Tvångstankesmedjan

Det har känts lite småaktigt och osmakligt att raljera över människor och företeelser som irriterar mig till vardag med tanke på helgens händelser. Och eftersom just raljerande över irritationsmoment utgör ungefär hela den här bloggen har jag liksom inte haft något att skriva. Och jag har aldrig varit bra på det finstämda, så jag håller hellre tyst. Därtill har jag jobbat alldeles för många timmar i helgen. Jag gissar att jag kommer vara tillbaka i sadeln nästa vecka. Lejtur.

Såhär va: Cosmopolitan och askmen.com gör tydligen årligen någon slags "great female survey" och great male survey" för att få reda på vad kvinnor och män tycker om saker. "The great female survey" handlar dock mest om vad kvinnor tycker om män. Gölligt. Och såhär: jag vet att det är jobbigt att klicka på länkar, men Pervocracy skriver roligt om hur Cosmopolitans så kallade undersökning om vad kvinnor gillar och gör visar på hur jävla o-långt vi faktiskt kommit vad gäller jämställdhet och uppluckrandet av könsroller. Läs!

Tillåt mig att presentera: Antifeministrobotkartongmannen! Hans superkraft är att han förklarar exakt hur feminism och kvinnor har förstört det västerländska samhället genom att bara vilja ligga med alfahannar och inte med Snälla Killar (tm), som till exempel Antifeministrobotkartongmannen själv. Genom att rata de Snälla Killarna (tm), aka Riktiga männen (tm), för bad boy-rockartister (för alla vet ju att vi kvinnor bara släpper till om du har stripigt hår, alkoholproblem, läderjacka och hatar kvinnor. Duh) kommer kvinnor oundvikligen leda det lämmeltåg vi kallar den västerländska civilisationen i fördärvet, och sen återstår bara domedag och förödelse. Så mansrättsaktivister världen över, förenen eder! Förenen eder och agera innan det är för sent, för guds skull!

Det här med att Thomas Gylling har ett program på SVT som är exakt likadant som Mosquito som han var programledare för på 90-talet, är det för att SVT nyss har upptäckt fenomenet "virala videor", eller? De bara "asså, vi var kanske lite tidiga med det där med internetvideor, lite väl heta på gröten, men jag har hört att nu för tiden är det vad kidsen vill ha. Vi kan väl köra med Thomas Gylling igen? Han var ju så himla bra sist, varför ändra på ett vinnande koncept". Och så bara får man en gratistripp tillbaka till 90-talet i 30 minuter efter bästa sändningstid, fast med videor som nådde en miljon views på youtube för ett halvår sedan. Det är därför jag betalar TV-avgift (OBS! Inte ironi!).

Jag har inga kategorier som jag sorterar mina blogginlägg i, eftersom jag anser mina blogginlägg vara så irrelevanta att de förmodligen alla skulle hamna i någon slags "allmänt blaj"-kategori. Dessutom så tänker jag mig att den lilla läsarskara jag har, bestående mestadels av min familj och mina närmaste vänner, sällan tänker "hm, fröken E skrev något sjukt smart om det här för ett tag sedan, det inlägget måste jag leta upp".

