Tvångstankesmedjan

För att väga upp gårdagens allvar får ni här: Besvikna djur!

Jag är en sucker för vackra youtube-kampanjer för saker som alla är för, och emot saker som alla är emot. Men eftersom jag vet hur det känns uppmanar jag ändå alla att se denna, för den ringar in något viktigt och pillar upp gamla sår.

Som tidigare nämnt klämde jag nyss hela första säsongen av Veronica Mars på Netflix, och jag tyckte mycket om vad jag såg. Varför?

Jo, för att Veronica Mars är något så ovanligt som en serie som kretsar kring en high school-tjej, utan att för den delen handla om kärleksintriger eller svekfulla vänner. Visst, kärlekshistorian finns med, och likaså vännerna som sviker, men dessa klyschiga ingredienser lyckas med konststycket att vara en viktig del av handlingen utan att det för den delen blir ytligt, klichéartat eller övertydligt, eller ens särskilt framträdande. Veronica är seriens huvudperson, och en person med agens. Det är hennes handlande som driver handlingen framåt, hon är inget viljelöst offer för intriger eller komplotter.

I grunden handlar serien om hur Veronica löser olika brott eller mysterier genom att vara intelligent, klurig och uppmärksam (samt ha tillgång till diverse register om folk via hennes fars privatdetektivbyrå). Ibland görs det en poäng av att Veronica charmar personer omkring sig till att göra det hon ber om, men även igenom detta får hon vara ett aktivt subjekt, det är hennes personlighet snarare än hennes utseende som får folk att följa hennes nycker. Hon är dessutom väldigt påklädd genom hela serien, inga svepande kameror över urringningar eller långa ben i korta kjolar, vilket känns uppfriskande i en populärkultur som gärna objektifierar unga kvinnor (obs att jag inte tycker att det är något fel med avkläddhet per se, jag tycker bara det är skönt att det inte är det enda sättet en ung kvinna kan porträtteras på idag).

Veronicas bästa vän är en kille, och åtminstone första säsongen är helt befriad från någon som helst sexuell spänning mellan dem (jag hoppas att det fortsätter så). Vidare så är Veronica inte den som tvekar inför att utnyttja personer för att få det hon vill ha, hon gör det hela tiden och får bara ibland dåligt samvete över det. Och även om det inte figurerar alltför många större kvinnliga karaktärer i serien, förutom Veronica, så klarar den med lätthet Bechdeltestet. I sammanhanget high school-serie känns den dessutom väldigt lågmåld, befriad från alltför många överdrivna karaktärer och överspelade emotioner. Dessutom finns det två icke-vita skådespelare i framträdande roller, vilket tyvärr inte ses alltför ofta i liknande serier.

I korthet: Veronica Mars är en serie väl värd att se. Även om andra säsongen hittills gjort mig lite besviken, för att kärleksintrigerna ges ett större utrymme i den, har jag fortfarande höga förhoppningar. Och om inte annat är säsong ett briljant.

Trött. Sover. Hörs imorgon.

Om någon har bra tips på hur man slutar vara sjuk så tar jag tacksamt emot dem. Jag har nu varit lite sådär nästan-sjuk i en månads tid, och emellanåt passerat gränsen till sjuk på riktigt. Symptomen varierar mellan nästäppa, huvudvärk, extrem trötthet och halsont. Jag har försökt kurera mig själv genom att ta det lugnt och stanna inne med förhoppningen om att detta skulle få sjukheten att gå över, inte ta det lugnt och vara ute och ränna i förhoppningen att detta ska få sjukdomen att bryta ut på riktigt, äta vitaminer, dricka mycket vatten, träna, inte träna, sova så mycket kroppen vill och försöka vara ute i solen åtminstone en halvtimme om dagen. Ingenting hjälper. Jag blir bättre emellanåt, för att sedan bli sämre igen. Jag börjar bli desperat. Vad kan man göra? Vitlök? C-vitamin? En droppe urin i örat? Jag är villig att prova vad som helst.

MVH
Sjukling

Eftersom jag har bestämt mig för att försöka knyta an mer till svenska folket och den svenska folksjälen (så att Jimmie Åkesson inte ske se mig som en del av ett "parallellsamhälle"och kräva att jag assimileras in i den svenska kulturen) så är lördag kväll numera schlagerkväll.

