Tvångstankesmedjan

Okej, ny torsdagstopp. Temat för den här veckan är värsta skräckupplevelserna, med tillägget "populärkulturella" i mitten, det vill säga det gäller sånt man sett på tv, film, läst eller hört. Ett spännande tema då jag är oerhört lättskrämd, och därtill har en väldigt livlig fantasi samt är mörkrädd, vilket innebär att jag har många, många skräckupplevelser att välja från. Ordningen på listan blev lite random, eftersom rädsla inte går att mäta på en exakt skala och jag därmed inte med säkerhet kan säga att jag blev mer rädd av plats tre än plats fyra på listan.

Plats fem: The empty child och The Doctor Dances (Doctor Who)
Detta är något som ganska nyligen skrämt mig, och får vara med eftersom jag fascineras över att jag som tjugosjuåring fortfarande kan bli såpass rädd för saker som inte har någon som helst koppling till verkligheten att jag sover med lampan tänd i flera nätter. Doctor Who är, i korthet, en tv-serie om en man som reser gnom tid och rum med hjälp av sin tids-/rymdmaskin, oftast tillsammans med en kvinnlig kompanjon av något slag. I just detta avsnitt, som är ett tvådelat sådant, landar doktorns maskin i London under "the Blitz" (andra världskriget). Där stöter doktorn på en ung kvinna, som tillsammans med en grupp föräldralösa barn passar på att smita in i folks hem och festa på deras kvarlämnade måltider, medan alla andra gömmer sig i skyddsrummen under bombräderna. Den unga kvinnan förföljs dock av en ung pojke iklädd gasmask, som ihärdigt frågar "are you my mummy?". Hon säger att om man rör vid honom blir man tom, precis som honom. Mysteriet tätnar när doktorn upptäcker ett sjukhus fullt med människorsom vid första åsyn verkar döda, men som visar sig vara i högsta grad levande. De har alla gasmasker som på något märkligt vis smält samman med deras hud, som om de vore en del av deras kropp, och alla ställer de samma fråga: "Are you my mummy?". Avsnittet är oerhört obehagligt rakt igenom, och de gasmasksbeklädda människornas ständiga frågande förföljer mig fortfarande. Allt får dock sin lösning och allt slutar lyckligt, som ofta i doctor Who, men dessförinnan var den överhängande känslan att jag ofrivilligt hade blivit indragen i en skräckfilm.


Plats fyra: Scream
Scream var nog den första skräckfilm som jag såg ever, som var en ren skräckfilm och inte bara en thriller med obehagliga inslag. Ploten är ju rätt simpel, tonåringar i en liten stad blir mördade av galen mördare med mask, de har fest, dricker alkohol, har sex, och man tänker hela tiden "men nej, gå inte in där, ditt pucko! Gå därifrån! Nu!". Det fiffiga med Scream är ju att den är metaskräck, i det att den faktiskt aktivt drar upp klassiska skräckfilmsklyschor under filmens gång, och sedan utnyttjar dessa för att ha ihjäl diverse tonåringar. Detta var jag väl dock lite för outvecklad för att förstå när jag som fjortonåring såg filmen, däremot så var jag det perfekta offret för alla överraskningseffekter och skrek i högan sky varje gång mördaren hoppade fram bakom ett hörn. Dessutom gav den ju busringningen en revival, eftersom alla skulle ringa runt och fråga ifall man gillade skräckfilm.


Plats tre: Fallet Charles Dexter Ward
Denna bok var mitt första möte med skräcklegenden HP Lovecraft (mannen som tyckte det var vulgärt med personbeskrivningar, och sålunda skippade dessa i sina egna böcker), och vilket möte sen. Jag gillar skräckböcker, eftersom jag ofta upplever dessa som mindre otäcka än skräckfilmer, vilket innebär att jag kan få min skräckdos utan att ligga sömnlös i veckor efteråt. Men HP Lovecraft spelar på min största svaghet: min fantasi. Fallet Charles Dexter Ward följer familjen Wards familjedoktor, Marinus Bicknell Willett, när han försöker nysta i vad som föranlett unge herr Wards mentalsjukdom och märkliga fysiska förändringar. Hans undersökningar avslöjar att unge herr Ward har ägnat de senaste åren åt att försöka hitta den grav som tillhör en sedan länge avliden släkting till familjen Ward, Joseph Curwen. Doktorn börjar gräva i Curwens historia, och upptäcker att handelsmannen och hobby-alkemisten Curwen har en mycket mörkare historia än vad som först kunde anas.

Det som är så fantastiskt med Lovecrafts böcker, och det som också gör dem så skrämmande, är att alla hemskheter huvudpersonen stöter på längs med vägen bara antyds. Han målar upp en svag siluett av de mest fruktansvärda monster, och vad som sen finns där är upp till läsaren att fylla i, ackompanjerad av huvudpersonernas förtvivlade, fasansfulla skrik. Och har man en såpass livlig fantasi som jag, finns det ingen hejd på hur skräckinjagande Lovecrafts monster kan bli. Nedan följer ett citat ur bokens svenska översättning.

"När han tittade efter andra gången såg Willett en sådan kontur eller enhet, ty under de ögonblick som närmast följde var han utan tvivel lika spritt språngande galen som någon inhysing på doktor Waites privatägda sjukhus. Ficklampan föll ur en hand som tömts på att muskelkraft och nervsamordning. Han brydde sig inte om ljudet av krasande tänder, som avslöjade lampans öde nere i gropen. Han skrek och skrek och skrek med en röst, vars panikslagna falsett ingen av hans bekanta någonsin skulle ha känt igen, och fastän han inte kunde ta sig upp på fötter kröp och rullade han med förtvivlans mod bort över den fuktiga stenbeläggningen, där dussintals underjordiska brunnar släppte fram sitt utmattade kvidande och gläfsande som svar på hans egna sinnesrubbade skrik."

Plats två: Marble Hornets
Marble Hornets är en youtube-serie och min senaste utflykt in i skräckens värld. En utflykt jag så här i efterhand ångrar, då den innebar sömnlöshet och att jag numera ständigt ser mig om över axeln när jag är ute efter att solen gått ner (det vill säga hela tiden, eftersom vi befinner oss i Sverige i november). Avsnitten är oftast runt fyra till femton minuter långa, och följer en person som fått överta en massa band från en collegekamrat som under inspelningen av en amatörfilm började bete sig alltmer märkligt, för att sedan försvinna helt efter att ha gett huvudpersonen banden. När huvudpersonen tittar igenom banden märker han dels att hans kamrat någon gång under inspelningsprocessen börjat filma sig själv konstant, och att banden innehåller en hel del märkligheter, som en väldigt lång man som stryker omkring utanför fönstren och tycks förfölja kamraten, ljud som försvinner, bilder som flimrar och personer med minnesförlust. Som varje person i en skräckfilm/-serie/-bok någonsin bestämmer han sig för att börja nysta i det här, vilket såklart inte leder till något gott över huvud taget. Personer som kan sina populärkulturella monster förstår rätt snabbt vilken figur det handlar om, men serien är sevärd ändå eftersom den lyckas vara så fruktansvärt skräckinjagande med väldigt små medel. Den har gått sedan 2009, och det dyker fortfarande upp avsnitt med jämna mellanrum, då serien utspelar sig i realtid. Om huvudpersonen försvinner i flera månader upphör alltså avsnitten under denna tid också. Kanalen hittar ni här, och nedan kan ni se första avsnittet. (OBS för att jag inte har sett hela, pga blev för rädd.)


Plats ett: The Ring (den amerikanska versionen)
Det var min före detta pojkvän som mer eller mindre tjatade sig till att vi skulle se The Ring tillsammans, något jag i efterhand anser borde ha varit nog för att göra slut där och då. Jag tänker helt fräckt utgå från att alla har sett den (om inte: se den inte! Det är inte värt det), och att jag därmed inte behöver förklara handlingen. Det jag däremot kan säg är att jag gissningsvis såg ungefär halva filmen, det vill säga de minst läskiga delarna, och att jag däremellan höll händerna för ögonen och störtgrät för att jag var så fruktansvärt rädd. Efter denna upplevelse sov jag inte ordentligt på säkert två veckor och tv-apparater med myrornas krig skrämde skiten ur mig. Det är den otäckaste film jag någonsin (typ) sett, och jag skulle inte se om den för allt smör i Småland. Jag har bäddat in trailern nedan, om någon skulle vilja se den. Jag kan dock inte garantera att det inte är porr eller något liknande istället, eftersom jag inte vågade titta på den.


Bubblare (jag tänker ej länka eftersom jag inte pallar sitta och söka på saker som skrämmer skiten ur mig längre):
The X-files, hela jävla serien. Jag vet inte ens varför jag bemödade mig med att kolla, med tanke på att det kostade mer i sömnlösa nätter än vad jag fick i känsla av tillfredsställelse av att se den.
Children of the corn, novellsamling av Stephen King. Min fasta övertygelse är att det är något fel på King, annars kommer man inte på så mycket hemska och helt absurda saker.
Slenderman-spelet. Jag har inte spelat själv, däremot sett på en gameplay (här länkar jag eftersom det måste ses, mycket mycket obehagligt. OBS för att det återigen kan vara porr jag länkar till, vet inte om det var den gameplayen jag såg och vill verkligen inte kolla igenom den igen). Fyfan.

Så, det var allt. Nästa vecka tänker jag att vi kör "sötaste valparna" eller nåt, så jag får lite trevligt att tänka på istället. Systrarnas värsta skräckupplevelser hittar ni här och här.

Så, jag har legat på latsidan vad gäller bloggandet, eftersom det har tagit mer än planerat på krafterna att bo in sig i ny stad och på nytt jobb. Men jag tänkte försöka skärpa mig, och jag börjar med torsdagstoppen, som tyvärr blev en fredagstopp eftersom jag är sämst.

Plats fem: Säkert! och Markus Krunegård - Det kommer bara leda till nåt ont
Om jag och le Boyfriend skulle ha någon låt som var "vår låt" så skulle det vara denna (även om jag försökt övertala honom om att vi borde ha "Baby Daddy" med Chella H istället. Han har hittills inte nappat på detta). Inte för att den säger så mycket om oss eller vår relation, det var längesedan vi passerade "åh, det här är så härligt men ändå så dåligt, vad ska jag göööra"-stadiet, vilket är väldigt skönt, för det är ett sugigt stadium. Men när vi ganska nyss hade blivit ihop köpte båda två Säkerts första album, och av någon anledning lärde vi oss den här låten utantill och kunde sjunga den när vi var ute och gick på promenader. Det var himlans trevligt, särskilt när le Boyfriend tappert försökte härma Krunegårds målbrottskvidanden. Därtill så är ju också detta beskrivning av någon slags kärlek eller förälskelse, men av en sort som kanske inte direkt lyfter en till nya höjder. Men så kan det vara ibland.


