Tvångstankesmedjan

Okej, ny torsdagstopp. Temat för den här veckan är värsta skräckupplevelserna, med tillägget "populärkulturella" i mitten, det vill säga det gäller sånt man sett på tv, film, läst eller hört. Ett spännande tema då jag är oerhört lättskrämd, och därtill har en väldigt livlig fantasi samt är mörkrädd, vilket innebär att jag har många, många skräckupplevelser att välja från. Ordningen på listan blev lite random, eftersom rädsla inte går att mäta på en exakt skala och jag därmed inte med säkerhet kan säga att jag blev mer rädd av plats tre än plats fyra på listan.

Plats fem: The empty child och The Doctor Dances (Doctor Who)
Detta är något som ganska nyligen skrämt mig, och får vara med eftersom jag fascineras över att jag som tjugosjuåring fortfarande kan bli såpass rädd för saker som inte har någon som helst koppling till verkligheten att jag sover med lampan tänd i flera nätter. Doctor Who är, i korthet, en tv-serie om en man som reser gnom tid och rum med hjälp av sin tids-/rymdmaskin, oftast tillsammans med en kvinnlig kompanjon av något slag. I just detta avsnitt, som är ett tvådelat sådant, landar doktorns maskin i London under "the Blitz" (andra världskriget). Där stöter doktorn på en ung kvinna, som tillsammans med en grupp föräldralösa barn passar på att smita in i folks hem och festa på deras kvarlämnade måltider, medan alla andra gömmer sig i skyddsrummen under bombräderna. Den unga kvinnan förföljs dock av en ung pojke iklädd gasmask, som ihärdigt frågar "are you my mummy?". Hon säger att om man rör vid honom blir man tom, precis som honom. Mysteriet tätnar när doktorn upptäcker ett sjukhus fullt med människorsom vid första åsyn verkar döda, men som visar sig vara i högsta grad levande. De har alla gasmasker som på något märkligt vis smält samman med deras hud, som om de vore en del av deras kropp, och alla ställer de samma fråga: "Are you my mummy?". Avsnittet är oerhört obehagligt rakt igenom, och de gasmasksbeklädda människornas ständiga frågande förföljer mig fortfarande. Allt får dock sin lösning och allt slutar lyckligt, som ofta i doctor Who, men dessförinnan var den överhängande känslan att jag ofrivilligt hade blivit indragen i en skräckfilm.


Plats fyra: Scream
Scream var nog den första skräckfilm som jag såg ever, som var en ren skräckfilm och inte bara en thriller med obehagliga inslag. Ploten är ju rätt simpel, tonåringar i en liten stad blir mördade av galen mördare med mask, de har fest, dricker alkohol, har sex, och man tänker hela tiden "men nej, gå inte in där, ditt pucko! Gå därifrån! Nu!". Det fiffiga med Scream är ju att den är metaskräck, i det att den faktiskt aktivt drar upp klassiska skräckfilmsklyschor under filmens gång, och sedan utnyttjar dessa för att ha ihjäl diverse tonåringar. Detta var jag väl dock lite för outvecklad för att förstå när jag som fjortonåring såg filmen, däremot så var jag det perfekta offret för alla överraskningseffekter och skrek i högan sky varje gång mördaren hoppade fram bakom ett hörn. Dessutom gav den ju busringningen en revival, eftersom alla skulle ringa runt och fråga ifall man gillade skräckfilm.


