Tvångstankesmedjan

Såg precis "(500) days of summer" med fina I. Söt film, med den klassiska konflikten hopplös romantiker vs. den smågalna men svåra. Den hopplöse romantikern är i 90 procent av indiefilmsfallen en kille, den smågalna svåra ungefär lika ofta en tjej. Den smågalna svåra är den spontana med söta klänningar som gör tokiga saker som att ropa fula ord i parken eller gör främlingar glada genom små, fina gester. Den hopplösa romantikern letar efter den stora kärleken som ska göra allting rätt. Ofta känner han för mycket och tänker för lite, men på ett fint och charmigt sätt.

Jag avskyr den smågalna svåra. Inte nog med att hon ofta är sådär ofarligt galen som bara tjejer får vara, hon är inte sällan infantiliserad och så oerhört vän att det blir fånigt. I princip alla indiekillar drömmer om den smågalna svåra flickan, med mörk page (indiekillar vill aldrig ligga med blondiner) som ler under lugg mot honom. Det är så klyschigt att man vill spy.

Jag har egentligen inte särskilt mycket till övers för den hopplösa romantikern heller, människor som bara är känsla brukar ofta hamna fel. Inte sällan gör de slut med någon för att det inte riktigt känns rätt, men hur rätt ska kännas vet de inte riktigt. Men man vet åtminstone var man har den hopplösa romantikern. Han kommer alltid följa sin känsla, och känslan är ofta rätt förutsägbar. Den smågalna svåra är bara tråkig. Hon är galen på ett tillrättalagt sätt och svår på ett "jag vill inte ha ett förhållande, jag vill vara en fri själ"-sätt, fast sen vill hon visst ha ett förhållande i slutändan. Det vore väl en sak om de här klyschorna bara existerade i filmvärlden, men alltför ofta spiller de över i verkligheten. Folk åtrår de smågalna svåra och de hopplösa romantikerna, och det leder i princip aldrig till att leva lyckliga i alla sina dagar.

Man kan älska Summer eller Amelie på filmduken, men förvänta dig inte att det ska vara likadant i verkligheten. Du kommer bara bli besviken.