Plats fyra: The Moldy Peaches - Anyone else but you
Jag hade en period i mitt liv då jag uppskattade den typ av musik som var så himla indie och underground att den inte ens var bra, och då lyssnade jag på Moldy Peaches. Numera blir jag lätt lite less på det här sköralternativa där ingen kan sjunga men allt är väldigt gulligt och samtidigt lite fult och skevt. Den här låten har dock överlevt min musikmässiga kovändning, eftersom den är såpass gullig att jag inte riktigt kan värja mig från den. Den säger någonstans att inte bara finns det någon för alla, den personen som finns där kommer tycka att du är världens bästa fastän du egentligen är rätt ful, har tråkig pappahumor eller ocharmiga egenheter. Det är som att någon har satt på dig glasögon som gör alla andra lite gråare och tristare i jämförelse med just Den Personen. Och i just det sammanhanget funkar faktiskt det indienaiva väldigt mycket bättre än bombastiska kärleksballader.

(Ursäkta kass video, men jag hade att välja på ett fotoprojekt från nån gymnasieunge med konstnärliga ambitioner eller en video med felstavningar, och eftersom jag hatar felstavningar fick det bli fotoprojektet)

Plats tre: Patrick Wolf - Together
Jag har en viss svaghet för låtar som kan beskriva både hur fantabulöst bra det är med kärlek, samtidigt som de understryker att det inte behöver innebära en total sammansmältning (se även plats ett på listan), och Patrick gör just detta. Han beskriver längtan, väntan, känslan, samtidigt som låten handlar om att man visst klarar sig själv. Att kärlek ska handla om att göra en själv bättre och att få en att vilja bli bättre, för sin egen skull och för den andre. Det handlar om att kunna göra fel, be om förlåt och göra rätt för att det är sån man vill vara, och för att den andra får en att vilja bli bättre, större, mer. För visst kan jag göra det själv, men vi gör det mycket bättre tillsammans. Plus, det är ju Patrick, liksom.


Plats två: Magnetic fields - The book of love
Den här låten har i princip gått mig förbi, tills för ett tag sedan då mina vänner spelade den under sitt bröllop. Och visst, även den mest banala kärlekslåt kan få ett sentimentalt värde när den spelas på bröllop, men denna har bitit sig fast även efteråt. För det första så uppskattar jag Stephin Merrits (sångarens) röst väldigt mycket, då jag alltid har varit lite svag för djupa röster som är så manliga att de odlar sin egen skäggstubb. För det andra så tycker jag om texten, som i min tolkning handlar om att skildringen av kärlek är väldigt töntig och fånig och sockerklibbig, men när det rör en själv så blir allt det där töntiga, fåniga, klibbiga något fint och fantastiskt istället. Och det är ju faktiskt så det är.


Plats ett: Amanda Palmer - Ampersand
Jag älskar den här låten, för den befinner sig i den rimligare delen av kärleksspektrat, och det är så sällan den delen får plats i den härva av krossade hjärtan, Romeo - och Julia-förhärliganden och gullegull som är kärlekslåtsträsket. Palmer sjunger om hur visst, romantik och kärlek är fantastiskt, men hon tänker inte hänge sig åt det så totalt att hon förlorar sig själv. Hon står bredvid och ser på medan den andra parten förtär sig själv, för även om hon älskar personen så är hon ingen Julia, det är inte hennes kamp, hon är en egen individ. Jag önskar att fler följde hennes råd än dånade över en gammal pjäs om ett par tonåringar som blir sådär härligt fjortisförälskade att de tar livet av sig för varandra. Kärlek och förälskelse är fint, fantastiskt emellanåt, men den där sammansmältningen som vi tänker oss att äkta kärlek ska bestå av är faktiskt inget eftersträvansvärt. Det finaste är faktiskt två separata individer som bestämmer sig för att vara med varandra för att de vill och för att de mår bättre av det, inte för att de vill uppnå något slags siamesisk tvilling-stadie.


Bubblare: God only knows med the Beach Boys, Jag gillar låten väldigt mycket, den gör mig glad och upplyft, men den fick stryka på foten på grund av att den beskriver den där"jag kan inte leva utan dig"-kärleken som jag faktiskt också tycker är rätt sämst.
Halo med Beyoncé. Det är en himla fin låt, och Beyoncé sjunger den väldigt bra, men den föll bort av ungefär samma orsak som God only knows.

Det var min lista. Vill ni läsa systrarnas gör ni det här och här.

Saker jag lyssnar på just nu:


Cut chemist feat. Hymnal - What's the altitude
Älskar gitarrslingan, och den tillbakalutade rappen.


Hela soundtracket till Koyaanisqatsi av Philip Glass
Om man vill se en riktig konstfilm, och inte bara halvmesyrer som "Tree of Life", ska man titta på "Koyaanisqatsi". Jag tycker själv den är lite långsam, men så är jag ju också en ivrig konsument av den moderna tidens snabbfotade och fördärvade populärkultur. Soundtracket tycker jag dock är awesome, och jag brukar lyssna på det på regniga och gråa dagar, för att göra dem lite mer dramatiska. Vill man se hela filmen finns den här.


Cosmo Jarvis - Gay pirates
Jag vet att jag har postat denna tidigare, men jag återupptäcker den med jämna mellanrum och den är ju så himla söt.


Fun - We are young
Jag vet att den här var poppis typ i somras, men jag tyckte inte så mycket om den då, men jag tycker om den nu.

Det här var egentligen förra veckans tema, och söstrarna la upp sina listor redan i tisdags, men jag har ju som sagt varit lite busy med livet och så vidare, så min kommer först idag, när det egentligen skulle varit en annan torsdagstopp. Tecknade tv-serier är dock något som ligger mig varmt om hjärtat, och därför inte ett tema jag ville skippa (däremot tänker jag högaktningsfullt strunta i veckans tema, som är svenska filmer, då jag inte ser svensk film som inte är baserad på barnböcker). Anledningen till att tecknade serier ligger mig varmt om hjärtat är dels nostalgi, då jag tittade på absurda mängder tecknat som barn, och dels en uppskattning av den tecknade serien som sådan, då det tecknade formatet innebär ett större svängrum för tv-serier och innebär att de inte lika ofta kör fast i gamla hjulspår pga brist på idéer eller nya infallsvinklar (typexempel: the Simpsons). Här kommer i alla fall min topp fem.

Plats fem: My Little Pony
Jag väljer här att klumpa ihop alla generationers MLP (ja, det finns flera). Detta för att de tidiga MLP är nostalgi. Det var vad jag tittade på som liten, och jag älskade de färgglada ponnysarna med sina fina manar och sina speciella krafter, jag älskade landet de bodde i och jag älskade allt i den där kitschiga estetiken som enbart kan tilltala barn. Jag har dock som vuxen tittat på nutidens MLP-serie, My Little Pony - Friendship is magic, och jag gillar den skarpt. Där det i min generations ponny-serie fanns kassa dubbningar, avsnitt som var klippta i fel ordning och lama intriger, finns det i dagens MLP väl utvecklade karaktärer, intressanta handlingar och humor som inte bara går ut på att comic relief-karaktären trillar. Jag kan verkligen rekommendera Friendship is Magic, inte minst för den intressanta subkultur som omger den.


Plats fyra : Babar
Babar = nostalgi för mig, på samma sätt som My Little Pony. Men till skillnad från MLP så är det också en oerhört välgjord och fin serie, som därtill lyckas med att vara väldigt rolig emellanåt. Med tanke på hur mycket dåligt tecknat man såg som liten (läs: allt av Hannah Barbera), så var Babar en frisk fläkt i jämförelse. Jag lärde mig dock aldrig att riktigt accptera att Babar var en elefant i en människovärld som helt plötsligt bara lärde sig prata och ha på sig kläder. WTF, liksom? Serier där alla karaktärer var djur var ju en sak, där utgjorde de människorna, men i Babar fanns både djur och människor, och elefanterna var dessutom djur från början som sen blev mer som människor, och någonstans där fick min stackars barnhjärna kortslutning. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur det hänger ihop, men serien var bra i vilket fall, och jag rekommenderar särskilt i princip alla scener med noshörningen Rataxes, Babars nemesis, som är en bra motvikt till vuxen-Babars präktighet.


Plats tre : The Simpsons
The Simpsons är som sagt ett bra exempel på hur det faktum att serien är tecknad innebär att man kan ta ut svängarna mer. Just eftersom Simpsons är tecknat kan serien varieras i oändlighet, då man inte behöver förhålla sig till saker som "verkligheten" eller "det fysiskt möjliga". I Simpsons kan vad som helst hända, och det gör det också. Eftersom det därtill är en tecknad humorserie behöver inte heller särskilt mycket tid läggas på karaktärsutveckling, utan fokus ligger istället på händelseförvecklingar, där det tecknade formatet dessutom bidrar till en möjlighet att börja om från början i varje avsnitt, och agera som att föregående avsnitt i princip inte hänt, eftersom folk inte förväntar sig att tecknade serier ska följa samma logik och tidsföljd som icke-tecknade serier, vilket bidrar ytterligare till variationsmöjligheterna. Jag tycker därtill att Simpsons är väldigt roligt, och anledningen till att det inte hamnar högre på listan är för att det, trots möjligheten till alla sorters handlingar man kan tänka sig, har gått lite för länge och börjar kännas lite gammalt.


Plats två : Phineas and Ferb
Phineas och Ferb är en serie som går på Disney Channel, och som jag och le Boyfriend på en ingivelse började titta på, vilket visade sig vara ett av de bättre tv-seriemässiga val vi gjort på sistone (helt klart mer värt än Game of Thrones). Jag har skrivit om serien tidigare, och i sitt grundutförande handlar serien om bröderna Phineas och Ferb, som har ett IQ på klart över genomsnittet för sin ålder, och som ägnar sitt sommarlov åt att uppfinna allt från hjärtstilleståndsinducerande berg- och dalbanor, till hopprepshoppande robotar. Men det handlar också om deras husdjur, näbbdjuret Perry, som i smyg är en hemlig agent som ägnar sina dagar åt att försöka bekämpa dr Doofenshmirtz, som med lika delar briljans som uppfinningsrikedom försöker förgöra irritationsmomenten i sin vardag, och/eller ta över "the entire tristate area", med misslyckanden som enda resultat. En annan viktig karaktär är brödernas storasyster Candace, som är besatt av två saker: att sätta dit sina bröder genom att skvallra för mamma om alla deras galna projekt, och sin pojkvän Jeremy, som är djupt förälskad i henne trots att hon är i det närmsta erotomanskt fixerad vid honom, och jagar sina bröder med en aspergares envishet. Serien i sig är väldigt självmedveten, och förmodligen gjord för att tilltala både en yngre och äldre publik, vilket den lyckas väldigt bra med (om man nu anser att jag och le Boyfriend är representativa för den vuxna befolkningen). Kuriosa i sammanhanget är att jag kan hela introlåten utantill.


