Tvångstankesmedjan

Såg senaste Glee-avsnittet i morse, och lyckligtvis, efter förra veckans stora besvikelse, var det ett friggin' awesome avsnitt. Temat för avsnittet var att Glee-kidsen ska lära sig tycka om sig själva som de är, med skavanker och allt. Jag gillade det för att:
- De tar upp psykologiska störningar. Emma Pillsbury, skolans kurator/studievägledare, fick slutligen komma ut som OCD:are (obsessive compulsion disorder, en kombination av tvångstankar och tvångshandlingar). Tidigare i serien har hennes problematik mest behandlats som något lite småtokigt, som det så ofta bli när man ska skildra kvinnlig galenskap på tv. Som tittare har man kunnat sitta och fnissa lite åt att hon inte kan äta frukt om hon inte först noggrant gnuggat den ren med en pappersnäsduk samtidigt som konsekvenserna detta rimligtvis borde få för hennes vardagsliv helt har förbisetts. På sistone har hennes problematik dock fått större utrymme i serien och i senaste avsnittet uppsökte hon en psykolog och vågade slutligen benämna sina problem som OCD. Jag ser detta som ett litet, litet steg framåt mot ökad acceptans för psykiska störningar i samhället.
- I slutet av avsnittet uppträder Gleeklubben med Lady Gagas "Born this way" iklädda t-shirtar med den egenskap hos sig själva de har haft svårast att acceptera, men nu lärt sig leva med. En enkel väg att gå hade varit att låta vikten vara det som någon av de två större tjejerna i klubben tampats med, men istället låter manusförfattarna deras t-shirts bestå av "No weave" (fråga mig inte varför) samt "bad attitude". Jag blir liksom glad i hela kroppen av seriens ständiga vägran att låta personer med olika kroppsformer och utseenden reduceras till sina "avvikelser". Lika glad blir jag av att det på rullstolskillen Arties tröja inte stod något om att vara funktionshindrad, utan att det istället stod "Four eyes" eftersom han har glasögon.
- Santana. För att hon är awesome genom typ hela avsnittet.

Det som gör mig mindre glad i att även Glee tycks ha fastnat i "inga kyssar om du är homofil"-träsket. Förutom kyssen då Blaine erkände sina känslor för Kurt består kroppskontakten dem emellan mest av klappar på axlar och en liten kram då och då, samtidigt som de heterosexuella paren glatt hånglar loss i var och varannan scen. Så behandlas gay-par i princip i varje tonårstillvänd serie, men det gör mig extra ledsen när Glee, som annars är väldigt progressivt sett till genren, gör så. Skämmes.