Tvångstankesmedjan

Helgen var en påminnelse om att jag inte fungerar i större sammanhang. Jag sitter oftast tyst i mitt hörn när antalet festdeltagare överstiger tio. Jag har svårt att ta ordet i diskussioner som omfattar mer än tre personer. Jag har svårt att fokusera på en konversation när det pågår två andra runt omkring mig. Allt detta gör att jag lätt blir avståndstagande när jag har en massa folk omkring mig. Detta i sin tur gör att folk har svårt att minnas mig. Jag tror att jag i helgen fick presentera mig för runt fem personer som jag träffat tidigare. Även folk som mindes mitt ansikte hade svårt att komma ihåg mitt namn. Jag inser att jag i detta enbart har mig själv att skylla, eftersom jag bara har blivit den blyga tjejen i hörnet för dessa personer, om de ens minns mig. Samtidigt så gör det mig ledsen. Jag känner mig oerhört ointressant och som att det jag faktiskt säger försvinner i ett sorl av allmänhet. Jag förstår att detta är den blyga flickans lott, men det gör mig ändock gråtfärdig att samma människor som glatt hälsar på mina vänner inte ens minns att jag existerat. Och jag vet att jag borde jobba på min sociala kompetens. Jag vet att jag borde veta vad jag ska säga efter att jag frågat vad folk gör. Men det är svårt. Och jag tror att människor som har lätt för det glömmer bort det ibland, men samtal flyter inte alltid på av sig själv. Ibland kommer man av sig, och man betalar för det med evig anonymitet och en evig undran om vad man gör fel. För det är jag som gör fel. För alla andra vet. Men jag har ingen aning.


Låt oss kalla det mitt soundtrack

"Four letter word just to get me along
It's a difficulty and I'm biting on my tongue and I
I keep stalling, keeping me together
People around gotta find something to say now

Holding back, everyday the same
Don't wanna be a loner
Listen to me, oh no
I never say anything at all
But with nothing to consider they forget my name"