Tvångstankesmedjan

Valborgspeppar.Enbart en alldeles för tidig morgon komplett med tråkig redovisning ligger mellan mig och en helg jag tror kommer bli awesome. Om bara tiden tills dess kunde gå lite snabbare vore min lycka gjord.

Såg senaste Glee-avsnittet i morse, och lyckligtvis, efter förra veckans stora besvikelse, var det ett friggin' awesome avsnitt. Temat för avsnittet var att Glee-kidsen ska lära sig tycka om sig själva som de är, med skavanker och allt. Jag gillade det för att:
- De tar upp psykologiska störningar. Emma Pillsbury, skolans kurator/studievägledare, fick slutligen komma ut som OCD:are (obsessive compulsion disorder, en kombination av tvångstankar och tvångshandlingar). Tidigare i serien har hennes problematik mest behandlats som något lite småtokigt, som det så ofta bli när man ska skildra kvinnlig galenskap på tv. Som tittare har man kunnat sitta och fnissa lite åt att hon inte kan äta frukt om hon inte först noggrant gnuggat den ren med en pappersnäsduk samtidigt som konsekvenserna detta rimligtvis borde få för hennes vardagsliv helt har förbisetts. På sistone har hennes problematik dock fått större utrymme i serien och i senaste avsnittet uppsökte hon en psykolog och vågade slutligen benämna sina problem som OCD. Jag ser detta som ett litet, litet steg framåt mot ökad acceptans för psykiska störningar i samhället.
- I slutet av avsnittet uppträder Gleeklubben med Lady Gagas "Born this way" iklädda t-shirtar med den egenskap hos sig själva de har haft svårast att acceptera, men nu lärt sig leva med. En enkel väg att gå hade varit att låta vikten vara det som någon av de två större tjejerna i klubben tampats med, men istället låter manusförfattarna deras t-shirts bestå av "No weave" (fråga mig inte varför) samt "bad attitude". Jag blir liksom glad i hela kroppen av seriens ständiga vägran att låta personer med olika kroppsformer och utseenden reduceras till sina "avvikelser". Lika glad blir jag av att det på rullstolskillen Arties tröja inte stod något om att vara funktionshindrad, utan att det istället stod "Four eyes" eftersom han har glasögon.
- Santana. För att hon är awesome genom typ hela avsnittet.

Det som gör mig mindre glad i att även Glee tycks ha fastnat i "inga kyssar om du är homofil"-träsket. Förutom kyssen då Blaine erkände sina känslor för Kurt består kroppskontakten dem emellan mest av klappar på axlar och en liten kram då och då, samtidigt som de heterosexuella paren glatt hånglar loss i var och varannan scen. Så behandlas gay-par i princip i varje tonårstillvänd serie, men det gör mig extra ledsen när Glee, som annars är väldigt progressivt sett till genren, gör så. Skämmes.

Katy Perrys Peacock är bästa låten just nu. Här i formen av en chattroulettevideo som jag som fittbärare aldrig skulle komma undan med, men som är pretty darn funny. Men låt inte mannen i bikini distrahera er alltför mycket från låten och fantabulösa textrader som:
Are you brave enough to let me see your peacock?
Don't be a chicken boy, stop acting like a beeotch
I'ma peace out if you don't give me the pay off
Come on baby let me see
What you're hiding underneath
Are you brave enough to let me see your peacock?
What you're waiting for, it's time for you to show it off
Don't be a shy kinda guy I'll bet it's beautiful
Come on baby let me see
Whatchu hidin' underneath

Om ni tror jag är ironisk känner ni mig inte tillräckligt bra.

Jag har under en längre period passivt ägnat mig åt något som kallas "The Game". Det är väldigt enkelt, men ganska menlöst när det enbart är en själv som känner till det. Därför tänkte jag dra med mig er, mina kära vänner, i The Game-träsket.

Här är reglerna:
Though The Game is very simple, it can be difficult to comprehend initially. A new player usually has to lose The Game once or twice to fully understand it.

Rules

1) When you think of The Game, you lose The Game.
2) When you lose The Game, you announce it to those around you.

Game Play

The first thing a new player needs to know is that when someone loses The Game (i.e. when someone thinks about The Game), game play temporarily stops for that person and for those around that person (since he must announce his game-loss aloud). The Game then restarts on a person-by-person basis when each person stops thinking about The Game. The Game never actually ends permanently.

No One Wins!

No one can ever technically win The Game. It could be argued that when one is not losing The Game (i.e. when someone is not thinking about The Game), they are winning The Game, but it still holds true that no one can ever definitively win The Game. You probably still don't understand The Game and how to play, so consider the example below.

