Tvångstankesmedjan

Okej, dags för denna veckas torsdagstopp, med temat bästa Harry Potter-karaktärerna. Detta är ett väldigt svårt tema för mig (och för systrarna också, antar jag) då jag är lätt besatt av Harry Potter-böckerna och i princip älskar ihjäl alla karaktärer, på olika sätt och av olika anledningar. Att få ner antalet karaktärer är svårt, så jag har valt att gå på karaktärer jag uppskattat mycket och minns väl. De flesta är större karaktärer, men en bikaraktär har smugit sig med.

Plats fem: Dolores Umbridge
Dolores Umbridge dyker upp för första gången i den femte boken om Harry Potter, Harry Potter och Fenixorden, som lärare i försvar mot svartkonster på Hogwarts. Hon är tillsatt av trolldomsministeriet för att hålla koll på Hogwarts, eftersom dåvarande trolldomsministern, Cornelius Fudge, tycker att skolan är på väg utför under professor Dumbledores styre. Umbridge blir sedermera också rektor på skolan, och inleder ett skräckvälde där elever mer eller mindre förföljs och tvingas agera efter en snart oöverskådlig massa av dekret, det ena mer absurt än det andra, allt för att kringskära elevernas frihet och se till att de inte konspirerar mot ministeriet eller den alltmer paranoida Fudge. Umbridge är den perfekta skurken, fantastisk i sin fetisch för regler och förordningar, sina rosa fluffiga tröjor och förkärlek för katter, och samtidigt förfärande i sin hjärtlöshet och den sadistiska tillfredsställelse hon får ut av att bestraffa elever. Hon är hård som sten och lyckas tillskansa sig enorm makt genom att vara på rätt sida och rätt plats vid rätt tillfälle, alltjämt med ett lika falskt som milt leende på läpparna, vilket gör henne till en av de bättre, roligare och intressantare Harry Potter-skurkarna.





Plats fyra: Severus Snape
Snape behöver väl egentligen ingen närmare introduktion, han är den elake läraren i trolldryckskonst, som hyser djupa agg mot Harry från från första boken till sista, men som också är en slug dubbelagent som kämpar mot Dödsätarna och spelar en avgörande roll i att slutligen fälla Voldemort. Snape är en intressant karaktär, inte minst för att man som läsare aldrig riktigt vet var man har honom. Det är oklart om han är ond eller god, fram till sjätte boken, då man blir övertygad om att han är ond, och tills sjunde boken, då man får veta att han varit på de godas sida hela tiden. Han har en rik bakgrundshistoria, som hjälper en att första varför han blivit som han är och gör att man känner sympati för honom, samtidigt som de fel han faktiskt begått inte på något sätt förminskas. Över huvud taget är han ett lysande exempel på Rowlings förmåga att skriva komplexa och levande karaktärer. Han är också en av de karaktärer som har det mest hjärteknipande slutet i hela bokserien, och den avslutande insikten man får i hans person är hjärtskärande. Dock: han är också djupt osympatisk, i det att han är en otrevlig och sadistisk lärare som ogenerat favoriserar sina egna elever över andra och bestraffar folk på lösa grunder. Detta är lätt att glömma i det romantiska skimret av hans tragiska död, men han är i sanning fruktansvärd mot både Harry, hans närmaste vänner samt alla övriga Gryffindor-elever genom i princip alla böcker. Därför hamnar han bara på plats fyra.




Plats tre: Ginny Weasley
Såhär: jag har aldrig riktigt gillat relationen mellan Harry och Ginny. Den har aldrig riktigt känts naturlig (som till exempel relationen mellan Hermione och Ron) och jag har svårt att se övergången från fangirl till faktiskt vuxen kärlek som trovärdig. Förvisso porträtterades den bättre i böckerna än i filmerna (där jag finner den obegriplig), men någonting i det hela känns ändå ganska off. (Och nej, det handlar inte om att jag hellre ser Harry ihop med någon annan karaktär. Jag har svårt att se dem tillsammans bara). Men jag gillar Ginny som karaktär. Efter att hon kommit över sin blyghet i Harrys närhet visar hon sig vara en både rolig och självständig tjej, som inte tvekar att bryta regler och som kan kasta förtrollningar som den bästa av dem. Hon dejtar också två killar innan Harry, men dumpar dem båda för att hon finner dem för tråkiga. Hon är väldigt bra på Quidditch, och spelar till och med professionellt i några år efter Hogwarts. Det mesta hon gör andas kompetens, och det är tydligt att hon inte är någon man sätter sig på. Därtill uppvisar hon en oräddhet som är ovanlig bland kvinnliga karaktärer. Det enda jag önskar är att man fick se mer av Ginny i sin egen rätt, det vill säga utan någon relation till Harry, då det fortfarande känns som att hennes karaktär är ganska beroende av att hon är Harrys kärleksintresse.

Plats två: Minerva McGonagall
McGonagall är troligtivis en av populärkulturens tuffaste tanter, och ytterligare ett bevis på att Rowling verkligen har en förmåga att skriva bra kvinnliga karaktärer. Hon är inte bara lärare i förvandlingskonst på Hogwarts, utan också elevhemsföreståndare för Gryffindor och biträdande rektor. Som sådan är hon sträng, och även om hon tenderar att favorisera Gryffindor över övriga elevhem, så tvekar hon inte att tillrättavisa och straffa sina egna elever om de skulle visa sig förtjänta av det. Som person är hon ganska stram och korrekt, men också väldigt godhjärtad och varm. Hon kan kicka de flestas röv i en strid, och hon är tveklöst en de mest kompetenta personerna som förekommer i hela Harry Potter-serien. Det jag kan tycka är lite tråkigt är att hon till viss del får agera motpart till Dumbledores excentritet, men å andra sidan föredrar jag hennes strama kunnande framför Dumbledores trams alla dagar i veckan (även om jag tycker mycket om Dumbledore också, det fanns bara för få platser på listan för att få med honom. Jag har lite svårt för quirky personligheter).

Plats ett: Ron Weasley
Jag gillar verkligen Ron. Han är ytterligare ett exempel på Rowlings förmåga att skriva komplexa karaktärer. Å ena sidan är han våldsamt lojal och uppvisar ett beundransvärt mod när det gäller att skydda sina nära, å andra sidan är han omogen och tjurig, samt har ett hett temperament som ofta leder till konfrontationer och gräl, även med vänner. Han är oerhört rolig och fäller ofta kvicka kommentarer, men kan dock såra andra på detta sätt, då han inte heller är den mest emotionellt finstämda karaktären, utan trampar ofta ovetandes på ömma tår. Han är osäker och uppvisar dåligt självförtroende, men är mer än kapabel att klara sig själv i dueller och hans förmåga när det gäller förtrollningar och dylikt är allt annat än undermålig. Han är förvisso lat, men ställer alltid upp när det väl gäller. Jag tycker att Ron är en genuint sympatisk person som ofta frustrerar en med sina tillkortakommanden, och han kompletterar Harry och Hermione på ett naturligt sätt. Han är trovärdig just för att han inte är perfekt, men han är ändå en hjälte. Och för detta förtjänar han förstaplatsen på min lista. Plus att jag alltid varit svag för gingers. (OBS: en av anledningarna till att jag stundom aktivt ogillar filmatiseringarna av Harry Potter-böckerna är för att de så fullständigt misshandlar Rons karaktär, genom att förminska honom till en comic relief-doofus genom större delen av filmerna. Så har ni bara sett filmerna är det sannolikt att ni inte har en aning om vad jag pratar om.)