Plats ett : I Mumindalen
Någonstans här började min livslånga romans med finlandssvenskan, också känd som Sveriges bästa dialekt. Men Mumindalen tillhörde också en av de där tv-serierna jag tittade på som ung inte bara för att den var tecknad, utan också för att den var välgjord och spännande. Jag gillar att de till viss del också har lyckats överföra det finstämda allvaret och en del av vemodet från Tove Janssons böcker. Dessutom finns det en viss queerhet i Mumindalen som jag uppskattar som vuxen, i den manhaftiga Too-ticki (som jag som barn var övertygad var man pga barn är kristdemokrater och tänker att män är män och kvinnor kvinnor), Hemulen som går runt i sin fasters gamla klänning, det lesbiska paret Tofslan och Vifslan som lever i sin egen lilla värld, och såklart den uppenbara crush Mumintrollet har på Snusmumriken. Jag önskar att fler av mina barndomsserier var såhär.

Mumin är sjuk och vaknar upp till Snusmumrikens munspelande, plötsligt helt frisk. "Bara vänner", jo tjena (även om jag tror att Snusmumriken ser Mumin mer som en förälskad skolpojke, åtminstone i tv-serien)

Asså såhär. Jag är mitt uppe i en flytt, så mina dagar består uteslutande av jobb och uppackande av flyttkartonger. Jag ska läggaupp en försenad torsdagstopp från förra veckan, plus en ny torsdagstopp, om snart. Men just nu har jag fan knappt tid att andas och existera, och prioriteringarna blir därefter.

Jag har blivit lite nedslagen vad gäller Supernatural de senaste två säsongerna. Det har inte varit särskilt bra, det har varit ologiskt (även om man bortser att det i sin grundform är "ologiskt", då det handlar om övernaturliga varelser) och lite för mycket har lämnats olöst. Men: jag blir ändå lite exalterad av promon för säsong åtta. Det är ju faktiskt ändå Supernatural, liksom.

Det är torsdag, vilket innebär ny torsdagstopp, denna vecka med temat skurkar. Off we go!

Plats fem: Vargen
Vargen är väl egentligen inte en skurk numera, men han har varit en gång i tiden, även om han var en väldigt beskedlig sådan (jag vet inte varför skurkarna i Bamse verkar se att råna gottebutiken som sitt livs kupp, och jag vet inte heller varför någon öppnar en gottebutik i Bamseland, men så är det i alla fall). Bamse var en väldigt stor del av min barndom, och Vargen har alltid en plats i mitt hjärta. Rune Andreasson gjorde ett väldigt fint jobb med att skapa en bakgrundshistoria till Vargen som gjorde det begripligt varför han blev som han blev, och i det lyckades han väl beskriva de sociala och samhälleliga faktorerna som kan leda till att en person börjar begå brott. För det ska han ha en stor eloge. Vargen är en väldigt fin skurk, och har en självklar plats på min lista.

Tydligen finns flera gamla Bamse-avsnitt på youtube, vilket gör mig väldigt glad. Detta avsnitt: Vargen äter dunderhonung. Vargkusinens dribblande och Skalmans uppenbara fusk i början är fantastiskt.

Plats fyra: Crowley
Crowley i Supernatural är demonen som går från att kamma hem själkontrakten till att bli kung över helvetet. Han är en typiskt "vända kappan efter vinden"-skurk som hänger med den eller de som råkar vara högst upp på näringskedjan för tillfället, och som han tror att han kan få flest fördelar av. Han är också lika snabb med att hugga folk i ryggen när han fått det han vill ha, samt fälla dräpande repliker, allt detta med en raspig brittisk accent som man bara måste älska (förvisso har allamanliga karaktärer, det vill säga alla karaktärer, i Supernatural mörka raspiga röster, men den Crowley är den enda som är britt).


Plats tre: The Joker
Asså, jag vet, klyschigt, men Heath Ledgers porträttering av Jokern i Batman är briljant. Jokerns totala brist på vett och sans, parat med hans avsaknad av samvete, gör honom till en alldeles fantastisk men också fruktansvärd skurk. Hans planer är alltid väl genomtänkta och genomförda, men saknar motiv annat än att se kaoset breda ut sig, vilket är något jag uppskattar hos en skurk. Ledgers ärrprydda anlete och framvästa "why so serious" ger mig därtill kalla kårar, vilket gör att han kniper tredjeplatsen.

Och vad är grejen med det eviga läppslickandet?

Plats två: Mystique
För att hon är så jävla kick-ass. Hon slåss bättre med fötterna än de flesta gör med händerna, hon har den snyggaste och coolaste mutationen (möjligtvis med undantag för Wolverine) och hon är en femme fatale som helt och hållet kan ta hand om sig själv. Jag vet att vissa har problem med karaktärer som använder sin kvinnlighet som vapen, men de flesta karaktärer gör detta genom att splea "jag är sexig och svag"-kortet". Mystique kör "jag är sexig och kan sparka din röv till nästa vecka"-kortet, och detta gör henne till en av mina favoritkaraktärer i hela X-men-universumet. Det är fan ingen som sätter sig på Mystique.

Ganska töntig fanvid, men alla andra jag hittade var antingen X-men: First Class eller smink-tutorials.

Plats ett: Spike
Jag vet, jag hade honom som etta på min vampyrlista också. Men jag gillar Spike. Mycket. Han är en komplex karaktär som, vilket jag nämnde förra gången han figurerade på torsdagstoppen, förändras mycket genom seriens gång. Men han är också en väldigt bra skurk. Han är känslokall, våldsam, snygg, smart, rolig och orädd (och brittisk!). Spike är bäst, helt enkelt.

"A bear! You made a bear!"
"I didn't mean to"
"Undo it! Undo it!"
För roligt, asså.






Systrars listor här och här, som vanligt.

Det här hade nog varit enklare om jag faktiskt mindes musikvideorna från min ungdom, för det gjordes en hel del väldigt bra musikvideor back in the days när MTV fortfarande handlade om musik och inte gravida tonåringar (gammal och gnällig, jajjemän). Men nu gör jag inte det, riktigt. Jag har ändå försökt rota i mitt minne, och följande lista är väl en salig blandning av sånt som faktiskt är bra, och fin gammal nostalgi.

Plats fem: David Bowie och Mick Jagger, Dancing in the Streets
Den här videon har figurerat i Family Guy, som "the gayest video ever made", och jag är delvis beredd att hålla med. Det är så jävla mycket WTF i den här videon att jag knappt vet var jag ska börja. För det första: kläderna. Bowies onepiece - trench coat-kombo, och Jaggers alldeles för stora byxor och skjorta, som ser ut som att man klätt en midsommarstång (seriöst, hur smal är mannen?). Wardrobe malfunction är bara förnamnet. Jaggers minspel sen, och hur de liksom verkar skriksjunga låten åt varandra. Dansen är helt fantastisk, och valet av inspelningsplats obegripligt. Jag gillar också hur Jagger plockar fram en ölburk och tar en slurk någonstans kring 1.30. Rumpskaket på slutet är sedan grädde på moset, och man undrar om det fanns någon i hela produktionskedjan som tog detta på allvar.


Plats fyra: The Motorhomes, Into the Night
Första gången jag såg den här videon var, som jag minns det, också enda gången jag såg den här videon, och det var i musikprogrammet Voxpop. Låten är en rätt ordinär 90-talsballad, men videon... Den är baserad på historien om Laika, hunden som åkte upp i rymden, och första gången jag såg den snörptes mitt hjärta ihop till en hård liten boll av ledsenhet och jag grät och grät. Efter det så gick jag ifrån TV:n varje gång videon spelades, för jag klarade inte ens av att höra de första tonerna utan att ögonen tårades. Berättelsen, hunden, sångaren, allt är så fruktansvärt sorgligt. Jag var givetvis tvungen att se om videon inför skapandet av den här listan, och, jo, jag gråter fortfarande.


Plats tre: The Irrepressibles, Arrow
Jag vet att jag tipsade om den här låten och videon för ett tag sedan, men jag tycker verkligen mycket om den. Att se den är som en fyra och en halv minuts andäktig paus från verkligheten, någonstans i mellanlandet mellan vålds- och kärleksakt. Plus att alla som hävdar att nakna män inte är lika vackra som nakna kvinnor borde ta en titt på den här videon. Himla fint, som Niotillfem-Sandra skulle ha sagt. Låten går inte heller av för hackor.


Plats två: The Knife, Pass This On
Tycker denna video är helt fantastisk. Snyggtransan som fått i uppgift att framträda på SFI-föreningens middag någonstans i Norrlands inland, den till en början lätt uttråkade men samtidigt hotfulla stämningen, Olof Dreijers (killen som går fram och dansar, aka halv The Knife) intensivt stirrande dans som inte är så mycket en dans som en utmaning, och hur han fortsätter att vara fokuserad enbart på snyggtransan även när alla andra börjar dansa, ATT alla andra börjar dansa. Den är så himla rolig och så himla allvarlig på samma gång, och musiken passar perfekt in i varje rörelse och ruta.


Plats ett: Fatboy Slim, Weapon of Choice
Den här förklarar sig själv ganska mycket. Det är Christopher Walken (universums kanske otäckaste man). Som dansar. Nuff said. Njut bara (av låten också, en av Fatboy Slims bästa, om man frågar mig. Och det är ju min blogg, så det gör man).


Bubblare: The Verve - Bittersweet Symphony. Snygg i all sin enkelhet.
Fatboy Slim - Praise you. Gullig i all sin hemgjordhetskänsla, plus att killen kan göra videor (Panlehönan har med ytterligare en Fatboy-video på sin lista).
Lady GaGa - Alejandro. Jag tycker GaGa gör rätt tråkigmusik, men spektakulära videor. Gillar de nätstrumpbyxade SS-liknande soldaterna i denna.

Pnelhönans lista finns här, och kulturnördens hittar ni här.

En vanlig dag i mitt liv numera:

Vaknar klockan fem för att stappla in i duschen och sedan stappla iväg till bussen, alternativt vaknar klockan kvart över sex i ett pyttelitet rum fullt med okända men illaluktande killar/män.

Sova och dregla på buss och tåg, alternativt försöka packa ihop mina grejer så tyst som möjligt för att inte väcka stink-killarna.