Plats tre: Fallet Charles Dexter Ward
Denna bok var mitt första möte med skräcklegenden HP Lovecraft (mannen som tyckte det var vulgärt med personbeskrivningar, och sålunda skippade dessa i sina egna böcker), och vilket möte sen. Jag gillar skräckböcker, eftersom jag ofta upplever dessa som mindre otäcka än skräckfilmer, vilket innebär att jag kan få min skräckdos utan att ligga sömnlös i veckor efteråt. Men HP Lovecraft spelar på min största svaghet: min fantasi. Fallet Charles Dexter Ward följer familjen Wards familjedoktor, Marinus Bicknell Willett, när han försöker nysta i vad som föranlett unge herr Wards mentalsjukdom och märkliga fysiska förändringar. Hans undersökningar avslöjar att unge herr Ward har ägnat de senaste åren åt att försöka hitta den grav som tillhör en sedan länge avliden släkting till familjen Ward, Joseph Curwen. Doktorn börjar gräva i Curwens historia, och upptäcker att handelsmannen och hobby-alkemisten Curwen har en mycket mörkare historia än vad som först kunde anas.

Det som är så fantastiskt med Lovecrafts böcker, och det som också gör dem så skrämmande, är att alla hemskheter huvudpersonen stöter på längs med vägen bara antyds. Han målar upp en svag siluett av de mest fruktansvärda monster, och vad som sen finns där är upp till läsaren att fylla i, ackompanjerad av huvudpersonernas förtvivlade, fasansfulla skrik. Och har man en såpass livlig fantasi som jag, finns det ingen hejd på hur skräckinjagande Lovecrafts monster kan bli. Nedan följer ett citat ur bokens svenska översättning.

"När han tittade efter andra gången såg Willett en sådan kontur eller enhet, ty under de ögonblick som närmast följde var han utan tvivel lika spritt språngande galen som någon inhysing på doktor Waites privatägda sjukhus. Ficklampan föll ur en hand som tömts på att muskelkraft och nervsamordning. Han brydde sig inte om ljudet av krasande tänder, som avslöjade lampans öde nere i gropen. Han skrek och skrek och skrek med en röst, vars panikslagna falsett ingen av hans bekanta någonsin skulle ha känt igen, och fastän han inte kunde ta sig upp på fötter kröp och rullade han med förtvivlans mod bort över den fuktiga stenbeläggningen, där dussintals underjordiska brunnar släppte fram sitt utmattade kvidande och gläfsande som svar på hans egna sinnesrubbade skrik."

Plats två: Marble Hornets
Marble Hornets är en youtube-serie och min senaste utflykt in i skräckens värld. En utflykt jag så här i efterhand ångrar, då den innebar sömnlöshet och att jag numera ständigt ser mig om över axeln när jag är ute efter att solen gått ner (det vill säga hela tiden, eftersom vi befinner oss i Sverige i november). Avsnitten är oftast runt fyra till femton minuter långa, och följer en person som fått överta en massa band från en collegekamrat som under inspelningen av en amatörfilm började bete sig alltmer märkligt, för att sedan försvinna helt efter att ha gett huvudpersonen banden. När huvudpersonen tittar igenom banden märker han dels att hans kamrat någon gång under inspelningsprocessen börjat filma sig själv konstant, och att banden innehåller en hel del märkligheter, som en väldigt lång man som stryker omkring utanför fönstren och tycks förfölja kamraten, ljud som försvinner, bilder som flimrar och personer med minnesförlust. Som varje person i en skräckfilm/-serie/-bok någonsin bestämmer han sig för att börja nysta i det här, vilket såklart inte leder till något gott över huvud taget. Personer som kan sina populärkulturella monster förstår rätt snabbt vilken figur det handlar om, men serien är sevärd ändå eftersom den lyckas vara så fruktansvärt skräckinjagande med väldigt små medel. Den har gått sedan 2009, och det dyker fortfarande upp avsnitt med jämna mellanrum, då serien utspelar sig i realtid. Om huvudpersonen försvinner i flera månader upphör alltså avsnitten under denna tid också. Kanalen hittar ni här, och nedan kan ni se första avsnittet. (OBS för att jag inte har sett hela, pga blev för rädd.)


