Tvångstankesmedjan

Igår tittade jag på det här:


Videoklippet gör dem dock inte rättvisa, det var riktigt awesome.

Ibland undrar jag om det finns någon större kulinarisk upplevelse än att äta två cheeseburgare från McDonald's klockan två på natten, efter en kväll som innehållit alltför mycket öl och snus. Jag tvivlar.

Den här låten får mig att rodna, men jag kan inte sluta lyssna. Friggin' awesome.

Hittade hos Pussy Made of Gold

Alla kanaler utom ettan och tvåan hävdar att de har "svag eller ingen signal", så nu är jag utlämnad till en kriminalkomedi från 1983 och UR. Gud hatar mig uppenbarligen.

Rolig tjej rantar om Underbara Clara och "gör det själv"-hetsen och schamantrummor. Se för tusan. Och se hela, den blir liksom bäst på slutet.

Bruden har en blogg också. Den är också kul: hejsonja.se

Jag förstår inte hur människor som har 9-5-måndag-fredag har någon som helst kreativitet kvar. Jag sitter bara av tiden på mitt jobb, försöker att inte somna, det mest kreativa jag gör är att läsa mina medhavda böcker fast det får man egentligen inte för chefen. Jag får inga nya intryck och det mest intellektuellt utmanande jag gör under dagen är att läsa om de nya planerna för Dragarbrunnsgatan i UNT. När jag kommer hem är jag för trött för att orka med mycket mer än tv och helgen försvinner på en blinkning. Ska det vara så här resten av livet och kära lilla krumelur jag vill fan inte bliva stur.

Jag är för trött för det mesta just nu, men idag är det iallafall fredag och imorgon ska jag äta spindeldjur i skärgården. Kanske slinker det ner en och annan öl också. Woop woop!

Då och då dyker det upp gamla bilder på mig från tiden då jag var smal som en räka och knappt åt något. Och då och då tänker jag att jag vill bli så smal igen. Att jag är villig att göra alltalltallt för att bli så smal igen och att det är det viktigaste i världen. Att det är värt att vara konstant hungrig, frysa jämt, vara trött jämt och ha ett näst intill icke-existerande immunförsvar får att vara så smal igen. Sen tänker jag: fuck that shit. Jag mår bra. Min kropp mår bra och fungerar skitbra för det mesta. Jag är mer vältränad nu än vad jag var då, trots de femton extra kilona min kropp snabbt sög åt sig när jag äntligen började mata den ordentligt igen. Jag är lyckligare nu än vad jag var då. Det enda som egentligen var "bättre" då var att jag var smal (och därmed rimligtvis snyggare i allmänhetens ögon, eftersom smal=snygg, men de kan suga min kuk, allihopa). Visst, ibland vill jag vara smal igen. Men sen skiter jag det. För Kate Moss har fel när hon säger att "nothing tastes as good as thin feels". För att vara smal känns som ständig ångest och rädsla för att inte längre vara smal. Och inte sällan tycker man alltid att man kan vara lite smalare. Bara några kilon mindre, sen är det perfekt. Men man når aldrig perfekt. Så fuck it. Mat är gott. Ett liv som kretsar kring vad man väger är ett fattigt jävla liv. Jag är färdig med att ha ett fattigt liv.

Catch you on the flip side.

Jag önskar att jag gillade rap och r'n'b, så att jag liksom kunde suga åt mig alla tips på grymma kvinnliga rappare som Pussy Made Of Gold spottar ur sig och bli lika cool som henne. Men nu gör jag ju inte det. Hopplöst popsnöre till själ och hjärta (även om min definition av pop är rätt vid). Livet är hårt.

Jag börjar förstå varför vanliga måndag-till-fredag-nio-till-fem-knegare vill helgonförklara helgen (nu kommer ju begreppet helg från ordet "helig", så en helgonförklaring hade kanske varit lite tårta på tårta, men ni fattar). Efter bara en arbetsvecka (som dessutom inkluderade en sjukdag) förbannar jag CSN för att de försvårar för mig att plugga för alltid.

Helt orelaterat: Imorgon ska jag klippa luggen. Den börjar bli för lång och har varit provocerande rak alldeles för länge. Dessutom är ljudet av en sax som klipper i hår ett av världens bästa ljud. Häpp.