Komma till jobbet, vara sekunder från att somna på jobbet, åtgärda detta med hjälp av automat-chocokaffe (omnomnom).

Försöka sätta mig in i mina arbetsuppgifter, gå på en massa möten, presentera mig för en massa personer jag omedelbart glömmer namnet på, aldrig komma på något vettigt att säga.

Äta lunch, paltkoma, chocokaffe.

Stirra håglöst på min uråldriga datorskärm, gråta inombords för att jag aldrig får några mejl på jobbmejlen.

Stämpla ut och bli lite gladare för att jag kämpat mig över plus-gränsen på flextidskontot.

Pendla hem på buss och tåg, försöka hålla mig vaken, misslyckas, dregla, alternativt köpa sunkig snabbmat, bädda vandrarhemssäng, använda sunkig internetuppkoppling.

Somna, rinse, repeat.

(Det är inte så illa som det låter, förutom att jag snart dör pendlardöden.)

Hej.
Jag är full.
Hej då.

Har jag dött? Bara nästan. Jag har börjat jobba, och därmed också pendla, eftersom jag och le Boyfriend inte lämnar Lärdomsstaden för Medelstor Svensk Stad (tm) förrän i slutet av månaden. Pendlingen = pest och pina, på grund av att nuvarande bostadsort och jobbort ligger mycket långt ifrån varandra. Just nu har jag löst det problemet med att ta in på vandrarhem. Tyvärr innebär detta att jag måste dela rum med fyra okända killar (plus en femte okänd person som jag antar också är en kille, eftersom det står en jättestor flaska med Niveatvål for men under denna persons säng) som luktar svett. Jag gissar att åtminstone en av dem snarkar som en hel armé, det är det alltid någon som gör. Jag har dock öronproppar med mig, så förhoppningsvis ska det funka sömnmässigt ändå.

Jobbet är roligt, och jag gillar hela den här grejen med att inte vara student också. Plus också för att flytta ifrån Lärdomsstaden till en stad som inte befolkas enbart av studenter, vilket jag hoppas innebär att jag slipper untz-untzandet från grannen klockan elva en fucking tisdagskväll när jag ska upp klockan fem dagen efter.

Ska det inte vara en torsdagstopp här, undrar kanske vän av ordning. Och det kanske det skulle, men jag har ej meddelats något tema, plus att jag är för sömndepraverad för att orka producera någon. Förhoppningsvis är jag någorlunda back in business nästa vecka. Tills dess får ni ha det bra, och hålla tummarna för att en av svettkillarna inte är en wannabe-Dexter (mördaren, inte Cartoon Network-killen).

Jag ska på bröllop imorgon, vilket ska bli väldigt roligt. Jag kan dock inte ha på mig klänningen jag från början tänkte ha, då jag lyckats gå upp i vikt över bröstkorgen. Jaha, hon har fått större bröst, tänker ni då. Men nej, inte bara det,utan min bröstkorg tycks på något sätt har blivit bredare. WTF, liksom? Jag är helt för fat acceptance, men det blir bökigt när man inte kan ha sina gamla kläder på grund av går upp i vikt på konstiga ställen. Oh well, lyckligtvis har jag en annan klänning som också är fin, så jag slipper panikshoppa imorgon. I övrigt blir detta det första bröllopet jag går på där jag faktiskt känner brudparet ordentligt. Ska bli skojigt.

(Ja, jävligt ointressant och vardagligt inlägg, men jag orkar inte tänka varje dag.)

Veckans tema för torsdagstoppen är ljud. Ett bra tema, hörseln är trots allt mitt favoritsinne, näst synen, men samtidigt svårt. Inte bara för att det finns fler ljud än, säg, Harry Potter-karaktärer, utan också för att det är svårt att förklara varför man gillar ett visst ljud. Men jag ska göra ett försök.

Plats fem: Zebror
För att de är hästdjur som inte låter det minsta som hästdjur. Det närmaste jag kan likna ljudet vid är fåglar, vilket makes no sense, eftersom de är hästdjur. Alltså, zebror kniper femteplatsen på grund av överraskningsmomentet. Och för att det är ett kul ljud i allmänhet.


Plats fyra: Piano
Tekniskt sett är väl piano inte så mycket ett ljud som det är ett instrument, men bland instrumenten är pianot det som gör bäst ljud enligt mig. Det enda som egentligen behövs för att göra en fantastisk melodi är ett piano och lite skills.

Erik Satie får illustrera varför jag gillar piano så mycket.

Plats tre: Steppskor
Jag har gillat ljudet av skor med hårda sulor mot hårda ytor sen jag var liten och såg, eller kanske främst hörde, barnen i Bullerbyn leka inte nudda mark genom att hoppa mellan stenar med sina hårdsulade skor. Jag ägnade sedan en hel sommar åt att försöka återskapa det ljudet med mina alltför mjuka gympaskor. Steppskor är essensen av "hårda sulor mot hårt underlag", och jag gillar därtill att det både är dans och till viss del också musikskapande. Jag skulle gärna lära mig steppa.


Plats två: Tåg som kommer runt kurvor
Jag hittade ingen ljudupptagning av det här, förmodligen för att det är så specifikt. När rälsen svänger, så uppstår ett särskilt ljud precis innan tåget passerar. Det är liksom ett kluckande ljud, väldigt speciellt och väldigt unikt. Jag tillbringade många somrar i en park som låg mitt i en tågkurva, och för mig kommer ljudet för alltid att vara förknippat med burköl och cigaretter.

Plats ett: Skridskor mot is
Jag tycker att detta är ett helt fantastiskt ljud, men jag kan egentligen inte förklara varför. Jag vet bara att jag skulle kunna snöra på mig ett par skridskor enkom för att få höra ljudet. Det var svårt att hitta något youtubeklipp som kunde illustrera detta på ett bra sätt, men för att kompensera för det crappiga klippet får ni också se ett klipp med min favoritkonståkare, Stephane Lambiel, närmare bestämt hans kortprogram från VM 2005, då han också vann(tyvärr enbart via länk eftersom inbäddningen ej fungerar).

Gammal remix av Buffy the Vampire Slayer och Twilight, men eftersom jag vet att många av mina vänner inte hänger på internet lika mycket som jag, så tänker jag mig att en hel del av er inte har sett den. Den illustrerar i alla fall väl hur Bella borde reagerat på Edwards "närmanden" (läs: allmänt obehagliga beteende), samt varför Buffy är bäst.

Förutom "tjocka människor är per definition ohälsosamma" så är "om man äter bra och motionerar så hamnar man automagiskt i normalviktsspannet" min hatfördom om tjockisar. Människor verkar ha svårt att fatta att vikt till stor del är genetiskt, och att folk kommer i alla möjliga storlekar och former, trots att de tränar och äter varierat. Oftast har dock samma personer inget problem med antagandet "personer kan vara naturligt smala", utan det är bara när folk påstår att de är både tjocka och hälsosamma som de går bananer. Såhär: det är skitsvårt, på gränsen till omöjligt, att gå ner till normalvikt om man är överviktig. 95 till 98 procent av de som gått ner en signifikant del av sin övervikt går upp den igen. Men någonstans går denna fakta inte in, utan folk tror att om en tjockis bara börjar träna och sluta äta chips till alla måltider så kommer hen automatiskt att bli smal och snygg och acceptabel. Såhär: folk kan vara naturligt smala, naturligt tjocka och naturligt normalviktiga. Lev med det.

I övrigt kan man läsa bra om övervikt och hälsa i det här blogginlägget hos The Old Days.

På min önskelista just nu: ett sånt där band man använder inom rytmisk gymnastik (se videon nedan). Jag tänker mig att det skulle vara kul att ha och att jag skulle uppskatta det mycket.

Hej!

Jag är tjock. Jag har inga större problem med det, förutom när kläder sitter kasst pga att de är anpassade efter människor med en helt annan kroppsform än mig (det vill säga smal utan höfter och bewbs) och dagar då jag känner mig lite extra självhatande. Jag har inga planer på att aktivt försöka gå ner i vikt, eftersom detta, enligt i princip all forskning som finns, är ett hopplöst projekt som är dömt att misslyckas och i vissa fall leder till ännu större övervikt. Jag tänker inte heller dölja de områden på min kropp som inte anses okej, till exempel min mage eller mina armar, enbart för att de inte passar in i det allmänna idealet. Jag tänker vidare inte acceptera att andra kommenterar min kropp eller vad jag äter, enbart för att jag inte är smal. Jag är hälsosammare nu än när jag var smal, men även om jag inte var det, även om jag hade blivit tjock för att jag sitter på röven i soffan och äter chips, så har andra fortfarande inte rätt att kommentera min kropp eller mina matvanor, eftersom det fortfarande inte är deras jävla business. Jag kommer att kalla mig själv tjock, för det är inget skällsord (även om det ibland används så, och givetvis är det rätt att reagera när någon kallar dig eller någon annan tjock som ett sätt att göra ner en) utan en beskrivning av en kroppstyp. Jag önskar att folk kunde sluta avsky övervikt och fetma så att folk som är överviktiga och feta kunde sluta hata sig själva, och jag önskar att folk insåg att det faktiskt inte finns något direkt samband mellan midjemått och hälsa, så att folk kunde sluta anklaga tjockisar för att vara ohälsosamma. Jag önskar att folk skulle sluta känna att "om jag bara kunde gå ner några kilo, så skulle jag vara okej" och inse att de är okej nu, med de där extra kilona. Det var allt. Slut på meddelande.

Okej, dags för denna veckas torsdagstopp, med temat bästa Harry Potter-karaktärerna. Detta är ett väldigt svårt tema för mig (och för systrarna också, antar jag) då jag är lätt besatt av Harry Potter-böckerna och i princip älskar ihjäl alla karaktärer, på olika sätt och av olika anledningar. Att få ner antalet karaktärer är svårt, så jag har valt att gå på karaktärer jag uppskattat mycket och minns väl. De flesta är större karaktärer, men en bikaraktär har smugit sig med.

Plats fem: Dolores Umbridge
Dolores Umbridge dyker upp för första gången i den femte boken om Harry Potter, Harry Potter och Fenixorden, som lärare i försvar mot svartkonster på Hogwarts. Hon är tillsatt av trolldomsministeriet för att hålla koll på Hogwarts, eftersom dåvarande trolldomsministern, Cornelius Fudge, tycker att skolan är på väg utför under professor Dumbledores styre. Umbridge blir sedermera också rektor på skolan, och inleder ett skräckvälde där elever mer eller mindre förföljs och tvingas agera efter en snart oöverskådlig massa av dekret, det ena mer absurt än det andra, allt för att kringskära elevernas frihet och se till att de inte konspirerar mot ministeriet eller den alltmer paranoida Fudge. Umbridge är den perfekta skurken, fantastisk i sin fetisch för regler och förordningar, sina rosa fluffiga tröjor och förkärlek för katter, och samtidigt förfärande i sin hjärtlöshet och den sadistiska tillfredsställelse hon får ut av att bestraffa elever. Hon är hård som sten och lyckas tillskansa sig enorm makt genom att vara på rätt sida och rätt plats vid rätt tillfälle, alltjämt med ett lika falskt som milt leende på läpparna, vilket gör henne till en av de bättre, roligare och intressantare Harry Potter-skurkarna.