Plats ett: The Ring (den amerikanska versionen)
Det var min före detta pojkvän som mer eller mindre tjatade sig till att vi skulle se The Ring tillsammans, något jag i efterhand anser borde ha varit nog för att göra slut där och då. Jag tänker helt fräckt utgå från att alla har sett den (om inte: se den inte! Det är inte värt det), och att jag därmed inte behöver förklara handlingen. Det jag däremot kan säg är att jag gissningsvis såg ungefär halva filmen, det vill säga de minst läskiga delarna, och att jag däremellan höll händerna för ögonen och störtgrät för att jag var så fruktansvärt rädd. Efter denna upplevelse sov jag inte ordentligt på säkert två veckor och tv-apparater med myrornas krig skrämde skiten ur mig. Det är den otäckaste film jag någonsin (typ) sett, och jag skulle inte se om den för allt smör i Småland. Jag har bäddat in trailern nedan, om någon skulle vilja se den. Jag kan dock inte garantera att det inte är porr eller något liknande istället, eftersom jag inte vågade titta på den.


Bubblare (jag tänker ej länka eftersom jag inte pallar sitta och söka på saker som skrämmer skiten ur mig längre):
The X-files, hela jävla serien. Jag vet inte ens varför jag bemödade mig med att kolla, med tanke på att det kostade mer i sömnlösa nätter än vad jag fick i känsla av tillfredsställelse av att se den.
Children of the corn, novellsamling av Stephen King. Min fasta övertygelse är att det är något fel på King, annars kommer man inte på så mycket hemska och helt absurda saker.
Slenderman-spelet. Jag har inte spelat själv, däremot sett på en gameplay (här länkar jag eftersom det måste ses, mycket mycket obehagligt. OBS för att det återigen kan vara porr jag länkar till, vet inte om det var den gameplayen jag såg och vill verkligen inte kolla igenom den igen). Fyfan.

Så, det var allt. Nästa vecka tänker jag att vi kör "sötaste valparna" eller nåt, så jag får lite trevligt att tänka på istället. Systrarnas värsta skräckupplevelser hittar ni här och här.

Så, jag har legat på latsidan vad gäller bloggandet, eftersom det har tagit mer än planerat på krafterna att bo in sig i ny stad och på nytt jobb. Men jag tänkte försöka skärpa mig, och jag börjar med torsdagstoppen, som tyvärr blev en fredagstopp eftersom jag är sämst.

Plats fem: Säkert! och Markus Krunegård - Det kommer bara leda till nåt ont
Om jag och le Boyfriend skulle ha någon låt som var "vår låt" så skulle det vara denna (även om jag försökt övertala honom om att vi borde ha "Baby Daddy" med Chella H istället. Han har hittills inte nappat på detta). Inte för att den säger så mycket om oss eller vår relation, det var längesedan vi passerade "åh, det här är så härligt men ändå så dåligt, vad ska jag göööra"-stadiet, vilket är väldigt skönt, för det är ett sugigt stadium. Men när vi ganska nyss hade blivit ihop köpte båda två Säkerts första album, och av någon anledning lärde vi oss den här låten utantill och kunde sjunga den när vi var ute och gick på promenader. Det var himlans trevligt, särskilt när le Boyfriend tappert försökte härma Krunegårds målbrottskvidanden. Därtill så är ju också detta beskrivning av någon slags kärlek eller förälskelse, men av en sort som kanske inte direkt lyfter en till nya höjder. Men så kan det vara ibland.


Plats fyra: The Moldy Peaches - Anyone else but you
Jag hade en period i mitt liv då jag uppskattade den typ av musik som var så himla indie och underground att den inte ens var bra, och då lyssnade jag på Moldy Peaches. Numera blir jag lätt lite less på det här sköralternativa där ingen kan sjunga men allt är väldigt gulligt och samtidigt lite fult och skevt. Den här låten har dock överlevt min musikmässiga kovändning, eftersom den är såpass gullig att jag inte riktigt kan värja mig från den. Den säger någonstans att inte bara finns det någon för alla, den personen som finns där kommer tycka att du är världens bästa fastän du egentligen är rätt ful, har tråkig pappahumor eller ocharmiga egenheter. Det är som att någon har satt på dig glasögon som gör alla andra lite gråare och tristare i jämförelse med just Den Personen. Och i just det sammanhanget funkar faktiskt det indienaiva väldigt mycket bättre än bombastiska kärleksballader.

