Tvångstankesmedjan

Nu säger jag det bara: Jag vill inte bo utomlands. Inte inom någon överskådlig framtid, kanske inte någonsin. Jag när inga storslagna drömmar om New York, ser inte framför mig hur jag sitter och knattrar fram intressanta texter på ett café i Paris, har inte ens lust att dra någon varmare stans för längre än två veckor när vintern är som mörkast och jävligast och jag svär över hur Sverige är ett jävla skitland. Jag trivs helt enkelt ganska bra där jag är. Eller åtminstone innanför Sveriges gränser. Jag förstår inte riktigt meningen med att dra till ett land där man inte riktigt kan språket och inte känner någon. Fattar inte folk hur jobbigt det är att skapa sig en ny tillvaro i en ny stad, hur jävligt blir det då inte att dra till ett helt nytt land, liksom?

Jag inser att det här gör mig till en lite sämre människa. Lite tråkigare och gråare än de där som bara tar sitt pick och pack och drar, för man måste ju våga. Jag tycker inte alls att man behöver våga. Det kan säkert vara exakt så roligt och lärorikt som folk beskriver att det är om man är social, trevlig, helst söt och gillar att prova nya saker. Jag passar dock inte in i den beskrivningen. Jag är en sjukt bekväm vanemänniska som inte ens kan sova i en främmande säng utan att få lite ångest. Jag ogillar att ta kontakt med nya människor och trevlig är generellt inte ett adjektiv folk använder för att beskriva mig.

Det tog mig ett bra tag, men jag har insett att det är okej att jag liksom inte har den där genen som får det att sprätta av upptäckarglädje i kroppen varje gång man lämnar hemmets trygga vrå för något exotiskt av varierande grad. Det är okej att bara "näe, jag stannar faktiskt hellre hemma och läser bloggar" när vännerna föreslår en spännande svampexkursion i urskogen. Det är nog inte jag som kommer göra de där spännande nya upptäckterna som driver vårt samhälle framåt. Men det är okej. Det finns så många andra som kan göra det. Någon måste ju uppröras över inskränkta kommentarer på dn.se också.