Tvångstankesmedjan

Emo-musik. Varför fanns inte det när jag var ung? Obegripliga och tungsinta texter som får en att verka djup, kombinerat med ett dansvänligt beat och melodier man faktiskt kan sjunga med i. Synd bara att emo-stilen får ögonen att värka. Nu är jag dessutom för gammal för att med någon slags trovärdighet ägna mig åt denna musikgenre (titta bara på Greenday), så istället lyssnar jag på min emo-lista på Spotify i smyg och stampar takten med foten samtidigt som jag ångrar att jag aldrig vågade färga håret svart som ung.


Sångaren i My Chemical Romance ser lite ut som en manlig version av en granne från min barndom. Jag gillade aldrig riktigt henne.

Aaaaaargh! Fanfiction.net är en sån jävla amatörsida. Den funkar typ inte hälften av gångerna och det är sjukt frustrerande när man försöker klicka sig framåt i en fic och det enda som dyker upp är en blank sida. Hur fan ska jag nu få veta hur det går för House och Wilson? Lär er göra hemsidor, fangirls!

Efter att ha fyllt fyra flyttkartonger med böcker samtidigt som bokhyllan fortfarande är halvfull förstår jag det här med läsplattor mycket mer.

Dum jävla dag. Ångest och flyttpackning. Glee tar för lång tid att ladda hem. Buffy känns torr och fadd, hon ligger med Spike och jag tycker inte att det är det minsta kittlande. Grå jävla höst som egentligen inte är så grå utan solstrålande och färgsprakande, men jag vill tro att den är grå så jag låter gardinerna vara fördragna. Det löser sig alltid, men tiden fram tills dess är alltid outhärdlig. Hur fan ska man prata när självföraktet stockar sig i halsen och pop-ångesten är omnipotent. Men visst blir det bättre. Det blir alltid bättre.

Flyttångesten har flyttat in i mina drömmar och blandar sig friskt med de Buffy-avsnitt jag såg innan jag somnade. Resultatet är mycket märkligt och framkallar om möjligt än mer ångest. Jag har mer att göra än jag skulle vilja och jag har bara mig själv att skylla. Jag avskyr när det blir så.

Jag undrar vem grannen med musiksamlingen bestående av en enda låt, med den enformigaste takthållning jag någonsin stött på, är. Autist vars inrutade värld skulle implodera om inte varje morgon ackompanjeras av ett monotont "dunk, dunk, dunk, dunk"? Tvångsmässig personlighetsstörning som har den så kallade musiken som en del av sin enormt utdragna morgonritual? Meditationsfantast som använder musik i sin mest nedbantade form för att försätta sig i någon form av trans? Kanske är det inte alls musik jag lyssnar på, utan en person som startar upp dagen med att slå på en upp-och-nervänd plasthink med ett ihåligt papprör? Vad eller vem det än är så är det en av de saker jag kommer sakna minst när jag flyttar härifrån. Det, och barnen i lägenheten bredvid som inte har förstått att man kan kommunicera med sin familj annat än genom ilskna skrik.

Saktmodig söndag, precis som det ska vara. Men jag ska försöka att inte ignorera alla mina åtaganden. Bara de flesta.

Ikväll ska jag på hemmafest med alldeles för mycket folk. En sådan fest där jag tappar bort mig bland alla kroppar och konversationer och slutligen inte ens orkar nicka med i samtalen runt omkring mig för att det surrar för mycket i mitt huvud och min blick är grumlig av alkohol och parfym. Men det ska bli roligt, bestämmer vi.

Åh, Säkert! Du är så bra. "Facit" på Spotify. Det är fint.

Min Duktig Flicka-image får sig en rejäl törn då jag nu på allvar funderar på att stanna hemma och vänta på att nedladdningen av första avsnittet i säsong två av Glee ska bli klar så att jag kan kolla på det. Tusan också.


And I think this kinda settles it... Dubbel-tusan.

Skryt: jag gick upp klockan åtta idag, trots att jag hade kunnat sova till klockan 11, för att plugga och städa. Dessutom ska jag träna idag. Omvandlingen till Duktig Flicka sker sakta men säkert.

Lisa Magnusson skriver som vanligt bra. Den här gången om Sverigedemokraterna: "Vilka är ni som röstar på Sverigedemokraterna?".

Avsnittet "The Body" från Buffy - the Vampire Slayer säsong fem är nog den sorgligaste och mest finstämda bit tv-historia jag någonsin beskådat. Avsnittet ensamt borde vara nog för att övertyga alla om att Buffy inte bara är en serie om en blond tjej som har ihjäl vampyrer, utan en serie med mer djup än man först anar. En vän bad mig förklara varför jag gillar Buffy så mycket, och "The Body" är en del av svaret på den frågan.

Världen och Sverige går visst vidare som vanligt, trots främlingsfientliga krafter i riksdagen. Själv borde jag plugga, men inser att det är svårt att bryta sig ur gamla hjulspår. Och jag som ville tro att jag var bättre än så.

Jävla Sverigedemokrater.

Jag måste för övrigt städa lägenheten. Den ser för jävlig ut. Jag hatar att det inte går att lämna något framme utan att det genast ser stökigt ut, och när det väl redan blivit stökigt går det käpprätt åt helvete därefter. Det ska bli så skönt att slippa, att ha en lägenhet med det antal kvadratmeter som gör att hemmet inte ser ut som en katastrof för att det ligger ett par skitiga strumpor på golvet eller en tidning på bordet.

Nu: valvaka.

