Tvångstankesmedjan

Ibland känns det som att mitt liv är en ständig jakt på nya distraktioner. Jag vet inte riktigt vad det är jag vill distrahera mig från, för det är ju knappast så att jag vantrivs med min tillvaro (förutom under vintern). Kanske är det tristessen jag undviker, jag vet inte.

Mitt senaste tillskott bland distraktionerna är tv-serien "Supernatural". Den handlar om övernaturliga saker och jag är egentligen för räddhågsen för att se den, men det spelar ingen roll. För den handlar också om två bröder, som är sådär operfekt snygga som personer i halvdana amerikanska serier är (det vill säga de är egentligen ganska felfria, men det finns ändå något litet som stör det perfekta intrycket). Det handlar om deras relation till varandra och till sin pappa och bröderna måste hela tiden rädda varandra och det är så fint för det är något med emotionellt handikappade män som försöker visa känslor men inte lyckas riktigt. Inte så att jag vill ligga med dem, jag föredrar mina män emotionellt utvecklade tack, men jag tycker om att titta på dem och hålla tummarna för att de ska ligga med varandra.

Ja, det gäller även "Supernatural". Incest är inget problem för mig i fantasin, och jag har heller aldrig haft svårt att läsa in sexuella undertoner i mäns relationer till varandra (detta gäller bara i tv-serier, dock, mina verklighetsanknutna manliga vänner behöver inte oroa sig för att jag sitter i hemlighet och önskar att de ska hångla. Jag skulle inte bli ledsen om det hände, men det är inget jag tänker på till vardags direkt). "Supernatural" är guld för en fangirl som jag. De enda kvinnliga karaktärer som förekommer flyter ihop i någon slags allmän, blond, "hjälp mig"-massa som fladdrar förbi varje avsnitt men aldrig blir särskilt varaktig, för bröderna sätter alltid varandra främst. Just nu vill jag bara ha plöjt igenom hela serien, för jag vet att det ligger en massa fanfiction och väntar vid Supernatural-regnbågens slut och jag behöver en ny fandom som kan sluka mig (distraktion, jag sa ju det).

Nej, det finns ingen poäng i det här inlägget, annat än att understryka att fangirlen är stark inom mig. Nu ska jag titta på "Supernatural".

Just nu undrar jag hur länge jag skulle sova, om jag skulle sova så länge som min kropp önskar. Jag vågar inte prova, dock, för jag har en känsla av att det skulle vara Törnrosa-länge.

December gör mig trött. Trött och oinspirerad. Mörker och grått fyller huvudet med bomull och all min ork följer med snöslasket ner i gatubrunnen.

Det enda jag gör om dagarna är att distrahera mig, från min trötthet, från min olust, från min oförmåga. Jag gör bara det jag måste, för jag kan inte göra något annat.

Jag hatar december. Hatar vintern, den är för lång och för kall och för mörk, men det enda jag kan göra är att böja huvudet i resignation och vänta in våren.

Det blir bättre snart.

När jag var sjutton insåg jag att jag nog hade det lättare för mig än många andra i skolan. Jag hade lätt att lära mig saker, när jag skrev flöt det för det mesta på och blev sällan fel, jag kunde stava bra, läsa snabbt och även om jag inte var tokbra på något kunde jag ganska snabbt lära mig att åtminstone klara av det såpass väl att jag fick hyggliga till bra på betyg i det. Samtidigt började jag umgås med människor som uppskattade att ha intellektuella diskussioner (vi var seriöst så jävla jobbiga, tur att vi hade varandra). Allt detta gjorde att jag antog att jag var intelligentare än andra, att jag hade en IQ som var högre än genomsnittet.

Det tror jag inte längre. Inte för att jag tror att jag är dum. Jag är lika intelligent nu som jag var då. Jag tror bara att det är vanskligt att dra slutsatser om sin intelligens utifrån att man presterar bra i skolan och intresserar sig för saker som andra människor anser vara intelligenta. Det handlar om så mycket mer; uppfostran, hemförhållanden, uppmuntran, självbild, bemötande och så vidare och så vidare. Att tro att betyg och intressen enbart beror på intelligens är dumt. Dels så missar man mycket förändringsmöjligheter om man tror att hur folk presterar i skolan och vad de intresserar sig av beror på en statisk egenskap som till stor del är medfödd, och dels så leder det till en del obehagliga slutsatser, som t.ex. att folk från så kallade utanförskapsområden skulle vara mindre intelligenta för att de får sämre betyg än medelklasskidsen.

Den insikten är dock inte hela förklaringen till att jag slutade se mig själv som intelligentare än genomsnittet. Den synen på mig själv gjorde mig dessutom jävligt självgod och överlägsen. Jag kunde avfärda människor som korkade och obildade för att de inte intresserade sig för samma saker som mig, och det är fan ingen trevlig egenskap.

Jag har aldrig gjort ett intelligenstest, men nu för tiden tänker jag att jag nog skulle hamna någonstans kring snittet. Och det gör mig ingenting. För det är ju fan strunt samma. Jag har fortfarande lätt för mig och kan fortfarande ägna mig åt intelligenta diskussioner, men jag gör det utan att bli odräglig.

Ibland tänker jag såhär: det finns för många ord därute som vägrar bli fångade. Jag har för mycket att uttrycka men för lite språk. Jag har för mycket kärlek men för lite känslor. Jag har en mun men för lite att säga.

De säger att jag har någon slags gåva. Ibland vill jag kalla det en förbannelse.

(Ibland vill jag förklara att nej, jag tror inte att jag är så bra, men orden kommer lättare för mig än för andra, och kanske är det bra, kanske är det fint, men att säga så vore förmätet och fel så jag raderar allt jag skriver och låtsas som ingenting istället.)

Föreställ dig följande: Du är på väg hem med cykeln. Det är mörkt och kallt och snön är regnblandad. Du hör hög musik från ett hus i närheten, höjer blicken för att lokalisera källan och då, då ser du det. Köket i huset badar i ljus, och i köket står ett tiotal smärta ynglingar med bar överkropp. De dansar till musiken och det är som ett könskonverterat playboy mansion. Du vill stanna och titta, bara en liten stund, likt flickan med svavelstickorna och det förtrollade skyltfönstret. Men det är folk omkring dig och du fortsätter cykla, och snart har minnet bleknat till en avlägsen hallucination. Men du tänker för dig själv: detta är i sanning ett julens mirakel.

Om ni undrar vad jag gör nu för tiden så kan jag hälsa att jag gror armhålehår för "No shave november". Bildbevis kommer när det hela är avklarat, än så länge ser det rätt klent ut. Jag håller också på att omorganisera mitt liv. Hittills innebär det dock mest att jag försöker undvika att mitt hem blir för stökigt samt att jag lyssnar mer på This American Life. Så, ja... Fanficen går bra, tackar som frågar, men den har gjort mig till en bekräftelsehora. Det är väl allt typ. Lejtur.

Ikväll fakking smäller det! Det kommer att bli awesome, har jag bestämt, och försöker förtränga trängsel, svettiga människor och kasst ljud till förmån för det enda som faktiskt är viktigt: Patrick. Så.jävla.pepp. Här kommer iallafall plats två och ett på listan över Patricks bästa låtar (glömde lägga upp plats två igår pga fanfiction, som vanligt).


Min näst bästa Patrick-låt är The Libertine från skivan "Wind in the Wires". Jag gillar pianot i början, ljudet som jag tror är hästhovar som följer genom låten, Patricks röst när han sjunger "Free", när Patrick spelar fiol (seriöst, alla gitarrkillar kan ju köra upp sina guror i röven, fiol is the shit och typ tusen gånger sexigare) och att den får mig att också vilja ta risken att vara fri.


Tristan, också från "Wind in the Wires" är min all time favourite Patrick-låt (något som jag tror jag delar med ganska många andra Patrick-fans). Det är en fantastiskt jävla låt, från ukulelen i början, till beatet, till texten, till hur Patricks röst går från det mörkaste djupa till den högsta falsett, till videon, till pianot i slutet ochsåvidare i all oändlighet. Om jag skulle lyssna på en enda låt i resten av mitt liv så skulle det vara Tristan.

Bloodbeat är från Patricks första skiva, "Lycanthropy". Jag lyckades dock gå och bli väldigt trött mellan förra inlägget och det här, så jag orkar inte förklara varför jag gillar den med mer än att jag älskar det märkliga ljudet vid 2.00, som känns alldeles för fånigt för den här låten men ändå perfekt, på något vis. Resten får ni lista ut själva.

Någon dag kanske jag också skriver något om Glee, vi får se.

Glömde visst att posta Patrick-inlägg igår pga fastnade i fanfiction och annat, så det får bli två inlägg idag.



Time of my Life kommer från senaste skivan "Lupercalia", och jag gillar den för att det är en fin låt om att komma över någon. Att man faktiskt kan vara lycklig utan någon trots att tiden man tillbringat med denna person var bland den bästa i sitt liv. Inget jävla sap om att man aldrig kommer bli hel utan den andra, utan bara "ja, det vi hade var fint, ja, det gör ont, men jag kan vara lycklig utan dig".

Under This Weather är från skivan "Wind in the Wires" och är ett fantastiskt litet stycke musik från början till slut. Radioljuden som följer igenom större delen av låten, starkt nog för att höras men för svagt för att kunna urskilja några egentliga ord, liknelsen mellan sprakande väderleksrapporter på radio och våt ved som brinner, vinden som viner i början av låten (samma ljud som hörs i slutet av Wind in the Wires som var nummer elva på min lista), pianoslingan som upprepas i början och slutet av låten, Patricks röst när han sjunger "weather", hur han andas in vid 3.13 innan alltihop exploderar i den sista refrängen, stråkinstrumenten. För mig är det perfektion.

Count of casualty från skivan "The Bachelor". Kombinationen fiol och trasig electro är fantastisk. Kören ger pampighet. Patricks förvrängda röst i delar av låten är obehaglig och oundkomlig. Låtslutet är ett klassiskt Patrick-slut med instrument som är lite all over the place men ändå passar perfekt ihop på något sätt. Jag gillar't.

Jag är skittrött och ska gå och lägga mig.

Don't Say No kommer från skivan "Lycanthropy", som är Patricks första skiva från 2004. Jag älskar den för det smutsiga elektrosoundet och för att den utstrålar att oavsett vad du följer för ideologi/idéströmning/filosofi så kommer den leda till fuckshit, så det är lika bra att bara skita i alltihop och flyta med i det som händer. Livet är en kamp, och kämpar du emot kommer du få kämpa för evigt. Don't say no to it, helt enkelt. Plus att ljuden i slutet av låten är fruktansvärt obehagliga, de låter som att en jättestor best är på väg mot dig, och det finns ingenting du kan göra för att komma undan.

