Tvångstankesmedjan

Som jag nämnde i gårdagens inlägg så har mina systrar satt igång med något de kallar torsdagstoppen. Igår var temat topp fem tv-/datorspelssoundtrack, något jag nu tänkte försöka ge mig på.

Som en inledande disclaimer tänkte jag bara nämna att jag inte är, och heller aldrig har varit, en gamer av rang. Därför kommer den här listan inte bli så mycket "världens bästa soundtrack" utan snarare "soundtrack ur spel som på ett eller annat sätt satt sin prägel på min barn- och ungdom".

Plats 5: Rainbow Islands
Alltså, det här är en sjukt irriterande version av "Somewher over the rainbow" och inte bra på något vis. Men fan vad jag och mellansyster spelade Rainbow Islands när vi var yngre. Mycket berodde det kanske på att vi hade typ tre spel till vår gamla Amiga-dator, men också delvis för att det var ett spel som var väldigt enkelt, samtidigt som det var väldigt svårt. Det är ett plattformsspel som går ut på att  ta sig uppåt, samla frukter, döda diverse varelser som ser harmlösa ut men är dödsmegafarliga för lilla regnbågspojken, komma fram till en boss, döda bossen och få mer frukt. Det asjobbiga i kråksången var att det efter en viss tid började stiga vatten, eftersom det tydligen var helt förbjudet att plocka frukter och döda leksaksbilar alltför länge. Samtidigt som vattnet steg, skyndades också musiken på tills den nådde ett psykosinducerande crescendo då man inte längre kunde fly undan vattnet, något som var en stor påfrestning för stackars små barnnerver. Dessutom: om du tycker att musiken är irriterande nu, är det ingenting emot hur irriterande den är i tre gånger hastigheten.



Plats 4: The Sims (första spelet)
När jag och mina systrar för första gången fick lägga tassarna på första The Sims-spelet resulterade detta i ett spelmaraton utan dess like, åtminstone för mig, som är icke-gamern i syskonskaran. När det var dags för middag (OBS: i våra hemtrakter serveras middagen någon gång efter lunch men innan det som brukar kallas middag i övriga landet bjuds, det vill säga någon gång vid fyra-tiden) satt vi fortfarande kvar i pyjamasar och iakttog ivrigt de byxkissande, konstant hungriga och stundom svimmande simmarna. Vi började med två simmar, men en av dem dog rätt omedelbart i en eldsvåda eftersom vi ännu inte lärt oss att simmar måste läsa kokböcker för att förstå att de inte ska sätta eld på maten. Att vi över huvud taget orkade spela såpass länge är förvånande, då första Sims-spelet var ganska frustrerande i det att simmarna aldrig blev äldre och att man inte kunde lämna simmens hem. Den låt som får representera denna era i mitt tv-spelande liv är den som spelas när man bygger hus, eftersom detta är ett evighetsgöra och troligtvis den melodi man hör mest av i hela Sims-spelet.



Plats 3: Super Mario Bros
För att det är det spel som jag mest suttit vid sidan av och kollat på när folk har spelat (jag spelade aldrig själv eftersom jag sög apröv på detta spel, liksom alla andra där man kan dö på andra sätt än att glömma maten på spisen), och för att det är ett soundtrack som har en egen neuronbana i hjärnan hos samtliga kids ur min generation, och några generationer efter det. Börja nynna några toner, och du kan ge dig fan på att det slutar med en supermario-kör i flera stämmor.



Plats 2: Shadowgate
Detta är ytterligare ett spel som jag iakttagit från avbytarbänken (om vi tänker oss att avbytarbänken är aldrigbänken). På tok för komplicerat för ett gäng tweens, och läskigt som fan. Det gick knappt att ta tre steg utan att man antingen dog eller stötte på en låst dörr. Grön gegga? Ooops, du är död. En stege? Oooops, du död. En nyckel i handen på ett skelett på en liten sand-ö omgiven av vatten och en styck haj? Kanske inte så mycket ooops, men du är ändock död. Intill denna dag har jag inte sett spelets spelas ut. Mest för att jag inte pallar kolla på hela gameplayen på youtube. Men soundtracket är bra, i alla fall.



Plats 1:the Neverhood Chronicles
Detta är det spel som gäckat mig mest under hela min uppväxt. Det införskaffades väl när jag var i elvaårsåldern, och det var helt fucking jävla omöjligt! I alla fall när jag var elva. Och när jag var tolv. Säkert när jag var tretton också. Det gick ut på att lösa ett antal mer eller mindre knepiga uppgifter för att få tillgång till kassettband (eller vad det nu var) som berättade en historia. Roligare än det låter, promise (min syster panelhönan placerade också detta soundtrack på förstaplats, så om ni vill veta mer om själva spelet och inte bara min relation till det kan ni ju läsa där). Och soundtracket var episkt. Låten nedan är huvudpersonen, Klaymans, theme, och illustrerar rätt bra hela spelets quirkyness (bra quirky, inte Zoey Deschanel-quirky). Önskar att det fanns på Spotify.



Systrarnas version av samma lista kan ni läsa här och här.