Pallar inte göra en lista över bubblare, pga att den skulle innehålla typ tjugo karaktärer.

Systrarnas listor finns på deras bloggar, här och här.

Förresten: om man vill läsa väldigt roliga och uttömmande recensioner av Fifty Shades of Grey (och det vill man, för let's face it, den är för kvinnor i åldrarna 27-53 vad Twilight var för alla åldrar därunder) så hittar man detta på Bizzybiz Blog (jag har inte läst bloggen i övrigt, så jag kan ej gå i god för dess kvalitet). Kolla alla inlägg där titeln inleds med 50.

För den som bor under en sten kan jag sammanfatta: Fifty Shades of Grey är en trilogi sexromaner med BDSM-förtecken (OBS att författaren verkar kunna noll och intet om BDSM) som har blivit enormt populär. Från början var den dock en Twilight-baserad AU-fic, men efter att namnen ändrats blev den sedermera också utgiven.

Det jag har fått ut från att läsa recensionerna jag länkar till ovan är att det verkligen verkar märkas att det är (ganska dålig) fanfiction. Jag känner igen uttrycken, de kassa eufemismerna, bristen på röd tråd i berättelsen (vilket ofta sker i fanfiction eftersom man publicerar kapitelvis och sällan orkar gå tillbaka i sin egen text för att knyta ihop eventuella lösa trådar). Jag tycker det är rätt spännande att en fic faktiskt har publicerats på riktigt, och nått sådan enorm spridning som den har, men är rätt sur på att det är en fic som verkar cementera könsroller från femtiotalet samt sprida missuppfattningar om BDSM och de som sysslar med det. Därtill verkar det också tydligt att boken baseras på Twilight, då jag känner igen en hel del från Twilights handling och persongalleri.

Vill man ej läsa recensionerna kan man ju alltid försöka leta upp ficen som böckerna baserar sig på. Den hette Master of the Universe (har tyvärr inget med He-man att göra). Jag provade att googla lite på måfå, men fick bara upp sidor där man var tvungen att registrera sig, eller personer som kunde mejla den till en.  Det lär ju dock gå att hitta om man är lite mer ihärdig än vad jag är.

Finns det någon möjlighet att, när man väl blivit bitter och cynisk, gå tillbaka till någon slags naivitet? Om det går skulle jag vilja bli mer som Leslie i Parks and Recreation.

Jag har blivit förkyld, vilket innebär att jag helst vill tillbringa ena halvan av dygnet sovandes, och andra halvan av dygnet insupandes mina bästa tv-serier. Plus att yngstasyster är här på besök. Därav: bloggandet ligger lågt på prioriteringsordningen. Återkommer om strax.

PS: Finns det något sätt att få mac-mellanslaget att bli mer känsligt? Som det är nu krävs det milt våld för att inte samtliga ord jag skriver ska bli ihopskrivna. DS.

Nu drar jag iväg på karaokekalas. Tänkte bland annat klämma av den här godingen:

Musik jag gillar för tillfället.


The Irrepressibles - Arrow.
Sångaren låter liter som Antony i Antony and the Johnsons, och det är ju aldrig fel. Videon är därtill fantastisk.


Yeasayer - Henrietta.
Musik att ha på i bakgrunden, det har ett trevligt flow. När jag sökte på dem på youtube hittade jag också en av de freakigaste videor jag sett på länge (jag undviker att kolla på äckliga/otäcka videor pga förstår inte tjusningen). Kollade inte klart på den eftersom den var så obehaglig, men här är den om någon vill titta. Låten är bra, i alla fall.


Iggy Azalea - Pussy.
Lite hipster hop med vitaste tjejen i kvarteret, med tillhörande populärkulturella referenser mot slutet. Du vet att du gillar't.

Veckans torsdagstopp är ett tema som ligger mig nästan lika varmt om hjärtat som tv-serier, nämligen vampyrer! Eller såhär: egentligen är det inte vampyrer per se som ligger mig varmt om hjärtat, utan övernaturliga varelser i allmänhet. Vampyrerna har dock den fördelen att de är vanligt förekommande inom populärkulturen, de är ofta intressanta personligheter eftersom man kan spela på det moraliska dilemmat att döda människor för att överleva, och myten kring dem är ofta spännande, samt varierar en hel del från verk till verk (jag hävdar dock bestämt att Twilight inte ens är en vampyrhistoria, vad än Meyer säger. Vampyrer glittrar inte i solskenet).

Så, on with the show.

Plats fem: Harmony, Buffy the Vampire Slayer
Jag hade lite problem med plats fem, ty även om jag konsumerar en del vampyrspäckad populärkultur så är de vampyrserier jag följer och de vampyrböcker jag läser få, även om vampyrerna i dem är desto fler, och det känns tråkigt att använda flera karaktärer ur samma fiktiva universum. Men, nu fick det bli som det blev. Buffy är den enda vampyrserie jag faktiskt mäktat med, men den är så briljant att den täcker upp för de jag inte orkat följa. Harmony, som alltså kniper femteplatsen på listan, är mänsklig, när Buffy-serien tar sin början, och en del i den klassiska "populära men bitchiga tjejer"-gruppen på det High School där Buffy börjar. Harmony är den som blint följer den som är starkast, en egenskap som hjälper henne att överleva när hon sedermera blir förvandlad till vampyr. För vampyr blir hon. Hon blir biten av en vampyr i sista avsnittet av säsong tre, och det avslöjas att hon blivit vampyr i säsong fyra, då hon dyker upp som vampyren Spikes följeslagare/flickvän (Spike återkommer senare på listan). Harmony är dock även som vampyr en väldigt irriterande, väldigt klängig tonårsbrud som inte lyckas särskilt bra med något hon tar sig för, och som fortfarande slåss genom att vifta lite tafatt med händerna och dra folk i håret. Jag har egentligen ingen djupare anledning till varför jag gillar Harmony, förutom att hon är rolig med sin besatthet av enhörningar och sitt ständiga tjurande, och att hon faktiskt är en överlevare i det att hon följer den som är starkast och inte är sen med att sälja ut sina vänner om hon tror att det ökar hennes egna chanser att klara sig. Det är också spännande att se kontrasten mellan dels den jobbiga tonårstjejen som ses ner på å ena sidan, och vampyren som folk (vissa i alla fall) fruktar, å andra sidan. Harmony fick också följa med till spin off-serien Angel, där hon tydligen utvecklas och blir en coolare karaktär, men den har jag inte sett och kan därmed inte uttala mig om.

