Tvångstankesmedjan

Jag kan inte påstå att jag vet hur det känns, för det vet jag inte.


Men jag har känt antydan. Klor mot dörren. Svärta som fastnar vid allt man gör. Glädje som flyr. Självkänsla som klöses till intet.

Desperationen över att ingenting längre känns värdefullt. Livslusten som förtvinar.

Jag har aldrig velat dö. Inte på riktigt. Men jag har ifrågasatt livet.

För att giftiga klor har rivit sönder allt som var värdefullt. För att Något har synat mig, och kastat mig åt sidan. För att allt mitt värde långsamt runnit undan.


Jag kan inte påstå att förstår, för det gör jag inte.


Men en skugga har åkt snålskjuts på min axel, och andats sot på allt jag vidrört.

Förstört allt som en gång var mitt.

Och den gör sig påmind. Då och då. Då och då hälsar den på.

Svärtan är numera grådask, och dödsönskan bara en viskning. Men ändå.

Ibland hälsar den på.

Som för att påminna om att vissa saker går inte att glömma. Oavsett hur många lager jord man begraver den under. Oavsett hur många skratt som försöker betvinga.

Och jag ska aldrig glömma.


(Men förtvivla icke. Jag vet numera hur man slåss tillbaka.)