Tvångstankesmedjan

Jag läser då och då en blogg av en lite halvblåst tjej jag är vän med på facebook, för att jag gillar förströelse och att lite självgott kunna skratta åt andra människors dumhet. Ni vet hur jag rullar. Hur eller hur, den här tjejen är gravid och för henne är det värsta big deal att hon går upp i vikt av graviditeten (ni vet, utöver att det är en jävla unge som växer i magen på en, liksom). Hon pratade om vikten (höhö) av att man går ner alla graviditetskilon på en gång efter att man har klämt ut ungen, för att tänk om man går upp fem kilo per graviditet, och får tre ungar, då är det liksom femton extra kilon sen. Och hon sa det som att det så självklart var värsta dåliga grejen, som att femton kilo var typ en dödsdom, som att femton kilo innebär att man blir värsta fatty fat fat fatty. Jag har gått upp femton kilo sen jag flyttade till U-town, och min livskvalitet har inte försämrats det minsta, jag har inga hälsoproblem och jag får till och med ligga då och då. Den här tjejen är ett typexempel på hur människor tänker kring vikt och viktuppgång och jag är så jäkla less på att personer som hon får sätta agendan för vilka kroppar vi tycker är okej eller inte. Min kropp är min kropp, inte något för någon jäkla puckobrud att sitta och oja sig över.

Jag snubblade just över ordet "twunt" och i mitt huvud blev det genast en sammanslagning av orden "twat" och "cunt" (till mitt försvar kan väl sägas att det faktiskt användes i ett sammanhang där en sådan tolkning av ordet är möjlig) och jag tycker det är awesome. Jag började genast fundera över svenska motsvarigheter, men hittade liksom inget bra. Kanske för att vi egentligen bara har ett (1) vida spritt fulord för fitta, nämligen "fitta". Det enda andra vitt spridda ordet för fitta jag kunde komma på var "snippa", och det blir ju liksom inget bra. Fippa? Snitta (urk)? Det ser ni ju själva att det inte funkar. Så jag började fundera på andra fula ord jag hört för fitta, som mutta, hårtårta, skäggbiff och så vidare, men inget av dem går att kombinera särskilt bra med fitta, förutom möjligtvis mutta, men futta eller mitta har liksom inte den klang jag är ute efter. Så morgonen började med besvikelse för min del. Förhoppningsvis blir resten av dagen bättre.

Jag fastnade i fanfictionskrivande idag. Den är nu uppe i 30 datorskrivna a4-sidor, vilket är cirka 14600 tecken. Jag är ganske nöjd hittills. Och imorgon ska jag på middag i Stockholm, vilket ska bli trevligt. Men nu ska jag sova, och som godnattbild får ni ett fuck off-citat från Adele (och ja, jag har uppmärksammat stavfelet):

Igår när jag var på väg hem från ölkväll med mellansyster plus en hittade jag ett rep. Det bara låg alldeles övergivet på marken, så jag tog med det, tänkte att det är ju alltid bra att ha ett rep liksom. Såhär dagen efter är det lite svårare att se vad fan jag ska med ett aslångt rep till, men det ger väl sig. Jag hittade också en flytande eyeliner på pubens toalett som jag tog, för en sån har jag tänkt köpa länge ändå och finder's keeper. Men jag misstänker starkt att det är typ flytande permanent marker eller nåt, för det går fan inte bort. Jävligt mycket fail på den fyllelooten alltså. Men men, bättre lycka nästa gång, antar jag.

Nu säger jag det bara: Jag vill inte bo utomlands. Inte inom någon överskådlig framtid, kanske inte någonsin. Jag när inga storslagna drömmar om New York, ser inte framför mig hur jag sitter och knattrar fram intressanta texter på ett café i Paris, har inte ens lust att dra någon varmare stans för längre än två veckor när vintern är som mörkast och jävligast och jag svär över hur Sverige är ett jävla skitland. Jag trivs helt enkelt ganska bra där jag är. Eller åtminstone innanför Sveriges gränser. Jag förstår inte riktigt meningen med att dra till ett land där man inte riktigt kan språket och inte känner någon. Fattar inte folk hur jobbigt det är att skapa sig en ny tillvaro i en ny stad, hur jävligt blir det då inte att dra till ett helt nytt land, liksom?

