Tvångstankesmedjan

Jag har, som de som känner mig vet, under våren ägnat mig åt projekt joggning. Jag laddade ganska tidigt i våras hem en app till min då alldeles nyinköpta iPhone som gick ut på att gå från soffpotatis till, om inte atlet, så åtminstone någon som kan jogga i en halvtimme i sträck utan att stanna eller dö. Och efter mycket om och men, efter några omstarter på grund av sjukdom eller lathet, så är jag nu i princip framme vid målet. Jag är nu två minuter från att jogga trettio minuter i sträck.

De flesta skulle kanske inte se det som någon större bedrift, att med en grace som hos en stelopererad pensionär och ett ansikte som efter halva tiden har samma färg som hos en person med andra gradens brännskador upprätthålla en fart strax över rask promenad i en halvtimme, men för mig är det just det; en bedrift.

Detta av två anledningar. För det första har jag sedan mitt inträde (och sedermera utträde) ur puberteten inte haft något som ens med lite god vilja kan liknas vid det folk kallar kondition. Jag är den som blir andfådd av att gå i trappor och inte kan springa längre än tvåhundra meter utan att kollapsa i en hög av andnöd och mjölksyra, om det så skulle rädda mitt liv. Och att då kunna upprätthålla något slags tempo ovanför gångtakt i mer än tio minuter är för mig närmast en bragd. Den andra anledningen är att jag sällan slutför, eller ens påbörjar, projekt som ligger utanför min bekvämlighetszon. När det kommer till saker jag inte kan, vare sig det faktiskt är så eller om det är något jag har fått för mig, så har jag en tendens att vända ryggen åt det. De gånger jag faktiskt försöker mig på något jag inte från början vet att jag är bra på, eller åtminstone kan klara av, så ger jag oftast upp innan jag har slutfört det. Men inte nu! Nu har jag envist kämpat vidare, inte givit upp, inte lagt av, utan faktiskt sprungit mig förbi de tillfällen då det känts som att jag inte klarar en meter till, ignorerat håll i sidan, tolererat svetten (jag hatar svett) och fortsatt fastän benen känns som gelé.

Och nu är jag snart där! Nu är jag snart färdig, snart har jag slutfört något som jag inte var eller ens är särskilt bra på. Jag har struntat i att till och med de äldsta och långsammaste medmotionärerna springer ifrån mig, struntat i hur jag ter mig för andra, och bara fortsatt. Och det känns jävligt bra.

Om jag nu klarar av att upprätthålla mina framsteg är dock en helt annan historia.