Plats fyra: Severus Snape
Snape behöver väl egentligen ingen närmare introduktion, han är den elake läraren i trolldryckskonst, som hyser djupa agg mot Harry från från första boken till sista, men som också är en slug dubbelagent som kämpar mot Dödsätarna och spelar en avgörande roll i att slutligen fälla Voldemort. Snape är en intressant karaktär, inte minst för att man som läsare aldrig riktigt vet var man har honom. Det är oklart om han är ond eller god, fram till sjätte boken, då man blir övertygad om att han är ond, och tills sjunde boken, då man får veta att han varit på de godas sida hela tiden. Han har en rik bakgrundshistoria, som hjälper en att första varför han blivit som han är och gör att man känner sympati för honom, samtidigt som de fel han faktiskt begått inte på något sätt förminskas. Över huvud taget är han ett lysande exempel på Rowlings förmåga att skriva komplexa och levande karaktärer. Han är också en av de karaktärer som har det mest hjärteknipande slutet i hela bokserien, och den avslutande insikten man får i hans person är hjärtskärande. Dock: han är också djupt osympatisk, i det att han är en otrevlig och sadistisk lärare som ogenerat favoriserar sina egna elever över andra och bestraffar folk på lösa grunder. Detta är lätt att glömma i det romantiska skimret av hans tragiska död, men han är i sanning fruktansvärd mot både Harry, hans närmaste vänner samt alla övriga Gryffindor-elever genom i princip alla böcker. Därför hamnar han bara på plats fyra.




Plats tre: Ginny Weasley
Såhär: jag har aldrig riktigt gillat relationen mellan Harry och Ginny. Den har aldrig riktigt känts naturlig (som till exempel relationen mellan Hermione och Ron) och jag har svårt att se övergången från fangirl till faktiskt vuxen kärlek som trovärdig. Förvisso porträtterades den bättre i böckerna än i filmerna (där jag finner den obegriplig), men någonting i det hela känns ändå ganska off. (Och nej, det handlar inte om att jag hellre ser Harry ihop med någon annan karaktär. Jag har svårt att se dem tillsammans bara). Men jag gillar Ginny som karaktär. Efter att hon kommit över sin blyghet i Harrys närhet visar hon sig vara en både rolig och självständig tjej, som inte tvekar att bryta regler och som kan kasta förtrollningar som den bästa av dem. Hon dejtar också två killar innan Harry, men dumpar dem båda för att hon finner dem för tråkiga. Hon är väldigt bra på Quidditch, och spelar till och med professionellt i några år efter Hogwarts. Det mesta hon gör andas kompetens, och det är tydligt att hon inte är någon man sätter sig på. Därtill uppvisar hon en oräddhet som är ovanlig bland kvinnliga karaktärer. Det enda jag önskar är att man fick se mer av Ginny i sin egen rätt, det vill säga utan någon relation till Harry, då det fortfarande känns som att hennes karaktär är ganska beroende av att hon är Harrys kärleksintresse.

Plats två: Minerva McGonagall
McGonagall är troligtivis en av populärkulturens tuffaste tanter, och ytterligare ett bevis på att Rowling verkligen har en förmåga att skriva bra kvinnliga karaktärer. Hon är inte bara lärare i förvandlingskonst på Hogwarts, utan också elevhemsföreståndare för Gryffindor och biträdande rektor. Som sådan är hon sträng, och även om hon tenderar att favorisera Gryffindor över övriga elevhem, så tvekar hon inte att tillrättavisa och straffa sina egna elever om de skulle visa sig förtjänta av det. Som person är hon ganska stram och korrekt, men också väldigt godhjärtad och varm. Hon kan kicka de flestas röv i en strid, och hon är tveklöst en de mest kompetenta personerna som förekommer i hela Harry Potter-serien. Det jag kan tycka är lite tråkigt är att hon till viss del får agera motpart till Dumbledores excentritet, men å andra sidan föredrar jag hennes strama kunnande framför Dumbledores trams alla dagar i veckan (även om jag tycker mycket om Dumbledore också, det fanns bara för få platser på listan för att få med honom. Jag har lite svårt för quirky personligheter).

Plats ett: Ron Weasley
Jag gillar verkligen Ron. Han är ytterligare ett exempel på Rowlings förmåga att skriva komplexa karaktärer. Å ena sidan är han våldsamt lojal och uppvisar ett beundransvärt mod när det gäller att skydda sina nära, å andra sidan är han omogen och tjurig, samt har ett hett temperament som ofta leder till konfrontationer och gräl, även med vänner. Han är oerhört rolig och fäller ofta kvicka kommentarer, men kan dock såra andra på detta sätt, då han inte heller är den mest emotionellt finstämda karaktären, utan trampar ofta ovetandes på ömma tår. Han är osäker och uppvisar dåligt självförtroende, men är mer än kapabel att klara sig själv i dueller och hans förmåga när det gäller förtrollningar och dylikt är allt annat än undermålig. Han är förvisso lat, men ställer alltid upp när det väl gäller. Jag tycker att Ron är en genuint sympatisk person som ofta frustrerar en med sina tillkortakommanden, och han kompletterar Harry och Hermione på ett naturligt sätt. Han är trovärdig just för att han inte är perfekt, men han är ändå en hjälte. Och för detta förtjänar han förstaplatsen på min lista. Plus att jag alltid varit svag för gingers. (OBS: en av anledningarna till att jag stundom aktivt ogillar filmatiseringarna av Harry Potter-böckerna är för att de så fullständigt misshandlar Rons karaktär, genom att förminska honom till en comic relief-doofus genom större delen av filmerna. Så har ni bara sett filmerna är det sannolikt att ni inte har en aning om vad jag pratar om.)





Pallar inte göra en lista över bubblare, pga att den skulle innehålla typ tjugo karaktärer.

Systrarnas listor finns på deras bloggar, här och här.

Förresten: om man vill läsa väldigt roliga och uttömmande recensioner av Fifty Shades of Grey (och det vill man, för let's face it, den är för kvinnor i åldrarna 27-53 vad Twilight var för alla åldrar därunder) så hittar man detta på Bizzybiz Blog (jag har inte läst bloggen i övrigt, så jag kan ej gå i god för dess kvalitet). Kolla alla inlägg där titeln inleds med 50.

För den som bor under en sten kan jag sammanfatta: Fifty Shades of Grey är en trilogi sexromaner med BDSM-förtecken (OBS att författaren verkar kunna noll och intet om BDSM) som har blivit enormt populär. Från början var den dock en Twilight-baserad AU-fic, men efter att namnen ändrats blev den sedermera också utgiven.

Det jag har fått ut från att läsa recensionerna jag länkar till ovan är att det verkligen verkar märkas att det är (ganska dålig) fanfiction. Jag känner igen uttrycken, de kassa eufemismerna, bristen på röd tråd i berättelsen (vilket ofta sker i fanfiction eftersom man publicerar kapitelvis och sällan orkar gå tillbaka i sin egen text för att knyta ihop eventuella lösa trådar). Jag tycker det är rätt spännande att en fic faktiskt har publicerats på riktigt, och nått sådan enorm spridning som den har, men är rätt sur på att det är en fic som verkar cementera könsroller från femtiotalet samt sprida missuppfattningar om BDSM och de som sysslar med det. Därtill verkar det också tydligt att boken baseras på Twilight, då jag känner igen en hel del från Twilights handling och persongalleri.

Vill man ej läsa recensionerna kan man ju alltid försöka leta upp ficen som böckerna baserar sig på. Den hette Master of the Universe (har tyvärr inget med He-man att göra). Jag provade att googla lite på måfå, men fick bara upp sidor där man var tvungen att registrera sig, eller personer som kunde mejla den till en.  Det lär ju dock gå att hitta om man är lite mer ihärdig än vad jag är.

Finns det någon möjlighet att, när man väl blivit bitter och cynisk, gå tillbaka till någon slags naivitet? Om det går skulle jag vilja bli mer som Leslie i Parks and Recreation.

Jag har blivit förkyld, vilket innebär att jag helst vill tillbringa ena halvan av dygnet sovandes, och andra halvan av dygnet insupandes mina bästa tv-serier. Plus att yngstasyster är här på besök. Därav: bloggandet ligger lågt på prioriteringsordningen. Återkommer om strax.

PS: Finns det något sätt att få mac-mellanslaget att bli mer känsligt? Som det är nu krävs det milt våld för att inte samtliga ord jag skriver ska bli ihopskrivna. DS.

Nu drar jag iväg på karaokekalas. Tänkte bland annat klämma av den här godingen:

Musik jag gillar för tillfället.


The Irrepressibles - Arrow.
Sångaren låter liter som Antony i Antony and the Johnsons, och det är ju aldrig fel. Videon är därtill fantastisk.


Yeasayer - Henrietta.
Musik att ha på i bakgrunden, det har ett trevligt flow. När jag sökte på dem på youtube hittade jag också en av de freakigaste videor jag sett på länge (jag undviker att kolla på äckliga/otäcka videor pga förstår inte tjusningen). Kollade inte klart på den eftersom den var så obehaglig, men här är den om någon vill titta. Låten är bra, i alla fall.


Iggy Azalea - Pussy.
Lite hipster hop med vitaste tjejen i kvarteret, med tillhörande populärkulturella referenser mot slutet. Du vet att du gillar't.

Veckans torsdagstopp är ett tema som ligger mig nästan lika varmt om hjärtat som tv-serier, nämligen vampyrer! Eller såhär: egentligen är det inte vampyrer per se som ligger mig varmt om hjärtat, utan övernaturliga varelser i allmänhet. Vampyrerna har dock den fördelen att de är vanligt förekommande inom populärkulturen, de är ofta intressanta personligheter eftersom man kan spela på det moraliska dilemmat att döda människor för att överleva, och myten kring dem är ofta spännande, samt varierar en hel del från verk till verk (jag hävdar dock bestämt att Twilight inte ens är en vampyrhistoria, vad än Meyer säger. Vampyrer glittrar inte i solskenet).

Så, on with the show.

