Tvångstankesmedjan

Jag har blivit lite nedslagen vad gäller Supernatural de senaste två säsongerna. Det har inte varit särskilt bra, det har varit ologiskt (även om man bortser att det i sin grundform är "ologiskt", då det handlar om övernaturliga varelser) och lite för mycket har lämnats olöst. Men: jag blir ändå lite exalterad av promon för säsong åtta. Det är ju faktiskt ändå Supernatural, liksom.

Det är torsdag, vilket innebär ny torsdagstopp, denna vecka med temat skurkar. Off we go!

Plats fem: Vargen
Vargen är väl egentligen inte en skurk numera, men han har varit en gång i tiden, även om han var en väldigt beskedlig sådan (jag vet inte varför skurkarna i Bamse verkar se att råna gottebutiken som sitt livs kupp, och jag vet inte heller varför någon öppnar en gottebutik i Bamseland, men så är det i alla fall). Bamse var en väldigt stor del av min barndom, och Vargen har alltid en plats i mitt hjärta. Rune Andreasson gjorde ett väldigt fint jobb med att skapa en bakgrundshistoria till Vargen som gjorde det begripligt varför han blev som han blev, och i det lyckades han väl beskriva de sociala och samhälleliga faktorerna som kan leda till att en person börjar begå brott. För det ska han ha en stor eloge. Vargen är en väldigt fin skurk, och har en självklar plats på min lista.

Tydligen finns flera gamla Bamse-avsnitt på youtube, vilket gör mig väldigt glad. Detta avsnitt: Vargen äter dunderhonung. Vargkusinens dribblande och Skalmans uppenbara fusk i början är fantastiskt.

Plats fyra: Crowley
Crowley i Supernatural är demonen som går från att kamma hem själkontrakten till att bli kung över helvetet. Han är en typiskt "vända kappan efter vinden"-skurk som hänger med den eller de som råkar vara högst upp på näringskedjan för tillfället, och som han tror att han kan få flest fördelar av. Han är också lika snabb med att hugga folk i ryggen när han fått det han vill ha, samt fälla dräpande repliker, allt detta med en raspig brittisk accent som man bara måste älska (förvisso har allamanliga karaktärer, det vill säga alla karaktärer, i Supernatural mörka raspiga röster, men den Crowley är den enda som är britt).


Plats tre: The Joker
Asså, jag vet, klyschigt, men Heath Ledgers porträttering av Jokern i Batman är briljant. Jokerns totala brist på vett och sans, parat med hans avsaknad av samvete, gör honom till en alldeles fantastisk men också fruktansvärd skurk. Hans planer är alltid väl genomtänkta och genomförda, men saknar motiv annat än att se kaoset breda ut sig, vilket är något jag uppskattar hos en skurk. Ledgers ärrprydda anlete och framvästa "why so serious" ger mig därtill kalla kårar, vilket gör att han kniper tredjeplatsen.

Och vad är grejen med det eviga läppslickandet?

Plats två: Mystique
För att hon är så jävla kick-ass. Hon slåss bättre med fötterna än de flesta gör med händerna, hon har den snyggaste och coolaste mutationen (möjligtvis med undantag för Wolverine) och hon är en femme fatale som helt och hållet kan ta hand om sig själv. Jag vet att vissa har problem med karaktärer som använder sin kvinnlighet som vapen, men de flesta karaktärer gör detta genom att splea "jag är sexig och svag"-kortet". Mystique kör "jag är sexig och kan sparka din röv till nästa vecka"-kortet, och detta gör henne till en av mina favoritkaraktärer i hela X-men-universumet. Det är fan ingen som sätter sig på Mystique.

Ganska töntig fanvid, men alla andra jag hittade var antingen X-men: First Class eller smink-tutorials.

Plats ett: Spike
Jag vet, jag hade honom som etta på min vampyrlista också. Men jag gillar Spike. Mycket. Han är en komplex karaktär som, vilket jag nämnde förra gången han figurerade på torsdagstoppen, förändras mycket genom seriens gång. Men han är också en väldigt bra skurk. Han är känslokall, våldsam, snygg, smart, rolig och orädd (och brittisk!). Spike är bäst, helt enkelt.

"A bear! You made a bear!"
"I didn't mean to"
"Undo it! Undo it!"
För roligt, asså.






Systrars listor här och här, som vanligt.

Det här hade nog varit enklare om jag faktiskt mindes musikvideorna från min ungdom, för det gjordes en hel del väldigt bra musikvideor back in the days när MTV fortfarande handlade om musik och inte gravida tonåringar (gammal och gnällig, jajjemän). Men nu gör jag inte det, riktigt. Jag har ändå försökt rota i mitt minne, och följande lista är väl en salig blandning av sånt som faktiskt är bra, och fin gammal nostalgi.