Vad är grejen med människor som ska klä upp sig i tid och otid? Har folk bara en massa festblåsor som hänger i garderoben och bidar sin tid och som de känner ett tvångsmässigt behov av att plocka fram vid första bästa festliga tillfälle? Kan man liksom inte bara vara lite lagom snygg både till fest och vardag? Eller är det hemskt viktigt att skapa största möjliga kontrast mellan måndag till torsdag-klädseln och partyoutfiten? Kan någon förklara för mig?

Ska för övrigt se fina Billie the Vision & the Dancers live ikväll.

En annan fördel med att valet snart är över: jag slipper att via mina facebookvänners statusuppdateringar bli kallad dum i huvudet eller ond på grund av att jag har en annan politisk inriktning än dem. Hurra!

Jag önskar att jag hade en ärkefiende, fast jag skulle säga min nemesis. Vi skulle inte vilja döda, bara skriva elaka saker om varandra i våra statusuppdateringar på facebook och sprida lite rykten om varandra. Och i smyg skulle vi respektera varandra och vilja vara varandra. Det vore fint.

Imorgon är det för övrigt val, och tack gode gud för det. Jag skulle inte stått ut länge till med att bli visuellt attackerad av fula valaffischer och mina politikervänners peppiga uppdateringar på facebook. Hujeda mig.

Det är nog bra att barnmorskan inte vet exakt hur många fler än fyra standardglas jag dricker vid ett och samma tillfälle. Jag vet inte om jag vill veta själv, lyckligtvis tappar man ju räkningen någon gång efter det femte.

Här hittar man sin sprillans nya TV-serieförälskelse, och så bara går han och dör. Jävligt dålig stil, textförfattarna.


Jag hjärta Ianto Jones

Den uppmärksamme borde dessutom kunna notera en viss trend i vilka TV-seriekaraktärer jag fastnar för. Tips: att ha utbytt saliv med en annan man är ett stort plus (faktiskt en förutsättning).

Jag grät till avslutningen på säsong två av Torchwood. Jag gråter inte så ofta. Typ aldrig. Kanske är det därför det inte riktigt känns som att det är jag som gråter, trots allt. Tårarna råkar bara rinna nerför mina kinder, de skulle lika gärna kunna vara någon annans. För inuti är jag lika tom som vanligt.

Är man förresten en hemsk människa om man gråter mer när fiktiva personer i TV-serier dör än när folk man faktiskt känt dör? Jag tänker att man nog är det. Så nu vet ni.

Nu jävlar ska jag bli en duktig flicka. Till mina nuvarande fritidsintressen öldrickande, Buffy-maraton och fanfictionläsande skall fogas träning, körsjungande och plugg. Jag funderar också på att bli en sån flicka som gör saker med måtta, som håller igen och unnar sig saker lite då och då (förutom vad gäller öldrickandet, där får måttlösheten härja fritt även fortsättningsvis). Jag ska bli så sablans präktig att jag utklassar självaste kronprisessan. Sanna mina ord!

Jag bryter idag den ordningssamhet jag hittills uppvisat den här terminen och skippar dagens föreläsning. Det känns okej.

(Men jag lovar att jag ska sköta mig framöver, for real).

Idag är jag inte så glad. Förhoppningsvis kan det sovas bort.

Jag älskar smink. Man kan vakna på morgonen, bakis och vrakig med utseendet därtill, men tio minuter och lite puder och concealer senare ser man helt plötsligt ut som en människa igen. Naturligt är inte bättre.

Nu: huvudstad och fina A.

Idag kommer fröken C hit, och vi ska dricka alkohol och kolla på Idol och snacka skit. Himla fint ska det bli.

Orka konflikter och stormar i vattenglas, orka människors perspektivlöshet, orka politik, orka umgås med människor hela tiden, orka något annat än att titta på Idol med systrarna och äta pastasallad.

Hantverkarna har för övrigt lämnat ett hål genom väggen ut mot gatan. De återkommer imorgon och fixar resten. Screw you.

Idag skulle egentligen ha varit någon slags sovmorgon, men på grund av hantverkare med oklara arbetstider har jag varit vaken sen halv sju. Hittills syns inget spår av dem, dock. Jag är väldigt bitter.

Det var längesen jag kände mig ensam. Kanske måste man göra det ibland. Kanske måste jag göra det ikväll.

Ett styck på tok för dyrt träningskort inhandlat idag, så nu blir det till att lyfta skrot med syster yster och M. Jävlar vad deffad jag ska bli.

Sjukdomen verkar nu ha nått sin mest kritiska punkt och idag kan jag återigen prata. Erfarenheten säger mig dock att det är bäst att ignorera öl-impulserna och stanna hemma ikväll. Med tre säsonger av Buffy kvar och Torchwoods andra säsong på nedladdning ska jag nog lyckas underhålla mig själv även denna dag.

Sjukdag, vilket innebär Torchwood-maraton och tappad röst. Helgen ser helt plötsligt lite mindre händelserik ut än planerat. För övrigt har mina drömmar börjat bli tråkigare än mitt vardagsliv. En av nattens (mar)drömmar bestod i att jag hade för mycket gammal mat i kylen. Det hela vägdes förvisso upp av att en senare dröm innehöll lite hett homohångel (för visst räknas det som gayhångel om båda parterna är av samma kön men den ena parten är människa och den andra en kentaur?), men ändå...

Är sjuk. Vill ha medömkan. Vill inte gå på föreläsning klockan åtta imorgon. Vill inte!


Måste.