Nu funderar jag dock på att börja sortera mina inlägg i kategorier, för min egen skull. Då och då händer det nämligen att jag kommer på något jag vill blogga om när jag befinner mig på ett blogg-ovänligt ställe, typ på jobbet eller i skogen. Jag tänker då att jag ska försöka komma ihåg detta tills jag kommer hem, vilket jag extremt sällan gör (kommer ihåg det alltså. Hem kommer jag för jämnan) eftersom mitt korttidsminne är lätt defekt. Däremot så händer det ibland att det jag tänkt på faktiskt fastnar i långtidsminnet, som är mer välfungerande, och dyker upp igen några dagar eller veckor efter att jag initialt tänkt tanken "åh, det här ska jag bannemig skriva ett blogginlägg om". Problemet som uppstår då är att jag inte minns om jag redan har bloggat om det, eller om jag bara tänkt göra det. Jag har också vissa problem med tidsrymd, varför jag inte minns om det var för två dagar eller två veckor sen jag kom på detta briljanta och bloggvärdiga ämne, vilket försvårar tidsbaserat sökande i mitt eget bloggarkiv. Den uppmärksamme har också märkt att alla rubriker till mina inlägg är låttitlar eller citat ur låtar, som kan vara mer eller mindre (oftast mindre) kopplade till det jag faktiskt skriver om. Sammantaget gör detta att jag, såvitt jag vet, har en massa kloka saker att skriva om som aldrig blir skrivna eftersom jag inte kan hitta det inlägg där jag eventuellt skulle ha skrivit om det. Hädanefter kommer jag därför kategorisera mina blogginlägg.

Jag har lärt mig hela intro-sången till Phineas and Ferb utantill. Min inlärningskvot för sommaren är därmed fylld.

Läser en krönika av Katrine Kielos som handlar om hur det inte är ett tecken på osäkerhet att läsa på inför debatter och liknande, utan ett tecken på på att man faktiskt vill kunna sin grej. Och jag tänker att ja, precis så är det! Vi sätter liksom det manliga självlärda geniet på en piedestal för att dyrka honom och tycker att det är sjukt coolt att han liksom bara kan saker, bara sådär, och jag blir så jävla less.

För det första så känner jag inte ett enda så kallat "manligt geni" som inte har läst spaltmeter efter spaltmeter kring sitt specialområde. Det enda han gör är att få det att verka som att han bara slänger ur sig en massa fakta och kloka åsikter till höger och vänster, eftersom han inte tillägger "har jag läst" efter allt han säger eller börjar googla saker på mobilen för att nervöst dubbelkolla att han har fått faktan rätt. Det enda som får det manliga geniet att verka självlärd är den air av självsäkerhet med vilken han uttalar allt, även om han har fel. (Här kan man med fördel läsa Hanna Hellquists krönika om allvetande män.)

För det andra: när blev det någonsin fel att vilja läsa på så mycket som möjligt kring ett ämne man ska uttala sig om? Sen när blev kunskapssökande fult och ett tecken på att man inte kan något egentligen? Visst, jag tycker att man har all rätt i världen att uttala sig om något man bara har halvbra koll på, men det kan ju aldrig vara fel att faktiskt vilja ha koll på det man uttalar sig.

Nej, bort med alla självsäkra och självlärda Harry Potters och fram för fler Hermione Grangers.

Jag brukar ofta sucka och himla ögonen över "but what about the menz"-inlägg, för att de oftast brukar vara skrivna av bittra antifeminister som gråter över mansförtrycket i samhället, men nu tänkte jag själv bege mig in i lejonets kula.

Varför nämns aldrig den manliga prostitutionen när likhetsfeministerna 1.0 diskuterar prostitution och/eller sexköpslag? Antalet prostituerade mään och pojkar överstiger antalet prostituerade kvinnor, men ändå så ignoreras de i debatten, för att de inte bekvämt går att placera in i teorin om patriarkatet och bilden av mannen som tycker att det är kvinnans plikt att ständigt vara tillgänglig för honom sexuellt och som ser kvinnors kroppar som handelsvaror. Jag är också feminist, jag ser också att vi har en könsmaktsordning, men det innebär inte att man kan ignorera delar av verkligheten som inte passar ens världssyn. Ibland är jag rädd att den manliga prostitutionen ignoreras för att även feministerna går på myten om mannen som alltid vill ha sex. Att de inte tycker att män förnedras på samma sätt när de säljer sex, för man vet ju att män vill ha sex med alla, alltid. Kan man få betalt är det bara en bonus, liksom. Medan för kvinnor är det den yttersta kränkningen att få betalt för att ligga. Jag är kanske lite elak nu, men det är svårt att skaka av sig den sunkiga känslan när den manliga prostitutionen avfärdas med en axelryckning för att den inte passar in i teorin om patriarkatet som förhärskande världsordning.