Plats fem: David Bowie och Mick Jagger, Dancing in the Streets
Den här videon har figurerat i Family Guy, som "the gayest video ever made", och jag är delvis beredd att hålla med. Det är så jävla mycket WTF i den här videon att jag knappt vet var jag ska börja. För det första: kläderna. Bowies onepiece - trench coat-kombo, och Jaggers alldeles för stora byxor och skjorta, som ser ut som att man klätt en midsommarstång (seriöst, hur smal är mannen?). Wardrobe malfunction är bara förnamnet. Jaggers minspel sen, och hur de liksom verkar skriksjunga låten åt varandra. Dansen är helt fantastisk, och valet av inspelningsplats obegripligt. Jag gillar också hur Jagger plockar fram en ölburk och tar en slurk någonstans kring 1.30. Rumpskaket på slutet är sedan grädde på moset, och man undrar om det fanns någon i hela produktionskedjan som tog detta på allvar.


Plats fyra: The Motorhomes, Into the Night
Första gången jag såg den här videon var, som jag minns det, också enda gången jag såg den här videon, och det var i musikprogrammet Voxpop. Låten är en rätt ordinär 90-talsballad, men videon... Den är baserad på historien om Laika, hunden som åkte upp i rymden, och första gången jag såg den snörptes mitt hjärta ihop till en hård liten boll av ledsenhet och jag grät och grät. Efter det så gick jag ifrån TV:n varje gång videon spelades, för jag klarade inte ens av att höra de första tonerna utan att ögonen tårades. Berättelsen, hunden, sångaren, allt är så fruktansvärt sorgligt. Jag var givetvis tvungen att se om videon inför skapandet av den här listan, och, jo, jag gråter fortfarande.


Plats tre: The Irrepressibles, Arrow
Jag vet att jag tipsade om den här låten och videon för ett tag sedan, men jag tycker verkligen mycket om den. Att se den är som en fyra och en halv minuts andäktig paus från verkligheten, någonstans i mellanlandet mellan vålds- och kärleksakt. Plus att alla som hävdar att nakna män inte är lika vackra som nakna kvinnor borde ta en titt på den här videon. Himla fint, som Niotillfem-Sandra skulle ha sagt. Låten går inte heller av för hackor.


Plats två: The Knife, Pass This On
Tycker denna video är helt fantastisk. Snyggtransan som fått i uppgift att framträda på SFI-föreningens middag någonstans i Norrlands inland, den till en början lätt uttråkade men samtidigt hotfulla stämningen, Olof Dreijers (killen som går fram och dansar, aka halv The Knife) intensivt stirrande dans som inte är så mycket en dans som en utmaning, och hur han fortsätter att vara fokuserad enbart på snyggtransan även när alla andra börjar dansa, ATT alla andra börjar dansa. Den är så himla rolig och så himla allvarlig på samma gång, och musiken passar perfekt in i varje rörelse och ruta.


Plats ett: Fatboy Slim, Weapon of Choice
Den här förklarar sig själv ganska mycket. Det är Christopher Walken (universums kanske otäckaste man). Som dansar. Nuff said. Njut bara (av låten också, en av Fatboy Slims bästa, om man frågar mig. Och det är ju min blogg, så det gör man).


Bubblare: The Verve - Bittersweet Symphony. Snygg i all sin enkelhet.
Fatboy Slim - Praise you. Gullig i all sin hemgjordhetskänsla, plus att killen kan göra videor (Panlehönan har med ytterligare en Fatboy-video på sin lista).
Lady GaGa - Alejandro. Jag tycker GaGa gör rätt tråkigmusik, men spektakulära videor. Gillar de nätstrumpbyxade SS-liknande soldaterna i denna.

Pnelhönans lista finns här, och kulturnördens hittar ni här.

En vanlig dag i mitt liv numera:

Vaknar klockan fem för att stappla in i duschen och sedan stappla iväg till bussen, alternativt vaknar klockan kvart över sex i ett pyttelitet rum fullt med okända men illaluktande killar/män.

Sova och dregla på buss och tåg, alternativt försöka packa ihop mina grejer så tyst som möjligt för att inte väcka stink-killarna.

Komma till jobbet, vara sekunder från att somna på jobbet, åtgärda detta med hjälp av automat-chocokaffe (omnomnom).

Försöka sätta mig in i mina arbetsuppgifter, gå på en massa möten, presentera mig för en massa personer jag omedelbart glömmer namnet på, aldrig komma på något vettigt att säga.