Alltså, det här med att så fort någon uppmärksamma modevärldens skeva kroppsideal så kommer det alltid en hel drös med tjejer som blir så jävla kränkta för att de faktiskt bara råkar vara sådär överjävligt smala så att revbenen syns heeeelt nurligt, och deklarerar att de faktiskt blir ledsna över att folk rackar ned på deras kroppstyp. Kan ni inte bara lyfta blickarna från ert eget martyrskap i typ tre sekunder och inse att det inte handlar om att det specifikt är något fel på er kroppstyp? Det handlar om att varenda jävla kvinna i varenda jävla reklamkampanj ser ut på exakt samma sätt: smala, formlösa, med tydliga rev-, höft- och nyckelben. Det finns exakt noll variation i modevärlden. Det handlar därtill om att det finns jävligt många kvinnor som inte ser ut sådär naturligt, att många svälter sig och späker sig och kräks upp måltider för att få den där kroppstypen som du minsann har naturligt. Det handlar om att inte ens de flesta modeller ser ut sådär naturligt, de tuktar sina kroppar ner till ministorlek för att hålögda kunna vandra ner för catwalken i vinterns hetaste klädesplagg.

Såhär va: människor som kommenterar smala människors kroppar med ord som att "du är äcklig" eller "du borde äta ordentligt" ger jag ingenting för. Ingen har rätt att kommentera en annan människas kropp (undantaget är väl om man misstänker att någon har en ätstörning, men då gör man det knappast med de orden). Men det är jävligt tråkigt att det bara är den trådsmala kroppen som får plats i det offentliga rummet. Tycker inte alla ni, naturligt smala, det också?

Många försvarar sig dessutom med att "om det hade varit en överviktig tjej hade ingen vågat kommentera hennes kropp". Puh-lease. Överviktigas människors kroppar är nog de minst fredade kropparna i västvärlden idag. Överviktiga kvinnors kroppar särskilt så. Saxat från #thingsfatpeoplearetold som trendade på twitter för ett tag sedan:
"Your body sends a bad message to your children.", "Fat people are stupid. If they were smart, they wouldn't be fat.", "You have such a pretty face..." (underförstått: "men din kropp ser förjävlig ut"), "Would you even feel my touch through all your fat?", From my doc, when I explain how healthy my lifestyle is: "well obviously you're doing SOMETHING wrong.", "He didn't get you candy for Valentine's Day, did he? You don't need it", In the back of an ambulance, by a police officer: "Who would rape you?", "Oh, it's so great you're allergic to gluten - not eating it is supposed to help you lose weight!".

Tycker du att det är jobbigt att ha en idealenlig kropp och kritiseras för detta? Prova att ha en kroppsform som alla föraktar.

Hard Times är från skivan "The Bachelor" från 2009. Jag gillar den för att den är så pampig och dramatisk, för att jag älskar hur Patricks röst låter vid 1.24, den extradramatiska tempohöjningen vid 2.45 och för att jag också tycker att nu är det väl revolution på gång. Blont hår får honom för övrigt att se ut lite som Draco Malfoy, vilket ju inte är helt fel.

Jag publicerade nyss, nervös så jag trodde att jag skulle spy, första kapitlet av min fanfic på fanfiction.net. Resultat hittills: en recension ("omg amazing! please update soon :)") och två personer har börjat prenumerera på min fic! Små små pip fastnar i min hals hela tiden för att jag är så förbannat jävla lycklig. Jag har länge misstänkt det, men nu vet jag säkert: fanfiction är min drog.

Jag gillar den här låten för att den är så glad. Typ varenda jävla ton han tar och varenda instrument som används är bara sjukt glatt. Jag gillar sjukt glada saker. Och att han är hemskt söt i videon (jag sa ju att jag gillar när han har rött hår). Låten är från skivan "The magic position" från 2006, som också råkar vara den Patrick-skiva jag tycker sämst om, för att den helt enkelt inte berör mig särskilt mycket. Det här är den enda låten från den skivan som är med på min topp elva-lista över Patricks bästa låtar.

"House" får egentligen vara med på listan främst på grund av textraden "Oh I love the curling of your hip // gives me the greatest peace I've ever known". Plus att han är jävligt het i videon, jag gillar honom i rött hår. Låten finns med på senaste skivan "Lupercalia", som släpptes tidigare i år.

Jag ska gå och se Patrick Wolf på Debaser den 11 och är jävligt stoked inför detta, så som en nedräkning inför denna monumentala händelse i mitt liv tänkte jag posta Patricks elva bästa låter på bloggen, en om dagen. Jag ska försöka göra det i så mycket inbördes ordning som jag kan, men det är svårt för jag gillar ju alla typ lika mycket. Oh well.

Den första är Wind in the Wires, från skivan med samma namn som släpptes 2008. Jag brukar generellt gilla Patricks fartiga låtar mer än de lugna, men det finns så mycket att gilla med denna. Som de insamplade ah:na i början, den låga tonen i Patricks röst, vinden som viner, hur han sjunger "aviary" vid 2:53, det lite random plinkandet på instrumenten i låtens slut. Dessutom gillar jag tanken på elektricitet som något slags vilt väsen vi har fångat och tämjt och burat in i industrier.

Jag hatar dieter. Alla dieter. Det är inte för att jag inte tror att vissa dieter inte kan vara bra för dig. Det kan de säkert. LCHF funkar säkert asbra för vissa som vill gå ned i vikt, medelhavskost funkar säkert för andra. Jag hatar dieter för att de ökar fixeringen kring vad vi stoppar i oss.

Vi lever i ett extremt matfixerat samhälle, där allting handlar om vad vi stoppar i oss och i vilka kvantiteter. Nya alarm om mat som ger dig cancer och mat som gör dig beroende kommer varje vecka. Och då ska vi inte tala om hela "mat gör dig tjock!"-diskussionen. Ja, mat kan göra dig tjock. Mat är också något vi alla behöver för att överleva. Det är något som gör oss mätta och belåtna och glada. Mat är gott. Och att hela tiden fixera vid näringsvärdet i det vi stoppar i oss förtar fan poängen med mat. Jag äter för att må bra. Om jag varje gång jag äter måste tänka på vad för slags mat jag stoppar i mig, och i vilka mängder, får jag mest bara ångest.

Jag tror att min kropp är rätt smart. Jag tror att den kan säga åt mig, alldeles på egen hand, vad jag behöver. Om jag bara orkar lyssna. Problemet är bara att om allting handlar om Dieten slutar man lyssna på kroppen. Man struntar i signaler om vad kroppen behöver. Och jag tror fan inte det gynnar någon.

Inställning att kroppen bäst vet vad kroppen behöver är numera såpass ovanlig att den fått ett namn: intuitivt ätande. Just det. Vi är så fixerade vid dieter och att gå ned i vikt att bara att äta vad man mår bra av har fått ett eget namn, och en egen liten grupp anhängare.

Jag är rätt kass på att lyssna på min kropp. Jag äter ofta för snabbt, ibland äter jag saker som kroppen inte alls mår bra av, ibland äter jag inte för att jag är hungrig utan för att ätandet går på slentrian. Men jag jobbar på det. Jag jobbar på att inte tänka "ju mindre mat jag stoppar i mig, desto bättre" och sluta tänka att hunger är bra, att min kropp behöver tuktas (jepp, ätstörningar gör galna saker med ens sätt att tänka kring mat). Min kropp behöver näring. Den säger dessutom till mig vilken sorts näring, det vi kallar "sug". Vi ser ofta suget som något dåligt, men suget är din kropp som säger till den vad den behöver. För det mesta. Om du dock går på diet kan suget vara ett uttryck för en fixering vid den mat du förvägrar dig själv. Vilket också är förklaringen till att folk ofta får "återfall" när de går på diet. Du fokuserar så mycket energi på att undvika vissa sorters mat att det blir en fixering, och ju mer du tänker på det du förvägrar dig, desto svårare blir det att motstå. Simple as that.

Vissa tror att om man släpper på alla restriktioner så kommer man bara sitta på soffan och trycka i sig choklad hela dagarna. Då har man missat poängen lite. För jag tror inte att min kropp skulle må bra av att trycka i sig choklad hela dagarna. Min kropp mår nog bäst av en varierad kost. Mår jag dåligt av vissa saker utesluter jag dem, mår jag bra av andra saker inkluderar jag dem. Vissa saker kanske jag mår skit av, men andra mår bra av. Så kan det vara. Ett annat problem med dieter är nämligen att de hävdar sig vara en universallösning. Att alla kommer må bra av att äta enligt just deras restriktioner. Jag tror att kroppar är olika.

Såhär: jag är inte mycket av en biologist till vardags. Jag tror inte att våra kroppar är någon slags mystisk kraft som styr över livets alla göranden. Min kropp är inget jävla tempel. Men jag tror att den någonstans vet vad den själv behöver. Så jag tänker lyssna på den. (Den här texten är också väldigt dualistisk. Jag tror inte att kroppen och det vissa vill kalla själen är väsensskilda. Jag tycker bara att vi ska sluta se ner på vår kropp.)

Vill man läsa mer om intuitivt ätande rekommenderar jag Fat Nutritionist. Hon är klok. Till exempel:

"You also have the unconditional right to eat. Eating is a human right, no matter how fat you are, no matter how screwed up around food you think you are, no matter how much you know or don’t know about nutrition, no matter what your concerned family or friends say, no matter who harasses you on the street.

You have the right to eat, because you are a human being.

You also need to eat, because you are a human being. There is no person out there, fat or thin, who can live a healthy, functional life without eating a reasonable amount of food.

There is a misconception that somehow being fat beyond a certain arbitrary line drawn in imaginary BMI sand means you have the superhuman ability, and the moral obligation, to live without food. Which is total bullshit."

Ska hädanefter ha Olive i Little Miss Sunshine i åtanke varje gång jag shoppar kläder. Hennes stil är awesome.

Gjorde ett implicit associationstest för att testa mina fördomar om homosexuella. Tydligen har jag en stark automatisk preferens för homosexuella framför heterosexuella (en preferens jag delar med 3 procent av de som gjort testet). Kanske inte särskilt förvånande med tanke på att jag ägnar dagarna åt att läsa slashfics och titta på youtubevideor på emopojkar som hånglar med varandra.

Igår tänkte jag, när jag stod i kön för att köpa öl bredvid en söt tjej som förklarade sin vurm för ljus lageröl för bartendern som ihärdigt ignorerade mig till den söta tjejen gått, att det vore skönt att vara söt. För då skulle man få till den där härliga överraskningseffekten när det visar sig att man faktiskt kan något om öl och bryr sig om vilken öl man dricker. Sen insåg jag att överraskningseffekten beror på att folk inte förväntar sig att söta tjejer ska kunna något, och särskilt inte något som brukar sorteras in under "klassiskt manligt". Och helt plötsligt var jag rätt nöjd med att vara lite tjock och inte särskilt söt igen.

Jag vill himlans gärna ha en sån här ring. Det är en Claddagh-ring som symboliserar vänskap och kärlek och kan has som vänskapsring, förlovningsring, vigselring och yada yada yada. Jag vill ha den för att det är en sån ring Angel ger Buffy i andra säsongen av Buffy the Vampire Slayer! Och för att den är fin. Men mest för att den var med i Buffy. Är det okej att köpa en sån ring åt sig själv, eller är man lite sorglig då? Om man inte får köpa den till siga själv, så: hint hint, monsieur boyfriend (eller vem som nu vill köpa den till mig).

Och ja, jag gillar typ bara accessoarer som på något vis har figurerat i filmer, tv-serier eller böcker jag fangirlar. Det är väl ett lika bra urvalskriterium som vilket annat?