Ikväll hejade jag på Army of Lovers, Adele-kopian och hårdrockaren.

Idag har jag varit sjuk, och sålunda inte gjort något av värde över huvud taget. Vad jag har gjort är kolla på Veronica Mars, tittat på Nostalgia Chick-videor på youtube samt sett senaste Supernatural-avsnittet.

Detta har lett till följande, relaterade slutsatser: 1. Andra säsongen av Veronica Mars tycks ha gjort sig av med allt jag gillade i första säsongen av Veronica Mars (vad det är tänkte jag försöka formulera i ett eget inlägg). 2. Hur coola Disney-skurkarna är står i direkt proportion till hur ointressant och generisk protagonisten i samma film är, i det att ointressanta huvudkaraktärer = coola skurkar. Point in case: Lilla Sjöjungfrun, där Ariels enda karaktärsdrag är att hon är en hoarder och blir blixtkär i första bästa människopojke, medan Ursula är en urskön, tjock bläckfiskkvinna som förleder stackars sjöjungfrur och...vad nu den manliga motsvarigheten till sjöjungfrur heter i nöd för att sedan förvandla dem till någon slags alger som växer i hennes fiskskelettgrotta. Plus att hon har ett härligt rasp i rösten (se också: Pongo och de 101 dalmatinerna, i Cruella De Vil vs. vilka nu protagonisterna är där. Pongo och Perdita? Deras ägare? De 101 dalmatinerna?). 3. Jag kollar numera enbart på Supernatural för att kunna hänga med i den fanfiction som skrivs om serien. Det är himla irriterande när man hittar en intressant Destiel-fic och den innehåller en massa händelser som tydligen är canon, men som man själv inte har någon som helst koll på.

Detta har alltså varit min dag. Här får ni Ursula när hon är som bäst för att runda av fredagskvällen.

Insåg just att gårdagens blogginlägg inte blev skrivet. Jag skyller på Veronica Mars (väldigt bra serie för övrigt, finns på Netflix, se den!).

Jag har en hel del liberala vänner på facebook, främst eftersom jag en gång i tiden räknade mig till de liberalas skara (vart jag räknar mig nu för tiden är höljt i dunkel och något värdigt ett mastodontblogginlägg jag aldrig kommer skriva).

Dessa liberala vänner roar sig emellanåt med att indignerat beklaga sig över vad "deras" skattepengar går till. Stundom görs detta på ett sätt som ger en känslan av att de anser att min offentliganställda arbetskraft är deras privata egendom, då de med darr på underläppen gnäller loss i bästa prins John-stil, "Mina skattepengar! De smiter med alla mina skattepengar!".

Point in case: en facebookvän la idag upp en Harlem Shake-video från polisen i Södertälje (se nedan) samtidigt som hen raljerade över Sveriges skattetryck och polisens brottsuppklarningsgrad.

Min tanke är nu att jag ska starta en facebookföljetong som jag kallar "fröken E slösar med dina skattepengar", där jag med jämna mellanrum publicerar bilder på gem-tåg, post it-lappsfigurer, färgkodade bokhyllor och annat matnyttigt jag ägnar mina arbetsdagar åt. Det är ju trots allt inte mer än rätt att de får insyn i vad deras skattepengar går till.

Fridens liljor!


Jag ser en ganska kass Harlem Shake-version, andra ser vårdslöst användande av deras surt inbetalda skatteslantar. Det är så olika sånt där.

Som arbetande inser man att helger är väldigt korta, måndagar väldigt långa och att ens veckor för alltid framöver kommer bestå av frågan "är det fredag än?".

Dagens insikt: the Big Bang Theory (tv-serien, inte universums början) blir mycket mindre kul när man inser att den mestadels kretsar kring sexism, rasism, homofobi och heteronormativitet samt en olidligt irriterande man med aspergers syndrom. Plus att den enda intressanta relationen i hela serien är den mellan Raj och killen som äger serietidningsbutiken. Synd bara att skaparna oftast använder deras relation för att peka ut hur himla gay det är med två misslyckade singelkillar som gillar varandra. Varför gör du mig alltid besviken, populärkulturen?

