Tvångstankesmedjan

När jag var och drack öl häromdagen stötte jag på två exemplar av den manssort jag tycker minst om: den intellektuella skitstöveln. De började konversationen med att prata länge och omständligt om olika bokhandlar där de letar obskyra böcker, och övergick sedan till det obligatoriska "vad pysslar ni med då?". De var givetvis litteraturvetare, och efter att ha fått reda på vad vi gjorde gav de sig in i en lång monolog om där de förklarade för oss vad vi gjorde, varför vi gjorde det fel och vad vi borde göra istället. När vi protesterade (eller snarare när Marty gjorde det, jag gav upp rätt snabbt och satt och stirrade ner i min telefon i protest) försvarade de sig bara med "men det är så jag uppfattar det" och fortsatte.

Jag vet inte vad det är som gör att den här sortens män har ett ständigt behov av att överglänsa andra. Kanske är det vetskapen om att det förmodligen aldrig kommer att bli något bevänt med den där "nyskapande" romanen som ligger och marineras i skrivbordslådan. Kanske är de bara den värsta sortens sexister i kvasi-intellektuell förpackning med ett konstant behov av att bevara den fina gamla regeln "kvinnor tiga i församlingen". Kanske är de bara idioter. Hur eller hur så skulle mitt liv bli väsentligt mycket bättre om jag slapp dem i min omgivning. Tyvärr tror jag att detta är för mycket begärt, då de är extremt vanliga inom akademin och därtill ofta beundrade, av någon outgrundlig anledning. Så tills vidare får jag fortsätta att ignorera dem bäst det går.