Tvångstankesmedjan

När jag var sjutton insåg jag att jag nog hade det lättare för mig än många andra i skolan. Jag hade lätt att lära mig saker, när jag skrev flöt det för det mesta på och blev sällan fel, jag kunde stava bra, läsa snabbt och även om jag inte var tokbra på något kunde jag ganska snabbt lära mig att åtminstone klara av det såpass väl att jag fick hyggliga till bra på betyg i det. Samtidigt började jag umgås med människor som uppskattade att ha intellektuella diskussioner (vi var seriöst så jävla jobbiga, tur att vi hade varandra). Allt detta gjorde att jag antog att jag var intelligentare än andra, att jag hade en IQ som var högre än genomsnittet.

Det tror jag inte längre. Inte för att jag tror att jag är dum. Jag är lika intelligent nu som jag var då. Jag tror bara att det är vanskligt att dra slutsatser om sin intelligens utifrån att man presterar bra i skolan och intresserar sig för saker som andra människor anser vara intelligenta. Det handlar om så mycket mer; uppfostran, hemförhållanden, uppmuntran, självbild, bemötande och så vidare och så vidare. Att tro att betyg och intressen enbart beror på intelligens är dumt. Dels så missar man mycket förändringsmöjligheter om man tror att hur folk presterar i skolan och vad de intresserar sig av beror på en statisk egenskap som till stor del är medfödd, och dels så leder det till en del obehagliga slutsatser, som t.ex. att folk från så kallade utanförskapsområden skulle vara mindre intelligenta för att de får sämre betyg än medelklasskidsen.

Den insikten är dock inte hela förklaringen till att jag slutade se mig själv som intelligentare än genomsnittet. Den synen på mig själv gjorde mig dessutom jävligt självgod och överlägsen. Jag kunde avfärda människor som korkade och obildade för att de inte intresserade sig för samma saker som mig, och det är fan ingen trevlig egenskap.

Jag har aldrig gjort ett intelligenstest, men nu för tiden tänker jag att jag nog skulle hamna någonstans kring snittet. Och det gör mig ingenting. För det är ju fan strunt samma. Jag har fortfarande lätt för mig och kan fortfarande ägna mig åt intelligenta diskussioner, men jag gör det utan att bli odräglig.