Tvångstankesmedjan

Jag är sällan försenad. Ganska ofta kommer jag mellan en halvtimme till tio minuter tidigare än avtalat. Jag ogillar skarpt att vara försenad. Det skulle man dock inte kunna tro om man ser till min uppväxt, som utgjorts av ständiga förseningar på mellan tio minuter och en timme, vart man än ska, när man än ska vara det. Det har alltid krävts en konstant tjatande för att få min familj utanför dörren, och detta tjatande bör påbörjas minst en halvtimme innan avresa för att över huvud taget få någon effekt. I bästa fall gör det att man bara kommer iväg tio minuter senare än planerat, men ganska ofta gör det ingen skillnad alls. Jag tror att min tendens att vara tidig till allt är sprungen ur en livslång inlärning där jag vet att om man inte påbörjar avresan en halvtimme innan det är dags så kan man glömma att komma iväg i tid. Det är bara det att eftersom jag numera inte hålls tillbaka av en syster som måste sminka sig, en mamma som tvångskollar spisen tio gånger eller en pappa som blir akut kissnödig så fort han närmar sig ytterdörren och därför måste gå på toa så finner jag mig istället på tågstationen en halvtimme för tidigt, med inget bättre för mig än att stå och huttra på perrongen.

Jag upplever just nu något av en blast from the past, efter att ha väntat på mina föräldrar i två timmar.