(Vampyrer i Buffy är inte så snygga när de är vampyrer, men jag gillar't)

Plats fyra: Lestat, Anne Rices Vampire Chronicles
Lestat introduceras för läsaren första gången i romanen Interview with the vampire (eller i filmen med samma namn, som dock ej är lika bra som boken). Där framstår han som en osympatisk och arrogant karaktär, utan någon vidare bildning eller respekt för dem runt omkring honom. Han skapar i blrjan av boken en annan vampyr, Louis (återkommer också senare på listan), och ägnar sedan mycket tid åt att förminska dennes frågor om vampyrernas ursprung, samt existens och beter sig i allmänhet som om Louis irriterar honom med sin blotta uppenbarelse. Det hela slutar med att Louis och vampyrflickan som också är hans livs kärlek, Claudia, försöker ha ihjäl Lestat, inte mindre än två gånger. Bilden av Lestat nyanseras dock en hel del i uppföljaren The vampire Lestat, där man istället för följa Lestat under hans tid som människan samt innan han begav sig till New Orleans. Här framstår han som en levnadsglad och nyfiken ung man, som dock får alla sina drömmar kvästa av sin dominanta far och sina bröder, som tycker att bildning och konst inte är något för honom. Han träffar dock Nicolas, en man i hans egen ålder med samma ambitioner som han själv, och tillsammans rymmer de till Paris. Lestat älskar Nicolas med en intensitet som inte riktigt går att klassa som platonisk, även om de inte uttalat har en kärleksrelation (just detta, samt övriga icke-konventionella relationer är ett vanligt inslag i Rices vampyrböcker (och med icke-konventionell här menar jag för tiden, med tanke på att boken utspelar sig under 1800-talet)). I Paris blir Lestat sedermera förvandlad till vampyr av en äldre vampyr som därefter tar livet av sig. Och Lestat älskar sitt nya liv som vampyr. Han lär sig snabbt att använda sina krafter till fullo och lever gott på den stora förmögenhet som den äldre vampyren lämnade efter sig. Han är dock en ovanlig vampyr, i det att han rör sig obehindrat bland människor, och går på baler och teater tillsammans med dem som sedan blir hans offer. Han förvandlar också sin mor till vampyr, och de inleder en kärleksrelation, och Lestat förvandlar också sin vän Nicolas till vampyr, men han blir galen så Lestat och hans mor, Gabrielle, väljer att lämna Paris och ge sig ut i världen . Därefter lämnar också Gabrielle honom, och Lestat stöter på en uråldrig vampyr som för honom avslöjar allt om vampyrernas ursprung och hemligheter. Lestat förblir genom hela berättelsen en något arrogant yngling, övertygad om sin egen förträfflighet, men han hyser samtidigt en stor kärlek till sina närmaste, och faller passionerat för vampyr efter vampyr, enbart för att bli förkrossad när de senare vänder sig emot honom eller lämnar honom. Sakerna han gör drivs av lika delar ego som en vilja att beskydda och ta hand om de han älskar. Han är också oerhört nyfiken på sitt eget ursprung och vampyrernas hemligheter, samt visar på en enorm dirftighet och självständighet. Ett plus i sammanhanget är också att Lestat överlever till nutid (eller ja, 1980-talet i alla fall), där han blir stor rockstjärna och älskad av alla. På det stora hela är han en intressant och komplex karaktär, som man ömsom älskar, ömsom hatar och ömsom tycker synd om.

Lestat spelades av en hyggligt bildskön Tom Cruise i filmen Interview with the Vampire

Plats tre: Louis, Anne Rices Vampire Chronicles
Louis är urtypen för den existentiellt plågade vampyren. Han var en olycklig människa som blev en olycklig vampyr, full med frågor kring varför han existerar och varifrån han kommer. Hans relation till Lestat, sin skapare, präglas av både förakt, såväl kärlek, attraktion och beroende. Han plågas mycket av att behöva döda för att överleva, men upplever samtidigt en enorm sinnesrörelse när han väl gör det, något Lestat retar honom för. Under en svag stund några år efter att han blivit vampyr (oklart hur länge, tidsperspektiven är lite luddiga, eller så är det jag som är ouppmärksam) dricker han från en ung flicka, Claudia, inte ens sex år gammal. Lestat förvandlar henne då till vampyr (trots att det är förbjudet att göra såpass unga vampyrer), och hon blir Louis dotter och älskare (Rice skyr varken incest eller pedofili, som ni märker). Tillsammans bildar de tre en märklig liten familj, tills Claudia ledsnar på Lestats arrogans och har ihjäl honom. Tillsammans reser Louis och Claudia till Europa för att få svar på de frågor de har om vampyrernas ursprung och existens, och för att hitta andra vampyrer. Till slut, i Paris, hittar de Armand och hans vampyrgäng, och Louis faller handlöst för Armand. Armand är villig att besvara de frågor Lestat alltid viftade bort och det verkar som att de ska leva lyckliga för alltid, tills vampyrgänget har ihjäl Claudia. Louis blir då bitter och förlorar något av den mänsklighet han haft, men tar ändock med sig Armand tillbaka till New Orleans, där de slutligen skiljs åt. Louis är en intressant karaktär i det att han (ibland övertydligt) får spegla den moraliska konflikt jag tror att många förknippar med vampyrer, nämligen den att de måste döda för att överleva. Det är också lätt att första Louis frustration över att aldrig få de svar han vill ha angående sin egen existens, och han hänger sig så huvudlöst åt de han faktiskt älskar, Claudia och Armand, och faller så handlöst när de lämnar eller sviker honom att det är svårt att inte fatta sympati för honom. Man förstår också, när man läser The vampire Lestat, att han och Lestat är mer lika än man kunde föreställa sig i Interview with the vampire, vilket är intressant i sig, och Louis återvänder också till Lestat efter att han har fått ta del av dennes historia. Louis är en av de mest mänskliga vampyrer jag stött på under mina exkursioner i vampyrmyten, och därmed är han också en av de intressantare.

Brad Pitt som Louis i Interview with the vampire. Claudia spelades av en jätteung Kirsten Dunst

Plats två: Nothing, Poppy Z Brites Lost Souls
Nothing är, när romanen börjar, en tonårig emopojke som hatar sitt inskränkta småstadsliv och dränker sina sorger i sprit och droger och blod och sex. Hans enda livlina är att hans föräldrar inte är hans riktiga föräldraroch att hans riktiga namn är Nothing, inte Jason, för honom ett bevis på att hans känsla av alienation är riktig. Han bestämmer sig slutligen för att rymma för att hitta ett sammanhang där han känner att han passar in, och stöter längs med vägen ihop med Zillah, Molochai och Twig, en trio vampyrer med samma emouppsyn och förkärlek till droger som han själv. Han slår följe med dem, och lär sig snabbt att även han är vampyr. Han blir Zillahs älskare, och de lever ett roadtrip-liv där de knullar, super och tömmer människor på blod i sin lilla van. Längre fram i romanen får vi veta att Zillah är Nothings far (kanske har Brite inspireras av Rices förkärlek för okonventionella kärleksrelationer), då han gjorde Nothings mamma gravid när trion hade vägarna förbi New Orleans för femton år sedan. I detta vampyruniversum skapas nya vampyrer nämligen inte genom att vampyrerna utbyter blod med sitt offer, utan genom att en vampyr ligger med en mänsklig kvinna, som sedan blir gravid och föder vampyrbebisen, under ganska vedervärdiga former som undantagslöst leder till mammans död. Nothing växer under bokens gång till att bli den enda som kan säga emot Zillah, gruppens ledare, och till någon som är självsäker och styrande och som slutligen tar över som ledare för vampyrtrion när Zillah dör. Han är en märklig kombination av bedårande emopojke och samvetslös vampyr och det är svårt att inte fascineras och förföras av hans historia.

