Tvångstankesmedjan

Min fanfic är nu fem kapitel och 6 652 ord lång och jag känner mig riktigt stolt över mig själv. Inte för att kvaliteten nödvändigtvis är så hög (även om jag åtminstone inte skruvar på mig av pinsamt obehag när jag läser den, vilket får ses som ett plus), utan för att jag faktiskt skriver, och fortsätter skriva. Just nu vet jag inte exakt vart berättelsen är på väg, förutom att jag vet att jag vid någon punkt ska få Harry och Ron att hångla, men det är ju lite så det ska vara i fanfiction. Historien ska inte vara spikrak och handlingen ska inte vara helt uttänkt från början. Istället får handlingskaninerna* bestämma vägen, och de hoppar liksom lite hur de vill. Om den blir färdig, vilket jag har all förhoppning om att den ska bli, tror jag minsann att jag publicerar den på fanfiction.net. Om inte för annat så som ett slag i ansiktet på min ständiga känsla av misslyckande.

*Plot bunnies är ett kärvänligt uttryck inom fanfictionvärlden för plötsliga idéer som hoppar in i ens huvud och som man inte riktigt kan skaka av sig förrän man har skrivit ned dem. Översättningen är inte helt klockren, men jag ogillar att använda engelska för uttryck som faktiskt är översättningsbara.