person stops thinking about The Game. The Game never actually ends permanently.

No One Wins!

No one can ever technically win The Game. It could be argued that when one is not losing The Game (i.e. when someone is not thinking about The Game), they are winning The Game, but it still holds true that no one can ever definitively win The Game. You probably still don't understand The Game and how to play, so consider the example below.

Example

You have just learned the rules of The Game and how to play. Because you now know this, you are playing The Game, and will be playing The Game for the rest of your life. At this moment in time you are thinking about The Game, so you are losing The Game. Let's say you leave this site, start doing something else, and The Game leaves your mind. But then you start thinking about this site again and therefore you start thinking about The Game... that's a loss of The Game! Keep in mind that it doesn't matter what makes you think of The Game. Usually it is something completely random and unrelated to The Game that all of a sudden reminds you of The Game. This is what makes it so interesting and fun!

The Bottom Line

Any time you aren't thinking about The Game and then start thinking about The Game, you lose The Game. It's that simple.

Källa: ilostthegame.org

Ha't så kul!

Fina I har börjat gubbsnarka, vilket är något av en mardröm om man är så lättväckt som jag. Inatt gav jag igen genom att hosta mig igenom större delen av natten, Det resulterade väl i någon slags terrorbalans, men det är å andra sidan högst tveksamt om delad sömnbrist är dubbel glädje.

Jag är sällan försenad. Ganska ofta kommer jag mellan en halvtimme till tio minuter tidigare än avtalat. Jag ogillar skarpt att vara försenad. Det skulle man dock inte kunna tro om man ser till min uppväxt, som utgjorts av ständiga förseningar på mellan tio minuter och en timme, vart man än ska, när man än ska vara det. Det har alltid krävts en konstant tjatande för att få min familj utanför dörren, och detta tjatande bör påbörjas minst en halvtimme innan avresa för att över huvud taget få någon effekt. I bästa fall gör det att man bara kommer iväg tio minuter senare än planerat, men ganska ofta gör det ingen skillnad alls. Jag tror att min tendens att vara tidig till allt är sprungen ur en livslång inlärning där jag vet att om man inte påbörjar avresan en halvtimme innan det är dags så kan man glömma att komma iväg i tid. Det är bara det att eftersom jag numera inte hålls tillbaka av en syster som måste sminka sig, en mamma som tvångskollar spisen tio gånger eller en pappa som blir akut kissnödig så fort han närmar sig ytterdörren och därför måste gå på toa så finner jag mig istället på tågstationen en halvtimme för tidigt, med inget bättre för mig än att stå och huttra på perrongen.

Jag upplever just nu något av en blast from the past, efter att ha väntat på mina föräldrar i två timmar.

Mitt nya feministiska valspråk: Hellre tacokväll än korvfest.

Jag och fina I har börjat kolla på Mad Men (några år senare än alla andra), och det är bannemig den mest intressanta serie jag sett på år och dag. Sen ska jag väl villigt erkänna att mitt serieintag varit relativt befriat från kvalitetsmaterial under de senaste åren, med några få undantag. Men även när jag jämför med sådant som skulle klassificeras in under finkultur, seriemässigt sätt, så står ändå Mad Men ut från mängden.

Karaktärerna har ett djup jag tycker att man sällan ser annars. De är mänskliga. De har en balans mellan bra och dåliga sidor som man ser hos vanligt folk. I början upplevde jag seriens persongalleri som högst överdrivet i det att alla kändes lätt osympatiska, men sen insåg jag att de är som folk är mest. Det finns den snälla, som man egentligen gillar och hejar på, men som samtidigt är självgod och gärna sätter sig på höga hästar. Det finns personen som vill väl, men som är så invirad i sin egen manlighet att det enda sättet att reagera på ångest för honom blir att supa sig full och ha sex. Det finns hon som bara vill ha ut lite av livets goda, men som blir bitter, cynisk och missunnsam längs vägen. De är personer jag stött på i verkligheten, med samma uppsättning av bra och dåliga sidor. Anledningen till att jag från början upplevde dem som osympatiska är troligtvis för att man, när man ser saker på tv, inte personligen får uppleva fördelarna som en persons goda sidor ger, och därmed inte har lika stort överseende med de dåliga sidorna. Man upplever det hela från lite avstånd, och då tror jag att man lätt kan låta de sämre egenskaperna ta överhanden. Men ju mer jag tänker på det, och ju mer jag ser av serien, desto mer inser jag att personerna jag ser inte är osympatiska. De är komplexa.