Poppy Z Brite

Plats ett: Spike, Buffy the Vampire Slayer
Spike är the bad boy gone good i Buffy, vilket är något av en klyscha, men det gör inget eftersom Spike är så awesome. Han är en av de roligaste karaktärerna i hela serien, och också en av de som har intressantast personlighetsutveckling. Han börjar som väldigt elak vampyr, som tidigare dödat två slayers och nu är ute efter att döda sin tredje (Buffy) när han kommer till Sunnydale. Med sig har han sin psykiskt och fysiskt bräckliga flickvän (?) Drusilla, och han växlar mellan ondsint mördare och ömsint vårdare. Han återkommer senare under flera säsonger, tills han slutligen blir en del av den fasta casten. Han utvecklas under den här tiden från (jäkligt mycket SPOILERVARNING från och med här) att vara elak vampyr som vill döda Buffy, till att vara elak vampyr som vill döda Buffy men inte kan på grund av ett chip han får inopererat i huvudet för att hindra honom från att döda oskyldiga, till att få starka känslor för Buffy och vilja hjälpa henne trots chipet, till att skaffa sig en själ, bli galen och rädda hela världen. Och det är omöjligt att inte älska honom och de förändringar han genomgår. Han är också, enligt mig, väldigt snygg. En solklar förstaplacering.

Systrarnas listor hittar nipå deras respektive bloggar, här och här.

Så, idag gjorde jag en spaghetti bolognese enligt konstens alla regler, om man får tro receptet som bifogas i en artikel i the Telegraph, där italienska kockar gnäller över att folk har bastardiserat bolognesen. Jag hade dock mer vitlök i än vad receptet angav, eftersom jag gillar vitlök, använde vanligt bacon istället för pancetta pga de har inte pancetta i min ICA-butik, samt gissade mig till att morötterna och lagerbladen skulle i tillsammans med sellerin och de krossade tomaterna, eftersom de liksom hade missat att skriva vad man skulle göra mer morötterna och lagerbladen i själva receptet, trots att de fanns med bland ingredienserna.

Resultatet blev gott, men inte sådär särdeles upphetsande. Det smakade lite kallops, vilket inte är fel, då jag gillar kallops, men det kändes märkligt att äta kallops med pasta. Mina extra vitlöksklyftor gjorde inte så mycket till eller från eftersom hela anrättningen skulle koka toklänge, vilket fick all vitlökssmak att dunsta bort, tydligen. Däremot kan jag konstatera att rödvin var en hit, vilket är bra eftersom vi har extremt mycket rödvin hemma då det är något folk gärna köper i gåbortpresent, vilket är fint, men problematiskt eftersom varken jag eller le Boyfriend dricker rödvin. Men i och med att vi ganska ofta gör spaghetti med köttfärssås så har vi alltså numer ett användningsområde för allt rödvin. Plus att både selleri och morötterna var ett trevligt tillskott, som jag också kan tänka mig att föra över till mina bastardiseringar av bolognesen.

Det är lite svårt att sätta betyg på denna rätt, eftersom det faktiskt inte är spaghetti med köttfärssås, utan spaghetti bolognese, så jag skulle säga att på bolognese-skalan får detta recept en åtta, men på köttfärssås-skalan bara en sexa. Kanske sex och en halv. Eftersom jag trots allt gjorde den själv och är partisk.

Man lär sig mycket genom att läsa tjejtidningar. Jag har bland annat lärt mig hur många kalorier sperma innehåller, hur man ska göra för att få en killes telefonnummer (i princip allt utom att be om det), att killar inte gillar självständiga/händiga/åsiktsstarka tjejer, och så vidare. Jag har också lärt mig vilken kroppstyp jag har, och hur jag bör klä mig utifrån denna kroppstyp.

Jag blir relativt ofta förvirrad av tidningarnas kroppstypfigurer, då min sällan finns representerad. Ofta så är de kroppstyper man som tjej kan ha päronet (liten byst, smal midja, stor rumpa och stora lår), timglaset (stor byst, smal midja, stora rumpa och stora lår), pinnen (liten byst, smal midja, liten rumpa och små lår. I bilden nedan får denna representeras av en banan(?)) och äpplet (liten byst, stor midja, liten rumpa och små lår). Själv har jag relativt stor byst, stor midja och ganska stor rumpa och breda lår. Efter lite googling har jag kommit fram till att jag är fyrkanten. Sexigt, eller hur?


I vilket fall, hade det bara handlat om att identifiera sin kroppstyp hade det väl varit en sak. Förvisso är det helt omöjligt för de flesta att vara ett perfekt timglas eller en perfekt pinne, men om vi lite välvilligt tolkar tjejtidningarna utefter Platons grottliknelse så kan vi väl säga att vi alla är variationer på det perfekta timglaset eller den perfekta fyrkanten (=Svampbob fyrkant?). Men tjejtidningarna, och övriga som ägnar sig åt att kroppstypbestämma folk, nöjer sig inte med detta. Istället går de vidare med att utifrån sin arbiträra bedömning börja avgöra vad folk bör och inte bör ha på sig. Och här någonstans brukar jag bli provocerad.

För tipsen handlar allt som oftast om hur den som inte har en kropp som går i enlighet med idealet ska klä sig för att ens operfekta kropp ska se ut mer som detta. En person med stor mage får lära sig hur hon ska klä sig för att magen ska se mindre ut, en person med stor rumpa får veta vilka plagg som "trollar bort" denna, en person med liten byst får lära sig hur hon får bysten att se större ut. Allt som oftast handlar det om att ge illusionen av en smal kropp med stor byst (men inte för stor, ty då blir det vulgärt). Och jag är fruktansvärt less på att personer som tagit sig rätten att helt godtyckligt kategorisera mig som en fyrkant, nu också tar sig rätten att avgöra hur jag ska klä mig för att se mindre ut som en fyrkant, utefter ett ideal jag inte själv fått vara med och bestämma om.

