Tvångstankesmedjan

Nu har jag inga planer på att skaffa barn än på ett tag, men om eller när jag gör det vill jag ha barn som är trygga i sig själva och inte behöver känna att de måste prestera något för att få uppmuntran och uppmärksamhet. Jag tror att vi är på tok för vana vid att utbrista "vad duktig du är" eller "vad söt du är" (det sistnämnda mest till flickor) när vi på något sätt vill uppmuntra dem. Problemet är att jag tror att detta skapar barn som känner att deras värde till stor del sitter i deras prestationer och/eller utseende. Jag vill ha barn som gör saker för att de tycker att det är kul eller för att de känns bra för dem själva, inte för att tillfredsställa mig eller andra personer i deras närhet. Jag vill också ha barn som klär sig i det de själva tycker är fint och känns bra, och ser ut som de själva vill, snarare än att hela tiden försöka vara söt utifrån någon slags allmän måttstock. Jag tror att om mitt barn ropar "titta mamma!" så kommer hen bli lika tillfreds av ett "ja, jag ser" som ett "vad duktig du är!", och i det förstnämnda exemplet slipper jag dessutom uppmuntra någon slags tanke om att mitt gillande är avhängigt barnets prestationer. Det går att uppmuntra barn utan att använda "duktig" eller "söt", och jag tror att vi skulle få tryggare barn om vi varierade duktigandet med annan uppmuntran, eller kanske slutade med duktigandet helt.

För vidare förklaring kring hur jag tänker, och bra exempel på vad man kan använda för uppmuntringsmetoder istället för duktig eller söt hänvisar jag till det här inlägget på Lady Dahmers blogg (Lady Dahmer har för övrigt mycket vettigt att säga om barnuppfostran. Läs!).