Äta lunch, paltkoma, chocokaffe.

Stirra håglöst på min uråldriga datorskärm, gråta inombords för att jag aldrig får några mejl på jobbmejlen.

Stämpla ut och bli lite gladare för att jag kämpat mig över plus-gränsen på flextidskontot.

Pendla hem på buss och tåg, försöka hålla mig vaken, misslyckas, dregla, alternativt köpa sunkig snabbmat, bädda vandrarhemssäng, använda sunkig internetuppkoppling.

Somna, rinse, repeat.

(Det är inte så illa som det låter, förutom att jag snart dör pendlardöden.)

Hej.
Jag är full.
Hej då.

Har jag dött? Bara nästan. Jag har börjat jobba, och därmed också pendla, eftersom jag och le Boyfriend inte lämnar Lärdomsstaden för Medelstor Svensk Stad (tm) förrän i slutet av månaden. Pendlingen = pest och pina, på grund av att nuvarande bostadsort och jobbort ligger mycket långt ifrån varandra. Just nu har jag löst det problemet med att ta in på vandrarhem. Tyvärr innebär detta att jag måste dela rum med fyra okända killar (plus en femte okänd person som jag antar också är en kille, eftersom det står en jättestor flaska med Niveatvål for men under denna persons säng) som luktar svett. Jag gissar att åtminstone en av dem snarkar som en hel armé, det är det alltid någon som gör. Jag har dock öronproppar med mig, så förhoppningsvis ska det funka sömnmässigt ändå.

Jobbet är roligt, och jag gillar hela den här grejen med att inte vara student också. Plus också för att flytta ifrån Lärdomsstaden till en stad som inte befolkas enbart av studenter, vilket jag hoppas innebär att jag slipper untz-untzandet från grannen klockan elva en fucking tisdagskväll när jag ska upp klockan fem dagen efter.

Ska det inte vara en torsdagstopp här, undrar kanske vän av ordning. Och det kanske det skulle, men jag har ej meddelats något tema, plus att jag är för sömndepraverad för att orka producera någon. Förhoppningsvis är jag någorlunda back in business nästa vecka. Tills dess får ni ha det bra, och hålla tummarna för att en av svettkillarna inte är en wannabe-Dexter (mördaren, inte Cartoon Network-killen).

Jag ska på bröllop imorgon, vilket ska bli väldigt roligt. Jag kan dock inte ha på mig klänningen jag från början tänkte ha, då jag lyckats gå upp i vikt över bröstkorgen. Jaha, hon har fått större bröst, tänker ni då. Men nej, inte bara det,utan min bröstkorg tycks på något sätt har blivit bredare. WTF, liksom? Jag är helt för fat acceptance, men det blir bökigt när man inte kan ha sina gamla kläder på grund av går upp i vikt på konstiga ställen. Oh well, lyckligtvis har jag en annan klänning som också är fin, så jag slipper panikshoppa imorgon. I övrigt blir detta det första bröllopet jag går på där jag faktiskt känner brudparet ordentligt. Ska bli skojigt.

(Ja, jävligt ointressant och vardagligt inlägg, men jag orkar inte tänka varje dag.)

Veckans tema för torsdagstoppen är ljud. Ett bra tema, hörseln är trots allt mitt favoritsinne, näst synen, men samtidigt svårt. Inte bara för att det finns fler ljud än, säg, Harry Potter-karaktärer, utan också för att det är svårt att förklara varför man gillar ett visst ljud. Men jag ska göra ett försök.

Plats fem: Zebror
För att de är hästdjur som inte låter det minsta som hästdjur. Det närmaste jag kan likna ljudet vid är fåglar, vilket makes no sense, eftersom de är hästdjur. Alltså, zebror kniper femteplatsen på grund av överraskningsmomentet. Och för att det är ett kul ljud i allmänhet.


Plats fyra: Piano
Tekniskt sett är väl piano inte så mycket ett ljud som det är ett instrument, men bland instrumenten är pianot det som gör bäst ljud enligt mig. Det enda som egentligen behövs för att göra en fantastisk melodi är ett piano och lite skills.

Erik Satie får illustrera varför jag gillar piano så mycket.

Plats tre: Steppskor
Jag har gillat ljudet av skor med hårda sulor mot hårda ytor sen jag var liten och såg, eller kanske främst hörde, barnen i Bullerbyn leka inte nudda mark genom att hoppa mellan stenar med sina hårdsulade skor. Jag ägnade sedan en hel sommar åt att försöka återskapa det ljudet med mina alltför mjuka gympaskor. Steppskor är essensen av "hårda sulor mot hårt underlag", och jag gillar därtill att det både är dans och till viss del också musikskapande. Jag skulle gärna lära mig steppa.


