Tvångstankesmedjan

Så, jag har legat på latsidan vad gäller bloggandet, eftersom det har tagit mer än planerat på krafterna att bo in sig i ny stad och på nytt jobb. Men jag tänkte försöka skärpa mig, och jag börjar med torsdagstoppen, som tyvärr blev en fredagstopp eftersom jag är sämst.

Plats fem: Säkert! och Markus Krunegård - Det kommer bara leda till nåt ont
Om jag och le Boyfriend skulle ha någon låt som var "vår låt" så skulle det vara denna (även om jag försökt övertala honom om att vi borde ha "Baby Daddy" med Chella H istället. Han har hittills inte nappat på detta). Inte för att den säger så mycket om oss eller vår relation, det var längesedan vi passerade "åh, det här är så härligt men ändå så dåligt, vad ska jag göööra"-stadiet, vilket är väldigt skönt, för det är ett sugigt stadium. Men när vi ganska nyss hade blivit ihop köpte båda två Säkerts första album, och av någon anledning lärde vi oss den här låten utantill och kunde sjunga den när vi var ute och gick på promenader. Det var himlans trevligt, särskilt när le Boyfriend tappert försökte härma Krunegårds målbrottskvidanden. Därtill så är ju också detta beskrivning av någon slags kärlek eller förälskelse, men av en sort som kanske inte direkt lyfter en till nya höjder. Men så kan det vara ibland.


Plats fyra: The Moldy Peaches - Anyone else but you
Jag hade en period i mitt liv då jag uppskattade den typ av musik som var så himla indie och underground att den inte ens var bra, och då lyssnade jag på Moldy Peaches. Numera blir jag lätt lite less på det här sköralternativa där ingen kan sjunga men allt är väldigt gulligt och samtidigt lite fult och skevt. Den här låten har dock överlevt min musikmässiga kovändning, eftersom den är såpass gullig att jag inte riktigt kan värja mig från den. Den säger någonstans att inte bara finns det någon för alla, den personen som finns där kommer tycka att du är världens bästa fastän du egentligen är rätt ful, har tråkig pappahumor eller ocharmiga egenheter. Det är som att någon har satt på dig glasögon som gör alla andra lite gråare och tristare i jämförelse med just Den Personen. Och i just det sammanhanget funkar faktiskt det indienaiva väldigt mycket bättre än bombastiska kärleksballader.

(Ursäkta kass video, men jag hade att välja på ett fotoprojekt från nån gymnasieunge med konstnärliga ambitioner eller en video med felstavningar, och eftersom jag hatar felstavningar fick det bli fotoprojektet)

Plats tre: Patrick Wolf - Together
Jag har en viss svaghet för låtar som kan beskriva både hur fantabulöst bra det är med kärlek, samtidigt som de understryker att det inte behöver innebära en total sammansmältning (se även plats ett på listan), och Patrick gör just detta. Han beskriver längtan, väntan, känslan, samtidigt som låten handlar om att man visst klarar sig själv. Att kärlek ska handla om att göra en själv bättre och att få en att vilja bli bättre, för sin egen skull och för den andre. Det handlar om att kunna göra fel, be om förlåt och göra rätt för att det är sån man vill vara, och för att den andra får en att vilja bli bättre, större, mer. För visst kan jag göra det själv, men vi gör det mycket bättre tillsammans. Plus, det är ju Patrick, liksom.


Plats två: Magnetic fields - The book of love
Den här låten har i princip gått mig förbi, tills för ett tag sedan då mina vänner spelade den under sitt bröllop. Och visst, även den mest banala kärlekslåt kan få ett sentimentalt värde när den spelas på bröllop, men denna har bitit sig fast även efteråt. För det första så uppskattar jag Stephin Merrits (sångarens) röst väldigt mycket, då jag alltid har varit lite svag för djupa röster som är så manliga att de odlar sin egen skäggstubb. För det andra så tycker jag om texten, som i min tolkning handlar om att skildringen av kärlek är väldigt töntig och fånig och sockerklibbig, men när det rör en själv så blir allt det där töntiga, fåniga, klibbiga något fint och fantastiskt istället. Och det är ju faktiskt så det är.


Plats ett: Amanda Palmer - Ampersand
Jag älskar den här låten, för den befinner sig i den rimligare delen av kärleksspektrat, och det är så sällan den delen får plats i den härva av krossade hjärtan, Romeo - och Julia-förhärliganden och gullegull som är kärlekslåtsträsket. Palmer sjunger om hur visst, romantik och kärlek är fantastiskt, men hon tänker inte hänge sig åt det så totalt att hon förlorar sig själv. Hon står bredvid och ser på medan den andra parten förtär sig själv, för även om hon älskar personen så är hon ingen Julia, det är inte hennes kamp, hon är en egen individ. Jag önskar att fler följde hennes råd än dånade över en gammal pjäs om ett par tonåringar som blir sådär härligt fjortisförälskade att de tar livet av sig för varandra. Kärlek och förälskelse är fint, fantastiskt emellanåt, men den där sammansmältningen som vi tänker oss att äkta kärlek ska bestå av är faktiskt inget eftersträvansvärt. Det finaste är faktiskt två separata individer som bestämmer sig för att vara med varandra för att de vill och för att de mår bättre av det, inte för att de vill uppnå något slags siamesisk tvilling-stadie.


Bubblare: God only knows med the Beach Boys, Jag gillar låten väldigt mycket, den gör mig glad och upplyft, men den fick stryka på foten på grund av att den beskriver den där"jag kan inte leva utan dig"-kärleken som jag faktiskt också tycker är rätt sämst.
Halo med Beyoncé. Det är en himla fin låt, och Beyoncé sjunger den väldigt bra, men den föll bort av ungefär samma orsak som God only knows.

Det var min lista. Vill ni läsa systrarnas gör ni det här och här.