Tvångstankesmedjan

Jag hatar dieter. Alla dieter. Det är inte för att jag inte tror att vissa dieter inte kan vara bra för dig. Det kan de säkert. LCHF funkar säkert asbra för vissa som vill gå ned i vikt, medelhavskost funkar säkert för andra. Jag hatar dieter för att de ökar fixeringen kring vad vi stoppar i oss.

Vi lever i ett extremt matfixerat samhälle, där allting handlar om vad vi stoppar i oss och i vilka kvantiteter. Nya alarm om mat som ger dig cancer och mat som gör dig beroende kommer varje vecka. Och då ska vi inte tala om hela "mat gör dig tjock!"-diskussionen. Ja, mat kan göra dig tjock. Mat är också något vi alla behöver för att överleva. Det är något som gör oss mätta och belåtna och glada. Mat är gott. Och att hela tiden fixera vid näringsvärdet i det vi stoppar i oss förtar fan poängen med mat. Jag äter för att må bra. Om jag varje gång jag äter måste tänka på vad för slags mat jag stoppar i mig, och i vilka mängder, får jag mest bara ångest.

Jag tror att min kropp är rätt smart. Jag tror att den kan säga åt mig, alldeles på egen hand, vad jag behöver. Om jag bara orkar lyssna. Problemet är bara att om allting handlar om Dieten slutar man lyssna på kroppen. Man struntar i signaler om vad kroppen behöver. Och jag tror fan inte det gynnar någon.

Inställning att kroppen bäst vet vad kroppen behöver är numera såpass ovanlig att den fått ett namn: intuitivt ätande. Just det. Vi är så fixerade vid dieter och att gå ned i vikt att bara att äta vad man mår bra av har fått ett eget namn, och en egen liten grupp anhängare.

Jag är rätt kass på att lyssna på min kropp. Jag äter ofta för snabbt, ibland äter jag saker som kroppen inte alls mår bra av, ibland äter jag inte för att jag är hungrig utan för att ätandet går på slentrian. Men jag jobbar på det. Jag jobbar på att inte tänka "ju mindre mat jag stoppar i mig, desto bättre" och sluta tänka att hunger är bra, att min kropp behöver tuktas (jepp, ätstörningar gör galna saker med ens sätt att tänka kring mat). Min kropp behöver näring. Den säger dessutom till mig vilken sorts näring, det vi kallar "sug". Vi ser ofta suget som något dåligt, men suget är din kropp som säger till den vad den behöver. För det mesta. Om du dock går på diet kan suget vara ett uttryck för en fixering vid den mat du förvägrar dig själv. Vilket också är förklaringen till att folk ofta får "återfall" när de går på diet. Du fokuserar så mycket energi på att undvika vissa sorters mat att det blir en fixering, och ju mer du tänker på det du förvägrar dig, desto svårare blir det att motstå. Simple as that.

Vissa tror att om man släpper på alla restriktioner så kommer man bara sitta på soffan och trycka i sig choklad hela dagarna. Då har man missat poängen lite. För jag tror inte att min kropp skulle må bra av att trycka i sig choklad hela dagarna. Min kropp mår nog bäst av en varierad kost. Mår jag dåligt av vissa saker utesluter jag dem, mår jag bra av andra saker inkluderar jag dem. Vissa saker kanske jag mår skit av, men andra mår bra av. Så kan det vara. Ett annat problem med dieter är nämligen att de hävdar sig vara en universallösning. Att alla kommer må bra av att äta enligt just deras restriktioner. Jag tror att kroppar är olika.

Såhär: jag är inte mycket av en biologist till vardags. Jag tror inte att våra kroppar är någon slags mystisk kraft som styr över livets alla göranden. Min kropp är inget jävla tempel. Men jag tror att den någonstans vet vad den själv behöver. Så jag tänker lyssna på den. (Den här texten är också väldigt dualistisk. Jag tror inte att kroppen och det vissa vill kalla själen är väsensskilda. Jag tycker bara att vi ska sluta se ner på vår kropp.)

Vill man läsa mer om intuitivt ätande rekommenderar jag Fat Nutritionist. Hon är klok. Till exempel:

"You also have the unconditional right to eat. Eating is a human right, no matter how fat you are, no matter how screwed up around food you think you are, no matter how much you know or don’t know about nutrition, no matter what your concerned family or friends say, no matter who harasses you on the street.

You have the right to eat, because you are a human being.

You also need to eat, because you are a human being. There is no person out there, fat or thin, who can live a healthy, functional life without eating a reasonable amount of food.

There is a misconception that somehow being fat beyond a certain arbitrary line drawn in imaginary BMI sand means you have the superhuman ability, and the moral obligation, to live without food. Which is total bullshit."