För övrigt är jag inte alls säker på att den manliga prostitutionen inte också är en del av könsmaktsordningen, men det är en helt annan diskussion.

Dåligt-väderdagar ägnas nu för tiden åt Phineas and Ferb, ett Disneychannelprogram som dels handlar om Phineas och Ferb, två bröder som tillbringar sommarlovet med att bygga tidsmaskiner, berg-och-dalbanor, u-båtar och driva sin storasyster till vansinne. Men det handlar också om deras husdjur, Perry the platypus (eller näbbdjuret Perry, som han heter på svenska), ett näbbdjur som inte verkar mycket för världen men som i hemlighet är hemlig agent som har vigt sitt liv åt att förhindra den onde doktor Doofenshmirtzs onda planer, som alla på något vis inkluderar "the tristate area".

Det är ett sjukt roligt program, med tanke på att det är ett barnprogram, med karaktärer som faktiskt är roliga på riktigt. Bäst är såklart doktor Doofenshmirtz, men även Phineas och Ferbs syster, Candace, är stundom riktigt roligt, vilket är ovanligt för kvinnliga karaktärer i Disneyprogram (Disney har ofta svårt att komma undan Smurfan-syndromet, men de lyckas faktiskt delvis i Phineas and Ferb). Har ni inget att göra en dag rekommenderar jag att leta upp några avsnitt på youtube.



"He's a semi-aquatic, egg-laying mammal of action".

Jag inser att jag inte skrivit någon reseskildring efter mitt och fina Is kringflackande i Dalsland. Detta måste åtgärdas.

Detta har jag sett:
- Akvedukten i Håverud, Dalslands största turistattraktion enligt turistinformationen. Dalslands enda turistattraktion, skulle man kunna säga om man vill vara elak. Men det vill inte jag.
- Halmens hus i Bengtsfors. Haussades stort på Dalslands tursithemsida, men var en stor besvikelse. "Var det alltså ett hus av halm?2 frågade någon. Nej, så kul ska vi inte ha det. Det var ett museum om halm. Man kan till exempel göra hattar av halm. Det ni! Kanske resans största antiklimax.
- Ett naturreservat där Ronja Rövardotter enligt uppgift ska ha spelats in. Delvis, iallafall. Detta var dock svårt att verifiera, eftersom skog och sten ser ganska mycket likadant ut överallt i Sverige. Men fint var det, och mycket blåbär fanns det.
- Not Quite, ett modernt museum i anti-metropolen Fengersfors. Resans positiva överraskning. Bra utställningar i en fin gammal fabrik. Om ni någonsin har vägarna förbi Dalsland (vilket man förvisso aldrig har), ta en titt. Lätt värt.

Detta har jag lärt mig:
- Att Sveriges en gång mest förorenade plats fanns i Bengtsfors. Under saneringen skyfflade man exemplevis bort 15 ton (ja, ton) kvicksilver från platsen. Idag är platsen helt sanerad och omgjord till miljörum för att påminna efterlevande att det är dumt att dumpa rent kvicksilver på marken.
- Att man inte ska jaga måsbebisar, även om de råkar traska omkring på en parkeringsplats. Måsbebisarnas föräldrar finns nämligen alltid i närheten, villiga att med sikte på ens huvud jaga en därifrån. Detta är dock inte självupplevt, utan något en okänd man på Chalmers parkering bittert fick erfara (ja, vi tog oss ända till Göteborg), jag stod en bit bort och pekade och skrattade (till mitt försvar så jagade han faktiskt den stackars måsbebisen, så jag tycker att han får skylla sig själv).

Detta har jag ätit:
- Hotellfrukost!
- Pannkakor på vad som kan vara Sveriges mest otillgängliga pannkakscafé.
- Pizza i Åmål. Det är en skitstad.