För övrigt kan Glee suga min kuk för att de bestämmer sig för att ha ett tre veckor långt uppehåll precis när säsongen nu äntligen äntligen satt igång. Dessutom tycker jag att de nya säsongerna av Mad Men och Sherlock kan skynda på lite. Mitt liv blir så tomt utan mina tv-serier.

Helgen tycks ha gjort något med mina fingrar, som numer envisas med att göra ont så fort jag böjer dem. Kan alkohol orsaka reumatism?

Mvh
Undrande

Rolig bild som alla säkert redan sett men som jag är ju alltid sist på bollen så jag skrattar nu.


Avdelning: Liv Strömqvist är för jävla rolig.

Kan vi för övrigt inte bara bestämma att frasen "skrattar bäst som skrattar sist" syftar på den som fattar skämtet sist? Pretty please?

Varenda jävla dag, så fort jag går in på en blogg, så fort jag ser en reklam, så fort jag kollar på en film, så fort jag ser vilka bilder folk tillåter vara taggade på facebook, så fort jag går utanför min jävla dörr, så påminns jag om att smalt är det enda som räknas i den här världen. Att smalt är det enda som är attraktivt, det enda som är hälsosamt, det enda som är rätt. Fat acceptance är mitt enda andningshål i en värld som annars försöker kväva mig genom att vilja trycka in min kropp i en form som inte passar. Det kräver konstant ansträngning, varje dag, varje timme för att jag ska kunna fortsätta tycka att min kropp är okej. Att det är okej att den ser ut som den gör, att den inte är smal. Jag är så jävla less på det. Revolution? Någon? Jag kan baka kakor.

Jag har hittat en ny fandom att grotta ner mig i, med fantastisk slash-potential, så min inre fangirl är väldigt nöjd för tillfället.



För övrigt, om ni inte har sett BBC:s miniserie Sherlock, se den. Den är bra (möjligtvis med undantag för andra avsnittet, det kan man skippa om man vill).

Varför visas Cops? Och varför är det underhållning, istället för bevismaterial i en rättegång om polisbrutalitet. Jag blir alltid så illa till mods när jag ser det, och jag funderar hur de här aggressiva och våldsamma männen har kunnat gå igenom en polisutbildning. Oftast är det slå först, fråga sen, och sen slå lite till. Vem fan tycker att det är ett bra program?

Och jag vet att det här är gammalt, men det visas ju för fan fortfarande i svensk tv, på hyggligt bra sändningstid, inklämt mellan massa komediprogram. WTF, liksom?

Fundering: är inte Ashton Kutcher liiite för snygg för att vara manlig karaktär i Two and A Half Men? Är inte deras grej typ att varenda ful och sexistisk man mellan 13 och 45 ska känna att "men vafan, om Charlie och Alan och den där fula tjocka killen kan få till det trots att de är rövhål, så kan väl jag"? Förstör inte Kutcher den illusionen lite, genom sitt "tja, jag är sådär nonchigt snygg, vilket man kan se genom att jag har långt hår och skägg men fortfarande är snygg"? Jag vet inte, och jag kommer ju aldrig börja kolla på Two and A Half Men, men ändå. Jag bara säger.

Okej, jag skrev att jag inte skulle blogga, men vafan, this really grinds my gear, liksom.
Det här med att folk säger till andra folk (och med "andra folk" menar jag tjejer, andra könet och whatnot) att de ska sluta se så sura ut, vad fan är grejen med det. Varför tycker människor att det är okej att säga till folk (tjejer) de inte känner att de borde le lite mer? Det är väl för fan inte deras ensak? Jag ser väl sur ut om jag vill. Kanske är det så att det inte finns så mycket att le åt just då?

Jag kan liksom inte skaka av mig känslan av att folk säger så här för att de tycker att det är tjejers förbannade plikt att hela tiden le och vara behagfulla. De kanske inte tänker så, explicit, men någonstans tror jag att folk är så vana vid att personer av kvinnligt kön alltid tar på sig att vara snälla och fina och se till så att alla har det bra och är glada och skrattar åt dina skämt och så vidare att när en tjej inte beter sig så, om hon istället ser sur eller, för den delen, neutral ut så blir folk liksom "men gumman, inte ska du stå här och se sur ut, le lite för tusan, du blir så mycket sötare då". Och man känner liksom bara "jaha, så jag ska le åt att du säger att jag ser sur ut? Inte den mest väl genomtänkta planen i världen kanske?". Jag tycker bara att folk kan sluta lägga sig i vilket humör andra människor (tjejer) är på och låta dem tjura om de vill. Så, slut på rant.

Hejsan jag är sjuk/har mycket att göra/skriver fanfiction istället, så jag orkar liksom inte riktigt blogga just nu. Hej då.

Jag läser då och då en blogg av en lite halvblåst tjej jag är vän med på facebook, för att jag gillar förströelse och att lite självgott kunna skratta åt andra människors dumhet. Ni vet hur jag rullar. Hur eller hur, den här tjejen är gravid och för henne är det värsta big deal att hon går upp i vikt av graviditeten (ni vet, utöver att det är en jävla unge som växer i magen på en, liksom). Hon pratade om vikten (höhö) av att man går ner alla graviditetskilon på en gång efter att man har klämt ut ungen, för att tänk om man går upp fem kilo per graviditet, och får tre ungar, då är det liksom femton extra kilon sen. Och hon sa det som att det så självklart var värsta dåliga grejen, som att femton kilo var typ en dödsdom, som att femton kilo innebär att man blir värsta fatty fat fat fatty. Jag har gått upp femton kilo sen jag flyttade till U-town, och min livskvalitet har inte försämrats det minsta, jag har inga hälsoproblem och jag får till och med ligga då och då. Den här tjejen är ett typexempel på hur människor tänker kring vikt och viktuppgång och jag är så jäkla less på att personer som hon får sätta agendan för vilka kroppar vi tycker är okej eller inte. Min kropp är min kropp, inte något för någon jäkla puckobrud att sitta och oja sig över.

Jag snubblade just över ordet "twunt" och i mitt huvud blev det genast en sammanslagning av orden "twat" och "cunt" (till mitt försvar kan väl sägas att det faktiskt användes i ett sammanhang där en sådan tolkning av ordet är möjlig) och jag tycker det är awesome. Jag började genast fundera över svenska motsvarigheter, men hittade liksom inget bra. Kanske för att vi egentligen bara har ett (1) vida spritt fulord för fitta, nämligen "fitta". Det enda andra vitt spridda ordet för fitta jag kunde komma på var "snippa", och det blir ju liksom inget bra. Fippa? Snitta (urk)? Det ser ni ju själva att det inte funkar. Så jag började fundera på andra fula ord jag hört för fitta, som mutta, hårtårta, skäggbiff och så vidare, men inget av dem går att kombinera särskilt bra med fitta, förutom möjligtvis mutta, men futta eller mitta har liksom inte den klang jag är ute efter. Så morgonen började med besvikelse för min del. Förhoppningsvis blir resten av dagen bättre.

Jag fastnade i fanfictionskrivande idag. Den är nu uppe i 30 datorskrivna a4-sidor, vilket är cirka 14600 tecken. Jag är ganske nöjd hittills. Och imorgon ska jag på middag i Stockholm, vilket ska bli trevligt. Men nu ska jag sova, och som godnattbild får ni ett fuck off-citat från Adele (och ja, jag har uppmärksammat stavfelet):

Igår när jag var på väg hem från ölkväll med mellansyster plus en hittade jag ett rep. Det bara låg alldeles övergivet på marken, så jag tog med det, tänkte att det är ju alltid bra att ha ett rep liksom. Såhär dagen efter är det lite svårare att se vad fan jag ska med ett aslångt rep till, men det ger väl sig. Jag hittade också en flytande eyeliner på pubens toalett som jag tog, för en sån har jag tänkt köpa länge ändå och finder's keeper. Men jag misstänker starkt att det är typ flytande permanent marker eller nåt, för det går fan inte bort. Jävligt mycket fail på den fyllelooten alltså. Men men, bättre lycka nästa gång, antar jag.

Nu säger jag det bara: Jag vill inte bo utomlands. Inte inom någon överskådlig framtid, kanske inte någonsin. Jag när inga storslagna drömmar om New York, ser inte framför mig hur jag sitter och knattrar fram intressanta texter på ett café i Paris, har inte ens lust att dra någon varmare stans för längre än två veckor när vintern är som mörkast och jävligast och jag svär över hur Sverige är ett jävla skitland. Jag trivs helt enkelt ganska bra där jag är. Eller åtminstone innanför Sveriges gränser. Jag förstår inte riktigt meningen med att dra till ett land där man inte riktigt kan språket och inte känner någon. Fattar inte folk hur jobbigt det är att skapa sig en ny tillvaro i en ny stad, hur jävligt blir det då inte att dra till ett helt nytt land, liksom?

Jag inser att det här gör mig till en lite sämre människa. Lite tråkigare och gråare än de där som bara tar sitt pick och pack och drar, för man måste ju våga. Jag tycker inte alls att man behöver våga. Det kan säkert vara exakt så roligt och lärorikt som folk beskriver att det är om man är social, trevlig, helst söt och gillar att prova nya saker. Jag passar dock inte in i den beskrivningen. Jag är en sjukt bekväm vanemänniska som inte ens kan sova i en främmande säng utan att få lite ångest. Jag ogillar att ta kontakt med nya människor och trevlig är generellt inte ett adjektiv folk använder för att beskriva mig.

Det tog mig ett bra tag, men jag har insett att det är okej att jag liksom inte har den där genen som får det att sprätta av upptäckarglädje i kroppen varje gång man lämnar hemmets trygga vrå för något exotiskt av varierande grad. Det är okej att bara "näe, jag stannar faktiskt hellre hemma och läser bloggar" när vännerna föreslår en spännande svampexkursion i urskogen. Det är nog inte jag som kommer göra de där spännande nya upptäckterna som driver vårt samhälle framåt. Men det är okej. Det finns så många andra som kan göra det. Någon måste ju uppröras över inskränkta kommentarer på dn.se också.

Min kropp verkar tycka att ett radikalt byte av dygnsrytm är en bra idé för mig, och förhindrar ivrigt min sömn med halvvakna hopkok av världens längsta och tråkigaste avsnitt av Masterchef Australia (en bedrift bara det) i mitt huvud, endast avbrutet av allt längre perioder av vakenhet. Eftersom jag inte sover tycker min kropp också att det är onödigt att dra ner på de kroppsliga funktionerna, så jag är sedan en timme tillbaka enormt hungrig men alltför trött för att orka göra något åt det. Istället utnyttjar jag den tidiga morgonens, i jämförelse med sena kvällens, nästan förblindande internethastighet och streamar Drop Dead Diva, ett småputtrigt men rätt menlöst advokatkomedidrama om en modell som dör och vaknar upp i en tjock advokats kropp. FML.

Min fanfic är nu fem kapitel och 6 652 ord lång och jag känner mig riktigt stolt över mig själv. Inte för att kvaliteten nödvändigtvis är så hög (även om jag åtminstone inte skruvar på mig av pinsamt obehag när jag läser den, vilket får ses som ett plus), utan för att jag faktiskt skriver, och fortsätter skriva. Just nu vet jag inte exakt vart berättelsen är på väg, förutom att jag vet att jag vid någon punkt ska få Harry och Ron att hångla, men det är ju lite så det ska vara i fanfiction. Historien ska inte vara spikrak och handlingen ska inte vara helt uttänkt från början. Istället får handlingskaninerna* bestämma vägen, och de hoppar liksom lite hur de vill. Om den blir färdig, vilket jag har all förhoppning om att den ska bli, tror jag minsann att jag publicerar den på fanfiction.net. Om inte för annat så som ett slag i ansiktet på min ständiga känsla av misslyckande.