Plats två: Tåg som kommer runt kurvor
Jag hittade ingen ljudupptagning av det här, förmodligen för att det är så specifikt. När rälsen svänger, så uppstår ett särskilt ljud precis innan tåget passerar. Det är liksom ett kluckande ljud, väldigt speciellt och väldigt unikt. Jag tillbringade många somrar i en park som låg mitt i en tågkurva, och för mig kommer ljudet för alltid att vara förknippat med burköl och cigaretter.

Plats ett: Skridskor mot is
Jag tycker att detta är ett helt fantastiskt ljud, men jag kan egentligen inte förklara varför. Jag vet bara att jag skulle kunna snöra på mig ett par skridskor enkom för att få höra ljudet. Det var svårt att hitta något youtubeklipp som kunde illustrera detta på ett bra sätt, men för att kompensera för det crappiga klippet får ni också se ett klipp med min favoritkonståkare, Stephane Lambiel, närmare bestämt hans kortprogram från VM 2005, då han också vann(tyvärr enbart via länk eftersom inbäddningen ej fungerar).

Gammal remix av Buffy the Vampire Slayer och Twilight, men eftersom jag vet att många av mina vänner inte hänger på internet lika mycket som jag, så tänker jag mig att en hel del av er inte har sett den. Den illustrerar i alla fall väl hur Bella borde reagerat på Edwards "närmanden" (läs: allmänt obehagliga beteende), samt varför Buffy är bäst.

Förutom "tjocka människor är per definition ohälsosamma" så är "om man äter bra och motionerar så hamnar man automagiskt i normalviktsspannet" min hatfördom om tjockisar. Människor verkar ha svårt att fatta att vikt till stor del är genetiskt, och att folk kommer i alla möjliga storlekar och former, trots att de tränar och äter varierat. Oftast har dock samma personer inget problem med antagandet "personer kan vara naturligt smala", utan det är bara när folk påstår att de är både tjocka och hälsosamma som de går bananer. Såhär: det är skitsvårt, på gränsen till omöjligt, att gå ner till normalvikt om man är överviktig. 95 till 98 procent av de som gått ner en signifikant del av sin övervikt går upp den igen. Men någonstans går denna fakta inte in, utan folk tror att om en tjockis bara börjar träna och sluta äta chips till alla måltider så kommer hen automatiskt att bli smal och snygg och acceptabel. Såhär: folk kan vara naturligt smala, naturligt tjocka och naturligt normalviktiga. Lev med det.

I övrigt kan man läsa bra om övervikt och hälsa i det här blogginlägget hos The Old Days.

På min önskelista just nu: ett sånt där band man använder inom rytmisk gymnastik (se videon nedan). Jag tänker mig att det skulle vara kul att ha och att jag skulle uppskatta det mycket.

Hej!

Jag är tjock. Jag har inga större problem med det, förutom när kläder sitter kasst pga att de är anpassade efter människor med en helt annan kroppsform än mig (det vill säga smal utan höfter och bewbs) och dagar då jag känner mig lite extra självhatande. Jag har inga planer på att aktivt försöka gå ner i vikt, eftersom detta, enligt i princip all forskning som finns, är ett hopplöst projekt som är dömt att misslyckas och i vissa fall leder till ännu större övervikt. Jag tänker inte heller dölja de områden på min kropp som inte anses okej, till exempel min mage eller mina armar, enbart för att de inte passar in i det allmänna idealet. Jag tänker vidare inte acceptera att andra kommenterar min kropp eller vad jag äter, enbart för att jag inte är smal. Jag är hälsosammare nu än när jag var smal, men även om jag inte var det, även om jag hade blivit tjock för att jag sitter på röven i soffan och äter chips, så har andra fortfarande inte rätt att kommentera min kropp eller mina matvanor, eftersom det fortfarande inte är deras jävla business. Jag kommer att kalla mig själv tjock, för det är inget skällsord (även om det ibland används så, och givetvis är det rätt att reagera när någon kallar dig eller någon annan tjock som ett sätt att göra ner en) utan en beskrivning av en kroppstyp. Jag önskar att folk kunde sluta avsky övervikt och fetma så att folk som är överviktiga och feta kunde sluta hata sig själva, och jag önskar att folk insåg att det faktiskt inte finns något direkt samband mellan midjemått och hälsa, så att folk kunde sluta anklaga tjockisar för att vara ohälsosamma. Jag önskar att folk skulle sluta känna att "om jag bara kunde gå ner några kilo, så skulle jag vara okej" och inse att de är okej nu, med de där extra kilona. Det var allt. Slut på meddelande.