Plats fem: Harmony, Buffy the Vampire Slayer
Jag hade lite problem med plats fem, ty även om jag konsumerar en del vampyrspäckad populärkultur så är de vampyrserier jag följer och de vampyrböcker jag läser få, även om vampyrerna i dem är desto fler, och det känns tråkigt att använda flera karaktärer ur samma fiktiva universum. Men, nu fick det bli som det blev. Buffy är den enda vampyrserie jag faktiskt mäktat med, men den är så briljant att den täcker upp för de jag inte orkat följa. Harmony, som alltså kniper femteplatsen på listan, är mänsklig, när Buffy-serien tar sin början, och en del i den klassiska "populära men bitchiga tjejer"-gruppen på det High School där Buffy börjar. Harmony är den som blint följer den som är starkast, en egenskap som hjälper henne att överleva när hon sedermera blir förvandlad till vampyr. För vampyr blir hon. Hon blir biten av en vampyr i sista avsnittet av säsong tre, och det avslöjas att hon blivit vampyr i säsong fyra, då hon dyker upp som vampyren Spikes följeslagare/flickvän (Spike återkommer senare på listan). Harmony är dock även som vampyr en väldigt irriterande, väldigt klängig tonårsbrud som inte lyckas särskilt bra med något hon tar sig för, och som fortfarande slåss genom att vifta lite tafatt med händerna och dra folk i håret. Jag har egentligen ingen djupare anledning till varför jag gillar Harmony, förutom att hon är rolig med sin besatthet av enhörningar och sitt ständiga tjurande, och att hon faktiskt är en överlevare i det att hon följer den som är starkast och inte är sen med att sälja ut sina vänner om hon tror att det ökar hennes egna chanser att klara sig. Det är också spännande att se kontrasten mellan dels den jobbiga tonårstjejen som ses ner på å ena sidan, och vampyren som folk (vissa i alla fall) fruktar, å andra sidan. Harmony fick också följa med till spin off-serien Angel, där hon tydligen utvecklas och blir en coolare karaktär, men den har jag inte sett och kan därmed inte uttala mig om.

(Vampyrer i Buffy är inte så snygga när de är vampyrer, men jag gillar't)

Plats fyra: Lestat, Anne Rices Vampire Chronicles
Lestat introduceras för läsaren första gången i romanen Interview with the vampire (eller i filmen med samma namn, som dock ej är lika bra som boken). Där framstår han som en osympatisk och arrogant karaktär, utan någon vidare bildning eller respekt för dem runt omkring honom. Han skapar i blrjan av boken en annan vampyr, Louis (återkommer också senare på listan), och ägnar sedan mycket tid åt att förminska dennes frågor om vampyrernas ursprung, samt existens och beter sig i allmänhet som om Louis irriterar honom med sin blotta uppenbarelse. Det hela slutar med att Louis och vampyrflickan som också är hans livs kärlek, Claudia, försöker ha ihjäl Lestat, inte mindre än två gånger. Bilden av Lestat nyanseras dock en hel del i uppföljaren The vampire Lestat, där man istället för följa Lestat under hans tid som människan samt innan han begav sig till New Orleans. Här framstår han som en levnadsglad och nyfiken ung man, som dock får alla sina drömmar kvästa av sin dominanta far och sina bröder, som tycker att bildning och konst inte är något för honom. Han träffar dock Nicolas, en man i hans egen ålder med samma ambitioner som han själv, och tillsammans rymmer de till Paris. Lestat älskar Nicolas med en intensitet som inte riktigt går att klassa som platonisk, även om de inte uttalat har en kärleksrelation (just detta, samt övriga icke-konventionella relationer är ett vanligt inslag i Rices vampyrböcker (och med icke-konventionell här menar jag för tiden, med tanke på att boken utspelar sig under 1800-talet)). I Paris blir Lestat sedermera förvandlad till vampyr av en äldre vampyr som därefter tar livet av sig. Och Lestat älskar sitt nya liv som vampyr. Han lär sig snabbt att använda sina krafter till fullo och lever gott på den stora förmögenhet som den äldre vampyren lämnade efter sig. Han är dock en ovanlig vampyr, i det att han rör sig obehindrat bland människor, och går på baler och teater tillsammans med dem som sedan blir hans offer. Han förvandlar också sin mor till vampyr, och de inleder en kärleksrelation, och Lestat förvandlar också sin vän Nicolas till vampyr, men han blir galen så Lestat och hans mor, Gabrielle, väljer att lämna Paris och ge sig ut i världen . Därefter lämnar också Gabrielle honom, och Lestat stöter på en uråldrig vampyr som för honom avslöjar allt om vampyrernas ursprung och hemligheter. Lestat förblir genom hela berättelsen en något arrogant yngling, övertygad om sin egen förträfflighet, men han hyser samtidigt en stor kärlek till sina närmaste, och faller passionerat för vampyr efter vampyr, enbart för att bli förkrossad när de senare vänder sig emot honom eller lämnar honom. Sakerna han gör drivs av lika delar ego som en vilja att beskydda och ta hand om de han älskar. Han är också oerhört nyfiken på sitt eget ursprung och vampyrernas hemligheter, samt visar på en enorm dirftighet och självständighet. Ett plus i sammanhanget är också att Lestat överlever till nutid (eller ja, 1980-talet i alla fall), där han blir stor rockstjärna och älskad av alla. På det stora hela är han en intressant och komplex karaktär, som man ömsom älskar, ömsom hatar och ömsom tycker synd om.

Lestat spelades av en hyggligt bildskön Tom Cruise i filmen Interview with the Vampire

Plats tre: Louis, Anne Rices Vampire Chronicles
Louis är urtypen för den existentiellt plågade vampyren. Han var en olycklig människa som blev en olycklig vampyr, full med frågor kring varför han existerar och varifrån han kommer. Hans relation till Lestat, sin skapare, präglas av både förakt, såväl kärlek, attraktion och beroende. Han plågas mycket av att behöva döda för att överleva, men upplever samtidigt en enorm sinnesrörelse när han väl gör det, något Lestat retar honom för. Under en svag stund några år efter att han blivit vampyr (oklart hur länge, tidsperspektiven är lite luddiga, eller så är det jag som är ouppmärksam) dricker han från en ung flicka, Claudia, inte ens sex år gammal. Lestat förvandlar henne då till vampyr (trots att det är förbjudet att göra såpass unga vampyrer), och hon blir Louis dotter och älskare (Rice skyr varken incest eller pedofili, som ni märker). Tillsammans bildar de tre en märklig liten familj, tills Claudia ledsnar på Lestats arrogans och har ihjäl honom. Tillsammans reser Louis och Claudia till Europa för att få svar på de frågor de har om vampyrernas ursprung och existens, och för att hitta andra vampyrer. Till slut, i Paris, hittar de Armand och hans vampyrgäng, och Louis faller handlöst för Armand. Armand är villig att besvara de frågor Lestat alltid viftade bort och det verkar som att de ska leva lyckliga för alltid, tills vampyrgänget har ihjäl Claudia. Louis blir då bitter och förlorar något av den mänsklighet han haft, men tar ändock med sig Armand tillbaka till New Orleans, där de slutligen skiljs åt. Louis är en intressant karaktär i det att han (ibland övertydligt) får spegla den moraliska konflikt jag tror att många förknippar med vampyrer, nämligen den att de måste döda för att överleva. Det är också lätt att första Louis frustration över att aldrig få de svar han vill ha angående sin egen existens, och han hänger sig så huvudlöst åt de han faktiskt älskar, Claudia och Armand, och faller så handlöst när de lämnar eller sviker honom att det är svårt att inte fatta sympati för honom. Man förstår också, när man läser The vampire Lestat, att han och Lestat är mer lika än man kunde föreställa sig i Interview with the vampire, vilket är intressant i sig, och Louis återvänder också till Lestat efter att han har fått ta del av dennes historia. Louis är en av de mest mänskliga vampyrer jag stött på under mina exkursioner i vampyrmyten, och därmed är han också en av de intressantare.

Brad Pitt som Louis i Interview with the vampire. Claudia spelades av en jätteung Kirsten Dunst

Plats två: Nothing, Poppy Z Brites Lost Souls
Nothing är, när romanen börjar, en tonårig emopojke som hatar sitt inskränkta småstadsliv och dränker sina sorger i sprit och droger och blod och sex. Hans enda livlina är att hans föräldrar inte är hans riktiga föräldraroch att hans riktiga namn är Nothing, inte Jason, för honom ett bevis på att hans känsla av alienation är riktig. Han bestämmer sig slutligen för att rymma för att hitta ett sammanhang där han känner att han passar in, och stöter längs med vägen ihop med Zillah, Molochai och Twig, en trio vampyrer med samma emouppsyn och förkärlek till droger som han själv. Han slår följe med dem, och lär sig snabbt att även han är vampyr. Han blir Zillahs älskare, och de lever ett roadtrip-liv där de knullar, super och tömmer människor på blod i sin lilla van. Längre fram i romanen får vi veta att Zillah är Nothings far (kanske har Brite inspireras av Rices förkärlek för okonventionella kärleksrelationer), då han gjorde Nothings mamma gravid när trion hade vägarna förbi New Orleans för femton år sedan. I detta vampyruniversum skapas nya vampyrer nämligen inte genom att vampyrerna utbyter blod med sitt offer, utan genom att en vampyr ligger med en mänsklig kvinna, som sedan blir gravid och föder vampyrbebisen, under ganska vedervärdiga former som undantagslöst leder till mammans död. Nothing växer under bokens gång till att bli den enda som kan säga emot Zillah, gruppens ledare, och till någon som är självsäker och styrande och som slutligen tar över som ledare för vampyrtrion när Zillah dör. Han är en märklig kombination av bedårande emopojke och samvetslös vampyr och det är svårt att inte fascineras och förföras av hans historia.

Poppy Z Brite

Plats ett: Spike, Buffy the Vampire Slayer
Spike är the bad boy gone good i Buffy, vilket är något av en klyscha, men det gör inget eftersom Spike är så awesome. Han är en av de roligaste karaktärerna i hela serien, och också en av de som har intressantast personlighetsutveckling. Han börjar som väldigt elak vampyr, som tidigare dödat två slayers och nu är ute efter att döda sin tredje (Buffy) när han kommer till Sunnydale. Med sig har han sin psykiskt och fysiskt bräckliga flickvän (?) Drusilla, och han växlar mellan ondsint mördare och ömsint vårdare. Han återkommer senare under flera säsonger, tills han slutligen blir en del av den fasta casten. Han utvecklas under den här tiden från (jäkligt mycket SPOILERVARNING från och med här) att vara elak vampyr som vill döda Buffy, till att vara elak vampyr som vill döda Buffy men inte kan på grund av ett chip han får inopererat i huvudet för att hindra honom från att döda oskyldiga, till att få starka känslor för Buffy och vilja hjälpa henne trots chipet, till att skaffa sig en själ, bli galen och rädda hela världen. Och det är omöjligt att inte älska honom och de förändringar han genomgår. Han är också, enligt mig, väldigt snygg. En solklar förstaplacering.

