Tvångstankesmedjan

När jag var lite sa alltid föräldrarna till mig och syskonen att vi skulle vara ute och njuta av det fina vädret, trots att vi egentligen helst ville sitta i källaren och spela Giana Sisters på datorn. Detta var bara början på ett helt livs indoktrinering som går ut på att soltimmar i Sverige är så sällsynt att det egentligen borde vara dödsstraff på att inte vara ute varenda minut solen är uppe. Helst bör man ligga och svettpressa på en filt eller tvångsmässigt sitta och huttra på uteserveringen med en halvdrucken kaffe som för längesen blivit kall för att verkligen få ut mesta möjliga d-vitaminupptag.

Jag var redan som barn skeptisk till solhetsen och det har inte avtagit med åren. Visst, jag ska villigt erkänna att jag uppskattar fint väder mycket och att jag därtill trivs bäst i en temperatur mellan 22-25 plusgrader. Men jag dyrkar inte fint väder så till den milda grad att jag är villig att försaka något jag hellre vill göra bara för att hänga på en smutsig filt, dricka ljummen öl och bli skitig under naglarna (för det blir man alltid, av någon jävla anledning). Jag kan mycket väl ligga inne en hel dag och kolla på tv-serier trots att solen gassar utomhus. Jag är alltid den som först insisterar på att vi ska gå in när solen gått i moln och det egentligen inte är så himla varmt länge. Mig veterligen kommer solen finnas kvar i åtminstone några miljoner år till, och jag utgår från att det kommer finnas fina sommardagar även framöver (förutsatt att ett jättemegabautavulkanutbrott inte inträffar som sprutar ur sig aska som förmörkar solen flera decennier framöver. Men det håller jag inte heller för troligt). Folk borde sluta hetsa, och främst borde de sluta hetsa mig om att jag faktiskt borde ta till vara på det fina vädret. Senast jag kollade räknades jag som vuxen, och tycker därmed att jag kan få bestämma själv om jag vill vara ute eller inte.

Mitt motstånd mot solhetsen kan också till viss del ha att göra med att min hud- och hårfärg befinner sig snäppet över albino, och då andra blir lite härligt solbruna blir jag kräftröd och börjar flagna, förutsatt att jag inte smörjt in mig i absurda mängder solkräm med solskyddsfaktor 80 innan. Inget av detta finner jag särskilt angenämt, och jag skulle ha skaffat ett parasoll för längesen om det inte hade sett så poserande ut. Solen är helt enkelt inte riktigt min vän, och därmed blir det ännu mer obegripligt att folk gnäller på mitt självvalda innesittande. Som att deras tvångsmässighet blir mindre värd bara för att jag inte är med på soldyrkartåget.

I korthet: om jag är inne på en solig dag är det för att jag vill vara det. Sluta tjata.