Jag vill klä mig som jag vill, och att folk ska strunta i huruvida de plagg jag väljer döljer min mage eller gör min rumpa mindre. Överhuvudtaget vill jag röra mig bort från ett samhälle där endast en kroppstyp anses vara okej, och där alla förväntas göra allt som står i deras makt för att efterlikna denna kroppstyp. Vem bestämde att det är fel att framhäva sin stora rumpa, och varför ska jag lyda denna person? Jag tänker fortsätta köpa de kläder jag gillar och trivs i, oavsett om det är smickrande eller ej, och jag kommer att kämpa för att våga använda fler plagg som jag gillar, men som jag i dagsläget inte vågar använda eftersom jag tycker att min kropp är för tjock, för sladdrig, för olik idealet för att jag ska ha rätt att klä mig i dem. Och jag hoppas att ni gör detsamma.


(PS: Finns det någon motsvarighet för män, det vill säga kroppstypguider med tillhörande klädtips i modetidningar riktade mot män? Hade varit intressant att läsa.)

På jobbet om morgnarna brukar jag titta på Buffy the Vampire Slayer på elvan, för att jag inte har den kanalen hemma, för att det var längesen jag såg Buffy och för att det inte är någon annan där just då som kan tycka att jag är en dålig anställd som tittar på TV på arbetstid (dock ej mitt fel att det inte finns något att göra). Jag slås då av hur fantastisk serien faktiskt är, och främst av hur rolig den faktiskt är.

Jag försöker jämt och ständigt tipsa folk i min närhet om serien, men reaktionen är antingen en näsrynkning, då de minns serien som en ganska töntig vampyrserie från sin tidiga pubertet (dvs från den tiden då man inte kunde uppskatta något som var bra pga fel i hjärnan), eller så ger de den en halvhjärtad chans eftersom de vet att Joss Whedon har gjort den och de vill vara lite creddiga, men ledsnar efter första säsongen (som i ärlighetens namn inte är den allra bästa, men fortfarande bra). Jag överväger nu att se om serien för tredje gången, eftersom den är awesome, och frågar därför igen: vem kan tänka sig att se den med mig? Det vore kul att kunna diskutera den med någon som faktiskt sett den, istället för att ständigt hamna i metadiskussioner om hur bra Whedon är.

Mvh
Besatt

Jag har, som de som känner mig vet, under våren ägnat mig åt projekt joggning. Jag laddade ganska tidigt i våras hem en app till min då alldeles nyinköpta iPhone som gick ut på att gå från soffpotatis till, om inte atlet, så åtminstone någon som kan jogga i en halvtimme i sträck utan att stanna eller dö. Och efter mycket om och men, efter några omstarter på grund av sjukdom eller lathet, så är jag nu i princip framme vid målet. Jag är nu två minuter från att jogga trettio minuter i sträck.

De flesta skulle kanske inte se det som någon större bedrift, att med en grace som hos en stelopererad pensionär och ett ansikte som efter halva tiden har samma färg som hos en person med andra gradens brännskador upprätthålla en fart strax över rask promenad i en halvtimme, men för mig är det just det; en bedrift.

Detta av två anledningar. För det första har jag sedan mitt inträde (och sedermera utträde) ur puberteten inte haft något som ens med lite god vilja kan liknas vid det folk kallar kondition. Jag är den som blir andfådd av att gå i trappor och inte kan springa längre än tvåhundra meter utan att kollapsa i en hög av andnöd och mjölksyra, om det så skulle rädda mitt liv. Och att då kunna upprätthålla något slags tempo ovanför gångtakt i mer än tio minuter är för mig närmast en bragd. Den andra anledningen är att jag sällan slutför, eller ens påbörjar, projekt som ligger utanför min bekvämlighetszon. När det kommer till saker jag inte kan, vare sig det faktiskt är så eller om det är något jag har fått för mig, så har jag en tendens att vända ryggen åt det. De gånger jag faktiskt försöker mig på något jag inte från början vet att jag är bra på, eller åtminstone kan klara av, så ger jag oftast upp innan jag har slutfört det. Men inte nu! Nu har jag envist kämpat vidare, inte givit upp, inte lagt av, utan faktiskt sprungit mig förbi de tillfällen då det känts som att jag inte klarar en meter till, ignorerat håll i sidan, tolererat svetten (jag hatar svett) och fortsatt fastän benen känns som gelé.

Och nu är jag snart där! Nu är jag snart färdig, snart har jag slutfört något som jag inte var eller ens är särskilt bra på. Jag har struntat i att till och med de äldsta och långsammaste medmotionärerna springer ifrån mig, struntat i hur jag ter mig för andra, och bara fortsatt. Och det känns jävligt bra.

Om jag nu klarar av att upprätthålla mina framsteg är dock en helt annan historia.

Okej, ny torsdagstopp, den är veckan ej spelrelaterad, vilket glädjer mig. Istället handlar det om något jag ägnar en stor del av mina dagar åt, nämligen tv-serier. Närmare bestämt intron till tv-serier. Så, let's get on with it.

Plats fem: Räddningspatrullen
Nej, det här är inget högkvalitativt mästerverk där bild och ljud samarbetar för att både lyfta och komplettera själva serien. Det är en kille med irriterande röst och svårighet att uttala R (lyssna på hur han sjunger "vänner", it's hilarious) som sjunger en låt om ekorrar som bekämpar brott. Men, det jag tycker Disney lyckas väldigt bra med i sina serier är att introlåtarna blir en del av själva upplevelsen. Man bänkar sig framför disneydags varje vecka, och blir alldeles exalterad så fort de första tonerna av introlåten börjar spelas. Man kan hela texten (många av låtarna kan jag dessutom fortfarande utantill, fastän det var flera år sedan jag såg själva serien) samt ordningen på alla klipp från serien som visas under introt. Jag och mina systrar brukade dessutom roa oss med att högt räkna upp de avsnitt från vilka klippen togs som vi faktiskt hade sett, på samma sätt som andra barn pekade ut de leksaker de själva ägde i leksakskatalogen (för barn är ett folk och de bor i ett främmande land - Weirdoland). Anledningen till att just Räddningspatrullen får stå som exempel för Disneys briljans är för att det är den låten som sitter hårdast hos mig - när jag blir gammal och dement och glömmer mina barns namn kommer jag fortfarande kunna hela Räddningspatrullslåten utantill.


Plats fyra: Supernatural
Supernatural får stå som representant för de föredömligt korta introna. De där som bara är ett par sekunder långa och på så vis inte stör själva serien, då många serier inleds med en scen som ska fånga tittarens intresse, för att därefter spela upp själva introt, där jag tycker att långa intron stör flödet i tittandet (ja, jag har tänkt lite för mycket på det här. Game of Thrones är typexemplet för detta, då introt är så långt att man tröttnar innan avsnittet ens har börjat. Det är också anledningen till att det inte är med på listan, även om det är snyggt i sig). Anledningen till att det blir just Supernatural som får representera denna typ av intro är dels för att jag uppskattar serien mycket men också för att dess intro passar väldigt bra in i serien i övrigt. Supernatural är en serie om två bröder som åker USA runt och jagar diverse monster och övernaturliga varelser. I detta blir den ganska mycket en skräckserie, även om inte skrämselelementet är det centrala, och introt blir ofta något som får mig att hoppa högt efter en inledande skräckinjagande scen. Det är plötsligt, det är snyggt och det är effektfullt. Ett plus i sammanhanget är att introt förändras varje säsong.