(Ursäkta kass video, men jag hade att välja på ett fotoprojekt från nån gymnasieunge med konstnärliga ambitioner eller en video med felstavningar, och eftersom jag hatar felstavningar fick det bli fotoprojektet)

Plats tre: Patrick Wolf - Together
Jag har en viss svaghet för låtar som kan beskriva både hur fantabulöst bra det är med kärlek, samtidigt som de understryker att det inte behöver innebära en total sammansmältning (se även plats ett på listan), och Patrick gör just detta. Han beskriver längtan, väntan, känslan, samtidigt som låten handlar om att man visst klarar sig själv. Att kärlek ska handla om att göra en själv bättre och att få en att vilja bli bättre, för sin egen skull och för den andre. Det handlar om att kunna göra fel, be om förlåt och göra rätt för att det är sån man vill vara, och för att den andra får en att vilja bli bättre, större, mer. För visst kan jag göra det själv, men vi gör det mycket bättre tillsammans. Plus, det är ju Patrick, liksom.


Plats två: Magnetic fields - The book of love
Den här låten har i princip gått mig förbi, tills för ett tag sedan då mina vänner spelade den under sitt bröllop. Och visst, även den mest banala kärlekslåt kan få ett sentimentalt värde när den spelas på bröllop, men denna har bitit sig fast även efteråt. För det första så uppskattar jag Stephin Merrits (sångarens) röst väldigt mycket, då jag alltid har varit lite svag för djupa röster som är så manliga att de odlar sin egen skäggstubb. För det andra så tycker jag om texten, som i min tolkning handlar om att skildringen av kärlek är väldigt töntig och fånig och sockerklibbig, men när det rör en själv så blir allt det där töntiga, fåniga, klibbiga något fint och fantastiskt istället. Och det är ju faktiskt så det är.


Plats ett: Amanda Palmer - Ampersand
Jag älskar den här låten, för den befinner sig i den rimligare delen av kärleksspektrat, och det är så sällan den delen får plats i den härva av krossade hjärtan, Romeo - och Julia-förhärliganden och gullegull som är kärlekslåtsträsket. Palmer sjunger om hur visst, romantik och kärlek är fantastiskt, men hon tänker inte hänge sig åt det så totalt att hon förlorar sig själv. Hon står bredvid och ser på medan den andra parten förtär sig själv, för även om hon älskar personen så är hon ingen Julia, det är inte hennes kamp, hon är en egen individ. Jag önskar att fler följde hennes råd än dånade över en gammal pjäs om ett par tonåringar som blir sådär härligt fjortisförälskade att de tar livet av sig för varandra. Kärlek och förälskelse är fint, fantastiskt emellanåt, men den där sammansmältningen som vi tänker oss att äkta kärlek ska bestå av är faktiskt inget eftersträvansvärt. Det finaste är faktiskt två separata individer som bestämmer sig för att vara med varandra för att de vill och för att de mår bättre av det, inte för att de vill uppnå något slags siamesisk tvilling-stadie.


Bubblare: God only knows med the Beach Boys, Jag gillar låten väldigt mycket, den gör mig glad och upplyft, men den fick stryka på foten på grund av att den beskriver den där"jag kan inte leva utan dig"-kärleken som jag faktiskt också tycker är rätt sämst.
Halo med Beyoncé. Det är en himla fin låt, och Beyoncé sjunger den väldigt bra, men den föll bort av ungefär samma orsak som God only knows.

Det var min lista. Vill ni läsa systrarnas gör ni det här och här.