Det finns oändligt mycket mer att säga om serien, om hur den porträtterar könsroller, om den till synes stilla lunken i varje avsnitt, om hur det inte var bättre förr. Men jag uppmanar er att se den istället, om ni som jag varit lite sega och inte riktigt förstått vilken pärla till serie det är.

Typ så.

När jag var lite sa alltid föräldrarna till mig och syskonen att vi skulle vara ute och njuta av det fina vädret, trots att vi egentligen helst ville sitta i källaren och spela Giana Sisters på datorn. Detta var bara början på ett helt livs indoktrinering som går ut på att soltimmar i Sverige är så sällsynt att det egentligen borde vara dödsstraff på att inte vara ute varenda minut solen är uppe. Helst bör man ligga och svettpressa på en filt eller tvångsmässigt sitta och huttra på uteserveringen med en halvdrucken kaffe som för längesen blivit kall för att verkligen få ut mesta möjliga d-vitaminupptag.

Jag var redan som barn skeptisk till solhetsen och det har inte avtagit med åren. Visst, jag ska villigt erkänna att jag uppskattar fint väder mycket och att jag därtill trivs bäst i en temperatur mellan 22-25 plusgrader. Men jag dyrkar inte fint väder så till den milda grad att jag är villig att försaka något jag hellre vill göra bara för att hänga på en smutsig filt, dricka ljummen öl och bli skitig under naglarna (för det blir man alltid, av någon jävla anledning). Jag kan mycket väl ligga inne en hel dag och kolla på tv-serier trots att solen gassar utomhus. Jag är alltid den som först insisterar på att vi ska gå in när solen gått i moln och det egentligen inte är så himla varmt länge. Mig veterligen kommer solen finnas kvar i åtminstone några miljoner år till, och jag utgår från att det kommer finnas fina sommardagar även framöver (förutsatt att ett jättemegabautavulkanutbrott inte inträffar som sprutar ur sig aska som förmörkar solen flera decennier framöver. Men det håller jag inte heller för troligt). Folk borde sluta hetsa, och främst borde de sluta hetsa mig om att jag faktiskt borde ta till vara på det fina vädret. Senast jag kollade räknades jag som vuxen, och tycker därmed att jag kan få bestämma själv om jag vill vara ute eller inte.

Mitt motstånd mot solhetsen kan också till viss del ha att göra med att min hud- och hårfärg befinner sig snäppet över albino, och då andra blir lite härligt solbruna blir jag kräftröd och börjar flagna, förutsatt att jag inte smörjt in mig i absurda mängder solkräm med solskyddsfaktor 80 innan. Inget av detta finner jag särskilt angenämt, och jag skulle ha skaffat ett parasoll för längesen om det inte hade sett så poserande ut. Solen är helt enkelt inte riktigt min vän, och därmed blir det ännu mer obegripligt att folk gnäller på mitt självvalda innesittande. Som att deras tvångsmässighet blir mindre värd bara för att jag inte är med på soldyrkartåget.

I korthet: om jag är inne på en solig dag är det för att jag vill vara det. Sluta tjata.

Hört på ICA: "Jag tror inte på polisen. Jag tror på våld", säger killen i märkesjacka och för tajta jeans.

Systerkören söker stämma! Vi har alltför länge sjungit strömmingens lov utan den väsentliga "näst kortaste katten"-stämman. Har du det som krävs? Hör av dig!

Lisa Ewald ringar in tvåsamheten.

Fantabulous from David Byrne | Ennrib on Vimeo.

Förutom olika sätt att tysta mina projektarbetsgruppskollegor har jag de senaste dagarna funderat lite på det här med polyamori. Mer specifikt på varför man kan säga till ungdomar som verkar bli lite intresserade av folk av sitt eget kön att de kanske är homo- eller bisexuella, men att man inte säger till ungdomar som är kära i fler än en person i taget att de kanske är polyamorösa? Alltså, jag förstår att samhället just nu bara verkar klara av tvåsamheten och att folks hjärnor sannolikt skulle explodera om folk helt plötsligt skulle vilja ha mer än en partner, men ändå. Varför finns det inte ens med i beräkningen? Varför säger vi till folk att de måste välja? Varför inte istället säga "jaha, så du är kär i både X och Y? Du har inte funderat på att fråga dem om de kan tänka sig att vara tillsammans med dig båda två?". Jag bara säger. Kan vi inte enas om att vi åtminstone kommer säga så till våra barn?

Nuförtiden består mest av trötthet och projektarbete, så ni får nöja oss med ett foto från min och Ernstolofs epic dance off i lördags. Stämningen var ungefär lika suddig som bilden.