Har ägnat delar av kvällen åt Nostalgia Chick, och eftersom torsdagslistan är lagd på is för en obestämbar tid framöver så tänkte jag dela med mig av en av hennes, nämligen topp tio sätt att dö i Disneyfilmer. Ha kul!

En av mina favoritkanaler på Youtube just nu är TheFineBros, som främst är kända för att de låter barn, tonåringar, äldre etc titta på och sedan analysera olika youtube-videor. Dels är detta ett sätt för mig att hålla mig åtminstone marginellt uppdaterad kring vad som händer på youtube, eftersom jag är för lat och icke-sexistisk/-rasistisk/-homofobisk/-alla fördomar man kan ha för att palla hänga på typ Reddit dagarna i ända. Dels tycker jag att konceptet är intressant, för att man belyser hur saker som internetgenerationen uppskattar uppfattas av personer som är antingen yngre eller äldre än den generationen, eller befinner sig mitt i den.

TheFineBros har på senare tid börjat med ett nytt react-tema, nämligen youtubers react. I den får man se olika youtube-stjärnor reagera på diverse virala videor. Det är intressant för att det blir väldigt meta, och det är kul att se folk som själva är kända just för att de lyckats göra roliga videor som trängt igenom youtube-bruset analysera varför vissa videor blir kända på youtube. Har ni tid tycker jag gott att ni kan klämma er igenom åtminstone youtubers react-delen, det finns hittills bara fyra avsnitt, och det är som sagt intressant att lyssna på.

Just nu peppar jag som fan på Kill Your Darlings, en film om Allen Ginsberg, mord, och beat-författarna. Sådär jättemycket mer vet jag inte om filmen, förutom att den innebär att jag kommer att få se Harry Potter (alltså Daniel Radcliffe, same same, han har yvigt hår och tjockbågade glasögon även här, så det är typ Harry Potter) hångla med andra killar, vilket är lika med inspirationsmaterial för en fangirl som gillar Harry Potter-slash. Jag googlar på filmfan en gång om dagen, cirka, för att se om det kommit ut någon trailer än, och blir lika gruvligt besviken varje gång det visar sig att nej, jag måste vänta ytterligare dag på min Harry Potter-slash. Så för tillfället får jag stilla min hunger genom bildgooglande, vilket inte alls är lika tillfredsställande.






På tal om Harry Potter så fangirlar jag just nu även Rupert Grint (som spelade Ron i filmerna) jävligt hårt. Jag har en soft spot för rödhåriga män, om  man nu får säga så i det här jävla landet längre, och sökte häromdagen helt random på Ed Sheeran, eftersom det härjades om honom på någon blogg, och hittade följande video:

Det är lite pinsamt hur exalterad jag blev.

Jag och le boyfriend har införskaffat ett ljus som inte bara brinner och sprider en härlig väldoft av chai, utan som också skiftar färg. Mitt liv är nu komplett.

Mina fötter är mycket kalla, så bloggen är tyvärr inställd idag. Försök igen imorgon.

Det här med att blogga regelbundet är fan svårt. Jag har ingen inspiration alls, och om jag kommer på något intressant att skriva om så sitter jag oftast på jobbet och har glömt det tills jag kommer hem. Plus att jag är lat och hellre tillbringar mina lediga timmar med att slötitta på Gossip Girl istället för att svettas ur mig intressanta texter på en blogg som bara mina föräldrar läser, typ.

Jaja, skit samma, imorgon snor jag väl nån sån där lista som riktiga bloggare alltid använder sig av när de inte kommer på något vettigt att skriva. Tills dess får ni hålla till godo med Lady Gaga (komplett med amatörvideo).

1.
I say, ‘I am fat.’
He says ‘No, you are beautiful.’
I wonder why I cannot be both.
He kisses me
hard.

2.
My college theater professor once told me
that despite my talent,
I would never be cast as a romantic lead.
We do plays that involve singing animals
and children with the ability to fly,
but apparently no one
has enough willing suspension of disbelief
to go with anyone loving a fat girl.
I daydream regularly
about fucking my boyfriend vigorously on his front lawn.

