Tvångstankesmedjan

Ska hädanefter ha Olive i Little Miss Sunshine i åtanke varje gång jag shoppar kläder. Hennes stil är awesome.

Gjorde ett implicit associationstest för att testa mina fördomar om homosexuella. Tydligen har jag en stark automatisk preferens för homosexuella framför heterosexuella (en preferens jag delar med 3 procent av de som gjort testet). Kanske inte särskilt förvånande med tanke på att jag ägnar dagarna åt att läsa slashfics och titta på youtubevideor på emopojkar som hånglar med varandra.

Igår tänkte jag, när jag stod i kön för att köpa öl bredvid en söt tjej som förklarade sin vurm för ljus lageröl för bartendern som ihärdigt ignorerade mig till den söta tjejen gått, att det vore skönt att vara söt. För då skulle man få till den där härliga överraskningseffekten när det visar sig att man faktiskt kan något om öl och bryr sig om vilken öl man dricker. Sen insåg jag att överraskningseffekten beror på att folk inte förväntar sig att söta tjejer ska kunna något, och särskilt inte något som brukar sorteras in under "klassiskt manligt". Och helt plötsligt var jag rätt nöjd med att vara lite tjock och inte särskilt söt igen.

Jag vill himlans gärna ha en sån här ring. Det är en Claddagh-ring som symboliserar vänskap och kärlek och kan has som vänskapsring, förlovningsring, vigselring och yada yada yada. Jag vill ha den för att det är en sån ring Angel ger Buffy i andra säsongen av Buffy the Vampire Slayer! Och för att den är fin. Men mest för att den var med i Buffy. Är det okej att köpa en sån ring åt sig själv, eller är man lite sorglig då? Om man inte får köpa den till siga själv, så: hint hint, monsieur boyfriend (eller vem som nu vill köpa den till mig).

Och ja, jag gillar typ bara accessoarer som på något vis har figurerat i filmer, tv-serier eller böcker jag fangirlar. Det är väl ett lika bra urvalskriterium som vilket annat?

För övrigt kan Glee suga min kuk för att de bestämmer sig för att ha ett tre veckor långt uppehåll precis när säsongen nu äntligen äntligen satt igång. Dessutom tycker jag att de nya säsongerna av Mad Men och Sherlock kan skynda på lite. Mitt liv blir så tomt utan mina tv-serier.

Helgen tycks ha gjort något med mina fingrar, som numer envisas med att göra ont så fort jag böjer dem. Kan alkohol orsaka reumatism?

Mvh
Undrande

Rolig bild som alla säkert redan sett men som jag är ju alltid sist på bollen så jag skrattar nu.


Avdelning: Liv Strömqvist är för jävla rolig.

Kan vi för övrigt inte bara bestämma att frasen "skrattar bäst som skrattar sist" syftar på den som fattar skämtet sist? Pretty please?

Varenda jävla dag, så fort jag går in på en blogg, så fort jag ser en reklam, så fort jag kollar på en film, så fort jag ser vilka bilder folk tillåter vara taggade på facebook, så fort jag går utanför min jävla dörr, så påminns jag om att smalt är det enda som räknas i den här världen. Att smalt är det enda som är attraktivt, det enda som är hälsosamt, det enda som är rätt. Fat acceptance är mitt enda andningshål i en värld som annars försöker kväva mig genom att vilja trycka in min kropp i en form som inte passar. Det kräver konstant ansträngning, varje dag, varje timme för att jag ska kunna fortsätta tycka att min kropp är okej. Att det är okej att den ser ut som den gör, att den inte är smal. Jag är så jävla less på det. Revolution? Någon? Jag kan baka kakor.

Jag har hittat en ny fandom att grotta ner mig i, med fantastisk slash-potential, så min inre fangirl är väldigt nöjd för tillfället.



För övrigt, om ni inte har sett BBC:s miniserie Sherlock, se den. Den är bra (möjligtvis med undantag för andra avsnittet, det kan man skippa om man vill).

Varför visas Cops? Och varför är det underhållning, istället för bevismaterial i en rättegång om polisbrutalitet. Jag blir alltid så illa till mods när jag ser det, och jag funderar hur de här aggressiva och våldsamma männen har kunnat gå igenom en polisutbildning. Oftast är det slå först, fråga sen, och sen slå lite till. Vem fan tycker att det är ett bra program?

Och jag vet att det här är gammalt, men det visas ju för fan fortfarande i svensk tv, på hyggligt bra sändningstid, inklämt mellan massa komediprogram. WTF, liksom?

Fundering: är inte Ashton Kutcher liiite för snygg för att vara manlig karaktär i Two and A Half Men? Är inte deras grej typ att varenda ful och sexistisk man mellan 13 och 45 ska känna att "men vafan, om Charlie och Alan och den där fula tjocka killen kan få till det trots att de är rövhål, så kan väl jag"? Förstör inte Kutcher den illusionen lite, genom sitt "tja, jag är sådär nonchigt snygg, vilket man kan se genom att jag har långt hår och skägg men fortfarande är snygg"? Jag vet inte, och jag kommer ju aldrig börja kolla på Two and A Half Men, men ändå. Jag bara säger.

Okej, jag skrev att jag inte skulle blogga, men vafan, this really grinds my gear, liksom.
Det här med att folk säger till andra folk (och med "andra folk" menar jag tjejer, andra könet och whatnot) att de ska sluta se så sura ut, vad fan är grejen med det. Varför tycker människor att det är okej att säga till folk (tjejer) de inte känner att de borde le lite mer? Det är väl för fan inte deras ensak? Jag ser väl sur ut om jag vill. Kanske är det så att det inte finns så mycket att le åt just då?

Jag kan liksom inte skaka av mig känslan av att folk säger så här för att de tycker att det är tjejers förbannade plikt att hela tiden le och vara behagfulla. De kanske inte tänker så, explicit, men någonstans tror jag att folk är så vana vid att personer av kvinnligt kön alltid tar på sig att vara snälla och fina och se till så att alla har det bra och är glada och skrattar åt dina skämt och så vidare att när en tjej inte beter sig så, om hon istället ser sur eller, för den delen, neutral ut så blir folk liksom "men gumman, inte ska du stå här och se sur ut, le lite för tusan, du blir så mycket sötare då". Och man känner liksom bara "jaha, så jag ska le åt att du säger att jag ser sur ut? Inte den mest väl genomtänkta planen i världen kanske?". Jag tycker bara att folk kan sluta lägga sig i vilket humör andra människor (tjejer) är på och låta dem tjura om de vill. Så, slut på rant.

Hejsan jag är sjuk/har mycket att göra/skriver fanfiction istället, så jag orkar liksom inte riktigt blogga just nu. Hej då.