Example

You have just learned the rules of The Game and how to play. Because you now know this, you are playing The Game, and will be playing The Game for the rest of your life. At this moment in time you are thinking about The Game, so you are losing The Game. Let's say you leave this site, start doing something else, and The Game leaves your mind. But then you start thinking about this site again and therefore you start thinking about The Game... that's a loss of The Game! Keep in mind that it doesn't matter what makes you think of The Game. Usually it is something completely random and unrelated to The Game that all of a sudden reminds you of The Game. This is what makes it so interesting and fun!

The Bottom Line

Any time you aren't thinking about The Game and then start thinking about The Game, you lose The Game. It's that simple.

Källa: ilostthegame.org

Ha't så kul!

Fina I har börjat gubbsnarka, vilket är något av en mardröm om man är så lättväckt som jag. Inatt gav jag igen genom att hosta mig igenom större delen av natten, Det resulterade väl i någon slags terrorbalans, men det är å andra sidan högst tveksamt om delad sömnbrist är dubbel glädje.

Jag är sällan försenad. Ganska ofta kommer jag mellan en halvtimme till tio minuter tidigare än avtalat. Jag ogillar skarpt att vara försenad. Det skulle man dock inte kunna tro om man ser till min uppväxt, som utgjorts av ständiga förseningar på mellan tio minuter och en timme, vart man än ska, när man än ska vara det. Det har alltid krävts en konstant tjatande för att få min familj utanför dörren, och detta tjatande bör påbörjas minst en halvtimme innan avresa för att över huvud taget få någon effekt. I bästa fall gör det att man bara kommer iväg tio minuter senare än planerat, men ganska ofta gör det ingen skillnad alls. Jag tror att min tendens att vara tidig till allt är sprungen ur en livslång inlärning där jag vet att om man inte påbörjar avresan en halvtimme innan det är dags så kan man glömma att komma iväg i tid. Det är bara det att eftersom jag numera inte hålls tillbaka av en syster som måste sminka sig, en mamma som tvångskollar spisen tio gånger eller en pappa som blir akut kissnödig så fort han närmar sig ytterdörren och därför måste gå på toa så finner jag mig istället på tågstationen en halvtimme för tidigt, med inget bättre för mig än att stå och huttra på perrongen.

Jag upplever just nu något av en blast from the past, efter att ha väntat på mina föräldrar i två timmar.

Mitt nya feministiska valspråk: Hellre tacokväll än korvfest.

Jag och fina I har börjat kolla på Mad Men (några år senare än alla andra), och det är bannemig den mest intressanta serie jag sett på år och dag. Sen ska jag väl villigt erkänna att mitt serieintag varit relativt befriat från kvalitetsmaterial under de senaste åren, med några få undantag. Men även när jag jämför med sådant som skulle klassificeras in under finkultur, seriemässigt sätt, så står ändå Mad Men ut från mängden.

Karaktärerna har ett djup jag tycker att man sällan ser annars. De är mänskliga. De har en balans mellan bra och dåliga sidor som man ser hos vanligt folk. I början upplevde jag seriens persongalleri som högst överdrivet i det att alla kändes lätt osympatiska, men sen insåg jag att de är som folk är mest. Det finns den snälla, som man egentligen gillar och hejar på, men som samtidigt är självgod och gärna sätter sig på höga hästar. Det finns personen som vill väl, men som är så invirad i sin egen manlighet att det enda sättet att reagera på ångest för honom blir att supa sig full och ha sex. Det finns hon som bara vill ha ut lite av livets goda, men som blir bitter, cynisk och missunnsam längs vägen. De är personer jag stött på i verkligheten, med samma uppsättning av bra och dåliga sidor. Anledningen till att jag från början upplevde dem som osympatiska är troligtvis för att man, när man ser saker på tv, inte personligen får uppleva fördelarna som en persons goda sidor ger, och därmed inte har lika stort överseende med de dåliga sidorna. Man upplever det hela från lite avstånd, och då tror jag att man lätt kan låta de sämre egenskaperna ta överhanden. Men ju mer jag tänker på det, och ju mer jag ser av serien, desto mer inser jag att personerna jag ser inte är osympatiska. De är komplexa.

Det finns oändligt mycket mer att säga om serien, om hur den porträtterar könsroller, om den till synes stilla lunken i varje avsnitt, om hur det inte var bättre förr. Men jag uppmanar er att se den istället, om ni som jag varit lite sega och inte riktigt förstått vilken pärla till serie det är.

Typ så.