Jag inser att det här gör mig till en lite sämre människa. Lite tråkigare och gråare än de där som bara tar sitt pick och pack och drar, för man måste ju våga. Jag tycker inte alls att man behöver våga. Det kan säkert vara exakt så roligt och lärorikt som folk beskriver att det är om man är social, trevlig, helst söt och gillar att prova nya saker. Jag passar dock inte in i den beskrivningen. Jag är en sjukt bekväm vanemänniska som inte ens kan sova i en främmande säng utan att få lite ångest. Jag ogillar att ta kontakt med nya människor och trevlig är generellt inte ett adjektiv folk använder för att beskriva mig.

Det tog mig ett bra tag, men jag har insett att det är okej att jag liksom inte har den där genen som får det att sprätta av upptäckarglädje i kroppen varje gång man lämnar hemmets trygga vrå för något exotiskt av varierande grad. Det är okej att bara "näe, jag stannar faktiskt hellre hemma och läser bloggar" när vännerna föreslår en spännande svampexkursion i urskogen. Det är nog inte jag som kommer göra de där spännande nya upptäckterna som driver vårt samhälle framåt. Men det är okej. Det finns så många andra som kan göra det. Någon måste ju uppröras över inskränkta kommentarer på dn.se också.

Min kropp verkar tycka att ett radikalt byte av dygnsrytm är en bra idé för mig, och förhindrar ivrigt min sömn med halvvakna hopkok av världens längsta och tråkigaste avsnitt av Masterchef Australia (en bedrift bara det) i mitt huvud, endast avbrutet av allt längre perioder av vakenhet. Eftersom jag inte sover tycker min kropp också att det är onödigt att dra ner på de kroppsliga funktionerna, så jag är sedan en timme tillbaka enormt hungrig men alltför trött för att orka göra något åt det. Istället utnyttjar jag den tidiga morgonens, i jämförelse med sena kvällens, nästan förblindande internethastighet och streamar Drop Dead Diva, ett småputtrigt men rätt menlöst advokatkomedidrama om en modell som dör och vaknar upp i en tjock advokats kropp. FML.

Min fanfic är nu fem kapitel och 6 652 ord lång och jag känner mig riktigt stolt över mig själv. Inte för att kvaliteten nödvändigtvis är så hög (även om jag åtminstone inte skruvar på mig av pinsamt obehag när jag läser den, vilket får ses som ett plus), utan för att jag faktiskt skriver, och fortsätter skriva. Just nu vet jag inte exakt vart berättelsen är på väg, förutom att jag vet att jag vid någon punkt ska få Harry och Ron att hångla, men det är ju lite så det ska vara i fanfiction. Historien ska inte vara spikrak och handlingen ska inte vara helt uttänkt från början. Istället får handlingskaninerna* bestämma vägen, och de hoppar liksom lite hur de vill. Om den blir färdig, vilket jag har all förhoppning om att den ska bli, tror jag minsann att jag publicerar den på fanfiction.net. Om inte för annat så som ett slag i ansiktet på min ständiga känsla av misslyckande.

*Plot bunnies är ett kärvänligt uttryck inom fanfictionvärlden för plötsliga idéer som hoppar in i ens huvud och som man inte riktigt kan skaka av sig förrän man har skrivit ned dem. Översättningen är inte helt klockren, men jag ogillar att använda engelska för uttryck som faktiskt är översättningsbara.

Mellansyster och jag skapade konst i fredags. Hon har ritat bilden, jag har skrivit texten. Vi gjorde flera stycken, men det här var den enda som blev bra för här var vi fortfarande någorlunda nyktra.

Såhär började min dag: Jag gick upp 06.15, duschade, klädde på mig, åt frukost. Klockan fem över sju står jag och borstar tänderna. Telefonen ringer. Det är min arbetskamrat som ringer och meddelar att jag inte jobbar idag.