Systrarnas listor hittar nipå deras respektive bloggar, här och här.

Så, idag gjorde jag en spaghetti bolognese enligt konstens alla regler, om man får tro receptet som bifogas i en artikel i the Telegraph, där italienska kockar gnäller över att folk har bastardiserat bolognesen. Jag hade dock mer vitlök i än vad receptet angav, eftersom jag gillar vitlök, använde vanligt bacon istället för pancetta pga de har inte pancetta i min ICA-butik, samt gissade mig till att morötterna och lagerbladen skulle i tillsammans med sellerin och de krossade tomaterna, eftersom de liksom hade missat att skriva vad man skulle göra mer morötterna och lagerbladen i själva receptet, trots att de fanns med bland ingredienserna.

Resultatet blev gott, men inte sådär särdeles upphetsande. Det smakade lite kallops, vilket inte är fel, då jag gillar kallops, men det kändes märkligt att äta kallops med pasta. Mina extra vitlöksklyftor gjorde inte så mycket till eller från eftersom hela anrättningen skulle koka toklänge, vilket fick all vitlökssmak att dunsta bort, tydligen. Däremot kan jag konstatera att rödvin var en hit, vilket är bra eftersom vi har extremt mycket rödvin hemma då det är något folk gärna köper i gåbortpresent, vilket är fint, men problematiskt eftersom varken jag eller le Boyfriend dricker rödvin. Men i och med att vi ganska ofta gör spaghetti med köttfärssås så har vi alltså numer ett användningsområde för allt rödvin. Plus att både selleri och morötterna var ett trevligt tillskott, som jag också kan tänka mig att föra över till mina bastardiseringar av bolognesen.

Det är lite svårt att sätta betyg på denna rätt, eftersom det faktiskt inte är spaghetti med köttfärssås, utan spaghetti bolognese, så jag skulle säga att på bolognese-skalan får detta recept en åtta, men på köttfärssås-skalan bara en sexa. Kanske sex och en halv. Eftersom jag trots allt gjorde den själv och är partisk.

Man lär sig mycket genom att läsa tjejtidningar. Jag har bland annat lärt mig hur många kalorier sperma innehåller, hur man ska göra för att få en killes telefonnummer (i princip allt utom att be om det), att killar inte gillar självständiga/händiga/åsiktsstarka tjejer, och så vidare. Jag har också lärt mig vilken kroppstyp jag har, och hur jag bör klä mig utifrån denna kroppstyp.

Jag blir relativt ofta förvirrad av tidningarnas kroppstypfigurer, då min sällan finns representerad. Ofta så är de kroppstyper man som tjej kan ha päronet (liten byst, smal midja, stor rumpa och stora lår), timglaset (stor byst, smal midja, stora rumpa och stora lår), pinnen (liten byst, smal midja, liten rumpa och små lår. I bilden nedan får denna representeras av en banan(?)) och äpplet (liten byst, stor midja, liten rumpa och små lår). Själv har jag relativt stor byst, stor midja och ganska stor rumpa och breda lår. Efter lite googling har jag kommit fram till att jag är fyrkanten. Sexigt, eller hur?


I vilket fall, hade det bara handlat om att identifiera sin kroppstyp hade det väl varit en sak. Förvisso är det helt omöjligt för de flesta att vara ett perfekt timglas eller en perfekt pinne, men om vi lite välvilligt tolkar tjejtidningarna utefter Platons grottliknelse så kan vi väl säga att vi alla är variationer på det perfekta timglaset eller den perfekta fyrkanten (=Svampbob fyrkant?). Men tjejtidningarna, och övriga som ägnar sig åt att kroppstypbestämma folk, nöjer sig inte med detta. Istället går de vidare med att utifrån sin arbiträra bedömning börja avgöra vad folk bör och inte bör ha på sig. Och här någonstans brukar jag bli provocerad.

För tipsen handlar allt som oftast om hur den som inte har en kropp som går i enlighet med idealet ska klä sig för att ens operfekta kropp ska se ut mer som detta. En person med stor mage får lära sig hur hon ska klä sig för att magen ska se mindre ut, en person med stor rumpa får veta vilka plagg som "trollar bort" denna, en person med liten byst får lära sig hur hon får bysten att se större ut. Allt som oftast handlar det om att ge illusionen av en smal kropp med stor byst (men inte för stor, ty då blir det vulgärt). Och jag är fruktansvärt less på att personer som tagit sig rätten att helt godtyckligt kategorisera mig som en fyrkant, nu också tar sig rätten att avgöra hur jag ska klä mig för att se mindre ut som en fyrkant, utefter ett ideal jag inte själv fått vara med och bestämma om.

Jag vill klä mig som jag vill, och att folk ska strunta i huruvida de plagg jag väljer döljer min mage eller gör min rumpa mindre. Överhuvudtaget vill jag röra mig bort från ett samhälle där endast en kroppstyp anses vara okej, och där alla förväntas göra allt som står i deras makt för att efterlikna denna kroppstyp. Vem bestämde att det är fel att framhäva sin stora rumpa, och varför ska jag lyda denna person? Jag tänker fortsätta köpa de kläder jag gillar och trivs i, oavsett om det är smickrande eller ej, och jag kommer att kämpa för att våga använda fler plagg som jag gillar, men som jag i dagsläget inte vågar använda eftersom jag tycker att min kropp är för tjock, för sladdrig, för olik idealet för att jag ska ha rätt att klä mig i dem. Och jag hoppas att ni gör detsamma.


(PS: Finns det någon motsvarighet för män, det vill säga kroppstypguider med tillhörande klädtips i modetidningar riktade mot män? Hade varit intressant att läsa.)

På jobbet om morgnarna brukar jag titta på Buffy the Vampire Slayer på elvan, för att jag inte har den kanalen hemma, för att det var längesen jag såg Buffy och för att det inte är någon annan där just då som kan tycka att jag är en dålig anställd som tittar på TV på arbetstid (dock ej mitt fel att det inte finns något att göra). Jag slås då av hur fantastisk serien faktiskt är, och främst av hur rolig den faktiskt är.

Jag försöker jämt och ständigt tipsa folk i min närhet om serien, men reaktionen är antingen en näsrynkning, då de minns serien som en ganska töntig vampyrserie från sin tidiga pubertet (dvs från den tiden då man inte kunde uppskatta något som var bra pga fel i hjärnan), eller så ger de den en halvhjärtad chans eftersom de vet att Joss Whedon har gjort den och de vill vara lite creddiga, men ledsnar efter första säsongen (som i ärlighetens namn inte är den allra bästa, men fortfarande bra). Jag överväger nu att se om serien för tredje gången, eftersom den är awesome, och frågar därför igen: vem kan tänka sig att se den med mig? Det vore kul att kunna diskutera den med någon som faktiskt sett den, istället för att ständigt hamna i metadiskussioner om hur bra Whedon är.

Mvh
Besatt

Jag har, som de som känner mig vet, under våren ägnat mig åt projekt joggning. Jag laddade ganska tidigt i våras hem en app till min då alldeles nyinköpta iPhone som gick ut på att gå från soffpotatis till, om inte atlet, så åtminstone någon som kan jogga i en halvtimme i sträck utan att stanna eller dö. Och efter mycket om och men, efter några omstarter på grund av sjukdom eller lathet, så är jag nu i princip framme vid målet. Jag är nu två minuter från att jogga trettio minuter i sträck.

De flesta skulle kanske inte se det som någon större bedrift, att med en grace som hos en stelopererad pensionär och ett ansikte som efter halva tiden har samma färg som hos en person med andra gradens brännskador upprätthålla en fart strax över rask promenad i en halvtimme, men för mig är det just det; en bedrift.

Detta av två anledningar. För det första har jag sedan mitt inträde (och sedermera utträde) ur puberteten inte haft något som ens med lite god vilja kan liknas vid det folk kallar kondition. Jag är den som blir andfådd av att gå i trappor och inte kan springa längre än tvåhundra meter utan att kollapsa i en hög av andnöd och mjölksyra, om det så skulle rädda mitt liv. Och att då kunna upprätthålla något slags tempo ovanför gångtakt i mer än tio minuter är för mig närmast en bragd. Den andra anledningen är att jag sällan slutför, eller ens påbörjar, projekt som ligger utanför min bekvämlighetszon. När det kommer till saker jag inte kan, vare sig det faktiskt är så eller om det är något jag har fått för mig, så har jag en tendens att vända ryggen åt det. De gånger jag faktiskt försöker mig på något jag inte från början vet att jag är bra på, eller åtminstone kan klara av, så ger jag oftast upp innan jag har slutfört det. Men inte nu! Nu har jag envist kämpat vidare, inte givit upp, inte lagt av, utan faktiskt sprungit mig förbi de tillfällen då det känts som att jag inte klarar en meter till, ignorerat håll i sidan, tolererat svetten (jag hatar svett) och fortsatt fastän benen känns som gelé.

Och nu är jag snart där! Nu är jag snart färdig, snart har jag slutfört något som jag inte var eller ens är särskilt bra på. Jag har struntat i att till och med de äldsta och långsammaste medmotionärerna springer ifrån mig, struntat i hur jag ter mig för andra, och bara fortsatt. Och det känns jävligt bra.

Om jag nu klarar av att upprätthålla mina framsteg är dock en helt annan historia.

Okej, ny torsdagstopp, den är veckan ej spelrelaterad, vilket glädjer mig. Istället handlar det om något jag ägnar en stor del av mina dagar åt, nämligen tv-serier. Närmare bestämt intron till tv-serier. Så, let's get on with it.

Plats fem: Räddningspatrullen
Nej, det här är inget högkvalitativt mästerverk där bild och ljud samarbetar för att både lyfta och komplettera själva serien. Det är en kille med irriterande röst och svårighet att uttala R (lyssna på hur han sjunger "vänner", it's hilarious) som sjunger en låt om ekorrar som bekämpar brott. Men, det jag tycker Disney lyckas väldigt bra med i sina serier är att introlåtarna blir en del av själva upplevelsen. Man bänkar sig framför disneydags varje vecka, och blir alldeles exalterad så fort de första tonerna av introlåten börjar spelas. Man kan hela texten (många av låtarna kan jag dessutom fortfarande utantill, fastän det var flera år sedan jag såg själva serien) samt ordningen på alla klipp från serien som visas under introt. Jag och mina systrar brukade dessutom roa oss med att högt räkna upp de avsnitt från vilka klippen togs som vi faktiskt hade sett, på samma sätt som andra barn pekade ut de leksaker de själva ägde i leksakskatalogen (för barn är ett folk och de bor i ett främmande land - Weirdoland). Anledningen till att just Räddningspatrullen får stå som exempel för Disneys briljans är för att det är den låten som sitter hårdast hos mig - när jag blir gammal och dement och glömmer mina barns namn kommer jag fortfarande kunna hela Räddningspatrullslåten utantill.


