Tvångstankesmedjan

Kära queerrörelsen,
Har ni plats för mig? En heterosexuell, monogam, lagom kvinnlig cis-person som jag? För jag gillar er. Ni glittrar och sprakar och verkar veta hur man festar till man får blodsmak i munnen. Ni ogör kön och gör feminism långt bortom min "det är viktigt att vi delar på hushållssysslorna"-vardag. Jag har ledsnat på att leva i en verklighet där kvinnorna står i köket på festerna och skojar om odugliga män för att försöka visa att vi visst är medvetna och dölja det faktum att vi i allt vi gör reproducerar våra mödrars och mormödrars könsroller. Jag har tröttnat på att leva i en verklighet där DN tar in Eric Amarillo som expert för att slå fast att kvinnor tänder på testosteron. Jag har tröttnat på att leva i en verklighet där det förväntas av mig att min partner ska vara mitt allt och mitt största och den första i alla sammanhang. Och jag erkänner, kombinationen spetsbustier och lösmustasch känns främmande för mig, men jag är villig att ge det en chans, för er skull. Så, vad säger ni? Får jag vara med och leka?

Med vänlig hälsning
Fröken E

P.S. Eric Amarillo, jag förbjuder dig att någonsin uttala dig om mig och/eller mitt kön igen, i sångform eller i intervjuform. D.S.