*Plot bunnies är ett kärvänligt uttryck inom fanfictionvärlden för plötsliga idéer som hoppar in i ens huvud och som man inte riktigt kan skaka av sig förrän man har skrivit ned dem. Översättningen är inte helt klockren, men jag ogillar att använda engelska för uttryck som faktiskt är översättningsbara.

Mellansyster och jag skapade konst i fredags. Hon har ritat bilden, jag har skrivit texten. Vi gjorde flera stycken, men det här var den enda som blev bra för här var vi fortfarande någorlunda nyktra.

Såhär började min dag: Jag gick upp 06.15, duschade, klädde på mig, åt frukost. Klockan fem över sju står jag och borstar tänderna. Telefonen ringer. Det är min arbetskamrat som ringer och meddelar att jag inte jobbar idag.

Såhär fortsatte min dag: jag gick och la mig igen 07.15, vaknade igen 10.15, gick upp, konstaterade att det regnade på tok för mycket men att jag ändå var tvungen att ta mig till institutionen. Ville ge världen fingret.

Så här vill jag att min dag ska fortlöpa: skriva fanfiction. Se på dåliga tv-serier. Läsa bloggar.

Så här borde min dag fortlöpa: Plugg. Pluggpluggpluggplugg. Plugg. Pluggplugg. Plugg.

Så här kommer min dag troligtvis att bli: jag kommer titta på dåliga tv-serier. Tänka "jag borde plugga". Få ångest. Jag kommer läsa bloggar. Tänka "jag borde verkligen plugga". Få mer ångest. Jag kommer inte kunna skriva fanfiction för jag har för mycket ångest. Jag kommer slarvsnabbplugga en och en halv timme ikväll mellan 20.30 och 22.00. Ridå.

Inatt drömde jag om en häst som hette Kadaver. Det tycker jag var ett bra hästnamn. Ibland får man ge mitt undermedvetna lite cred.

Jag har fått hem finaste Deathly Hallows-halsbandet. Är mycket glad. Jag har dessutom börjat på en flerkapitelsfanfic. En Harry/Ron. Hittills är den cirka tusen ord lång och jag vet inte om jag kommer slutföra den, men jag hoppas. Då kanske jag tillochmed publicerar den.

Kan vi liksom inte bara bestämma att den svenska motsvarigheten till "poe hoe" ska vara "fattig fitta"? Det tycker jag skulle vara fint.

Kursföreståndaren på kursen jag läser nu. Han klarar inte av att ge oss instruktioner muntligen, utan allt ska man hitta själv på studentportalen. Man kan dock inte räkna med att hitta alla instruktioner på ett och samma ställe, utan man får liksom sitta och klippa och klistra bland fem olika dokument tills man slutligen och förhoppningsvis fått ihop en någorlunda klar bild över vad som ska göras under kursens gång. Dessutom får vi en vecka på oss att forma grupper till en PM vi ska skriva, men bara typ tre dagar på oss att skriva själva PM:en. När man konfronterar honom med hans egna kryptiska instruktioner blir han putt och kan inte förstå vad det är som är så otydligt. Jag ska fan bajsa i hans fack på institutionen. Det borde han förstå i alla fall.

Människor som tycker att "imon" är en acceptabel förkortning av imorgon. Det är det inte. Imon låter som ett jävla djur. Typ som en utvecklingsstörd emu.

Idag har jag haft en 7.30-20.00-dag. Tyck synd om mig för tusan. Dessutom önskar jag att någon ville kasta lite pengar åt mitt håll, för mitt bankkonto börjar se ledset ut.

Hej då.

Förresten, när jag var liten och vi precis hade börjat lära oss engelska hånade min engelskalärare en klasskamrat till mig för att han hade stavat want "wan't". Hon bara: "Meh, vad skulle det vara då? 'Wa not' eller?". Och jag bara "inte så klockrent fröken. Med samma logik, blir inte won't 'wo not'? Man kanske ska tänka sig för lite innan man hånar elever som precis lärt sig engelska". Så sa jag dock inte alls. Jag sa ingenting. Så tänkte jag inte heller. Jag tänkte att hon var en jävla bitch (näe, det gjorde jag inte heller för såna fina ord hade vi inte på 90-talet), Men jag har tänkt på det jättejätttemånga gånger sen dess och önskat att jag hade tänkt och sagt så, för den läraren var verkligen en hagga. Jävligt tråkig anekdot, jag vet, men jag behövde få det ur systemet. Vill ni ha skoj får ni väl för fan gå någon annanstans.

Jag ville skriva någonting om hur hipsterloppisar och kläder över storlek 36 inte går ihop och att det gör mig ledsen för jag vill faktiskt också ha fina och billiga kläder, men jag pallar fan inte. Titta på den här fina videon istället:

Jag älskar att de bara "fack Mariah Carey (eller vem det nu var som var poppis -94), vi kör på Lejonkungen istället". Det hade varit ännu bättre om de varit Timon och Pumbaa, men man kan ju inte få allt.

Människor som med bestämdhet hävdar att det är texten, inte dem själva, det är fel på om de inte fattar ironin i en uppenbart ironisk text. Belysande exempel: kommentarerna till Viktor Barth-Krons krönika om masscyklismen.

Citat ur Viktors text:
"Cyklisterna visar inte respekt för de rutiner och sociala konventioner som stockholmska fotgängare och bilister tillsammans byggt upp under generationer. Kraven på identitetstrafikpolitik och särlagstiftning, från särskilda cykelbanor på tidigare normalt fungerande gator till extra framskjuten position vid rödljus, är diskriminerande mot majoritetstrafikanterna och hotar själva fundamentet för vår trafikkultur. Purtrafikanterna, till fots och bakom ratt, har en tradition av att söka samförstånd genom ömsesidig respekt och ljusreglering. Att jag däremot skulle söka fredlig samexistens med Jocke, 39, som iförd limegröna tights och sportsolglasögon av svängd cykloptyp susar snett över Norrmalmstorg i kraft av sitt inbillade företräde? Nej, det går inte. Överallt där cykelkulturen stöter på majoritetstrafikkulturen uppstår konflikter."

Exempel på kommentar:
"Är den en parodi är den en sällsynt dålig sådan, eftersom majoriteten inte förstått det "roliga". Är det på allvar så - ja, var ska man börja? Jag nöjer mig med att möta argumentet att cyklisterna slösar arbetstimmar med att
1. Många (inklusive undertecknad) "stämplar in" först när man duschat och sitter på sin plats
2. Jag skulle tippa på att orörlighet och ohälsa kostar samhället betydligt fler arbetstimmar i form av sjukskrivningar..."

Och jag undrar återigen hur denna sorts människor kan överleva i dagens samhälle.

Jag har på sistone läst en hel del om att man måste ha rätt att få kalla människor för fula. Det är främst Lady Dahmer som argumenterar för rätten att få kalla andra för fula (för själv är hon ju snygg), men jag har sett det hos flera son inspirerats av henne. Och jag fattar verkligen inte. Varför är det så viktigt att få kalla folk för ful? Enligt Lady Dahmer är det bara ett neutralt sätt att beskriva en persons utseende, men jag håller inte med alls. För mig är det ungefär samma sak som att säga att snäll och elak är neutrala beskrivningar av folks personlighet. Det är det inte.

Lady Dahmner vill hävda sin rätt att kalla andra för fula eftersom hon vill ha bort utseendefixeringen i samhället. Det spelar ju faktiskt ingen roll om folk är snygga eller fula, alla ska behandlas med samma respekt och utifrån vilka de är, inte hur de ser ut. Jag håller med. Men jag tror inte att man uppnår det genom att säga att folk är fula. För det första anser jag att det bara upprätthåller dagens utseendeideal, för de som döms ut som fula är de som inte passar in i idealet. Kanske är de tjocka, kanske har de en stor näsa, kanske har de tunt och stripigt hår. Genom att kalla dessa människor fula tycker jag att man säger att det är okej att de här idealen finns, att det är lugnt att man gör skillnad på snygga och fula människor utifrån en existerande skönhetsnorm. Vissa människor hävdar att det är biologiskt vad människor tycker är attraktivt, att evolutionen har gjort det omöjligt för oss att tända på vissa utseenden. Jag tycker för det första att det är bullshit och för det andra att det är märkligt att en feminist som motsätter sig liknande biologistiska argument vad gäller könsroller tycker att exakt samma evolutionspsykologiska crap är a-ok när det gäller utseenden. Hej hej, bjälken i det egna ögat.

För det andra tror jag att det går alldeles utmärkt att lära folk att utseendet inte spelar roll utan att för den sakens skull behöva kalla folk för fula. Lady Dahmer, som är så mån om att inte använda ord som flicka, pojke, hon och han för mycket inför sina barn borde inte ha några större problem att komma på andra ord än ful eller snygg för att beskriva folk. Rödhårig, lång, rund eller storfotad är ord jag själv märkt fungerar alldeles utmärkt i deskriptivt syfte. Därtill tror jag att det kommer dröja jävligt länge tills ful blir ett neutralt beskrivande ord (om någonsin), så tills dess kan man ju faktiskt undvika att vara uttalat elak mot folk som inte uppfyller det rådande skönhetsidealet. Jag bara säger.

Häromdagen började jag prenumerera på typ fem nya fics (mest Draco/Ron, någon Draco/Blaise också) och tänkte förnöjt att nu kommer uppdateringarna bara trilla in och jag kommer kunna läsa nya kapitel varje dag. Men hittills har inte en enda fic uppdaterats. I am disappoint.

Jag insåg nyss att det är kursstart imorgon. Jag insåg också att jag inte alls ser fram emot det. Lika mycket som tanken på att behöva söka jobb och komma ut i Verkligheten skrämmer mig, lika lite är jag sugen på att plugga just nu. Kanske dags att söka socialbidrag.

Igår tittade jag på det här:


Videoklippet gör dem dock inte rättvisa, det var riktigt awesome.

Ibland undrar jag om det finns någon större kulinarisk upplevelse än att äta två cheeseburgare från McDonald's klockan två på natten, efter en kväll som innehållit alltför mycket öl och snus. Jag tvivlar.

Den här låten får mig att rodna, men jag kan inte sluta lyssna. Friggin' awesome.

Hittade hos Pussy Made of Gold

Alla kanaler utom ettan och tvåan hävdar att de har "svag eller ingen signal", så nu är jag utlämnad till en kriminalkomedi från 1983 och UR. Gud hatar mig uppenbarligen.

Rolig tjej rantar om Underbara Clara och "gör det själv"-hetsen och schamantrummor. Se för tusan. Och se hela, den blir liksom bäst på slutet.

