Tvångstankesmedjan

Här kommer det: pretentiösa personer. Personer som vill vara indie, lite annorlunda, kanske lite subversiva. De som tror sig vandra utanför normen men som egentligen bara skapat en ny norm full av förakt för alla som följer "den utstakade vägen". Reality check, mister prettopants: du följer också en klart upplyst jävla motorväg. Bara inte samma som de du ser ner på. Du tror du är visionär, men du är egentligen bara trångsynt. Kanske spelar du gitarr. Kanske blir du indignerad när någon säger att din gitarr är en brudmagnet. Fast innerst inne är du nöjd, för du vill också ligga. Du tycker att sex är rått och härligt och äkta, och du föraktar missionären men är livrädd för personer som vet vad de vill ha i sängen. Kanske dricker du öl flera gånger i veckan, och poängterar att det är destruktivt. Ty du vill vara farlig, som de skitiga rockstjärnor du fascineras så av. En gång kommer du bli stor, fångas upp av fållan som du säger att du föraktar. Och du kommer vara miserabel. Du kommer ha en fru du aldrig kan älska för att hon inte Förstår Dig. Du kommer ha barn du i smyg avskyr eftersom de inte är den farliga rebell du fortfarande ser i spegeln, trots hängmage och svikande hårfäste. Du kommer vara olycklig, och du kommer älska det, för det innebär att du kan låsa in dig i garaget ibland, dricka lite whisky du köpt för pengar du fått från det kapitalistiska system du säger dig vilja förgöra men egentligen har att tacka för att du har ett garage i vilket du kan bevara det du vill se som din subversivitet (fight the power, typ). Och du kommer sitta där och skriva känslokletig poesi som du aldrig kommer våga visa för någon. Och du kommer fortfarande förakta alla som inte är som du.

Men min kära pretentiösa vän: du är precis som alla andra. Du är inte unik. Du slåss inte mot systemet. Du är inte ens särskilt farlig eller destruktiv. Du är en trångsynt posör som lyssnat för mycket på män med gitarrer. Du kommer aldrig bli som dem. Aldrig ens i närheten. Och jag hoppas att det äter upp dig inifrån.