3.
On the mornings I do not feel pretty,
while he is still asleep,
I sit on the floor and check the pockets of his skinny jeans for motive,
for a punchline,
for other girls’ phone numbers.

4.
When we hold hands in public,
I wonder if he notices the looks —
like he is handling a parade balloon on a crowded sidewalk;
if he notices that my hands are now made of rope.

5.
Dear Cosmo: Fuck you.
I will not take sex tips from you
on how to please a man you think I do not deserve.

6.
He tells me he loves me with the lights on.

7.
I can cup his hip bone in my hand,
feel his ribs without pressing very hard at all.
He does not believe me when I tell him he is beautiful.
Sometimes I fear the day he does will be the day he leaves.

8.
The cute hipster girl at the coffee shop
assumes we are just friends
and flirts over the counter.
I spend the next two weeks
mentally replacing myself with her
in all of our photographs.
When I admit this to him
we spend the evening taking new photos together.
He will not let me delete a single one of them.

9.
The phrase “Big girls need love too” can die in a fire.
Fucking me does not require an asterisk.
Loving me is not a fetish.
Finding me beautiful is not a novelty.
I am not a fucking novelty.

10.
I say, ‘I am fat.’
He says, ‘No. You are so much more’,
and kisses me
hard

Rachel Wiley heter tjejen som har skrivit och framför texten, hon har en tumblr.

Kvällens DIY-projekt. Känner mig lite som Underbara Clara, fast utan ginger-barnet och downshiftandet.

Lyssnar just nu mycket på den här, pga den är awesome:


Dessutom, söstrarna, en ny dans vi kan lära oss. Let's have a kiki!

Ibland tänker jag att nästa gång de börjar prata om vikt eller dieter i lunchrummet på mitt jobb så ska jag bara resa mig upp och gå.

Problemet är bara att jag aldrig skulle hinna sätta mig.

Har precis publicerat ett nytt kapitel av min fic (äntligen!) och knarkar nu positiv förstärkning. Det finns inget finare än fanfictionfans.

Jag vet, den här har delats in absurdum på fejsbox idag,men jag lägger upp den här pga tycker fenomenet är så fruktansvärt vidrigt, vilket gör det viktigt att det uppmärksammas.

Glee har sina skavanker, och ibland undrar jag varför jag fortsätter titta. Men så dyker det upp en plot-twist som faktiskt intresserar mig, eller så introducerar de en karaktär som inte är 50 nyanser av Gäsp, och så fortsätter jag. Bara ett avsnitt till.

Just nu är den främsta anledningen till att jag fortsätter titta Unique. Unique heter egentligen Wade, och är en ganska blyg och osäker kille. Men så fort han ålar sig i ett glittrigt fodral och får på sig höga klackar förvandlas han till Unique, en självsäker, fabulous brudjävel som är rapp i käften och har en sångröst att dö för. Och jag dör lyckodöden över att det får plats en crossdresser i ett amerikanskt program som sänds på Fox och riktar sig till tonåringar i åldrarna tretton till sjutton.

Därför fortsätter jag kolla: för att mitt bland alla moralkakor, aptråkiga kärleksintriger och ostiga ballader så är ändå Glee lite radikalt. Och jag gillar't.

Det enda jag fick med mig från gårdagens deltävling i Melodifestivalen, förutom att Yohio är en riktigt gullig liten pojk, var en återupptäckt: Jay-Jay Johanson. Back in the days då jag hade koll på musik var Jay-Jay poppis en period, och jag minns att jag gillade honom, men sen glömde jag bort honom, som så mycket jag en gång tyckt om. Men hans låt igår tyckte jag om på riktigt riktigt, vilket är ovanligt för mig i Melodifestival-sammanhang. Jag gillar Melodifestivalen, men det är sällan något bidrag som känns som att "det här kommer jag frivilligt lyssna på även efteråt. Förutom nu då.

Så, här njut av lite Jay-Jay.


Bidraget från igår. Gillar mycket, särskilt att den slutar helt abrupt.


Om folk känner igen Jay-Jay gör de det förmodligen från The Knife's låt Marble House.


Så här såg han ut och lät när jag först hörde talas om honom.

Hejar på Jay Jay Johansson.

Upptagen. Återkommer.