Bruden har en blogg också. Den är också kul: hejsonja.se

Jag förstår inte hur människor som har 9-5-måndag-fredag har någon som helst kreativitet kvar. Jag sitter bara av tiden på mitt jobb, försöker att inte somna, det mest kreativa jag gör är att läsa mina medhavda böcker fast det får man egentligen inte för chefen. Jag får inga nya intryck och det mest intellektuellt utmanande jag gör under dagen är att läsa om de nya planerna för Dragarbrunnsgatan i UNT. När jag kommer hem är jag för trött för att orka med mycket mer än tv och helgen försvinner på en blinkning. Ska det vara så här resten av livet och kära lilla krumelur jag vill fan inte bliva stur.

Jag är för trött för det mesta just nu, men idag är det iallafall fredag och imorgon ska jag äta spindeldjur i skärgården. Kanske slinker det ner en och annan öl också. Woop woop!

Då och då dyker det upp gamla bilder på mig från tiden då jag var smal som en räka och knappt åt något. Och då och då tänker jag att jag vill bli så smal igen. Att jag är villig att göra alltalltallt för att bli så smal igen och att det är det viktigaste i världen. Att det är värt att vara konstant hungrig, frysa jämt, vara trött jämt och ha ett näst intill icke-existerande immunförsvar får att vara så smal igen. Sen tänker jag: fuck that shit. Jag mår bra. Min kropp mår bra och fungerar skitbra för det mesta. Jag är mer vältränad nu än vad jag var då, trots de femton extra kilona min kropp snabbt sög åt sig när jag äntligen började mata den ordentligt igen. Jag är lyckligare nu än vad jag var då. Det enda som egentligen var "bättre" då var att jag var smal (och därmed rimligtvis snyggare i allmänhetens ögon, eftersom smal=snygg, men de kan suga min kuk, allihopa). Visst, ibland vill jag vara smal igen. Men sen skiter jag det. För Kate Moss har fel när hon säger att "nothing tastes as good as thin feels". För att vara smal känns som ständig ångest och rädsla för att inte längre vara smal. Och inte sällan tycker man alltid att man kan vara lite smalare. Bara några kilon mindre, sen är det perfekt. Men man når aldrig perfekt. Så fuck it. Mat är gott. Ett liv som kretsar kring vad man väger är ett fattigt jävla liv. Jag är färdig med att ha ett fattigt liv.

Catch you on the flip side.

Jag önskar att jag gillade rap och r'n'b, så att jag liksom kunde suga åt mig alla tips på grymma kvinnliga rappare som Pussy Made Of Gold spottar ur sig och bli lika cool som henne. Men nu gör jag ju inte det. Hopplöst popsnöre till själ och hjärta (även om min definition av pop är rätt vid). Livet är hårt.

Jag börjar förstå varför vanliga måndag-till-fredag-nio-till-fem-knegare vill helgonförklara helgen (nu kommer ju begreppet helg från ordet "helig", så en helgonförklaring hade kanske varit lite tårta på tårta, men ni fattar). Efter bara en arbetsvecka (som dessutom inkluderade en sjukdag) förbannar jag CSN för att de försvårar för mig att plugga för alltid.

Helt orelaterat: Imorgon ska jag klippa luggen. Den börjar bli för lång och har varit provocerande rak alldeles för länge. Dessutom är ljudet av en sax som klipper i hår ett av världens bästa ljud. Häpp.

Kära Gillette Venus rakblad.

Det bor ingen gudinna i mig som kommer fram när jag rakar mig. Där bor en sur liten tant dock, men hon är alltid där, rakade ben eller ej.
Sluta sprida falska rykten om mig, det är elakt.

Vänligen
Fröken E

Min yngstasyster skickade ett argt mejl till mig idag angående hur fel jag hade i min kritik av Feminist Frequency. Eftersom hon från början tänkt skriva den i en kommentar (det går för övrigt visst att kommentera på min blogg, jag måste bara godkänna kommentarerna först) så publicerar jag mejlet i sin helhet här (minus avslöjande detaljer, det här är ju trots allt en anonym blogg):

"eftersom någon har tagit bort kommentarsfuktionen på sin blogg... så får jag å alla filmnördars vägar ranta här över ditt inlägg om homofiler på vita duken. Först och främst är Norman Bates inte gay, han är knappt fjollig ens, han är inte transvestit eller transexuell (detta är tyvärr en vanlig missuppfattning) han är så straight man kan bli, i princip. Han är bara jätte-schizad, jag tycker det är tråkigt när någon väljer att se hans problematiska relation till hans morsa som ett tecken på att han är gay eller fjollig, för allvarligt förstärker inte det endast fördomar? för det andra är Tom Ripley bisexuell, han är inte alls extremfjollig som karaktär heller, han lider av tvångstankar och han är ganska personlighetsstörd dessutom, vilken är anledningen till att han mördar. Han kan inte kontrollera sig helt enkelt, filmen ger faktiskt en ganska fullständig psykologisk bild av Tom Ripley, så han är ett dåligt exempel eftersom han faktiskt är en mördare som bara råkar ha en viss sexuell läggning, men den har inget med hans karaktär i stort att göra, bara hans val av offer. (btw i filmen finns en äkta fjollig karaktär som det ofta skämtas om, så Tom Ripley är inte ens fjolligast eller ens ondast i sin egen film) Scar är baserad på en Hamlet karaktär, så det får du ta upp med Shakespeare. jag stör mig faktiskt på hela videon eftersom det verkar som att han inte ens har sett filmerna han pratar om. Karaktären i maltese Falcon är en rånare och inte en mördare (han är inte särskilt sneaky heller för den delen) jag kan hålla med om strangers on a train, eftersom den faktiskt ÄR stötande. men jag visste inte ens att man fick ranta över saker mer än femtio år gamla (eftersom samhället förändras etc) Vilket faktiskt alla karaktärer har gemensamt. Ja, jag förstår att det här handlar om att se vissa tendenser som följer ett historiskt mönster. Men då får man faktiskt se till att läsa på lite mer!"

Som ni ser är min syster en filmnörd av rang (och jag menar detta i ordets mest positiva bemärkelse), så jag kan inte slå henne på fingrarna vad gäller detta. Dock har jag aldrig hävdat att Norman Bates är gay, det är det inslaget i That's Gay som gör, i alla fall indirekt. Jag sa förvisso att han var fjollig, och det var slarvigt av mig. Jag tänkte snarast utifrån vad kreti och pleti räknar som fjolligt och i den kategorin ingår troligtvis att klä sig i klänning, även om man gör det för att man är schizofren. Jag har heller inte dragit paralleller mellan hans eventuella fjollighet och hans problematiska relation till sin mor.

Jag minns Tom Ripley som fjollig, men det är längesen jag såg filmen och mina egna fördomar kan nog ha överdrivit hans fjollighet, så I stand corrected. Att Scar är baserad på en karaktär i Hamlet fråntar ju honom dock inte sin fjollighet, och här står jag nog fast vid att Scar är en aning feminin i sitt sätt att föra sig. Hamlet-karaktär eller ej.

Vad gäller de äldre filmerna i klippet så har jag ej sett dessa, och som man kan se i mitt tidigare inlägg refererar jag inte heller till dessa specifikt. De finns bara med i That's Gay-klippet. För övrigt blir saker och ting aldrig för gamla för att ranta över. Hanna Fridén exemplifierar detta på ett ypperligt sätt när hon i ett nyligen publicerat inlägg rantar över Ayn Rand och hennes kvinnosyn.

Men, jag vill ju gärna vara den som kan erkänna att jag har fel och kanske är detta ett fall där ett sådant erkännande är på sin plats. Den enda gemensamma nämnaren mellan de mördare som nämns i That's Gay-klippet (samt den Caprica-karaktär som tas upp i Feminist Frequency-klippet) är kanske att de inte passar in i en traditionellt heterosexuell manlig könsroll. Detta gör ju faktiskt mitt argument ogiltigt, till viss del, för att om den minsta gemensamma nämnaren för de karaktärer som går att passa in i gayskurksfacket är bristande heterosexualitet och/eller bristande manlighet så går också Caprica-karaktären att placera i detta fack, varför delar av min argumentation faller.

Med detta sagt vill jag dock tillägga att trope-tänkandet har vissa brister. Att en karaktär går att placera in i ett fack innebär inte att karaktären är platt, eller att de egenskaper som är typiska för stereotypen är de enda egenskaper karaktären har. Enligt mitt egna ovanstående resonemang (samt enligt That's Gay-klippet som Feminist Fequency-kvinnan hänvisar till) passar till exmepel Tom Ripley från The Talented Mr Ripley in i gayskurksfacket, i egenskap av "inte helt och hållet heterosexuell skurk". Dock så är han en utvecklad karaktär, med flera andra personlighetsdrag förutom att han är icke-hetero och ond, och därtill har en skickligt skildrad framväxande psykologisk problematik. Detsamma gäller exemplet Kurt från Glee, som jag nämnde i originalinlägget. Han är förvisso en "fjolla", men hans karaktär är mycket mer komplex än så. Det går inte bara att missnöjt skrika "trope" varje gång man stöter på en populärkulturell karaktär som råkar besitta några av de egenskaper som ingår i en viss trope. Då missar man den större bilden.

För övrigt så är jag påläst. Dock inom feminism och genus snarare än filmvetenskap. Då blir det ibland såhär. My bad.

Justja: Jag ska på Patrick Wolf på Debaser den elfte november. Någon som ska med?

På youtube finns en kanal som heter Feminist Frequency, som går ut på att dissekera hur kvinnor och kvinnlighet framställs inom populärkulturen, ofta i inslagen "Tropes vs. Women", som handlar om hur kvinnor ofta förekommer i serier eller filmer enbart i egenskap av vissa tröttsamma stereotyper (här gillar jag särskilt förklaringen kring Manic Pixie Dream Girl, en trope jag ofta stört mig på). Jag har ett ganska dubbelt förhållande till Feminist Frequency, eftersom de är traditionella likhetsfeminister 1.0 och jag inte är det men samtidigt är fostrad i likhetsfeminismen 1.0:s anda, vilket gör att jag ibland nickar instämmande och ibland sliter mitt hår över vad jag anser vara deras tunnelseende vad gäller feminism och kvinnosaksfrågor.

Till exempel den här videon:


De första sekunderna är bra, jag håller fullkomligt med henne om att det behövs fler odramatiska outings av gay-karaktärer i tv-serier och filmer. Vi har kommit såpass långt nu att det inte alltid måste vara värsta grejen att vara gay och komma ut (även om det stundom fyller sin funktion, för det är fortfarande inte i allas ögon helt koscher att vara gay och även detta bör skildras) och det är bra att detta avspeglas även i populärkulturen. Men det som följer sedan i videon blir inledningen till ytterligare ett slita-mitt-hår-i-frustration-tillfälle.