Plats tre: Sopranos
Sopranos är en serie mina föräldrar tittade på, men som jag själv var lite för ung för att uppskatta när den väl gick. Något som dock fastnat i mitt medvetande är introt. Det är snyggt samtidigt som det är skitigt, valet av musik är mitt i prick, den flackande kameran och de snabba klippen mellan Tony Soprano och hans feta cigarr och det som flimrar förbi utanför bilrutan sätter stämningen perfekt. Jag blir intresserad och vill veta mer, jag vill följa med Tony Soprano när han kliver ur bilen, jag vill veta vad han har för liv, vad han gör, vem han är. Det är ett sjukt bra intro till vad jag har förstått är en sjukt bra serie.


Plats två: Six feet under
Six feet under var mitt första möte med HBO:s serier, och introt är en av anledningarna till att jag uppskattade den så mycket. Återigen ett exempel på ett perfekt musiksatt intro, där allt som händer följer musiken, men inte såpass mycket att det blir irriterande eller övertydligt. Jag älskar när musiken tystnar, för att sedan ta fart igen, och hjulet på båren vrider sig i exakt synk med musiken (vid trettio sekunder ungefär). Det finns flera sådana små detaljer att upptäcka och älska med det här introt. Jag gillar också färgsättning, det väldigt bleka och gråa, samt det faktum att seriens skådespelare inte figurerar i det över huvud taget. Återigen ett intro som får mig att vilja se mer, men här inte för att jag vill veta något om några personer, utan för att om introt är så snyggt och välgjort så måste serien vara det också.


Plats ett: Mad Men
Ja, kanske inga överraskningar här, Mad Men har ett sjukligt snyggt intro. Stämningen är nästan kuslig, och trots att mannen i introt inte har några ansiktsdrag, inget ansikte över huvud taget, förmedlas ändå en känsla av ensamhet och desperation. På bara trettio sekunder sätter introt känslan som sedan genomsyrar hela serien. Låten, illustrationerna, tajmingen, allt är perfektion. Och övergången mellan mannen som faller och mannen som sitter nonchalant tillbakalutad i fåtöljen med en cigarett i handen är fantastisk. Ett superbt intro till en superb serie, helt enkelt.


Bubblare: Introt till the Simpsons, eftersom det har varit detsamma samtidigt som det konstant har förändrats i tjugo år, och numera är en del av det allmänna populärkulturella medvetandet i princip världen över. Jag älskar också det nya introt, och tycker att de lyckades uppdatera det väldigt väl och inkoporera de nya element som tillkommit sen serien började sändas, samtidigt som man behöll det som gjorde originalintrot briljant.

Systrarna har inte lagt upp sina inlägg än, men deras bloggar hittar ni här och här.

Såhär va: jag gillar spaghetti med köttfärssås rätt mycket. Såpass mycket att jag skulle kunna drista mig till att säga att det är min favoriträtt. Därför har en idé legat och grott ett tag, som har blivit möjlig att iscensätta tack vare mitt återupptagna bloggande. Jag hade nämligen tänkt att jag skulle prova på så många olika slags spaghetti med köttfärssås-varianter som möjligt, burkbaserade, restauranglagade, receptbaserade och så vidare, för att sedan betygsätta dessa och publicera på bloggen. Detta är redan ett pågående projekt, i det att jag gärna väljer spaghetti med köttfärssås (eller spaghetti bolognese, som folk felaktigen kallar det på diverse restauranger) när jag äter ute eller behöver något snabbt att laga. Men nu är alltså planen att systematisera detta. Jag vet inte hur ofta jag kommer kunna göra detta, och kan heller inte garantera någon kvalitet på det hela, men nu kör vi. Okej? Okej.

Jag är inte en person som generellt sett uppskattar kroppskontakt. Visst, med min partner har jag i princip konstant kroppskontakt, för vår relation ser ut så, och jag kramas och klappas gärna på nära vänner, särskilt när jag är full. Men jag ogillar kroppskontakt med ytliga bekanta, eller ens o-ytligt bekanta, och oavsett hur många gånger jag läser Magdalenas råd kring detta har jag ännu inte lyckats hitta ett artigt sätt att avvärja ovälkomna kramar, eller annan så kallad kärvänlig kroppskontakt.

Att man numera måste krama alla man någonsin hälsat på, oavsett om man minns deras namn eller ej, har jag motvilligt fått acceptera, även om jag inte uppskattar det alls. Men vad som är värre är den här "otvungna" fysiska kontakten som folk gärna vill ha med en för att på ett eller annat sätt signalera "jag lyssnar" eller"jag ser dig" eller "jag uppskattar dig" eller vad fan de nu vill säga. Det kan handla om en hand på axeln, en arm runt midjan, eller en klapp på handen. Och alla dessa gester gör mig omotiverat obehaglig till mods. Det bottnar dels i att jag inte gillar när människor jag inte känner väl rör vid mig, och dels i att det känns som att jag förväntas svara på deras fysiska närmanden på något vis, vilket jag inte alls känner för. Men jag vet liksom inte vad jag ska göra för att få folk att sluta ta på mig. Lyfta bort deras hand? Konstant köra "jag är förkyld"-ursäkten? Säga att jag har beröringsskräck?

Ribbings förslag på kramproblemet är att sträcka fram handen och säga "jag hälsar hellre såhär". Är det bara jag som tycker att det känns lite otrevligt? Och hur gör man om man har en blandning av nära vänner och bekanta? Krama en del och skaka hand med andra? Inte krama sina vänner för att det är folk man inte vill krama i närheten? Hur förklarar man det för sina vänner utan att allt blir jättekrångligt? Och hur gör man med all annan ovälkommen kroppskontakt (som ej är av sexuell natur)? Bara biter ihop och står ut?Svara gärna, för jag har verkligen ingen aning.

Vänligen
Beröringsförskräckt

I lördags var jag på min första möhippa. En mycket trevlig tillställning utan förnedringsmoment men med mycket mat och alkohol. I söndags var jag trött och bakis och låg hemma hos min vän Anna och såg på Parks and Recreation tills jag blev människa nog att sätta mig på tåget hem. I helhet en väldigt trevlig helg. Nu hoppas jag att fler människor i min närhet ville gifta sig snart, så jag får möhippa mera.

Något jag har väldigt svårt att förstå är personer som känner ett ständigt behov av att etikettera sina egenheter och personligheter för att känna att de är okej. Jag läste häromdagen i någon damtidning på jobbet om "highly sensitive persons" eller HSP:s som det förkortas, eftersom allt måste reduceras till en bokstavskombination nu för tiden. En HSP är någon som lätt blir trött av många intryck, som lätt känner av stämningar mellan personer och som kan ha svårt att fokusera i stökiga situationer. Om ni vill läsa mer om detta finns en wikipedia-artikel här.