Homosexuell grottman hittad i Tjeckien, rapporterar DN. Tydligen låg han begravd som en kvinna (det vill säga mot öst och han var omgiven av kannor istället för vapen. Detta gör det tjeckiska arkeologiska teamet "nästintill säkra" på att grottmannen var antingen homosexuell eller transsexuell. Och man bara: WTF? Jo, men låt oss kleta ner även stenåldern med vår tråkiga inställning om att det bara finns två kön som är diametralt skilda från varandra. Självklart måste ju en man från stenåldern som begravs omgiven av kannor vara gay. Alla andra tolkningar är uteslutna. För det vet vi ju alla, att män som gillar klassiskt kvinnliga saker som kannor istället för vapen är bögar. Det har vi ju lärt oss sen dagis.

För övrigt: Säger man grottman nu för tiden? Det låter som något taget ur en kass serietidning.

Insikt: Jag kan ta mig från "X har nog mycket att göra, det nog därför X inte har hört av sig" till "X hatar mig och vill aldrig träffa mig igen" i tre tankeled. Ge mig ytterligare tre och jag har lyckats konstatera att jag är värdelös. Ganska imponerande, om du frågar mig.

Disney kunde sin anti-alokohol-propaganda. Det är något högst obehagligt med hålögda rosa elefanter.

Patrick Wolf kommer till Peace and Love. Jag måste åka! Fastän jag hatar att sova i tält, inte kunna duscha, bajamajor och folksamlingar. Men Patrick är fan värd det.

Insikt: om man drar ned min röst till en tredjedel av sin normala hastighet blir det en ohörbar röra av sh-ljud och nästan-r, medan det i samma hastighet fortfarande går att urskilja vad andra människor säger, bara det att det låter som att de har druckit en öl för mycket och inte sovit på tre dagar. Jag är imponerad över att folk runt omkring mig kan skapa mening ur min konsonant- och vokalgegga. Kudos till er. Också: det måste innebära att min röst är lite som en Monetmålning - bara kludd på nära håll men en näckros om man tar några steg bakåt.

Frånvaron av Glee kompenseras dock gott och väl av att en ny säsong av United States of Tara har satt igång, feat. den sötaste lilla gaykaraktären på prärien. Awesome!

Jag har länge tvekat. Blackbird är en av de finaste låtar jag vet, och trots att jag älskar Glee så har de ändå en tendens att göra låtar lite banala. Chris Colfer har därtill en röst att dö för, men den gör sig bäst i storslagna musikallåtar sjungna av sorgsna primadonnor. Men jag har kapitulerat helt. Glee-versionen av Blackbird ger mig rysningar och glädjeryck i bröstet, så jag överlämnar mig härmed villigt till dålig smak-polisen.

För övrigt är det fan inte okej att Glee har haft uppehåll i tre veckor.

Jag tänker mig att den ideala vännen är ungefär såhär: Kan titta på alla Eddie Izzards shower hur många gånger som helst och fortfarande skratta högt åt Pavlovs katter. Tycker att Buffy the Vampire Slayer är det bästa som någonsin gått på tv. Sätter en viss stolthet i att ha koll på vad som händer på teh interwebz. Anser att putmagar är sexigt och sportar gärna en själv (leva som man lär, vettu). Kan diskutera Glee med mig i timmar. Förstår sig på fanfiction och Britney Spears storhet. Om personen i fråga är en söt pojke/kille/man är det ett stort plus om han då och då kan tänka sig att hångla med andra söta pojkar/killar/män för mitt höga nöjes skull. Ägnar mycket tid åt att irritera sig på och raljera över i-landsproblem.

Känner du igen dig i beskrivningen eller känner någon som passar in på beskrivningen: hör av dig.

Vänligen
Jag-har-inte-alls-konstiga-intressen-det-är-för-fan-er-det-är-fel-på.

Min fina vän Ernstolof (som lystrar till ett helt annat namn när han går på gatan som en vanlig man) påminner mig om att inte allt är eländes elände. Ibland är det vildsint ensamdans i vardagsrummet mitt i natten också.

Med en håglöshet som vägrar släppa taget botaniserar jag in mina tonårsgömmor av melankolisk musik med förhoppningen att matchningen mellan humör och melodi ska göra att de tar ut varandra.

Idag är jag utmattad och lite ledsen. Hungrig men inte sugen på att äta. Förvirrad fast ändå inte. Och ute är det grått grått grått och jag vill helst bara sova bort hela dagen. (För visst blir det bättre imorgon?)