För det första: jo, visst är det bra att det finns gay-karaktärer som inte är så kallat fjolliga, för även homosexuella män är ju individer. Men jag ogillar hennes avfärdande av fjolliga homokaraktärer som enbart stereotypa och därmed per automatik dåliga. För mig är den fjolliga bögen inte en stereotyp (inte enbart i alla fall), utan subversiv i det att han tydligt pekar på det påklistrade i våra könsroller. Att som man bete sig på ett sätt som normalt förknippas med kvinnor visar att det inte finns något "naturligt kvinnligt" i att shoppa och vara emotionellt utlevande, utan att detta är en roll som även är möjlig för män. Jag inser att man genom att klistra på just bögar dessa bespottade kvinnliga egenskaper (för det är oftast det "sämsta" i kvinnligheten de lyfter fram) försöka förlöjliga och skapa komiska poänger på homosexuella män, men jag vägrar gå med på det synsättet eftersom jag inte anser att det är degraderande att ha typiskt kvinnliga egenskaper. Ett bra exempel på när "fjolligheten" fungerar på just ett subversivt sätt är karaktären Kurt i Glee, som är stolt över sin person och vägrar böja sig för allmänhetens syn på hur en man ska bete sig för att räknas som riktig man. Han hävdar helt enkelt benhårt sin rätt att vara just fjollig. Att avfärda den feminina bögen som enbart en negativ trope tycker jag är grovt felaktigt i det att man missar den subversiva potential som finns i att en man beter sig sterotypt kvinnligt. Det är att vandra in i samma fålla som de som tycker att det är okej att vara homosexuell så länge man beter sig heterosexuellt.



För det andra: att sen göra en helomvändning och hävda att visst, den här karaktären är bra för att man inte gör en stor poäng av hans sexualitet och för att han beter sig heterosexuellt manligt, men den suger ändå för han är dessutom (entré dramatisk musik) mördare, och detta gör honom ändå till en dålig karaktär i slutändan för ondskefulla gaykaraktärer är också en trope och därmed dåligdåligdålig. Hon hänvisar här till ett klipp från Infomania-inslaget That's Gay (se klippet nedan), där det radas upp en lång rad fjolliga ondskefulla karaktärer. Nyckelordet här är just "fjollig", för karaktärerna som radas upp är inte nödvändigtvis gay, de flesta passar bara inte in i den traditionellt heterosexuella mansrollen. Här används fjolligheten som ett sätt att få tittarna att känna avsky inför karaktären. Just fjolliga skurkar är en faktiskt trope, och en tråkig sådan därtill eftersom den förstärker tanken att de enda bra männen är manliga män. Utöver det faktum att de är fjolliga brukar även denna sorts skurkar karaktäriseras av en viss feghet. Om de dödar själva gör de det på sätt vi anser tarvliga, till exempel genom att hugga ihjäl en oskyldig kvinna när hon står i duschen (Norman Bates i Psycho), slå ihjäl någon i något slags känsloutbrott (det vill säga typiskt kvinnligt/fjolligt, som mr Ripley i The Talented Mr Ripley) eller genom att utnyttja någons hjälpsökande i en farlig situation för att ha ihjäl denne (Scar i Lejonkungen). Grejen är att gay-karaktären i Caprica, som Feminist Frequency-inslaget handlar om, varken är fjollig eller har ihjäl folk på det typiska gay-sättet (låta någon annan göra jobbet eller vara tarvlig), han är precis i sitt tillvägagångssätt och mördar folk kallblodigt. Han passar alltså inte in i den klassiska fjolliga skurk-stereotypen, men ändå placeras han där eftersom han är homosexuell. Det sätts alltså någonstans ett likhetstecken mellan gay och fjollig, för att karaktären sedan ska kunna puttas in i trope-facket, på ett sätt som jag tycker är rätt fördomsfullt.

Och det här med fallosliknande knivar? Ibland är en kniv bara en kniv.



Möjligtvis blir detta en "to be continued", för det är ofta jag inte håller med Feminist Frequency's analyser och de tydligt illustrerar varför jag gått vidare från likhetsfeminismen 1.0 till någon mer queer-aktig feminism. Men vi får se om jag orkar.

Jag har sjukdag idag och ligger i soffan i morgonrock och snorar och snorar och snorar. Jag vill vara produktiv men mitt huvud är bomull och allt jag orkar göra är att slösurfa runt på bloggar som ändå skriver det jag vill skriva bättre än vad jag någonsin kommer kunna, så what's the use, liksom. Jag har tre idéer på fics i mitt huvud varav åtminstone en faktiskt skulle kunna skrivas ner, men jag kommer aldrig till skott på grund av osäkerhet, självmedvetenhet och lathet. Så jag snorar och slösurfar om vartannat istället. För något måste man ju göra.

Nej, jag är inte död. Jag har varit på familjesemester. I Tyskland. Där har jag badat i havet (kallt som fan), ätit halvbra tysk mat, sett ett tvåochenhalv kilometer långt skrytbygge signerat herr Hilter som skulle ha gjort vilken östeuropeisk kommunist som helst grön av avund, sett fler alléer än under min samlade livstid, blivit påmind om att man aldrig blir för gammal för att uppskatta äventyrsbad och slagit mig halvt fördärvad i en vattenrutschkana som inte skulle passera svensk äventyrsbadssäkerhetsstandard, småbråkat med familjen samt ätit kopiösa mängder hotellfrukost. Nu har jag dragit på mig en dunderförkylning som höll mig vaken hela natten och ikväll ska vi tillbaka till U-town, fina I och jag.

För övrigt är det Harry Potters födelsedag idag. Jag firar med att läsa om första Harry Potter-boken (jag tänkte sedan fortsätta med samtliga sju i turordning. Ska det vara så ska det vara). Grattis Harry!

Människor med fruktansvärd känsla för inredningsstil som bor i moderna och minimalistiska hus. Varför köper ni ett jättesnyggt hus om ni ändå tänker anstränga er till det yttersta för att göra det så fult som möjligt? Jag förstår inte.

Såg nyss den sista Harry Potter-filmen. Den var mycket bra. Jag grät. För att försöka intala mig själv att Harry Potter-sagan inte är slut på riktigt (trots att den för mig tog slut i samma stund jag läst klart sista sidan i sista boken, filmerna har mest varit halvtaskiga substitut) har jag skrivit upp mig på pottermore.com. Vi får se vad det ger.

Jag har massa tankar kring braiga blogginlägg jag vill skriva, men latheten tar liksom överhanden och inget blir gjort. Men nu drar jag söröver för att hänga med familjen, kanske kommer inspirationen då.

Det har känts lite småaktigt och osmakligt att raljera över människor och företeelser som irriterar mig till vardag med tanke på helgens händelser. Och eftersom just raljerande över irritationsmoment utgör ungefär hela den här bloggen har jag liksom inte haft något att skriva. Och jag har aldrig varit bra på det finstämda, så jag håller hellre tyst. Därtill har jag jobbat alldeles för många timmar i helgen. Jag gissar att jag kommer vara tillbaka i sadeln nästa vecka. Lejtur.

Såhär va: Cosmopolitan och askmen.com gör tydligen årligen någon slags "great female survey" och great male survey" för att få reda på vad kvinnor och män tycker om saker. "The great female survey" handlar dock mest om vad kvinnor tycker om män. Gölligt. Och såhär: jag vet att det är jobbigt att klicka på länkar, men Pervocracy skriver roligt om hur Cosmopolitans så kallade undersökning om vad kvinnor gillar och gör visar på hur jävla o-långt vi faktiskt kommit vad gäller jämställdhet och uppluckrandet av könsroller. Läs!

Tillåt mig att presentera: Antifeministrobotkartongmannen! Hans superkraft är att han förklarar exakt hur feminism och kvinnor har förstört det västerländska samhället genom att bara vilja ligga med alfahannar och inte med Snälla Killar (tm), som till exempel Antifeministrobotkartongmannen själv. Genom att rata de Snälla Killarna (tm), aka Riktiga männen (tm), för bad boy-rockartister (för alla vet ju att vi kvinnor bara släpper till om du har stripigt hår, alkoholproblem, läderjacka och hatar kvinnor. Duh) kommer kvinnor oundvikligen leda det lämmeltåg vi kallar den västerländska civilisationen i fördärvet, och sen återstår bara domedag och förödelse. Så mansrättsaktivister världen över, förenen eder! Förenen eder och agera innan det är för sent, för guds skull!

Det här med att Thomas Gylling har ett program på SVT som är exakt likadant som Mosquito som han var programledare för på 90-talet, är det för att SVT nyss har upptäckt fenomenet "virala videor", eller? De bara "asså, vi var kanske lite tidiga med det där med internetvideor, lite väl heta på gröten, men jag har hört att nu för tiden är det vad kidsen vill ha. Vi kan väl köra med Thomas Gylling igen? Han var ju så himla bra sist, varför ändra på ett vinnande koncept". Och så bara får man en gratistripp tillbaka till 90-talet i 30 minuter efter bästa sändningstid, fast med videor som nådde en miljon views på youtube för ett halvår sedan. Det är därför jag betalar TV-avgift (OBS! Inte ironi!).

Jag har inga kategorier som jag sorterar mina blogginlägg i, eftersom jag anser mina blogginlägg vara så irrelevanta att de förmodligen alla skulle hamna i någon slags "allmänt blaj"-kategori. Dessutom så tänker jag mig att den lilla läsarskara jag har, bestående mestadels av min familj och mina närmaste vänner, sällan tänker "hm, fröken E skrev något sjukt smart om det här för ett tag sedan, det inlägget måste jag leta upp".

Nu funderar jag dock på att börja sortera mina inlägg i kategorier, för min egen skull. Då och då händer det nämligen att jag kommer på något jag vill blogga om när jag befinner mig på ett blogg-ovänligt ställe, typ på jobbet eller i skogen. Jag tänker då att jag ska försöka komma ihåg detta tills jag kommer hem, vilket jag extremt sällan gör (kommer ihåg det alltså. Hem kommer jag för jämnan) eftersom mitt korttidsminne är lätt defekt. Däremot så händer det ibland att det jag tänkt på faktiskt fastnar i långtidsminnet, som är mer välfungerande, och dyker upp igen några dagar eller veckor efter att jag initialt tänkt tanken "åh, det här ska jag bannemig skriva ett blogginlägg om". Problemet som uppstår då är att jag inte minns om jag redan har bloggat om det, eller om jag bara tänkt göra det. Jag har också vissa problem med tidsrymd, varför jag inte minns om det var för två dagar eller två veckor sen jag kom på detta briljanta och bloggvärdiga ämne, vilket försvårar tidsbaserat sökande i mitt eget bloggarkiv. Den uppmärksamme har också märkt att alla rubriker till mina inlägg är låttitlar eller citat ur låtar, som kan vara mer eller mindre (oftast mindre) kopplade till det jag faktiskt skriver om. Sammantaget gör detta att jag, såvitt jag vet, har en massa kloka saker att skriva om som aldrig blir skrivna eftersom jag inte kan hitta det inlägg där jag eventuellt skulle ha skrivit om det. Hädanefter kommer jag därför kategorisera mina blogginlägg.

Jag har lärt mig hela intro-sången till Phineas and Ferb utantill. Min inlärningskvot för sommaren är därmed fylld.

Läser en krönika av Katrine Kielos som handlar om hur det inte är ett tecken på osäkerhet att läsa på inför debatter och liknande, utan ett tecken på på att man faktiskt vill kunna sin grej. Och jag tänker att ja, precis så är det! Vi sätter liksom det manliga självlärda geniet på en piedestal för att dyrka honom och tycker att det är sjukt coolt att han liksom bara kan saker, bara sådär, och jag blir så jävla less.