Plats fyra: Supernatural
Supernatural får stå som representant för de föredömligt korta introna. De där som bara är ett par sekunder långa och på så vis inte stör själva serien, då många serier inleds med en scen som ska fånga tittarens intresse, för att därefter spela upp själva introt, där jag tycker att långa intron stör flödet i tittandet (ja, jag har tänkt lite för mycket på det här. Game of Thrones är typexemplet för detta, då introt är så långt att man tröttnar innan avsnittet ens har börjat. Det är också anledningen till att det inte är med på listan, även om det är snyggt i sig). Anledningen till att det blir just Supernatural som får representera denna typ av intro är dels för att jag uppskattar serien mycket men också för att dess intro passar väldigt bra in i serien i övrigt. Supernatural är en serie om två bröder som åker USA runt och jagar diverse monster och övernaturliga varelser. I detta blir den ganska mycket en skräckserie, även om inte skrämselelementet är det centrala, och introt blir ofta något som får mig att hoppa högt efter en inledande skräckinjagande scen. Det är plötsligt, det är snyggt och det är effektfullt. Ett plus i sammanhanget är att introt förändras varje säsong.


Plats tre: Sopranos
Sopranos är en serie mina föräldrar tittade på, men som jag själv var lite för ung för att uppskatta när den väl gick. Något som dock fastnat i mitt medvetande är introt. Det är snyggt samtidigt som det är skitigt, valet av musik är mitt i prick, den flackande kameran och de snabba klippen mellan Tony Soprano och hans feta cigarr och det som flimrar förbi utanför bilrutan sätter stämningen perfekt. Jag blir intresserad och vill veta mer, jag vill följa med Tony Soprano när han kliver ur bilen, jag vill veta vad han har för liv, vad han gör, vem han är. Det är ett sjukt bra intro till vad jag har förstått är en sjukt bra serie.


Plats två: Six feet under
Six feet under var mitt första möte med HBO:s serier, och introt är en av anledningarna till att jag uppskattade den så mycket. Återigen ett exempel på ett perfekt musiksatt intro, där allt som händer följer musiken, men inte såpass mycket att det blir irriterande eller övertydligt. Jag älskar när musiken tystnar, för att sedan ta fart igen, och hjulet på båren vrider sig i exakt synk med musiken (vid trettio sekunder ungefär). Det finns flera sådana små detaljer att upptäcka och älska med det här introt. Jag gillar också färgsättning, det väldigt bleka och gråa, samt det faktum att seriens skådespelare inte figurerar i det över huvud taget. Återigen ett intro som får mig att vilja se mer, men här inte för att jag vill veta något om några personer, utan för att om introt är så snyggt och välgjort så måste serien vara det också.


Plats ett: Mad Men
Ja, kanske inga överraskningar här, Mad Men har ett sjukligt snyggt intro. Stämningen är nästan kuslig, och trots att mannen i introt inte har några ansiktsdrag, inget ansikte över huvud taget, förmedlas ändå en känsla av ensamhet och desperation. På bara trettio sekunder sätter introt känslan som sedan genomsyrar hela serien. Låten, illustrationerna, tajmingen, allt är perfektion. Och övergången mellan mannen som faller och mannen som sitter nonchalant tillbakalutad i fåtöljen med en cigarett i handen är fantastisk. Ett superbt intro till en superb serie, helt enkelt.


Bubblare: Introt till the Simpsons, eftersom det har varit detsamma samtidigt som det konstant har förändrats i tjugo år, och numera är en del av det allmänna populärkulturella medvetandet i princip världen över. Jag älskar också det nya introt, och tycker att de lyckades uppdatera det väldigt väl och inkoporera de nya element som tillkommit sen serien började sändas, samtidigt som man behöll det som gjorde originalintrot briljant.

Systrarna har inte lagt upp sina inlägg än, men deras bloggar hittar ni här och här.

Såhär va: jag gillar spaghetti med köttfärssås rätt mycket. Såpass mycket att jag skulle kunna drista mig till att säga att det är min favoriträtt. Därför har en idé legat och grott ett tag, som har blivit möjlig att iscensätta tack vare mitt återupptagna bloggande. Jag hade nämligen tänkt att jag skulle prova på så många olika slags spaghetti med köttfärssås-varianter som möjligt, burkbaserade, restauranglagade, receptbaserade och så vidare, för att sedan betygsätta dessa och publicera på bloggen. Detta är redan ett pågående projekt, i det att jag gärna väljer spaghetti med köttfärssås (eller spaghetti bolognese, som folk felaktigen kallar det på diverse restauranger) när jag äter ute eller behöver något snabbt att laga. Men nu är alltså planen att systematisera detta. Jag vet inte hur ofta jag kommer kunna göra detta, och kan heller inte garantera någon kvalitet på det hela, men nu kör vi. Okej? Okej.

Jag är inte en person som generellt sett uppskattar kroppskontakt. Visst, med min partner har jag i princip konstant kroppskontakt, för vår relation ser ut så, och jag kramas och klappas gärna på nära vänner, särskilt när jag är full. Men jag ogillar kroppskontakt med ytliga bekanta, eller ens o-ytligt bekanta, och oavsett hur många gånger jag läser Magdalenas råd kring detta har jag ännu inte lyckats hitta ett artigt sätt att avvärja ovälkomna kramar, eller annan så kallad kärvänlig kroppskontakt.

Att man numera måste krama alla man någonsin hälsat på, oavsett om man minns deras namn eller ej, har jag motvilligt fått acceptera, även om jag inte uppskattar det alls. Men vad som är värre är den här "otvungna" fysiska kontakten som folk gärna vill ha med en för att på ett eller annat sätt signalera "jag lyssnar" eller"jag ser dig" eller "jag uppskattar dig" eller vad fan de nu vill säga. Det kan handla om en hand på axeln, en arm runt midjan, eller en klapp på handen. Och alla dessa gester gör mig omotiverat obehaglig till mods. Det bottnar dels i att jag inte gillar när människor jag inte känner väl rör vid mig, och dels i att det känns som att jag förväntas svara på deras fysiska närmanden på något vis, vilket jag inte alls känner för. Men jag vet liksom inte vad jag ska göra för att få folk att sluta ta på mig. Lyfta bort deras hand? Konstant köra "jag är förkyld"-ursäkten? Säga att jag har beröringsskräck?

Ribbings förslag på kramproblemet är att sträcka fram handen och säga "jag hälsar hellre såhär". Är det bara jag som tycker att det känns lite otrevligt? Och hur gör man om man har en blandning av nära vänner och bekanta? Krama en del och skaka hand med andra? Inte krama sina vänner för att det är folk man inte vill krama i närheten? Hur förklarar man det för sina vänner utan att allt blir jättekrångligt? Och hur gör man med all annan ovälkommen kroppskontakt (som ej är av sexuell natur)? Bara biter ihop och står ut?Svara gärna, för jag har verkligen ingen aning.

Vänligen
Beröringsförskräckt

I lördags var jag på min första möhippa. En mycket trevlig tillställning utan förnedringsmoment men med mycket mat och alkohol. I söndags var jag trött och bakis och låg hemma hos min vän Anna och såg på Parks and Recreation tills jag blev människa nog att sätta mig på tåget hem. I helhet en väldigt trevlig helg. Nu hoppas jag att fler människor i min närhet ville gifta sig snart, så jag får möhippa mera.

Något jag har väldigt svårt att förstå är personer som känner ett ständigt behov av att etikettera sina egenheter och personligheter för att känna att de är okej. Jag läste häromdagen i någon damtidning på jobbet om "highly sensitive persons" eller HSP:s som det förkortas, eftersom allt måste reduceras till en bokstavskombination nu för tiden. En HSP är någon som lätt blir trött av många intryck, som lätt känner av stämningar mellan personer och som kan ha svårt att fokusera i stökiga situationer. Om ni vill läsa mer om detta finns en wikipedia-artikel här.

Jag kände igen mig ganska mycket i beskrivningen som gavs i tidningen jag läste, som också hade en tillhörande "jag mådde så dåligt över detta men sen fick jag ett namn på det och nu känner jag att jag har fått en större förståelse för mig själv och att det är okej att jag är sådan här"-intervju. Och när jag läste intervjun undrade jag: varför? Jag har inget som helst behov av att få min personlighet förklarad för mig, fint paketerat med en liten rosett på toppen och ett alldeles eget namn. Jag känner varken att jag är mer eller mindre okej efter att ha läst artikeln, och jag har inte fått någon ökad insikt om mig själv. Jag vet hur jag funkar och vad jag behöver, och att någon har forskat på det och gett det ett samlingsnamn rör mig inte i ryggen.

Jag har helt ärligt svårt att förstå detta behov av att kunna stoltsera med att ens personlighet faktiskt har en vetenskaplig benämning. Visst, om man har någon slags psykiatrisk problematik finns det helt klart poänger i att undersöka detta och se om det kanske faller in under en viss diagnos för att sedan kunna ge korrekt behandling (men även psykologin rör sig mer och mer mot ett symptomtänk, snarare än ett diagnostänk), men att vara en HSP är liksom inget som behöver behandlas. Om du vet att du tycker det är jobbigt med stökiga miljöer eller för mycket socialt umgänge, låt bli det då! Du behöver inget tjusigt namn som ursäkt för att du inte orkar gå och fika med din kompis efter att ha jobbat i en stimmig miljö större delen av dagen. Som det är nu känns det mer som att det blir ett koketterande av det hela. "Jag orkar faktiskt inte med att gå på krogen, det är för högljutt och jag är faktiskt en HSP så jag blir trött av för mycket intryck". Jaha, liksom? Kan folk inte bara acceptera hur de är som personer, vad de mår bra av och mindre bra av, så vi kan slippa alla dessa töntiga personlighetstypsbeskrivningar? Snälla?

Och nej, bara för att jag inte har något behov av att sätta en bokstavskombinationsstämpel i pannan på mig själv innebär inte det att andra inte har det behovet, jag vet. Men jag tycker att det är problematiskt att vi inte bara kan låta folk vara olika, utan måste in och peta och undersöka och etikettera, som vore det något fel i att inte alltid orka vara social, och som att denna typ av personlighetsdrag enbart blir okej om vi kan trycka in det i ett fack. Låt mig och mina egenheter vara, så lovar jag att göra detsamma mot dig.