Såhär fortsatte min dag: jag gick och la mig igen 07.15, vaknade igen 10.15, gick upp, konstaterade att det regnade på tok för mycket men att jag ändå var tvungen att ta mig till institutionen. Ville ge världen fingret.

Så här vill jag att min dag ska fortlöpa: skriva fanfiction. Se på dåliga tv-serier. Läsa bloggar.

Så här borde min dag fortlöpa: Plugg. Pluggpluggpluggplugg. Plugg. Pluggplugg. Plugg.

Så här kommer min dag troligtvis att bli: jag kommer titta på dåliga tv-serier. Tänka "jag borde plugga". Få ångest. Jag kommer läsa bloggar. Tänka "jag borde verkligen plugga". Få mer ångest. Jag kommer inte kunna skriva fanfiction för jag har för mycket ångest. Jag kommer slarvsnabbplugga en och en halv timme ikväll mellan 20.30 och 22.00. Ridå.

Inatt drömde jag om en häst som hette Kadaver. Det tycker jag var ett bra hästnamn. Ibland får man ge mitt undermedvetna lite cred.

Jag har fått hem finaste Deathly Hallows-halsbandet. Är mycket glad. Jag har dessutom börjat på en flerkapitelsfanfic. En Harry/Ron. Hittills är den cirka tusen ord lång och jag vet inte om jag kommer slutföra den, men jag hoppas. Då kanske jag tillochmed publicerar den.

Kan vi liksom inte bara bestämma att den svenska motsvarigheten till "poe hoe" ska vara "fattig fitta"? Det tycker jag skulle vara fint.

Kursföreståndaren på kursen jag läser nu. Han klarar inte av att ge oss instruktioner muntligen, utan allt ska man hitta själv på studentportalen. Man kan dock inte räkna med att hitta alla instruktioner på ett och samma ställe, utan man får liksom sitta och klippa och klistra bland fem olika dokument tills man slutligen och förhoppningsvis fått ihop en någorlunda klar bild över vad som ska göras under kursens gång. Dessutom får vi en vecka på oss att forma grupper till en PM vi ska skriva, men bara typ tre dagar på oss att skriva själva PM:en. När man konfronterar honom med hans egna kryptiska instruktioner blir han putt och kan inte förstå vad det är som är så otydligt. Jag ska fan bajsa i hans fack på institutionen. Det borde han förstå i alla fall.

Människor som tycker att "imon" är en acceptabel förkortning av imorgon. Det är det inte. Imon låter som ett jävla djur. Typ som en utvecklingsstörd emu.

Idag har jag haft en 7.30-20.00-dag. Tyck synd om mig för tusan. Dessutom önskar jag att någon ville kasta lite pengar åt mitt håll, för mitt bankkonto börjar se ledset ut.

Hej då.

Förresten, när jag var liten och vi precis hade börjat lära oss engelska hånade min engelskalärare en klasskamrat till mig för att han hade stavat want "wan't". Hon bara: "Meh, vad skulle det vara då? 'Wa not' eller?". Och jag bara "inte så klockrent fröken. Med samma logik, blir inte won't 'wo not'? Man kanske ska tänka sig för lite innan man hånar elever som precis lärt sig engelska". Så sa jag dock inte alls. Jag sa ingenting. Så tänkte jag inte heller. Jag tänkte att hon var en jävla bitch (näe, det gjorde jag inte heller för såna fina ord hade vi inte på 90-talet), Men jag har tänkt på det jättejätttemånga gånger sen dess och önskat att jag hade tänkt och sagt så, för den läraren var verkligen en hagga. Jävligt tråkig anekdot, jag vet, men jag behövde få det ur systemet. Vill ni ha skoj får ni väl för fan gå någon annanstans.

Jag ville skriva någonting om hur hipsterloppisar och kläder över storlek 36 inte går ihop och att det gör mig ledsen för jag vill faktiskt också ha fina och billiga kläder, men jag pallar fan inte. Titta på den här fina videon istället:

Jag älskar att de bara "fack Mariah Carey (eller vem det nu var som var poppis -94), vi kör på Lejonkungen istället". Det hade varit ännu bättre om de varit Timon och Pumbaa, men man kan ju inte få allt.