Tvångstankesmedjan

Bakgrundshistoria: Jag har så gott som alltid varit rädd för ormar och ormliknande varelser och ting.

Historia: När jag var åttaniotio så grävde jag och vännerna på samma gata i en jordhög, för att det är sånt man gör när man är ung och hoppfull. Vi stötte då på en abnormt lång daggmask, vars slingersnokiga sätt snabbt försatte mig i panik, varpå jag flydde. Mina vänner på samma gata uppsökte sedan mitt hem för att förklara att de hade huggit ihjäl daggmasken. Jag såg på deras blickar att de ljög.

Nutida fundering: Borde jag vara tacksam för att mina påsammagata-vänner hade förstått att ormliknande varelser försatte mig i ett sådant ångesttillstånd att de kände att det var värt att ljuga ihop en historia om hur de modigt hade dräpt denna enorma mask, eller borde jag vara arg för att de ljög för mig och knappt orkade bry sig om att dölja att de ljög?

Konsekvenser: De spädde på min tidigare vetskap om att det inte går att lita på en endaste person utöver sig själv, samtidigt som de lugnade min rädsla för att jättelika maskar kravlade omkring i mitt kvarter.