Tvångstankesmedjan

Jag trodde ett tag att jag kunde ha allt. Ett jobb. Ett trivsamt samboliv. Ett vilt helgliv med vänner, pubar och alltid en öl för mycket. Nya fina kläder och en frisyr som klär mig. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, och allt är kanske omöjligt att ha. Som det blev så blev det det galna helglivet och vännerna som fick stryka på foten. Jobbet fanns i en ny stad och utan jobb blir det inte så mycket annat heller så man får helt enkelt slita upp sig med rötterna och börja om.

Det är inte så illa, egentligen. Jag gillar jobbet. Jag tolererar de flesta av mina kollegor, tycker till och med om en del av dem. Jag har ett trivsamt samboliv, nya fina kläder och en frisyr som kanske inte passar mig, men som jag gillar. Men jag är ganska ensam. Jag är lyckligtvis bra på att vara ensam, klarar av det, får min lilla dos umgänge med jämna mellanrum och kan leva på det ett tag, tills mätaren behöver fyllas på.

Det jag inte kan försonas med är tanken på att glömmas bort. För så blir det ju. De finns kvar i mitt medvetande, för det är ju jag som har lämnat, jag som är ensam och jag som saknar. Men de har ju kvar allt sitt liv, med bara en liten jag-formad bit som saknas i deras universum, och som lätt kan fyllas med annat. De är inte ensamma, de har ju alla som inte är jag. Och så måste det ju vara. Deras liv upphör ju inte för att jag försvinner, och mitt liv upphör för den delen inte heller, det är bara ekande tomt för tillfället.

Men det löser sig. Det gör ju alltid det. Rycka upp och börja om. Samma procedur som alltid. Vissa enstaka finns alltid kvar, andra blir väl glada minnen. Jag blir till gräs, circle of life och så vidare. Rätt var det är så är det inte ekande tomt längre. Jag önskar bara att rätt var det är kunde komma snabbare.