För det första så känner jag inte ett enda så kallat "manligt geni" som inte har läst spaltmeter efter spaltmeter kring sitt specialområde. Det enda han gör är att få det att verka som att han bara slänger ur sig en massa fakta och kloka åsikter till höger och vänster, eftersom han inte tillägger "har jag läst" efter allt han säger eller börjar googla saker på mobilen för att nervöst dubbelkolla att han har fått faktan rätt. Det enda som får det manliga geniet att verka självlärd är den air av självsäkerhet med vilken han uttalar allt, även om han har fel. (Här kan man med fördel läsa Hanna Hellquists krönika om allvetande män.)

För det andra: när blev det någonsin fel att vilja läsa på så mycket som möjligt kring ett ämne man ska uttala sig om? Sen när blev kunskapssökande fult och ett tecken på att man inte kan något egentligen? Visst, jag tycker att man har all rätt i världen att uttala sig om något man bara har halvbra koll på, men det kan ju aldrig vara fel att faktiskt vilja ha koll på det man uttalar sig.

Nej, bort med alla självsäkra och självlärda Harry Potters och fram för fler Hermione Grangers.

Jag brukar ofta sucka och himla ögonen över "but what about the menz"-inlägg, för att de oftast brukar vara skrivna av bittra antifeminister som gråter över mansförtrycket i samhället, men nu tänkte jag själv bege mig in i lejonets kula.

Varför nämns aldrig den manliga prostitutionen när likhetsfeministerna 1.0 diskuterar prostitution och/eller sexköpslag? Antalet prostituerade mään och pojkar överstiger antalet prostituerade kvinnor, men ändå så ignoreras de i debatten, för att de inte bekvämt går att placera in i teorin om patriarkatet och bilden av mannen som tycker att det är kvinnans plikt att ständigt vara tillgänglig för honom sexuellt och som ser kvinnors kroppar som handelsvaror. Jag är också feminist, jag ser också att vi har en könsmaktsordning, men det innebär inte att man kan ignorera delar av verkligheten som inte passar ens världssyn. Ibland är jag rädd att den manliga prostitutionen ignoreras för att även feministerna går på myten om mannen som alltid vill ha sex. Att de inte tycker att män förnedras på samma sätt när de säljer sex, för man vet ju att män vill ha sex med alla, alltid. Kan man få betalt är det bara en bonus, liksom. Medan för kvinnor är det den yttersta kränkningen att få betalt för att ligga. Jag är kanske lite elak nu, men det är svårt att skaka av sig den sunkiga känslan när den manliga prostitutionen avfärdas med en axelryckning för att den inte passar in i teorin om patriarkatet som förhärskande världsordning.

För övrigt är jag inte alls säker på att den manliga prostitutionen inte också är en del av könsmaktsordningen, men det är en helt annan diskussion.

Dåligt-väderdagar ägnas nu för tiden åt Phineas and Ferb, ett Disneychannelprogram som dels handlar om Phineas och Ferb, två bröder som tillbringar sommarlovet med att bygga tidsmaskiner, berg-och-dalbanor, u-båtar och driva sin storasyster till vansinne. Men det handlar också om deras husdjur, Perry the platypus (eller näbbdjuret Perry, som han heter på svenska), ett näbbdjur som inte verkar mycket för världen men som i hemlighet är hemlig agent som har vigt sitt liv åt att förhindra den onde doktor Doofenshmirtzs onda planer, som alla på något vis inkluderar "the tristate area".

Det är ett sjukt roligt program, med tanke på att det är ett barnprogram, med karaktärer som faktiskt är roliga på riktigt. Bäst är såklart doktor Doofenshmirtz, men även Phineas och Ferbs syster, Candace, är stundom riktigt roligt, vilket är ovanligt för kvinnliga karaktärer i Disneyprogram (Disney har ofta svårt att komma undan Smurfan-syndromet, men de lyckas faktiskt delvis i Phineas and Ferb). Har ni inget att göra en dag rekommenderar jag att leta upp några avsnitt på youtube.



"He's a semi-aquatic, egg-laying mammal of action".

Jag inser att jag inte skrivit någon reseskildring efter mitt och fina Is kringflackande i Dalsland. Detta måste åtgärdas.

Detta har jag sett:
- Akvedukten i Håverud, Dalslands största turistattraktion enligt turistinformationen. Dalslands enda turistattraktion, skulle man kunna säga om man vill vara elak. Men det vill inte jag.
- Halmens hus i Bengtsfors. Haussades stort på Dalslands tursithemsida, men var en stor besvikelse. "Var det alltså ett hus av halm?2 frågade någon. Nej, så kul ska vi inte ha det. Det var ett museum om halm. Man kan till exempel göra hattar av halm. Det ni! Kanske resans största antiklimax.
- Ett naturreservat där Ronja Rövardotter enligt uppgift ska ha spelats in. Delvis, iallafall. Detta var dock svårt att verifiera, eftersom skog och sten ser ganska mycket likadant ut överallt i Sverige. Men fint var det, och mycket blåbär fanns det.
- Not Quite, ett modernt museum i anti-metropolen Fengersfors. Resans positiva överraskning. Bra utställningar i en fin gammal fabrik. Om ni någonsin har vägarna förbi Dalsland (vilket man förvisso aldrig har), ta en titt. Lätt värt.

Detta har jag lärt mig:
- Att Sveriges en gång mest förorenade plats fanns i Bengtsfors. Under saneringen skyfflade man exemplevis bort 15 ton (ja, ton) kvicksilver från platsen. Idag är platsen helt sanerad och omgjord till miljörum för att påminna efterlevande att det är dumt att dumpa rent kvicksilver på marken.
- Att man inte ska jaga måsbebisar, även om de råkar traska omkring på en parkeringsplats. Måsbebisarnas föräldrar finns nämligen alltid i närheten, villiga att med sikte på ens huvud jaga en därifrån. Detta är dock inte självupplevt, utan något en okänd man på Chalmers parkering bittert fick erfara (ja, vi tog oss ända till Göteborg), jag stod en bit bort och pekade och skrattade (till mitt försvar så jagade han faktiskt den stackars måsbebisen, så jag tycker att han får skylla sig själv).

Detta har jag ätit:
- Hotellfrukost!
- Pannkakor på vad som kan vara Sveriges mest otillgängliga pannkakscafé.
- Pizza i Åmål. Det är en skitstad.

Jag har varit uppe sedan klockan kvart i sex i morse, och hittills har jag inte velat dö av trötthet en enda gång. Detta har inte inträffat sedan jag blev tonåring. Gissningsvis inte innan dess heller.

Jag börjar jobba klockan sju imorgon. Funderar nu på vad som är mest värt: att sätta klockan på halv sex och snooza en stund, eller sätta klockan på kvart i sex och få en kvarts extra ostörd sömn. Alla dessa beslut.

Imorgon är det för övrigt fredag och jag skulle vilja dricka öl, men har ingen att dricka öl med. Buhu.

Två amerikanska forskare har satt sig för att slå sina kloka hjärnor ihop och analysera folks porrsurfande. Gott så. Här är anledningarna, utifrån en intervju i DN, till varför jag är skeptisk till deras forskning.

1. En av forskarna, Ogi Ogas (ett heeeelt vanligt namn), säger "Först tyckte jag mycket av vad jag såg bara var äckligt. Sedan vande jag mig och surfandet blev som att titta på schimpanser i djungeln. En objektivitet växte fram och jag började göra användbara observationer. Tredje steget inträffade när porren blev vettig för mig. Jag började inse hur spännande människans naturliga fantasi och kreativa förmåga är.". Tanja Suhinina uttrycker det egentligen bättre, men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite ofräscht att forskare, som jag tycker åtminstone ska eftersträva någon slags objektivitet i det de gör, beskriver folks sexuella preferenser eller fetischer som "äckligt". Jämförelsen med att studera schimpanser känns inte heller helt klockren. Lite som att de sexuella preferenser som uttrycks i porren är en främmande art som man låser in i en bur och studerar på håll med sin "men gud så fascinerande"-blick påslagen, men som absolut inte har något som helst med en själv att göra, för sådana perversiteter pysslar man ju inte med.

2. I studien har det visat sig att det är vanligt att män tittar på andra mäns snoppar, och detta har man givetvis hittat en Naturlig Förklaring(tm) till: " Vi har kommit fram till att det finns ett biologiskt svar, att män fungerar som primater där penisen är ett socialt verktyg som indikerar aggression, sexuellt intresse samt markerar revir. Därför bevakar djur andras penisar. Schimpanser tänds av att se en annan hane para sig, och vill då själv vara mer rigorös, menar Ogi Ogas.". Jag skulle gissa att för varje mänskligt beteende finns motsvarande beteende hos primaterna, eller åtminstone hos något annat däggdjur. Detta innebär dock inte att det mänskliga beteendet fyller samma funktion som det gör hos primaterna. (Gissningsvis kan vi inte ens veta säkert vilken funktion beteendet fyller hos primaterna, men det är en helt annan diskussion.) Ett enklare sätt skulle kunna vara att fråga de män som gillar att titta på andra mäns snoppar varför de gör det, snarare än att dra godtyckliga paralleller mellan deras beteende och schimpansernas. Om det sedan skulle visa sig att även människohanar tittar på penisar för att kontrollera aggression, sexuellt intresse eller revirmarkerande hos den andra hanen så kan vi börja fundera i ap-termer. Tills dess ska man nog vara försiktig med liknande kopplingar. I övrigt hänvisar jag till artiklarna jag länkade till igår.

3. Ogi Ogas (återigen, inget märkligt med att ha ett namn som låter som kompet i "Hooked on a feeling") avslutar intervjun med att förklara att människor i England har lite märkliga porrpreferenser, men att vi i Skanidnavien minsann är helt normala (phew!): "Där väntade inga stora överraskningar. Underligheter som smisk och mormorsporr är populärt i England, men vår undersökning har visat att ni i Skandinavien i större utsträckning konsumerar mainstreamporr.". Återigen: är det verkligen så himla bra att beskriva folks preferenser som "underligheter"? Särskilt om man i början av intervjun uttrycker att "Jag tror att den här forskningen kan hjälpa bokens läsare att bli mer bekväma och lyckliga med sina sexuella preferenser och begär.". Blir man verkligen mer bekväm med sina sexuella preferenser om en av studiens upphovsmän anser dem vara underliga? Tillåt mig tvivla.

En fjärde anledning till att jag ställer mig skeptisk till Ogi Ogas och Sai Gaddams (studiens andra upphovsman) forskning är att de för ett par år sedan genomförde en enkät för att undersöka slash (man-on-man-action) inom fanfiction-världen. Inte nog med att den enkät de hade konstruerat var högst tvivelaktig som forskningsinstrument (med ledande frågor samt märkliga och ibland stötande svarsalternativ som visade på en bristande förståelse för fenomenet och de som skriver slash-fics), de använde även svaren för att dra märkliga kopplingar till underliggande hjärnstrukturer, som i mina ögon framstod som helt godtyckliga eftersom inga indikationer på att man faktiskt genomfört studier på hjärnan i relation till sexuella preferenser framkom. Hos Pervocracy kan man läsa mer om detta.

Slutligen vill jag rikta ett litet "WTF?" åt Malena Ivarsson, som i sin kommentar till artikeln och forskningen bland annat säger följande: "Att heterosexuella tjejer skulle gå i gång på gayporr har jag inte heller stött på". Jag inser att den typen av tjejer som gillar bögporr nog är ganska så överrepresenterade på Fanfiction.net, men de existerar i allra högsta grad och att en sexolog aldrig skulle ha stött på detta fenomen känns för mig högst otroligt. Antingen så vågar folk inte berätta om sina egentliga sexuella preferenser för Malena, eller så har hon dålig koll. Kanske träffar hon bara på en viss typ av tjejer genom sitt jobb, vad vet jag, men märkligt är det hur eller hur.

