Tvångstankesmedjan

Jag läste för någon månad sen "Lost souls" av Poppy Z Brite på inrådan av min syster, och jag gillade den väldigt väldigt mycket.

"Lost souls" är väl någonstans en vampyrroman, fast också en roman om mänskliga relationer och hur förbannat svåra och röriga de är. Jag brukar tänka på den som "Twilight"-seriens antites, för förutom vampyrtemat upphör likheterna. För där Twilight består av platta karaktärer som är alltför perfekta eller menlösa för att någon med ett själsliv mer avancerat än en fjortonårings ska kunna knyta an till dem på riktigt, består Brites roman av karaktärer som är så kantstötta och moraliskt korrupta att man inte kan annat än älska dem. De centrala karaktärernas snedsteg börjar vid otrohet, går via våldtäkt till incest, mord och slutligen någon form av kannibalism. Men trots allt detta falnar inte sympatin och empatin för de vilsna huvudkaraktärerna. Visst, där finns de karaktärer man snarare än sympati känner en skräckblandad förtjusning inför, men det är ändå ett fascinerande persongalleri Brite målar upp.

Brite gör sig också besväret att förklara den evolution som gör att nutidens vampyrer numera saknar huggtänder och klarar av att röra sig ute i solsken (vampyrevolution, bara en sån sak), där Meyers helt enkelt bara förväntar sig att läsaren ska nöja sig med att vampyrer gått från huggtandade nattvarelser till övernaturligt sexiga high school-elever som glittrar i solen. Visst, Brites beskrivningen av övergången från Dracula till emokids kanske inte är den mest trovärdiga, men den finns ändå där.

Och "Lost Souls" är fylld med sinnliga beskrivningar av lukter och texturer i ett degraderat dekadent New Orleans, den är fylld till bredden av sex och sexualitet och kroppsvätskor, medan Twilight bara är en relativt steril skildring av en tonårig tjejs sexuella uppvaknande, något så skamligt att de måste kläs i metaforer av vampyrer och vampyrbett. Brite testar moraliska gränser, och läsaren följer med vid övertramp efter övertramp.

Om man dessutom ska drista sig till att jämföra författare, så identifierar sig Brite numera som man, homosexuell sådan därtill, och heter inte alls Poppy Z Brite längre utan Billy Martin. Stephenie Meyers är mormon. Nuff' said, om man är lagd åt mitt håll.

Dessutom ger mig Brite något som Meyers aldrig skulle komma på tanken att ge mig: unga män med vassa höfter och stripigt hår som hånglar, ligger och älskar varandra.