Jag kände igen mig ganska mycket i beskrivningen som gavs i tidningen jag läste, som också hade en tillhörande "jag mådde så dåligt över detta men sen fick jag ett namn på det och nu känner jag att jag har fått en större förståelse för mig själv och att det är okej att jag är sådan här"-intervju. Och när jag läste intervjun undrade jag: varför? Jag har inget som helst behov av att få min personlighet förklarad för mig, fint paketerat med en liten rosett på toppen och ett alldeles eget namn. Jag känner varken att jag är mer eller mindre okej efter att ha läst artikeln, och jag har inte fått någon ökad insikt om mig själv. Jag vet hur jag funkar och vad jag behöver, och att någon har forskat på det och gett det ett samlingsnamn rör mig inte i ryggen.

Jag har helt ärligt svårt att förstå detta behov av att kunna stoltsera med att ens personlighet faktiskt har en vetenskaplig benämning. Visst, om man har någon slags psykiatrisk problematik finns det helt klart poänger i att undersöka detta och se om det kanske faller in under en viss diagnos för att sedan kunna ge korrekt behandling (men även psykologin rör sig mer och mer mot ett symptomtänk, snarare än ett diagnostänk), men att vara en HSP är liksom inget som behöver behandlas. Om du vet att du tycker det är jobbigt med stökiga miljöer eller för mycket socialt umgänge, låt bli det då! Du behöver inget tjusigt namn som ursäkt för att du inte orkar gå och fika med din kompis efter att ha jobbat i en stimmig miljö större delen av dagen. Som det är nu känns det mer som att det blir ett koketterande av det hela. "Jag orkar faktiskt inte med att gå på krogen, det är för högljutt och jag är faktiskt en HSP så jag blir trött av för mycket intryck". Jaha, liksom? Kan folk inte bara acceptera hur de är som personer, vad de mår bra av och mindre bra av, så vi kan slippa alla dessa töntiga personlighetstypsbeskrivningar? Snälla?

Och nej, bara för att jag inte har något behov av att sätta en bokstavskombinationsstämpel i pannan på mig själv innebär inte det att andra inte har det behovet, jag vet. Men jag tycker att det är problematiskt att vi inte bara kan låta folk vara olika, utan måste in och peta och undersöka och etikettera, som vore det något fel i att inte alltid orka vara social, och som att denna typ av personlighetsdrag enbart blir okej om vi kan trycka in det i ett fack. Låt mig och mina egenheter vara, så lovar jag att göra detsamma mot dig.

Så, torsdagstoppen fortsätter på speltemat, och jag får foga mig, trots bristande spelerfarenheter. Här är min topp tre bästa tv- och dataspelskaraktärer. (Och nu tänker ni kanske: men vänta lite nu, topp fem ska det ju vara. På grund av de regler som sattes upp för listan, då specifikt att man inte får använda två karaktärer från samma spel, i kombination med mina väldigt begränsade spelkarriär, lyckades jag inte skrapa ihop tillräckligt många karaktärer som jag gillar såpass mycket att det känns hederligt att sätta dem på listan. Därav: topp tre.)

Plats tre: Luigi
Luigi är den lite sämre Mariobrodern, och, vad jag har förstått från att kolla på när andra spelar Super Mario Bros, förmodligen den minst populära karaktären i hela spelet. Detta väcker givetvis sympatier hos mig, då jag har plågsamma och traumatiska minnen från att bli vald sist varje gång vi skulle spela fotboll på gympan. Samma sak sker varje gång någon dammar av ett gammalt Super Mario-spel. Ingen vill spela med Luigi, utan istället får Mario, den kortare och tjockare av de två, all uppmärksamhet. Spelet är ju för fan till och med döpt efter honom! Det är dags att Luigi får den upprättelse han förtjänar, och därför utnämner jag härmed denna dag till Luigi-dagen, dagen då alla måste spel som Luigi, oavsett Mariospel (om Luigi inte finns i det Mariospel du vill spela, får du spela något där han finns). Alla måste också kalla Super Mario-spelen för Super Luigi, dagen till ära.







Plats två: John Marston
John Marston är huvudkaraktären i Red Dead Redemption. Han är en hård och ärrad karl, med släpig dialekt och en så kallad brokig historia. Egentligen är han en vilda västern-klyscha, skulpterad efter män som Clint Eastwoodoch hans gelikar. Och man faller för det. Man är villig att förlåta John Marston allt, när det framkommer att hans drivkraft till allt han gör i spelet är att få återse sin familj. Så ja, jag erkänner, jag har fallit för den slitnaste klyschan av dem alla: mannen som gör allt för att beskydda sin familj. Ge mig en råbarkad, tystlåten man (det understryks alltjämt hur tystlåten John Marston är, trots att han pladdrar sig igenom större delen av spelets faktiskt handling) som är villig att mörda, stjäla och fulspela för sin familjs skull, och jag faller som en fura. Plus att det är kul att supa ner honom.


Plats ett: Willie Trombone
Willie Trombone är en karaktär i The Neverhood Chronicles. Det är han som, genom de band Klayman hittar utefter spelets gång, berättar historien om The Neverhood, vad som hänt däroch vad Klayman måste göra för att ställa allt till rätta igen. Han gör detta i en fem minuter lång historia där den största behållningen är Willies sätt att berätta och olika uttryck. Jag och mellansyster (och även lillasyster, då och då) citerar fortfarande delar ur denna berättelse. Det är oklart (iallafall för mig, som aldrig spelade ut spelet), hur Willie egentligen uppstod, och vad hans roll är, förutom historieberättare, men han är i vilket fall väldigt underhållande.

Jag har noll inspiration efter en irritiationsfylld dag på jobbet, så här kommer lite musik som är bra istället.





Jag har bestämt att detta är min och Le Boyfriends låt. Han är tveksam.

Pågrundav jobb som börjar ohemult tidigt är jag för trött för att formulera det inlägg om "smickrande kläder" som legat och grott i mitt huvud ett längre tag.

Istället får ni nöja er med bildbevis på att jag inte överdriver när jag säger att mina ben ser ut att ha AIDS i sista stadiet.

Också: ZOMG, hår!

34 är det antal myggbett som efter helgens kräftskiva pryder mina ben. De flesta är runt en centimeter i diameter och ilsket röda, vilket får det att se ut som om mina ben härjades av någon exotisk sjukdom som är botbar i väst men fortfarande har fritt spelrum i den delen av världen vi kallar den tredje. De kliar på det där sättet som får mig att vilja köra varenda person som förnumstigt uppmanar mig att inte klias huvud genom närmsta glasruta. Och eftersom det dagen till ära också ösregnar i kunskapsstaden dristar jag mig till följande: jag är färdig med sommar för i år. Bring on the höst.

Fangirlar, i vanlig ordning. Vill ha säsong tre av Sherlock nununu. Skiter i dum hob-film. Det är för lite Sherlock och Watson i mitt liv.

I övrigt har jag ätit tre kräftor. badat för första gången i år samt stimmat runt med lånade barn.