Lång historia kort: Göteborgs kommun anlitar sedan 1977 några som kallar sig för "patriotiska studentförbundet" för att flagga på diverse högtider. Hittills har detta funkat bra (även om det tydligen grymtats lite om romer och samer inom studentförbundet när dessa fått flagga), men när kommunen vill flagga med regnbågsflaggan under HBTQ-festivalen i juni tyckte förbundet att nu var måttet rågat, och patriotiska studentförbundets kansler Torsten Persson satte ned foten, bland annat med följande citat:
"– Jag har inget emot homosexfestivalen, det här handlar om ett ogenomtänkt beslut om flaggning på alla kommunala inrättningar. Det är också pedagogiskt misslyckat. Hur ska man förklara som förskollärare för små barn vad det är för flagga och vad den symboliserar och vad det är för människor. Barnen kan ju få mardrömmar om förskoleläraren berättar om vad homosexualitet handlar om, säger Torsten Persson till GP. "

Här funderar jag över några saker:
1. Varför anlitar Göteborgs kommun denna förening över huvud taget? Själv tycker jag att varningsklockor bör ringa när en förening anser att ordet patriot är det ord som bäst beskriver dem, men det kanske bara är jag.
2. Barn kan säkert få mardrömmar om man nu väljer att förklara vad homosexualitet är genom att ingående beskriva en sexakt mellan två personer av samma kön. Å andra sidan skulle nog barnen få mardrömmar om man förklarade vad heterosexualitet är genom att ingående beskriva en sexakt mellan två personer av motsatt kön. Personligen så tycker jag att om det första man tänker på så fort någon nämner homosexualitet är sex så bör man nog se över sina egna associationer innan man börjar skrika om traumatiserade barn.
3. "Homosexfestivalen"? Seriously? 50-talet ringde och ville ha tillbaka sina skällsord.

Källa: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/regnbagsflagga-uppror-patrioter_6312102.svd

Bra artiklar som ogiltigförklarar "det är naturligt"-motiveringen av könsskillnader utifrån en biologisk och evolutionär ståndpunkt. De är ganska långa, men lättbegripliga. Läs, läs, läs!

Why do women shop and men hunt?
"And, I'm afraid, the validity from an individual's perspective of the various arguments that men and women are genetically programmed to be different (in ways that make biological sense) is normally determined by the background and politics of the observer and not the science. I am trained in behavioral biology, I was taught by the leading sociobiologists, I've carried out research in this area, and I was even present, somewhat admiringly, at the very birth of Evolutionary Psychology, in Room 14A in the Peabody Museum at Harvard, in the 1980s. So, if anyone is going to be a supporter of evolutionary psychology, it's me.

But I'm not. Let me 'splain..."

The natural basis for gender inequalities.
"A review of our evolutionary context is interesting to me (it is what my professional research life is entirely about) and this context is causative. But a realistic look at our evolutionary biology does not give any simple answers, and never, ever does it provide justification for unfairness or violence.

There is a reason they call it the Naturalistic Fallacy."

Pausmusik

En bra sak med att ha varit bortrest ett tag är ett det finns en massa damnyouautocorrect att ta igen. Som denna:

Nu när Apoteksmonopolet har fallit efterlyser jag ett apotek där allt som säljs har vetenskapligt bevisad effekt. Jag vill ha ett Apotek där jag slipper konfronteras med tuggummin som ska göra mig snygg, piller som ska minska min aptit och diverse örtdekokter som ska hjälpa mot förkylning. Ge mig hårda fakta och aktiva ingredienser jag inte kan uttala. Jag tror det skulle bli en succé.

Jag och fina I roadtrippar i Dalsland. Eller Mellansveriges Norrland, som jag vill kalla det. Jag har idag hört mer mopedknatter än jag gjort under alla mina år i U-town.

Nu har jag inga planer på att skaffa barn än på ett tag, men om eller när jag gör det vill jag ha barn som är trygga i sig själva och inte behöver känna att de måste prestera något för att få uppmuntran och uppmärksamhet. Jag tror att vi är på tok för vana vid att utbrista "vad duktig du är" eller "vad söt du är" (det sistnämnda mest till flickor) när vi på något sätt vill uppmuntra dem. Problemet är att jag tror att detta skapar barn som känner att deras värde till stor del sitter i deras prestationer och/eller utseende. Jag vill ha barn som gör saker för att de tycker att det är kul eller för att de känns bra för dem själva, inte för att tillfredsställa mig eller andra personer i deras närhet. Jag vill också ha barn som klär sig i det de själva tycker är fint och känns bra, och ser ut som de själva vill, snarare än att hela tiden försöka vara söt utifrån någon slags allmän måttstock. Jag tror att om mitt barn ropar "titta mamma!" så kommer hen bli lika tillfreds av ett "ja, jag ser" som ett "vad duktig du är!", och i det förstnämnda exemplet slipper jag dessutom uppmuntra någon slags tanke om att mitt gillande är avhängigt barnets prestationer. Det går att uppmuntra barn utan att använda "duktig" eller "söt", och jag tror att vi skulle få tryggare barn om vi varierade duktigandet med annan uppmuntran, eller kanske slutade med duktigandet helt.

För vidare förklaring kring hur jag tänker, och bra exempel på vad man kan använda för uppmuntringsmetoder istället för duktig eller söt hänvisar jag till det här inlägget på Lady Dahmers blogg (Lady Dahmer har för övrigt mycket vettigt att säga om barnuppfostran. Läs!).

Jag önskar att evolutionen kunde ta ett litet hopp framåt vad gäller att få insekter att förstå hur fönsterrutor fungerar. Ljudet av "surr, plonk, surr, plonk, surr, plonk" när getingen/humlan/fjärilen/whatever försöker forcera det magiska kraftfält som separerar dem från utomhus ("men, jag kan ju se gräset och trädet, det ska gå") är bara roligt en liten stund. När man så bestämmer sig för att det faktiskt får vara nog nu och lite försiktigt försöker fösa insekten i fråga mot det fönster som faktiskt är öppet så får de panik och blir ännu ihärdigare i sina försök till självskada medelst fönsterruta. Kan inte någon bara odla fram intelligenta insekter som fattar att "ja, fast om det inte funkade de första hundrasjuttiotvå gångerna kommer det kanske inte funka nu heller, jag kanske ska försöka någon annanstans" och släppa ut dem i naturen? De skulle ju ta över på nolltid, medan alla deras mindre utvecklade artfränder går en stillsam och huvudvärksfylld död till mötes på världens alla fönsterbrädor.

Vi pratade idag om hur dålig man är på att säga "jag älskar dig" till de som faktiskt förtjänar det. Jag har varit bättre på det förut, men på senare år har detta försämrats och förfallit (förutom vad gäller partners, fina I, du vet att jag älskar dig mucho). Detta måste genast avhjälpas, och därmed: söta C, världens bästa Anna, min vän N, Marty, mellansystern och yngstasystern, kära mor och käre far - jag älskar er. Ni är det bästa mitt miserabla liv har gett mig, och det kan inte sägas nog hur mycket jag uppskattar er. Ni är finast.

När jag var och drack öl häromdagen stötte jag på två exemplar av den manssort jag tycker minst om: den intellektuella skitstöveln. De började konversationen med att prata länge och omständligt om olika bokhandlar där de letar obskyra böcker, och övergick sedan till det obligatoriska "vad pysslar ni med då?". De var givetvis litteraturvetare, och efter att ha fått reda på vad vi gjorde gav de sig in i en lång monolog om där de förklarade för oss vad vi gjorde, varför vi gjorde det fel och vad vi borde göra istället. När vi protesterade (eller snarare när Marty gjorde det, jag gav upp rätt snabbt och satt och stirrade ner i min telefon i protest) försvarade de sig bara med "men det är så jag uppfattar det" och fortsatte.

Jag vet inte vad det är som gör att den här sortens män har ett ständigt behov av att överglänsa andra. Kanske är det vetskapen om att det förmodligen aldrig kommer att bli något bevänt med den där "nyskapande" romanen som ligger och marineras i skrivbordslådan. Kanske är de bara den värsta sortens sexister i kvasi-intellektuell förpackning med ett konstant behov av att bevara den fina gamla regeln "kvinnor tiga i församlingen". Kanske är de bara idioter. Hur eller hur så skulle mitt liv bli väsentligt mycket bättre om jag slapp dem i min omgivning. Tyvärr tror jag att detta är för mycket begärt, då de är extremt vanliga inom akademin och därtill ofta beundrade, av någon outgrundlig anledning. Så tills vidare får jag fortsätta att ignorera dem bäst det går.

Inlägget innan producerades i berusat tillstånd under natten. Språket kan därför vara en aning undermåligt och självömkan en aning överväldigande, men jag låter det stå kvar (utan korrektioner, därtill) för det är inte desto mindre sant.

Peace out.

Helgen var en påminnelse om att jag inte fungerar i större sammanhang. Jag sitter oftast tyst i mitt hörn när antalet festdeltagare överstiger tio. Jag har svårt att ta ordet i diskussioner som omfattar mer än tre personer. Jag har svårt att fokusera på en konversation när det pågår två andra runt omkring mig. Allt detta gör att jag lätt blir avståndstagande när jag har en massa folk omkring mig. Detta i sin tur gör att folk har svårt att minnas mig. Jag tror att jag i helgen fick presentera mig för runt fem personer som jag träffat tidigare. Även folk som mindes mitt ansikte hade svårt att komma ihåg mitt namn. Jag inser att jag i detta enbart har mig själv att skylla, eftersom jag bara har blivit den blyga tjejen i hörnet för dessa personer, om de ens minns mig. Samtidigt så gör det mig ledsen. Jag känner mig oerhört ointressant och som att det jag faktiskt säger försvinner i ett sorl av allmänhet. Jag förstår att detta är den blyga flickans lott, men det gör mig ändock gråtfärdig att samma människor som glatt hälsar på mina vänner inte ens minns att jag existerat. Och jag vet att jag borde jobba på min sociala kompetens. Jag vet att jag borde veta vad jag ska säga efter att jag frågat vad folk gör. Men det är svårt. Och jag tror att människor som har lätt för det glömmer bort det ibland, men samtal flyter inte alltid på av sig själv. Ibland kommer man av sig, och man betalar för det med evig anonymitet och en evig undran om vad man gör fel. För det är jag som gör fel. För alla andra vet. Men jag har ingen aning.


Låt oss kalla det mitt soundtrack

"Four letter word just to get me along
It's a difficulty and I'm biting on my tongue and I
I keep stalling, keeping me together
People around gotta find something to say now

Holding back, everyday the same
Don't wanna be a loner
Listen to me, oh no
I never say anything at all
But with nothing to consider they forget my name"

Det är ju som bekant lätt att vara efterklok. I morse plockade jag bort en fästing från mitt högra knäveck. I eftermiddag bär det av till vaccinationsbyrån. Nu hoppas jag på "bättre sent än aldrig".