Tvångstankesmedjan

Jag läste för ett tag sen ett blogginlägg av en monogam person, som hade ledsnat på polyamorösa personers missionerande om de stora fördelarna med den icke-monogama livsstilen. Bloggaren menade på att de flesta, hon själv inkluderad, faktiskt gjorde ett medvetet val att vara monogama med sin partner, och att polysar därför borde backa lite och låta henne leva sitt monoliv i fred.

Och visst, det kan man ju tycka. Alla har rätt att leva sina liv och göra sina val utan ständigt ifrågasättande. Men jag upplever inte att monorelationer blir ens i närheten så ifrågasatta som de kanske borde bli.

Jag tror nämligen inte alls att de flesta som lever i monogama förhållanden gör detta utifrån något slags medvetet och informerat val. De gör det för att inget annat alternativ har presenterats för dem. Vårt samhälle är i mångt och mycket uppbyggt kring att man ska vara två och två, inte minst normmässigt.

Detta gör att personer som ständigt misslyckas med att bibehålla sina tvåsamma relationer nog snarare tänker att de inte hittat den rätta, eller att det måste vara något fel på dem, snarare än att nå slutsatsen att de kanske skulle passa bättre i en annan förhållandekonstellation.

Därtill så tror jag att många av dem som påstår sig ha gjort ett informerat val att vara monogama tänker att det räcker att känna till att det finns polygami för att deras val ska kunna kallas just ett val. Det gör det inte. Först när du funderat kring vilka för- och nackdelar din nuvarande livsstil för med sig, samt vilka för- och nackdelar att leva på något annat vis skulle innebära, så kan man väl börja prata om faktiska val. Det bästa vore väl om man kunde prova på.

Tyvärr gör nog inte särskilt många detta. För det är bekvämt att följa normen, inte ifrågasätta, inte tänka efter kring vilka problem det faktiskt kan föra med sig att bara viljelöst flyta med tvåsamhetsströmmen, svälja alla förväntningar kring vad det ska innebära att vara just ett par. Jag gör det inte själv, till exempel. Inte egentligen. Lite för att jag tror att mitt levnadssätt kanske inte skulle tåla att granskas ordentligt i sömmarna.

Men jag försöker. Analyserar och omvärderar hur min tvåsamhet ser ut, och hur jag vill att den ska se ut. Ibland med le boyfriend, ibland i mitt eget huvud. Jag tror att vår relation blir bättre av det, för ju mer vi drar ut i ljuset, desto mindre är underförstått och på så vis minskar risken för missförstånd, bråk och misstänksamhet. Och om en relation faktiskt kan förbättras av att man petar lite på ställen där man inte vanligtvis petar, tänk då vad mycket bättre den skulle kunna bli om man vände uppochner på hela relationslådan, verkligen synade vad som finns där, vad man vill behålla och vad man lika gärna kan slänga bort.

Men jag gör det inte. För det är för jobbigt. För att jag är för rädd. För att det är bekvämare att följa med strömmen. Och för att jag trivs bättre här, där jag kan lukta på blommorna och ignorera bina som surrar runt mig, så länge de inte sticker mig.