Kräftor. Det är ett helt värdelöst djur att äta. Inte nog med att de är omöjliga att bryta sig in i, när man väl har gjort det så innehåller kräftfan så lite mat att man gör av med mer kalorier medan man försöker komma åt det översaltade köttet än man får i sig när man äter det. Därtill så är det spindeldjur som tycker att bottenslam är toppenföda. Jag har också vissa reservationer mot att den kokas levande, plus att jag tycker att det är rätt...ska vi säga ofräscht, när en hel hop vuxna människor sitter och slurpar i sig kräftspad som vore det den sista droppen vatten på jorden. För att inte tala om det så kallade kräftsmöret.

Med detta sagt, så ska jag på kräftskiva idag.

Som jag nämnde i gårdagens inlägg så har mina systrar satt igång med något de kallar torsdagstoppen. Igår var temat topp fem tv-/datorspelssoundtrack, något jag nu tänkte försöka ge mig på.

Som en inledande disclaimer tänkte jag bara nämna att jag inte är, och heller aldrig har varit, en gamer av rang. Därför kommer den här listan inte bli så mycket "världens bästa soundtrack" utan snarare "soundtrack ur spel som på ett eller annat sätt satt sin prägel på min barn- och ungdom".

Plats 5: Rainbow Islands
Alltså, det här är en sjukt irriterande version av "Somewher over the rainbow" och inte bra på något vis. Men fan vad jag och mellansyster spelade Rainbow Islands när vi var yngre. Mycket berodde det kanske på att vi hade typ tre spel till vår gamla Amiga-dator, men också delvis för att det var ett spel som var väldigt enkelt, samtidigt som det var väldigt svårt. Det är ett plattformsspel som går ut på att  ta sig uppåt, samla frukter, döda diverse varelser som ser harmlösa ut men är dödsmegafarliga för lilla regnbågspojken, komma fram till en boss, döda bossen och få mer frukt. Det asjobbiga i kråksången var att det efter en viss tid började stiga vatten, eftersom det tydligen var helt förbjudet att plocka frukter och döda leksaksbilar alltför länge. Samtidigt som vattnet steg, skyndades också musiken på tills den nådde ett psykosinducerande crescendo då man inte längre kunde fly undan vattnet, något som var en stor påfrestning för stackars små barnnerver. Dessutom: om du tycker att musiken är irriterande nu, är det ingenting emot hur irriterande den är i tre gånger hastigheten.



Plats 4: The Sims (första spelet)
När jag och mina systrar för första gången fick lägga tassarna på första The Sims-spelet resulterade detta i ett spelmaraton utan dess like, åtminstone för mig, som är icke-gamern i syskonskaran. När det var dags för middag (OBS: i våra hemtrakter serveras middagen någon gång efter lunch men innan det som brukar kallas middag i övriga landet bjuds, det vill säga någon gång vid fyra-tiden) satt vi fortfarande kvar i pyjamasar och iakttog ivrigt de byxkissande, konstant hungriga och stundom svimmande simmarna. Vi började med två simmar, men en av dem dog rätt omedelbart i en eldsvåda eftersom vi ännu inte lärt oss att simmar måste läsa kokböcker för att förstå att de inte ska sätta eld på maten. Att vi över huvud taget orkade spela såpass länge är förvånande, då första Sims-spelet var ganska frustrerande i det att simmarna aldrig blev äldre och att man inte kunde lämna simmens hem. Den låt som får representera denna era i mitt tv-spelande liv är den som spelas när man bygger hus, eftersom detta är ett evighetsgöra och troligtvis den melodi man hör mest av i hela Sims-spelet.



Plats 3: Super Mario Bros
För att det är det spel som jag mest suttit vid sidan av och kollat på när folk har spelat (jag spelade aldrig själv eftersom jag sög apröv på detta spel, liksom alla andra där man kan dö på andra sätt än att glömma maten på spisen), och för att det är ett soundtrack som har en egen neuronbana i hjärnan hos samtliga kids ur min generation, och några generationer efter det. Börja nynna några toner, och du kan ge dig fan på att det slutar med en supermario-kör i flera stämmor.



Plats 2: Shadowgate
Detta är ytterligare ett spel som jag iakttagit från avbytarbänken (om vi tänker oss att avbytarbänken är aldrigbänken). På tok för komplicerat för ett gäng tweens, och läskigt som fan. Det gick knappt att ta tre steg utan att man antingen dog eller stötte på en låst dörr. Grön gegga? Ooops, du är död. En stege? Oooops, du död. En nyckel i handen på ett skelett på en liten sand-ö omgiven av vatten och en styck haj? Kanske inte så mycket ooops, men du är ändock död. Intill denna dag har jag inte sett spelets spelas ut. Mest för att jag inte pallar kolla på hela gameplayen på youtube. Men soundtracket är bra, i alla fall.



Plats 1:the Neverhood Chronicles
Detta är det spel som gäckat mig mest under hela min uppväxt. Det införskaffades väl när jag var i elvaårsåldern, och det var helt fucking jävla omöjligt! I alla fall när jag var elva. Och när jag var tolv. Säkert när jag var tretton också. Det gick ut på att lösa ett antal mer eller mindre knepiga uppgifter för att få tillgång till kassettband (eller vad det nu var) som berättade en historia. Roligare än det låter, promise (min syster panelhönan placerade också detta soundtrack på förstaplats, så om ni vill veta mer om själva spelet och inte bara min relation till det kan ni ju läsa där). Och soundtracket var episkt. Låten nedan är huvudpersonen, Klaymans, theme, och illustrerar rätt bra hela spelets quirkyness (bra quirky, inte Zoey Deschanel-quirky). Önskar att det fanns på Spotify.



Systrarnas version av samma lista kan ni läsa här och här.

Ja, jag har varit MIA i några månader. Jag har till viss del haft viktigare saker för mig, som till exempel ta examen, cruisa mellan mina två sommarjobb och dricka öl när jag hinner. Jag har också känt lite "meh" inför det här med skrivande i allmänhet.

Så, vad har förändrats?

Det här: till hösten flyttar jag från den eviga ungdomens stad till en högst ordinär mellanstor svensk stad, eftersom jag där har fått ett Riktigt Jobb (tm). Det är en stad där jag kommer känna exakt en (1) personer, nämligen Le Boyfriend. Detta skrämmer mig en aning, eftersom jag inte är den socialaste av katter (det tar mig i genomsnitt tre år att bli vän på riktigt med folk) och därmed är övertygad om att jag kommer tillbringa det närmaste året ensam och miserabel. Jag har också alltid varit övertygad om att jag är såpass ofantastisk att folk glömmer mig så fort jag är utom synhåll. Bloggandet blir alltså ett sätt för mig att kloa mig fast i medvetandet hos åtminstone de av mina vänner som läser min blogg. Sorgligt? Kanske. Men jag är ju en ganska sorglig person.

Så, framöver kommer här postas alldeles utomordentligt vardagliga iakttagelser av allt som pågår och inte pågår i mitt liv, halvfärdiga tankar om saker som upprör mig, samt lite allmänt tjafs om populärkultur jag för tillfället uppskattar. Business as usual, alltså. Plus att jag kan delta i mina systrars torsdagslistor