Tvångstankesmedjan

På youtube finns en kanal som heter Feminist Frequency, som går ut på att dissekera hur kvinnor och kvinnlighet framställs inom populärkulturen, ofta i inslagen "Tropes vs. Women", som handlar om hur kvinnor ofta förekommer i serier eller filmer enbart i egenskap av vissa tröttsamma stereotyper (här gillar jag särskilt förklaringen kring Manic Pixie Dream Girl, en trope jag ofta stört mig på). Jag har ett ganska dubbelt förhållande till Feminist Frequency, eftersom de är traditionella likhetsfeminister 1.0 och jag inte är det men samtidigt är fostrad i likhetsfeminismen 1.0:s anda, vilket gör att jag ibland nickar instämmande och ibland sliter mitt hår över vad jag anser vara deras tunnelseende vad gäller feminism och kvinnosaksfrågor.

Till exempel den här videon:


De första sekunderna är bra, jag håller fullkomligt med henne om att det behövs fler odramatiska outings av gay-karaktärer i tv-serier och filmer. Vi har kommit såpass långt nu att det inte alltid måste vara värsta grejen att vara gay och komma ut (även om det stundom fyller sin funktion, för det är fortfarande inte i allas ögon helt koscher att vara gay och även detta bör skildras) och det är bra att detta avspeglas även i populärkulturen. Men det som följer sedan i videon blir inledningen till ytterligare ett slita-mitt-hår-i-frustration-tillfälle.

För det första: jo, visst är det bra att det finns gay-karaktärer som inte är så kallat fjolliga, för även homosexuella män är ju individer. Men jag ogillar hennes avfärdande av fjolliga homokaraktärer som enbart stereotypa och därmed per automatik dåliga. För mig är den fjolliga bögen inte en stereotyp (inte enbart i alla fall), utan subversiv i det att han tydligt pekar på det påklistrade i våra könsroller. Att som man bete sig på ett sätt som normalt förknippas med kvinnor visar att det inte finns något "naturligt kvinnligt" i att shoppa och vara emotionellt utlevande, utan att detta är en roll som även är möjlig för män. Jag inser att man genom att klistra på just bögar dessa bespottade kvinnliga egenskaper (för det är oftast det "sämsta" i kvinnligheten de lyfter fram) försöka förlöjliga och skapa komiska poänger på homosexuella män, men jag vägrar gå med på det synsättet eftersom jag inte anser att det är degraderande att ha typiskt kvinnliga egenskaper. Ett bra exempel på när "fjolligheten" fungerar på just ett subversivt sätt är karaktären Kurt i Glee, som är stolt över sin person och vägrar böja sig för allmänhetens syn på hur en man ska bete sig för att räknas som riktig man. Han hävdar helt enkelt benhårt sin rätt att vara just fjollig. Att avfärda den feminina bögen som enbart en negativ trope tycker jag är grovt felaktigt i det att man missar den subversiva potential som finns i att en man beter sig sterotypt kvinnligt. Det är att vandra in i samma fålla som de som tycker att det är okej att vara homosexuell så länge man beter sig heterosexuellt.



För det andra: att sen göra en helomvändning och hävda att visst, den här karaktären är bra för att man inte gör en stor poäng av hans sexualitet och för att han beter sig heterosexuellt manligt, men den suger ändå för han är dessutom (entré dramatisk musik) mördare, och detta gör honom ändå till en dålig karaktär i slutändan för ondskefulla gaykaraktärer är också en trope och därmed dåligdåligdålig. Hon hänvisar här till ett klipp från Infomania-inslaget That's Gay (se klippet nedan), där det radas upp en lång rad fjolliga ondskefulla karaktärer. Nyckelordet här är just "fjollig", för karaktärerna som radas upp är inte nödvändigtvis gay, de flesta passar bara inte in i den traditionellt heterosexuella mansrollen. Här används fjolligheten som ett sätt att få tittarna att känna avsky inför karaktären. Just fjolliga skurkar är en faktiskt trope, och en tråkig sådan därtill eftersom den förstärker tanken att de enda bra männen är manliga män. Utöver det faktum att de är fjolliga brukar även denna sorts skurkar karaktäriseras av en viss feghet. Om de dödar själva gör de det på sätt vi anser tarvliga, till exempel genom att hugga ihjäl en oskyldig kvinna när hon står i duschen (Norman Bates i Psycho), slå ihjäl någon i något slags känsloutbrott (det vill säga typiskt kvinnligt/fjolligt, som mr Ripley i The Talented Mr Ripley) eller genom att utnyttja någons hjälpsökande i en farlig situation för att ha ihjäl denne (Scar i Lejonkungen). Grejen är att gay-karaktären i Caprica, som Feminist Frequency-inslaget handlar om, varken är fjollig eller har ihjäl folk på det typiska gay-sättet (låta någon annan göra jobbet eller vara tarvlig), han är precis i sitt tillvägagångssätt och mördar folk kallblodigt. Han passar alltså inte in i den klassiska fjolliga skurk-stereotypen, men ändå placeras han där eftersom han är homosexuell. Det sätts alltså någonstans ett likhetstecken mellan gay och fjollig, för att karaktären sedan ska kunna puttas in i trope-facket, på ett sätt som jag tycker är rätt fördomsfullt.

Och det här med fallosliknande knivar? Ibland är en kniv bara en kniv.



Möjligtvis blir detta en "to be continued", för det är ofta jag inte håller med Feminist Frequency's analyser och de tydligt illustrerar varför jag gått vidare från likhetsfeminismen 1.0 till någon mer queer-aktig feminism. Men vi får se om jag orkar.